Danskt förslag om inrättande av appellrätt. Danske justitieministern har d. 19 nov 1937 i folketinget framlagt förslag om inrättande av en särskild appellrätt bestående av fem ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av åtta år. Av ledamöterna skall en vara højesteretsdommer, en landsdommer och en underretsdommer. De övriga två ledamöterna skola båda ha uppfyllt fordringarna för att erhålla befattning som landsdommer.En av dem skall utöva verksamhet som advokat, medan den femte ledamoten utses mera fritt; enligt uttalande i motiven kan ifrågakomma — förutom domare eller advokat — t. ex. en universitetslärare i rättsvetenskap, en tjänsteman i den centrala administrationen eller en representant för åklagarmyndigheten.
    Appellrätten skall pröva och avgöra ansökningar om resning (genoptagelse) i brottmål, vilka enligt gällande lag i allmänhet prövas av den domstol, mot vilkens dom resning sökes. Däremot innebär förslaget ingen ändring i fråga om de grunder, på vilka resning kan beviljas. Vidare tillkommer det appellrätten att döma över vissa förseelser av domare. Envar som anser sig kränkt genom »utilbørligt eller usømmeligt» förfarande av en domare kan hos riksadvokaten begära att saken förelägges appellrätten. Sådan begäran kan även framställas av justitieministern, om denne finner att en domare gjort sig skyldig till ett förfarande, som visserligen icke är straffbart enligt strafflagen men som är ägnat att försvaga eller göra honom ovärdig den aktning och tillit, som domarkallet förutsätter. Detsamma gäller, om en domare i anledning av ett mot honom väckt åtal för tjänstefel icke dömts förlustig sitt ämbete men justitieministern av nyssnämnda hänsyn finner avsättning påkallad. Riksadvokaten skall utan någon prövning från hans sida hänskjuta saken till appellrätten. Finner appellrätten den mot domaren förda talan grundad, kan den uttala sitt ogillande av hans förfarande eller ådöma honom böter; är förfarandet av graverande art eller har domaren tidigare varit åtalad vid appellrätten, kan den döma honom till avsättning.
    Retsplejeudvalget har kraftigt avstyrkt förslaget och bl. a. ifrågasatt, huruvida det står i överensstämmelse med grundlagen.

T. S.

 

    Engelska reformförslag inom civilrätten.¹ Law Revision Committee— se SvJT 1935 s. 597 — har under de tre år, som förflutit sedan dess tillkomst, pålagts uppgiften att undersöka behovet av reformer på ett flertal rättsområden mestadels hörande till civilrätten. I sitt i år publicerade sjätte

 

    ¹ De uppgifter, som här lämnas, äro huvudsakligast hämtade ur Zeitschr. f. ausländ. u. intern. Privatrecht, 1937. s. 294.

utlåtande har L. R. C. slutfört granskningen av bl. a. »the Doctrine of Consideration». Denna obligationsrättsliga grundsats, som tillkom i slutet av 1500-talet, innebär som känt bl. a. att viljeförklaringar i allmänhet icke äro bindande med mindre förklaringens mottagare erlagt eller utfäst skäligt vederlag (valuable consideration). L. R. C. föreslår nu, med frångående av denna grundsats, att jämväl avtal om åtaganden, vid vilka consideration icke skall utgå, skola bliva bindande. Dock uppställes som krav att avtalet avfattats skriftligen. Avtal, i vilka consideration stipulerats, skola som hittill sicke vara formfordrande.
    Till följd av considerationdoktrinen ha enligt engelsk rätt anbud icke ansetts bindande. L. R. C. ansluter sig nu till den förhärskande uppfattningen i modern europeisk rätt och föreslår att tidsbegränsade anbud — även i fall där consideration saknas — skola anses såsom bindande och oåterkalleliga inom den stipulerade tiden.
    I betänkandet behandlar L. R. C. även frågan om avtal till förmån för tredje man, ett institut som icke vunnit erkännande i engelsk rätt. De försök, som i särskilda fall hittills gjorts att utfylla denna brist, sägas ha lett till ett osäkert och förvirrat rättsläge. En reform anses för den skull påkallad icke minst med hänsyn till utrikeshandeln, inom vilken exempelvis remboursen flitigt användes.

G. S—e.