NÅGOT OM PROCESSLEDNINGEN VID MUNTLIG RÄTTEGÅNG.

 

AV

 

ADVOKATEN ELIEL LÖFGREN.

 

Processlagberedningens arbete på en allmän rättegångsreform lär lida mot sin avslutning i ett vidlyftigt lagförslag. Arbetet har säkerligen varit lika svårt och mången gång otacksamt som det blivit långvarigt. Dröjsmålet kan dock ha haft det goda med sig, att reformen mognat i det allmänna medvetandet. Många motståndare till ett muntligt rättegångssätt ha under väntetiden så småningom resignerat inför det till synes oundvikliga och hoppas bara, att raseringen av det skriftliga systemet inte skall gå alltför djupt till grunden. På den andra sidan befarar man, att en kompromiss skall offra något väsentligt av muntlighetens principer och därigenom äventyra syftet med en processreform. Dessa farhågor ha i viss mån fått näring genom de anvisningar för den fortsatta utredningen, som gåvos i 1931 års utskottsbetänkande och riksdagsbeslut.
    Vi ha emellertid litet var hämtat tröst av den maning, som herr TRYGGER i 1931 års riksdagsdebatt riktade till den dåvarande främste representanten för en till sin gestalt växlande, men till sin idé oföränderlig rättvisa. Herr Trygger anslöt sig nämligen i princip till muntlig rättegång enligt de av justitieministern utarbetade linjerna och »skulle inte bli ledsen», om denne i ett definitivt lagförslag sökte nå det bästa möjliga, utan att alltför mycket rätta sig efter en mätsticka på vad som sagts i kammare och utskott. Denna maning till vederbörande har säkerligen icke passerat obemärkt och bör ha ökat även en ganska ensamstående reservants utsikt att få sina synpunkter beaktade.
    Jag skall här inte direkt ingå på sådant, som är tabu och måste aktas för stötar — speciellt frågan om advokattvång —

utan inskränka mina påminnelser till några synpunkter, vilka antingen icke närmare berörts i 1931 års riksdagsuttalanden eller äro av den beskaffenhet, att justering däri borde kunna göras utan väsentlig rubbning av riksdagens cirklar. I det senare avseendet vill jag särskilt söka påvisa, hurusom det muntliga förfarandet i dess egenskap av förhandlings- och ej inkvisitionsmetod ställer nya eller förändrade uppgifter för domarens processledande verksamhet, vilka svårligen kunna fyllas med användning av nu vanliga förhörsmetoder.
    När en del jämförelser göras med den engelska processen är det därför, att muntlighetens principer i denna av ålder tilllämpats och med anpassning efter tiden alltjämt framstå som ett levande helt — att detta system åter skulle i alla dess traditionella egendomligheter lämpa sig för omplantering i svensk jordmån har icke fallit någon in.
    I. Förberedelsen. Alla äro ense om, att, med processens koncentration till en muntlig huvudförhandling, en särskild förberedelse är önskvärd och i mål av någon vidlyftighet nödvändig. Den behöves för att skapa klarhet om parternas ståndpunkter och draga upp gränserna för den blivande förhandlingen.
    Lika ense var man vid 1931 års riksdag om, att förberedelsen icke borde ordnas så, »att den avgörande förhandlingen lätt komme att överflyttas till förberedelsen och huvudförhandlingen nedsjunka till ett tomt sken» (departementschefen).
    Men vill man undvika faran härav och därmed ett återfall i den gamla skriftligheten, så är det icke nog med att från förberedelsen utesluta bevisupptagningen (hörande av vittnen m. m.). Därvid bör icke heller förekomma någon argumentation i sakfrågan, än mindre uppskov för skriftväxling från parternas sida. Som underlag till huvudförhandlingen erfordras att i skriftlig form få in parternas yrkanden, grunderna för dessa och uppgift på de skriftliga bevis, som åberopas. För kärandens del kan detta göras i stämningsansökan; motparten anger sedan i en skrift till sammanträdet för förberedelse sina processuella invändningar och gör bestämda medgivanden eller bestridanden till vart och ett av kärandens yrkanden.
    Så långt må skrift anses som ett nödvändigt underlag för hela processen, så mycket mer som Rätten icke i regel torde leda förberedelsen och ofta icke heller dess ordförande, utan

någon annan dess bisittare eller tjänsteman. Därest saken är av enklare beskaffenhet synes det också kunna tillåtas, att den »förberedelse», som inskränker sig till mottagande av stämning och svaromål, insamlande av däri åberopat material och dylika mera formella åtgärder, sker medelst skriftväxling.
    Men det bör betonas — med större eftertryck än som skett vid riksdagsbehandlingen — att så snart förberedelsen kräver en verklig »förhandling», den dels bör vara muntlig och dels i de avseenden, som äro föremål för tvist, icke bör kunna misstänkas prejudicera den blivande huvudförhandlingen.
    Den domare eller annan, som leder förberedelsen, har fullt upp att göra med vad som redan på det förberedande stadiet fordras av honom: undanröja uppenbara missförstånd, skilja det stridiga från det ostridiga, förekomma omöjliga processinvändningar och biträda vid förlikning, när en sådan finnes lämplig och möjlig.
    Dessutom kommer domaren på förberedelsestadiet att få sig pålagd en ny uppgift, som ställer stora fordringar på hans omdöme och takt, nämligen exekverandet av parternas editionsplikt enligt de regler, vilka bliva en konsekvens av ett rättegångssätt, som erkänner sanningsplikten fullt ut.
    Departementschefen framhöll till 1931 års riksdag behovet av en klarläggande lagstiftning i detta ämne med långt gående förpliktelser för innehavare av skriftliga bevismedel, och utskottet anslöt sig till samma mening, dock med anmärkning att den editionsplikt, som ålägges annan än part, borde få en mera begränsad omfattning.
    Utgångspunkten för editionspliktens fullgörande inom den nya civilprocessen blir varje parts skyldighet att vid stämningsansökningen resp. svaromålet ingiva de skriftliga bevis, som parten »vill åberopa» till stöd för sin talan. Detta är ju en förpliktelse, som parten gärna uppfyller när det gäller handlingar, vilka han anser tala för sin rätt. Men den editionsplikt, som det här särskilt är fråga om, avser den ena partens rätt att av den andra parten eller tredje man för skärskådande utfå alla de skriftstycken, som denne innehar och som må vara av bevisvärde i målet. Ingenting kan starkare ådagalägga det ovillkorliga i den moderna rättegångens krav på sanningsplikt än en dylik skyldighet att tillhandahålla bevisning, som till äventyrs är ägnad att skada en själv.

 

49—Svensk Juristtidning 1937

    Innan detta krav kan effektueras, måste hos oss editionsplikten bli föremål för en lagstiftning, som utsträcker skyldigheten att utlämna relevanta skriftstycken och eventuellt andra bevisföremål långt utöver vad som, i saknad av uttrycklig lag, följer av allmänna rättsprinciper. En sådan lagstiftning måste utgå från regeln — låt vara med angivna undantag — att rätten eller en domare, som leder förberedelsen, kan fordra omedelbart tillhandahållande i bevisningsändamål av skriftliga bevis, vare sig de finnas hos part eller tredje man. Att göra traditionen beroende av incidenstvister under huvudförhandlingen är att äventyra den koncentration, som är muntlighetens syfte.
    I civilprocessen ha vi nu inte nått fram till den ståndpunkt, som var Lagkommitténs likaväl som den gamla och nya Lagberedningens. Samtliga dessa ville ålägga såväl part som tredjeman editionsplikt, »så snart erforderlig upplysning om handlingens innehåll eller beskaffenhet i övrigt antagligen ej kan på annat sätt vinnas».
    Nuvarande praxis torde i allt väsentligt vara densamma, som när TRYGGER år 1887 utgav sin bok »Om skriftliga bevis». Av gällande allmänna principer drog författaren följande konklusioner (s. 168 ff.):

»Då den bevisskyldige har någon som helst rätt att få begagna handlingen, är dess innehavare, vare sig part eller tredje man, ovillkorligt skyldig att förete densamma. En sådan rätt till viss handling finnes i det fall, som av Nya Lagberedningen anses föreligga, då den part, som äskar handlingens företeende, är ägare därav eller har del däri eller eljest äger särskild, genom avtal eller i lag grundad rätt till handlingens utbekommande eller skärskådande.»¹

    I det fall åter, att den bevisskyldige icke kan åberopa någon särskild rätt till handlingen, är enligt Trygger väl den andra parten på grund av sin sanningsplikt i princip editionsskyldig. Men mot tredje man kan man icke åberopa samma rättsgrund. Icke heller kan i nu behandlade fall (d. v. s. då den bevisskyldige icke har någon rätt till handlingen) den allmänna vittnesplikten gälla som stöd för tredje mans editionsplikt. Däremot torde— alltjämt enligt Trygger — tredje man vara editionspliktig, a) därest handlingen angår ett för part och tredje man gemensamt rättsärende b) »eller handlingen åtminstone är en urkund»

 

    ¹ Om principens tillämplighet gentemot tredje man se NJA 1915 s. 442.

(d. v. s. där skriften är avsedd såsom bevis).¹ Mot att genom uttrycklig lag stadga en vidsträcktare processuell (och ej blott materiellt grundad) editionsplikt har författaren icke framfört någon invändning.
    Uppenbarligen kan man icke reda sig med en sådan osäkerhet, för att icke säga rättslöshet, på området, som för närvarande råder, därest den enligt modern rättegång törhända viktigaste bevisningen skall komma till sin rätt. Det bör icke vara nog med att var part för sig uppger och inlämnar de valda stycken av korrespondens och annat, som han vill åberopa. Han bör vara beredd att under ansvar deklarera och tillhandahålla alla befintliga skriftliga bevis, som ha relation till målet, vare sig de befinna sig hos honom själv eller hos hans ombud och agenter eller hos tredje man.
    Man torde också kunna förutse, att processlagberedningen i sitt förslag rörande editionsplikt kommer att betrakta dess fullgörande såsom en integrerande del i den nya processen.²
    Men skall bestyret härmed icke uppskjuta huvudförhandlingen, undras det, om icke parterna så gott först som sist borde åläggas att till första sammanträdet för förberedelse lämna uppgift på all den målet rörande skriftliga bevisning, som de var för sig inneha och icke bara den som vardera »vill åberopa». Detta torde numera praktiseras i den engelska processen, utan att begäran om särskilt föreläggande framställts.
    Den »förberedelsen» motsvarande engelska procedur, som gör det möjligt för parterna att på förhand taga del av allt skriftmaterial, står även där under domstols kontroll och ledes i det mesta av en särskild domstolstjänsteman, the Master of the Court. Denne förmedlar växlandet av skriftliga »interrogatories» mellan parterna och deras skriftliga svar därå, varigenom

 

    ¹ Motivet för varje urkunds särställning i det fall, att parten icke har någon särskild materiell rätt med avseende å densamma, och handlingen icke kan rubriceras under a) här ovan, synes mig icke framgå av framställningen. Även KALLENBERG skiljer mellan förhållandet till part och tredje man, men är tveksam om lämpligheten av en vidsträckt processuell editionsskyldighet gentemot tredje man. (Förhandlingarna å det 8:e Nordiska Juristmötet 1896.) Båda betona, att domaren bör ha en diskretionär myndighet att, med avvägning av mot varandra stående intressen (speciellt handlingens bevisvärde gentemot olägenheten av att förete den), bestämma om den processuella editionspliktens utkrävande.

    ² Se ENGSTRÖMER »Om skyldighet att i rättegång förete föremål för syn eller besiktning, I», Uppsala Universitets årsskrift 1933.

det som är tvistigt blir konstaterat, medgivanden kunna göras o. s. v. Vidare utfärdar the Master s. k. »Orders of Disclosure of Documents» i enlighet med av domstolen givna allmänna föreskrifter. En dylik »Order» innebär, att vederbörande part skall under cdlig skriftlig försäkran (affidavit) ange: a) vilka saken rörande handlingar, som äro i hans besittning eller under hans rådighet; b) vilka invändningar han må hava att göra mot att förete viss handling; c) vilka relevanta handlingar han haft i sin besittning eller under sin rådighet, om och när de överlämnats till annan eller vad eljest blivit av dem samt i vems besittning de för närvarande äro; samt d) att han icke inneharoch aldrig innehaft några andra saken rörande handlingar. Finnes handling hos tredje man får denne föreläggande under vittnes ansvar att inkomma med handlingen. Därefter har solicitor för den part, som infordrat de skriftliga bevisen, tillfälle att i angiven ordning taga del av originalen och göra avskrifter avdessa.
    På sätt torde framgå av det sagda, är ett föregripande av huvudförhandlingen vid det engelska förfarandet alldeles uteslutet. Domstolen sysslar genom sin tjänsteman allenast med det formella, utom när det gäller beslut att framtvinga eller befria från edition. Men i sistnämnda avseende är nog samarbetet mellan parternas solicitors det mest verksamma medlet för att göra en Order of Disclosure effektiv och samtidigt utgallra det betydelselösa eller sådant, som part är priviligierad från att förete.
    I enahanda syfte torde det komma att visa sig värdefullt, för att icke säga nödvändigt, att den som här i landet kommer att leda förberedelsen, begagnar sig av det stöd, som säkerligen är att påräkna från ansvarskännande advokater. Genom att härvid använda sig av advokaternas kännedom om parterna och om målet lider domaren intet intrång i sin auktoritet, men editionsplikten i nödig och rimlig omfattning blir lättare att realisera.
    II. Protokollet. En livlig strid har stått och står om protokollets innehåll och betydelse i den nya rättegången. De som mest hänga fast vid den nuvarande ordningen kunna knappast tänka sig någon ändring alls. Dock har den meningen numera allmänt trängt igenom, att eftersom protokollen icke längre skola vara grundval för domen de icke heller böra mer än nödigt betunga handläggningen.

    Vad som är »nödigt» är återigenom alltjämt omtvistat. Departementschefen år 1931 ville inskränka deras obligatoriska förekomst till att huvudsakligen gälla utsagor under straffansvar, och utskottets ståndpunkt torde få anses principiellt vara densamma. Men från båda hållen ifrågasattes möjligheten av uppteckning även i andra fall med undantag för parternas anföranden.
    Det är denna möjlighet att i domstolens skön utvidga protokollskrivningen, som innebär en fara för ett vidblivande av det gamla muntligt-protokollariska systemet. Detta särskilt om protokollsföringen anordnas så, att domaren själv skriver eller dikterar protokollet och därmed påtar sig det direkta ansvaret för riktigheten. Utskottet anser också med fullt fog, att ordföranden bör befrias från varje protokollsföring och denna anförtros åt en anställd särskild sekreterare. Det är blott att befara, att domaren icke känner sig befriad från sin omsorg om protokollet — och därmed distraheras vid den muntliga förhandlingen — därest hans befattning med saken kvarstår i form av skyldigheten att förse det som antecknas med sitt godkännande. Visst föras också i den engelska processen stenografiska anteckningar över förhandlingen, som man köper dagen därpå för någon shilling — det enda som är billigt i denna rättegång. Men detta är en rent praktisk lämplighetsanordning till parternas bekvämlighet, som ligger alldeles på sidan om det processmaterial, varpå domen grundar sig och som utgöres av vad domaren och juryn sett och hört hava från parter, sakkunniga och vittnen.
    Med den muntliga processen bortfaller vidare i stort sett protokollets uppgift att tjäna som underlag för överrättens handläggning, eftersom i de större målen ny förhandling äger rum. Visserligen kan det ha sitt värde att ha utsagor i underrätt under ed eller sanningsförsäkran upptecknade, men om de bestridas, måste ändå upptagandet av utsagan förnyas. Ett försök att fixera vittnesmålets innehåll genom att fordra vittnenas påteckning synes mig vara en åtgärd av synnerligen tvivelaktigt värde.
    Huvudsaken är emellertid, att protokollsföringen icke, såsom nu är fallet, försinkar och mången gång förrycker handläggningen. Domaren ledes därigenom bort från sin egentliga uppgift att leda förhandlingens gång och att därunder snabbt och vaket göra de omedelbara iakttagelser, som skola grundlägga domen. Därjämte försvåras förhandlingens logiska följd och därmed

sanningens utletande genom de ideliga avbrotten för protokollsdiktamen och nedskrivning. I en genomförd muntlig process har domaren visserligen inga protokollsbekymmer. Men just därför kan han för sig själv göra korta minnesanteckningar både över förhör och korsförhör och blir därmed i tillfälle att genom frågor komplettera luckor och skaffa rättelse och förklaring av förekommande misstag och i övrigt oriktiga uppgifter. Däremot kan vid en muntlig process, som förtjänar detta namn, något som närmar sig den nuvarande protokollsföringen svårligen förenas med den processledande verksamhet, som domaren har att utöva — detta allra minst, om det vid parts- och vittnesförhöret skulle gå så till, som riksdagen tänkt sig och som här nedan skallberöras.
    III. Förhör med parter och vittnen. Obestridligen bör uppgiften att övervaka och leda förhören i en muntlig process likaväl som vid ett skriftligt rättegångssätt tillkomma domaren. I 1931 års proposition nöjde sig departementschefen med att fastslå denna allmänt erkända grundsats utan att ingåpå spörsmålet om förhörens anordnande. Men det är just frågan och en mycket viktig fråga: huru bör ett förhör anordnasför att domaren både må kunna utöva en effektiv processledning och ur förhörsresultatet få bästa möjliga ledning för domen?
    Under riksdagsbehandlingen talade de flesta för att praktiskt taget låta det förbli vid det gamla. Domaren skulle alltjämt antingen direkt fråga själv eller fråga den som åberopat vittnet, vilka frågor denne vill framställa, och sedan överföra dessa till vittnet. Man har under diskussionen särskilt framhållit värdet av, att den förhörde får lämna en sammanhängande redogörelse för vad han iakttagit. Detta sker vanligen också nu. Men de särskilda frågor, som kunna föranledas av en dylik redogörelse, skulle i den nya processen liksom nu nå fram till protokollet och få sitt svar på samma indirekta sätt.
    Naturligtvis kan denna formalistiska tågordning icke i verkligheten efterlevas. Genom omständigheternas makt komma ofta frågor och svar att följa så tätt, att domaren förbigås eller icke fullt hinner med sin protokollsdiktamen, förrän svaret redan avgivits. I sådana fall kan det hända, att domaren låter udda vara jämnt och att förhöret går direkt från part eller hans ombud till vittnet (eller den andra parten). Vidare finnas nog domare, som utan överrumpling åtminstone i särskilda fall tillåta direkt för-

hör och sålunda erkänna den gamla regelns svårtillämplighet även med nuvarande protokollariska system.
    Något som kallas »korsförhör» erkändes knappast under riksdagsbehandlingen äga något förnuftigt ändamål. Ett ordnat motförhör (korsförhör) med ett nyss hört vittne anses icke heller för närvarande såsom ett med huvudförhöret likställt medel för att utröna sanningen. En blyg och tveksam motfråga här och där är i regel allt som i den vägen förekommer. Delvis beror denna korsförhörets tillbakasatta ställning på en hos domstolarna vanlig obenägenhet att tillåta kritik av vittnen. Ett ojävigt vittne är ett gott vittne, tills motsatsen bevisas, och att vilja motbevisa vittnes trovärdighet genom korsförhör anses icke sällan opassande.
    Det är omöjligt att bibehålla de uppfattningar, som legat till grund för den gamla ordningen, om man vill införa en rent muntlig förhörsmetod. Utskottet ansåg sig göra en eftergift åt en modernare åskådning genom att förutsätta domarens befogenhet att — i anslutning till nuvarande praxis — kunna överlämna förhöret eller del därav till parterna och att låta dem komma med sina direkta frågor efter det domaren slutat. Men man frånser härvid, att det ena eller andra sättet för bevisupptagningen måste sätta sin prägel på förhandlingen och förfarandet i det hela, varför frågan bör få en allmängiltig lösning och icke i det särskilda fallet överlämnas till domarens godtycke eller eftergivenhet.
    Den mening, som stått emot utskottets uppfattning, har i betänkandet kortfattat men riktigt angivits så, att det bör ankomma på parterna eller deras ombud att handhava vittnesförhöret. Ett huvudskäl för denna ståndpunkt vore, att därigenom domarens opartiska ställning komme till ett klarare uttryck, och hans möjlighet att bibehålla översikten över förhandlingen bättre bevarades. Vidare vore det i regel (d. v. s. alltid i civilmål) antagligt, att parterna visste mera än domaren om vad vittnet kunde ha sig bekant i saken. Självklart borde domaren i kraft av sin processledning hindra olämplig behandling av vittnena, liksom han genom ytterligare frågor kunde söka vinna utredning i oklara punkter. Utskottet bemötte dessa synpunkter med två motpåståenden. Man förmenar, att, därest förhöret leddes på omförmälda sätt, det vore fara för, att vittnena genom snärjande frågor eller på annat sätt skulle bringas ur fattningen. Där-

jämte ansåg utskottet, att den direkta förhörsmetoden skulle minska möjligheten att erhålla en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena ha sig bekant. Till sist visade utskottet, var skon egentligen klämde: den direkta förhörsmetoden skulle leda till advokattvång, en utveckling, som a priori borde förekommas.
    De två första invändningarna bero på en missuppfattning om huru förhöret i en muntlig process i verkligheten går till och på en sammanblandning av huvudförhör och korsförhör.
    Om vi kasta en blick på den engelska processen, så är förhöret uppdelat i tre faser, huvudförhöret, som hålles med »egna» vittnen; korsförhöret, som utgör andra partens motfrågor till det sålunda hörda vittnet; samt det förnyade förhöret med det »egna» vittnet, sedan detta underkastats korsförhör.
    Vid förhör med »eget» vittne (examination in chief) lämnas av vittnet just en sådan fri och sammanhängande framställning, om vittnets (partens) iakttagelser, som utskottet tror skulle försvåras genom att en advokat direkt gör frågorna. Denna framställning får icke avbrytas genom frågor från motparten och får icke följas av s. k. »ledande» eller suggestivt formulerade frågor från den parts sida, som inkallat vittnet.
    Utskottets förskräckelse för att vittnena skulle bringas ur fattningen genom snärjande advokatfrågor kan icke gärna ha avseende på en advokats behandling av »eget» vittne. Föreställningen härom torde härleda sig från tidningsreferat och andra berättelser om hur det kan gå till vid korsförhöret (cross-examination) d. v. s. motpartens kritiskt framställda frågor till det vittne, som just undergått »huvudförhör» (examination in chief).Det är sant, att antydda missbruk vid korsförhör icke varit ovanliga, trots alla ordningsregler och god advokatsed.¹ Men det föreligger den skillnad mellan det ena eller andra förhörssättet, att ett förolämpat eller för hårt ansatt vittne vid engelsk dom-

 

    ¹ Cox i sitt klassiska verk »The Advocate» säger bl. a.: »Endast när advokaten ärofullt övertygad om, att vittnet icke talar sanning, har han rätt att söka locka honom till motsägelser eller i ord eller behandling beskylla honom för osanning. Och i själva verket är sällan något att vinna genom sådana missbruk av advokatens skicklighet som dem, för vilka jag här varnat honom.»

    »En av den kände advokatens, DAVID PAUL BROWN, »golden rules» för korsförhöret lyder också: »Visa respekt för domstolen, var vänlig mot din kollega, hövlig mot din vederpart men offra icke det minsta av din advokatplikt för en gråtmild hänsyn mot någondera».

stol skyddas både av den som inkallat det och av domaren. Vem skyddar i lika mån ett vittne, som angripes av en hetlevrad domare?
    Utskottets yttrande på denna punkt kan förklaras allenast genom ett förbiseende av korsförhörets art och betydelse såsom del i ett organiskt helt. Dess uppgift är främst att granska, korrigera och fylla luckor i den avgivna utsagan samt att få framde brister i trovärdighet, som kunna finnas i vittnets (partens) person. Att positivt komplettera erhållna upplysningar är väl också ett önskemål, men icke det huvudsakliga. De revor i vittnesmålet, som korsförhöret kan ha gjort, har slutligen den part, som inkallat vittnet möjlighet, att medelst »reexamination» få upphjälpta genom förklaringar och rättelser.
    Det är på grund av särskilda förhållanden, som korsförhöret i den nya rättegången måste tillmätas en långt större betydelse än under ett äldre tidsskede.
    Det ena är, att jäven i stort sett försvinna såsom legala hinder för vittnes hörande. Det andra är allt det vi nu veta, men tidigare endast anade, om vittnesutsagans ofta förekommande otillförlitlighet av helt andra skäl än den hördes onda tro eller hans intresse (känslomässigt eller materiellt) i saken.¹
    Båda dessa omständigheter peka i samma riktning: de visa på nödvändigheten av att ersätta den legala bevismetodens mätning av vittnesmålen med en så mycket mera noggrann vägning av deras innehåll.
    Det är, som sagt, icke bara moraliska och intellektuella faktorer, vittnets relationer till part eller intresse i saken, som mer eller mindre kunna påverka vittnesmålet — det är också andra fysiska och psykiska omständigheter, som måste tas med i räkningen: misstag och oriktigheter bero ofta nog på minnesfel, förväxlingar, självsuggestion och kollektivsuggestioner.
    Korsförhöret är den hittills så gott som ensamt använda och tillgängliga metoden för att utföra den analys och kritik av vittnesmålet, som hjälper domaren att verkställa den behövliga avvägningen och pröva de olika utsagornas sanningshalt och bevisvärde i övrigt. Men domaren kan icke på ett effektivt och

 

    ¹ I min bok om »Östervålamordet» ha från ett enda mål kunnat anföras ett flertal exempel på allmänsuggestion, minnesfel, hörsel- och synvillor, som inverkat på iakttagelser och vittnesmål. Samma företeelser kunna vidlåda, om än icke i samma utsträckning, även civilmålen.

värdigt sätt både hålla förhör och korsförhör med samma vittne. Han vet inte lika mycket som partens advokat om dennes »eget» vittne och har icke anledning att misstänka samma skavanker i vittnesmålet, som motpartens advokat är underrättad om. I varje fall riskerar han lätt sin värdighet och kan rent av skada utredningen genom att, innan han hört vad båda sidor ha att komma med, blanda sig i leken. Först då kan domaren med full auktoritet komplettera förhöret, stödd av vad han sett, hört och antecknat.
    Nej, utskottets påtagliga skäl mot ett förhörssätt, som bäst skulle stämma med den muntliga förhörsmetodens karaktär och mest främja dess ändamål, har tydligen varit, att detta förhörssätt befaras leda till »advokattvång».
    Visst finns det, menar utskottet, en hel del att säga till förmån för metoden, men tyvärr förutsätter den, att förhöret å ömse sidor skötes av kompetenta advokater; sådana passa dock icke för uppgiften, ty de skulle förvirra vittnena och föra dem vilse — ergo måste domaren hålla förhören. Domaren antages enligt premisserna till denna slutsats helt plötsligt ha förlorat all makt och myndighet över bångstyriga advokater.
    På en sådan cirkelgång i kritiken bör en förnuftig ordning av den nya processen icke tillbakavisas. Därest statsmakterna vid en lösning i kompromissens tecken icke skulle taga steget fullt ut med lagens erkännande av den rättsbildade advokatens ensamrätt till sin särskilda plats inom rättskipningen, så bör väl detta i varje fall icke få inverka därhän, att bevisupptagningen över hela linjen anordnas på ett olämpligt och mindre effektivtsätt. Det privilegium, som må bibehållas för parten själv att personligen föra sin talan, kan näppeligen komma till användning i mål, där en vidlyftigare och mera invecklad bevisning förekommer. Man skulle alltså icke inkräkta på parts traditionella rätt genom att för vidlyftigare mål, speciellt i överrätt, stadga skyldighet för honom att låta representera sig genom advokat.
    En annan — det mindre motståndets — väg vore måhända att föreskriva, att när advokater uppträda å ömse sidor, så tillkommer det dem att svara för bevisupptagningen. Den uppfattning att utvecklingen på en längre eller kortare väg leder till »advokattvång» lärer dock, trots allt, så småningom vinna terräng även hos dem, som tidigare varit tankens bestämda motståndare.