Svensk rättsvetenskap under 1800-talet. I det häfte av Svensk Juristtidning, som bär titeln »Skrifter tillägnade Ernst Trygger»,1 förekommer ett uttalande av Justitierådet Nils Alexanderson i själva hyllningsskriften att den vetenskapliga produktionen i den borgerliga svenska rättens discipliner före 1800-talets sista decennier kännetecknats av »ytlighet, torka och fattigdom». Detta omdöme synes avse icke minst min faders vetenskapliga produktion, eftersom denna torde vara att räkna till den mera kända på juridikens område under 1800-talets mitt och närmaste tiden därefter. Skulle alltså denna produktion kunna avfärdas med nämnda föraktfulla och nedsättande omdöme? Således även den rent rättshistoriska? vilken ju ligger utanför den egentliga stridslinjen där subjektiv inställning lätt kan skymma blicken och hindra ett fullt objektivt bedömande. Omdömets föraktfulla och nedsättande innebörd förstärkes ytterligare, då hyllningsskriftens författare ordar om att det gällde att röja »den förvildade och sterila marken» och vidare uttalar sig på ett sådant sätt, att man får det intrycket att det var först med Nordling som man började att »i ljuset framdraga, utveckla och förkovra det inhemska rättsarvet». Och dock hör det väl till de mera framträdande dragen i min faders författarskap att han städse sökte hävda den historiska grundens betydelse för lagtolkning och lagstiftning.
Det måste för övrigt anses rimligt att vid bedömande av en äldre tidsvetenskapliga alster detta sker med den hänsynsfullhet, som tar sikte på de omständigheter varunder man då arbetade och att man då hade andra förutsättningar än de, som i en senare tid sitta vid bättre och fullständigare dukat bord. Min faders röst har redan för länge sedan för alltid tystnat, och jag hoppas att jag blir förstådd, då jag, upprörd över de nedsättande omdömen, som här återgivits, velat taga till orda för den som numera ej är i tillfälle att förklara eller försvara sig. På hans tid utföllo omdömena helt annorlunda, och jag vågar tro, att jag är långt ifrån ensam i den uppfattning, varåt jag här velat ge uttryck. Bekräftelse därpå har ingalunda saknats. — Uppsala den 22 november 1937.
Axel Olivecrona.
Det gör mig uppriktigt ont att min vördade vän häradshövding Olivecrona tagit så illa vid sig av vad jag sagt om epoken före Nordlings och hans yngre samtidas och lärjungars insats i vår rättsvetenskap. Men jag måste hävda att hans inlägg grundar sig väsentligen på ett missförstånd, som icke synes mig ha varit nödvändigt. Jag har avhandlat tillståndet inom disciplinerna gällande rätt på civil-, straff- och processrättens områden och därvid haft för ögonen den långa perioden från 1800-talets början, sedd som en totalbild. Att även under denna »torra» tid framkommit enstaka verk av verklig kvalitet har icke varit min mening att förneka. Att jag vidare icke inbegripit rättshistorien bör framgå redan därav att jag då skulle förbisett en storman sådan som C. J. Schlyter.
Nu är det min och jag vågar säga mångas åsikt att tyngdpunkten i Knut Olivecronas familjerättsliga produktion ligger just på det rättshistoriska planet. Härmed skall ingen ringaktning alls vara uttalad om vad han i dessa sina arbeten presterat till tolkning av gällande lag. Men den betydelsen kan efter min mening — redan på grund av de behandlade ämnenas art — icke tilläggas hans insatser där att de skulle förmå ändra totalintrycket av tre kvarts sekels vetenskap om gällande borgerlig rätt. Och till den vetenskapsgrenen böra väl ej räknas hans kriminologiska arbeten om dödsstraffet och orsakerna till återfall ibrott.
Nils Alexanderson.