Rumänisk straffprocesslagstiftning. År 1936 utfärdades i Rumänien en ny straffprocesslag, vilken trädde i kraft med ingången av innevarande år. Genom denna lagstiftning åvägabragtes enhetlighet i rättstillståndet på ifrågavarande område, i det att den nya lagen ersatte icke blott den äldre rumäniska, huvudsakligen efter mönster av fransk rätt uppbyggda, straffprocesslagen utan även de för olika delar av det nya Rumänien gällande österrikiska och ungerska processordningarna. Den nya kodifikationen bygger i huvudsak på den äldre rumäniska lagen, och några märkligare nyheter äro knappast att annotera, om man ser saken med främlingens syn. Åtskilliga regler avse att åstadkomma större snabbhet i förfarandet, utan att därför den tilltalades rättssäkerhet får äventyras. En viss specialisering har genomförts i avseende å processformen för vissa brott, t. ex. pressdelikt, polisförseelser och brott begångna av unga personer. En fullt modern och förebildlig reglering har skett av frågorna om civila anspråks framställande inför brottmålsdomstol. Den privata åtalsrätten har betydligt inskränkts, men målsägandens befogenhet att kontrollera åklagarmaktens sätt att behandla hans anmälan om brottet har därför icke satts ur spel. Ganska invecklade regler hava sålunda skapats för beslutanderätten i åtalsfrågan — efter verkställd förundersökning — och besvärsrätt över beslutet erkänts i vid omfattning. Av intresse är att konstatera, hurusom den nya lagen, ehuru den bibehåller undersökningsdomarsystemet, starkt markerar samhörigheten i åklagarens och kriminalpolisens arbete; i denna del betecknar lagen ett avgjort framsteg i förhållande till äldre rätt. Det skulle här föra för långt att redogöra för instansordningen och rättsmedelssystemet. I dessa delar företer lagen i huvudsak samma drag som moderna västeuropeiska processordningar. Den fria bevisprövningens system är genomfört, men lagen har icke i dess renaste form kunnat genomföra omedelbarhets- och koncentrationsmaximen, ehuruväl den motsvarar rimliga anspråk på denna punkt.

I. A.

 

    Juristyrkets dekadans. I den ansedda amerikanska tidskriften Harpers Magazine¹ har professorn i statsvetenskap vid Londonuniversitetet HAROLD LASKI publicerat en intressant sociologisk studie, kallad »The decline of the Professions». Han granskar där från mera principiella utsiktspunkter bl. a. juristyrkets aktuella svårigheter sådana de te sig i Rooseveltregimens Nordamerika och i den engelsktalande världen över huvud.
    Laskis tes är, att advokatyrkets individualistiska organisation numera är ödesdiger för uppfyllandet av dess naturliga funktioner. Juristerna kunna icke — säger han — giva sitt bästa åt civilisationen, så länge deras tjänster äro till salu för förste bäste privatperson. Han exemplifierar sin sats med en hänvisning till den mest inflytelserika advokattypen i dagens Amerika, bolagsjuristen (the corporation lawyer).
    »Denne kan med rätta kallas storfinansens strateg — — —. Hans arbete består i bolagsbildning, den juridiska handläggningen av beskattningsfrågor, utförande av förvaltar- och godemansuppdrag, genomträngandet å klienternas vägnar av de skyddsvärn, som parlamenten upprest mot storfinansens intrång. — — — Bolagsjuristerna utgöra ett regemente av officerare och

 

    ¹ Årg 1935 s. 666 ff.

soldater med uppgift att skydda de rika från ogynnsamma konsekvenser av sociallagstiftningen. — — — De spela precis samma roll i det moderna affärslivet som legosoldaten före de nationella arméernas tillkomst. Deras vederlag är helt en funktion av deras framgång, och deras framgång är oförenlig med det allmänna bästa.»
    Laski undandrar sig icke att ur de senare årens krönika lämna exempel på det berättigade i dessa hårda ord. Det var — säger han bl. a. — denna sorts jurister som för Mr. Mellon (den nyligen avlidne förre finansministern) och tusentals mindre stjärnor funno utvägar att slippa ifrån inkomstskatten.
    Den anglosaxiska seden att helt eller huvudsakligen rekrytera — åtminstone de högre — domarämbetena ur advokaternas krets föranleder enligt Laski, att systemet även skadar domarståndets integritet. Man är väl icke direkt ohederlig, men man kan icke göra sig fri från sina »tysta grundföreställningar» (inarticulate major premises) till de besuttnas favör. Som signifikativt framhålles, att det i början av åttiotalet blott fanns två domare i U. S. A:s högsta domstol, som icke vunnit sina meriter i de då särskilt florerande järnvägsintressenas tjänst.
    Vägen ur dessa svårigheter är enligt Laski att organisera advokatyrket såsom statstjänst, som en stor korporation under statskontroll, vars medlemmar arbeta för fast lön och med bestämda taxor. I stället för att som nu vara »att hyra» skulle advokaterna såsom offentliga funktionärer åtaga sig rättsliga angelägenheter och ägna dessa mer eller mindre arbete alltefter deras betydelse ur det allmännas synpunkt. Varje område skulle ha sin organisation av advokater, i huvudsak självstyrande, oegennyttiga, angelägna — eftersom oegennyttiga — att verka för rättens successiva förbättring.
    Laski — vars framställning här endast mycket summariskt kunnat refereras — är säkerligen föga representativ för tänkesätten bland engelska och amerikanska jurister. Han åtnjuter visserligen högt anseende som lärare och forskare inom sitt fack, men hans inlägg rörande de aktuella samhällsproblemen färgas ofta väl starkt av hans högeligen doktrinära, kommunismen närstående vänsteråskådning. Även med ögonen öppna för de stora bristerna i anglosaxiskt juristväsen kan man ej undgå att betvivla, att dessa brister till huvudsaklig del skulle ha sin rot i bolagsjuristernas obestridliga beroende av storfinansiella intressen eller över huvud i yrkets individualistiska organisation. Icke desto mindre är det för den utländske betraktaren alltid intressant att taga del av Laskis uttalanden i juridiskt-sociala ämnen, bl. a. därför att hans inställning på ett så välgörande sätt kontrasterar mot den självbelåtenhet som i allmänhet utmärker anglosaxiska juristers syn på det egna systemet. På grund av Laskis förbindelser med ledande kretsar inom engelska arbetarpartiet kunna hans åsikter under en eventuell Labourpartyregim tänkas vinna mera gehör än för närvarande är möjligt.

K. H.