Engelskt lagförslag om frivillig euthanasi. I engelska överhuset har nyligen framlagts ett lagförslag i en fråga, som, även om den icke kan sägas vara för närvarande aktuell här i landet, dock synes kunna påräkna intresse de lege ferenda. Förslaget i fråga, som benämndes »the Voluntary Euthanasia (Legislation) Bill», avsåg att under vissa omständigheter berättiga läkare att på patients egen begäran giva patienten en smärtfri död, »euthanasia». Förutsättningar för att en patient skulle kunna erhålla euthanasia voro enligt förslaget, att patienten uppnått 21 års ålder, att han vore vid sina sinnens fulla bruk och att han lede av en obotlig sjukdom, som vore förenad med svåra plågor och som medförde döden. Begäran om euthanasia skulle skriftligen framställas av patienten hos en särskild, för ändamålet av hälsovårdsministern utsedd ämbetsman, »euthanasia referee». Ansökningen skulle innehålla försäkran, att patienten lede av sjukdom av ovan angivet slag och att han önskade befrielse från sitt lidande genom euthanasia. Den skulle vara åtföljd av två intyg, utfärdade det ena av patientens läkare och det andra av en annan läkare med vissa kvalifikationer. Intygen skulle innehålla uppgift om den sjukdom, av vilken patientenlede, och förklaring, att sjukdomen vore obotlig och medförde döden samt att patienten fullt förstode innebörden av ansökningen. Före den slutliga prövningen av ansökningen skulle ämbetsmannen genom personligt besökhos patienten själv förvissa sig om dessa förhållanden. Euthanasia skulle kunna verkställas endast av läkare, som erhållit särskild licens därtill, och skulle äga rum i närvaro av officiellt vittne.
    Förslaget väckte stort uppseende och diskuterades livligt såväl inom som utom överhuset. Oppositionen var dock övervägande och uttalandena från dess sida erhöllo i många fall en särdeles tillspetsad form. En av talarna i överhuset beskyllde sålunda förlagsställaren för att vilja legalisera mord och självmord samt förklarade förslaget strida mot naturens lag och innebära ett åsidosättande av den allsmäktige. Förslaget föll också igenom i andra läsningen med 35 röster mot 14.

Erik Göransson.

 

    Fransk krislagstiftning om handelsrörelse. Omfattande lagstiftningsåtgärder ha i Frankrike successivt vidtagits för att i olika hänseenden lindra verkningarna av den ekonomiska krisen. Flertalet av dessa äro naturligen av så speciell och efemär natur, att de äga föga komparativrättsligt intresse. Ur många synpunkter värd att uppmärksammas även utanför Frankrikes gränser är emellertid den efter årslånga stridigheter tillkomna lagen av den 29 juni 1935 »relative au règlement du prix de vente des fonds de commerce».
    Begreppet »fonds de commerce» — på svenska närmast liktydigt med handelsrörelse — definieras av doktrinen (PLANIOL-RIPERT) såsom en totalitet, innefattande på en gång fysiska föremål (material, handelsvaror) och icke fysiska beståndsdelar (kundkrets, hyresrätt till affärslokal, rätt till firma och varumärke, patenträtt).
    Sedan lagstiftningen år 1872 genom en lag om skatt på överlåtelse av fonds

de commerce för första gången direkt uppmärksammat företeelsen, hava i olika omgångar lagregler givits rörande formerna för överlåtelse och pantsättning av fonds de commerce, väsentligen innefattande en legalisering av successivt framvuxna handelsbruk. Enligt de åsyftade lagarna är överlåtelsen av en fonds de commerce visserligen i princip icke formkrävande, men endast under förutsättning att överlåtelsen skett i viss form och inregistrerats hos vederbörlig handelsdomstol kan säljaren göra anspråk på förmånsrätt för saluskillingen i rörelsens beståndsdelar.
    Den år 1935 tillkomna lagen innebär till en början en utbyggnad av den formella reglering, som fonds de commerce tidigare erhållit. I lagens andra avdelning ålägges bl. a. säljaren av en fonds de commerce att i salukontraktet lämna köparen vissa detaljerade upplysningar, avsedda att möjliggöra en klar uppskattning av rörelsens ekonomiska värde.
    Om dessa och andra formföreskrifters samband med krisen vid någon eftertanke låter sig skönja, är ett dylikt samband alldeles uppenbart i det ur allmän avtalsrättslig synpunkt märkliga första kapitlet i lagen. 1 art. berättigade varje köpman, som på grund av förvärv före den 1 juli 1933 (då krisen på allvar synes ha börjat) häftade i skuld för köpeskillingen för en fonds de commerce antingen direkt på grund av ett köpekontrakt eller genom särskilt utfärdade skuldebrev, att inom fem månader från lagens promulgering hänvända sig till presidenten i vederbörlig handelsdomstol för erhållande av betalningsanstånd, vilket anstånd vid senare hänvändelser kan förlängas. En dylik hänvändelse må göras utan hinder av tidigare, ännu ej verkställda domstolsbeslut. För att gäldenären skall erhålla vetskap om vilka som äro innehavare av löpande skuldebrev, som han har utfärdat vid förvärvet, har innehavarna av sådana skuldebrev vid visst äventyr ålagts att inom en kortare tid hos gäldenären anmäla sina anspråk, och i detta sammanhang har generellt stadgats, att den, som förvärvat en dylik fordran för lägre pris än skuldebrevets nominella belopp, icke skall äga utkräva mer än han betalat. Samtidigt som anstånd medgives, kan domstolspresidenten även fixera andra förfallodagar och lägre ränta än som eljes skulle gälla. Under vissa villkor kan gäldenären genom hänvändelse till domstolspresidenten uppnå icke blott anstånd utan även — en partiell — friskrivning från sin skuld. Härvidlag utgår lagen i första hand från att parterna ej sällan äro överens om att framför ett betalningsanstånd mer eller mindre ad calendas græcas föredraga ett ackord men å andra sidan ej kunna bliva eniga om detta ackords närmare fixering. Gäldenären kan i ty fall genom ansökan till samma forum som förut sagts vinna ett dylikt avgörande. Domstolspresidentens beslut i fråga om anstånd eller ett överenskommet ackords närmare fixering kunna ej överklagas. Lagen gav emellertid vidare den, som var gäldenär på grund av förvärv av fonds de commerce, gjort under tiden 1 juli 1929—29 juni 1935, rätt att oberoende av de förmåner han kunnat vinna med stöd av lagens föregående, här refererade bestämmelser, genom hänvändelse före den 1 januari 1936 till vederbörande handelsdomstol vinna en verklig reduktion av återstående del av köpeskillingen.
    Huvudvillkoret för medgivande av en sådan reduktion var, att gäldenä-

ren förmådde visa, att del överenskomna priset i vad angår rörelsens icke fysiska beståndsdelar (kundkrets, hyresrätt, firma etc.) vid förvärvet med mer än 33 % översteg det verkliga värdet. Till ledning vid detta bedömande skall i första hand tjäna rörelsens ekonomiska resultat under de tre åren närmast före försäljningen. Lagstiftarens mening har tydligen varit att bispringa sådana förvärvare, som i överdriven optimism bundit sig för ett uppenbart för högt good-will-pris (i vidsträcktaste mening) men däremot ej att på säljaren överlasta de för rörelsen uppkomna olägenheterna av de senaste årens ekonomiska kris.
    Den nya franska lagen innefattar, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppseendeväckande avsteg från den allmänna regeln om avtals bindande kraft, uttryckligen fastslagen i code civil art. 1134. Dessa avsteg te sig så mycket mera anmärkningsvärda som de skett, icke under de revolutionära stämningarna efter folkfrontens valseger och ministären Blums ämbetstillträde, utan dessförinnan på initiativ av den ej så litet högerorienterade ministären Laval. Åtskilliga försök ha gjorts att med stöd av allmänna rättsgrundsatser motivera lagstiftarens ingripande till förmån för de betryckta köpmannakretsarna. Dessa försök synas dock ha betraktats som missriktade, och man har flerstädes i stället med eftertryck framhållit, att det rör sig om rena krisåtgärder. Med hänsyn till att krissituationer sådana som de franska köpmännens uppenbarligen lätt kunna uppstå inom andra näringsgrenar och andra länder, torde dock, såsom den nya lagens motståndare framhållit, dess grundtankar kunna erhålla ej ringa vägledande betydelse.

K. H.