HÖGBROFORSMÅLET.
NÅGRA REFLEXIONER I ANLEDNING AV MÅLET SAMT ETT BEMÖTANDE AV PROFESSOR LUNDSTEDTS SKRIFT: »TORSTEN KREUGER OSKYLDIGT DÖMD».
AV
HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.
Med anledning av den diskussion som uppstått kring Högbroforsmålet skall här nedan lämnas en redogörelse för detta, varvid dock huvudsakligen blott komma att behandlas de juridiska principfrågorna däri.
Innan jag närmare går in på själva målet, torde det vara lämpligt att lämna en allmän orientering rörande Högbroforsens industriaktiebolag. Detta bolag (»Högbroforsen») bildades år 1918 med ett aktiekapital av 1,500,000 kronor. Bolaget bedrev trämassefabrikation inom Häggenås socken i Jämtlands län.
År 1920 uppstod för bolaget behov av ytterligare rörelsekapital. Civilingenjören Nils Ahlström, som var styrelseledamot och storaktieägare i bolaget, vände sig då till sin kusin Ivar Kreuger, vilken genom gjorda leveranser från Kreuger & Tolls byggnadsaktiebolag var intresserad i Högbroforsen. Ahlström föreslogatt Ivar Kreuger skulle åtaga sig att finansiera bolaget mot det att han finge utan ersättning övertaga praktiskt taget hela aktiestocken. Ivar Kreuger antog detta förslag. Sin dominerande ställning inom bolaget bibehöll Ivar Kreuger även efter det aktiekapitalet i fortsättningen utökats. Vid sin död innehade han så gott som alla aktier i bolaget.
Ivar Kreuger insatte sin broder Torsten som verkställande direktör i bolaget. Denna post beklädde Torsten Kreuger under tiden 1/2 1921—12/12 1930. Bolaget nedlade driften år 1931 och försattes i konkurs år 1932.
Bolagets anläggningar för trämassefabrikation fullbordades och togos i bruk våren 1920, d. v. s. kort innan den då rådande krigskonjunkturen avlöstes av en svår ekonomisk depression. Då
det för bolagsledningen stod klart att fabriksdriften icke kunde fortgå utan nytt kapital, emitterades år 1921 nya aktier till belopp av 3,000,000 kronor att betalas med 25 % överkurs. Denna aktieemission fulltecknades, men i motsats till de uppgifter somlämnades Patent- och Registreringsverket kom någon kontant valuta då ej bolaget tillhanda. Driften vid bolagets fabrik, som under sistnämnda år gick med förlust, uppehölls med hjälp av penningtillskott från Ivar Kreuger.
Hösten 1922 beslöts upptagande av ett obligationslån å 4 miljoner kronor fördelat på två serier, serien A å 2,500,000 kr. och serien B å 1,500,000 kr. Serien A skulle amorteras under åren 1933—37 och serien B under åren 1930—32. Säkerheten utgjordes av inteckningar å 6,065,000 kr. i bolagets fastigheter och anläggningar, ehuru dessa vid lånets upptagande värderats till sammanlagt endast 3,508,138 kr. För serien B iklädde sig därjämte AB Kreuger & Toll borgen. Den intecknade egendomen bestod till övervägande del av själva fabriksanläggningen, vilken uppenbarligen erbjöd säkerhet allenast under förutsättning att en på sunda ekonomiska principer fotad drift kunde upprätthållas. Rörelsen, som förblev förlustbringande icke blott under 1922 utan även under följande år intill driftens nedläggande, kunde fortsättas allenast med stöd av årliga penningtillskott från AB Kreuger & Toll eller Ivar Kreuger. Dessa tillskott uppgingo till miljonbelopp. Under bolagets verksamhetstid företogos avskrivningar till belopp av allenast 307,497 kronor 60 öre, och det är numera känt att den såsom säkerhet för lånet liggande fasta egendomen efter upprepade utbud försåldes i oktober och november 1935 för en köpeskilling av omkring 196,000 kronor.1
Emellertid lämnade bolagets räkenskaper en annan bild avbolagets verksamhet än som motsvarades av verkligheten. Genom en i väsentliga hänseenden oriktig bokföring kommo bolagets balansräkningar samt vinst- och förlusträkningar att utvisa en avsevärt mycket bättre ställning än bolaget i verkligheten ägde, icke blott med avseende å resultatet av rörelsen, vilken städse framstod såsom vinstgivande, utan även beträffande bolagets tillgångar och likviditet. Dessa vilseledande uppgifter, för vilkaTorsten Kreuger hade att svara såvitt anginge den tid han utövade befattningen såsom bolagets verkställande direktör, bringades
till allmänhetens kännedom och tjänade såsom underlag för värderingen av obligationerna, vilka varit föremål för omsättning under åren 1923—1931.
Genom Kungl. Maj:ts utslag den 18 december 19331 dömdes Torsten Kreuger, jämlikt 22 kap. 1 och 22 §§ samt 4 kap. 1 och 3 §§ SL, att för bedrägeri mot köpare av bolagets obligationer undergå straffarbete ett år och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § SL.
Av de sju justitieråd som deltogo i målets avgörande funno fem — i likhet med rådhusrätten och hovrätten — Torsten Kreuger hava gjort sig skyldig till bedrägeri, två av dem dömde dessutom till ansvar för konkursbedrägeri. Ett justitieråd dömde endast för konkursbedrägeri, och ett justitieråd frikände.
Dels i ansvarsmålet, dels i särskilda skadeståndsmål som av Kungl. Maj:t avdömdes i samband med Torsten Kreugers i december 1936 avslagna resningsansökan, ålades Torsten Kreuger att utgiva skadestånd till ett stort antal obligationsköpare.2
Vid den redogörelse för målet, som här nedan lämnas, kommer jag att särskilt granska argumenteringen i professor LUNDSTEDTS skrift »Torsten Kreuger oskyldigt dömd». Lundstedt har nämligen i sin aktion mot H. D:s utslag i Högbroforsmålet gång efter annan hänvisat till nämnda skrift samt till att hans där framställda punkter aldrig blivit bemötta.3 Vidare har Lundstedt förklarat, att han satte sitt vetenskapliga anseende i pant på att utslaget vore oriktigt. Man får då den uppfattningen att H. D:s utslag skulle stå i strid mot straffrättsliga grundsatser — låt vara att Lundstedt icke är professor i straffrätt — och att alltså utslaget ur vetenskaplig synpunkt skulle vara oriktigt. Därför blir man förvånad, när man läser skriften och finner att knappast någon av Lundstedts punkter berör rent teoretiskt-vetenskapliga frågor utan att Lundstedt på de flesta punkterna behandlar rena bevisfrågor. Nu är bevisprövningen den uppgift som framförallt åligger domaren i ett mål, och domaren erhåller förty genomsin verksamhet en alldeles särskild rutin och erfarenhet härutinnan. Då det vid bevisvärdering, när bevisprövningen är fri, icke rör sig om någon teoretisk fråga — »bevisfrågan» brukar ju sät-
tas i motsats till »rättsfrågan» — och då Lundstedt endast uttalat sin oförgripliga mening om vad han efter studium av vissa akter i målet anser eller icke anser styrkt, synes det mig omöjligt att i denna del ingå på en diskussion. Följden skulle endast, såvitt jag förstår, bliva att jag — som läst alla protokoll i de ifrågavarande målen — uppräknade de bevisdata som jag ansåge avgörande för min åsikt, och professor Lundstedt de bevisdata varpå han stödde sig, och till slut skulle vi på så sätt hava i diskussionen infört hela det vidlyftiga materialet utan att vi ändock skulle komma till något resultat i saken. Såsom ytterligare orsak till att jag icke vill ingå i diskussion beträffande rena bevisfrågor vill jag anföra, att jag på intet sätt kan erkänna, att Lundstedt såsom professor och teoretiker skulle vara bättre skickad att avgöra en sådan praktisk bedömningsfråga än de domare, som under ämbetsmannaansvar yttrat sin mening.
Ofta händer det emellertid, att man vid behandlingen av en principfråga i viss mån måste komma in även på bevisfrågan. Och vidare kunna naturligtvis frågorna om bevisbördans fördelning samt om det principiella värdet av olika slag av bevisningupptagas till diskussion. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att beröra frågan om värdet av bevisning genom partsakkunniga. Angående partsakkunniga säger departementschefen1 i motiven till lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig bland annat:
»Uppenbarligen är det av den största betydelse att de sakkunniga som anlitas intaga en opartisk ställning i rättegången. Det för närvarande i stor utsträckning använda förfarandet att sakkunnigutredning förebringas genom parternas försorg är ur denna synpunkt föga tillfredsställande. Endast om rätten själv har möjlighet att tillkalla sakkunniga, vinnes erforderlig säkerhet för att dessa i sina utsagor komma att vara fullt opartiska. De på parternas initiativ tillkallade sakkunniga intaga nämligen mången gång icke en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till sina huvudmän. Deras utlåtande har ej sällan karaktär av rena partsanföranden, föga ägnade att förse domstolen med de behövliga upplysningarna.»2
I Högbroforsmålet hava sakkunniga anlitats av parterna å ömse sidor. Då målet till stor del rör sig om bokföringsfrågor, gäller
det bland annat i målet att avgöra värdet av de utlåtanden som vardera partens bokföringssakkunniga avgivit. Professor Lundstedt, som erkänner sig vara en i bokföringspraxis och bokföringsteknik otillräckligt insatt jurist, säger att det till stor del blir beroende på den subjektiva värderingen hos en sådan jurist, vilka sakkunniga han tillmäter det större värdet. För sin del anser han, att de av åklagaren framför allt anlitade experternas utlåtanden ofta gåve det intrycket, att deras auktorer fallit ur rollen som sakkunniga och yttrat sig så som om de i stället själva varit åklagande parter, som strävade efter att till varje pris få fast den anklagade.
Emot detta subjektiva omdöme vill jag anföra, att jag snarare ville tillerkänna åklagarens experter större vitsord redan på den grund att de, såvitt av handlingarna framgår, i motsats till Kreugers sakkunniga haft tillgång till och kunnat bilda sig ett omdöme om räkenskaperna i deras helhet. På samma sätt som ett lösryckt yttrande kan få en helt annan mening än om det läses i sitt sammanhang, kan ett visst bokföringssätt få olika karaktär allt efter den sammanställning i vilken det använts. Emellertid befunno sig domarna i detta mål lyckligtvis icke i det dilemmat att vara beroende av sakkunnigutlåtandena i målet. De kunde själva gå till primärmaterialet, bolagets handelsböcker. I alla mål om bokföring torde det i överdomstolarna och H. D. vara ett oeftergivligt krav att föredraganden skall införskaffa handelsböckerna. Genom att domarna alltid i sådana mål studera primärmaterialet förvärva de, då sådana mål icke äro så sällsynta, en icke obetydlig inblick i bokföringsfrågor. Åtminstone erhålla deså stor inblick i dylika frågor, att de med hjälp av böckerna kunna bedöma, om de av de sakkunniga lämnade uppgifterna och omdömena om böckerna äro riktiga. Jag anser sålunda, att man för att kunna riktigt och objektivt bedöma ett bokföringsmål i allmänhet måste gå till den primärbevisning som handelsböckerna utgöra. Såsom framgår av Lundstedts redogörelse för de handlingar i målet vilka han genomgått, synes han emellertid icke hava tagit del av böckerna. Dessa böcker funnos dock redan på den tid då han skrev sin skrift tillgängliga i justitierevisionen, och han hade alltså, därest han så önskat, kunnat få tillfälle att genomgå desamma.
Jag har ytterligare en anmärkning mot det material varpå Lundstedt grundat sitt omdöme. Av den redogörelse Lund-
stedt lämnar för de handlingar han genomgått framgår, att han vid utarbetandet av sitt utlåtande »Torsten Kreuger oskyldigt dömd» fullständigt läst allenast handlingarna i ett av skadeståndsmålen, nämligen målet mellan dödsboet efter änkefru Hilda Annerstedt samt Torsten Kreuger.1 Detta skadeståndsmål kan giva blott en fragmentarisk bild av det stora Högbroforsmålet. Beträffande sistnämnda mål har han vid denna tid enligt egen uppgift endast läst redogörelsen i advokaten ELIEL LÖFGRENS skrift »Högbroforsmålet mot Torsten Kreuger»2, och även om denna redogörelse skulle vara fullständigt opartisk och objektiv, tyckes det mig ändock egendomligt att Lundstedt icke heller i denna del gått till primärmaterialet.
Då jag nu går in på en undersökning av själva målet, vill jag följa H. D:s motivering för dess fällande utslag och, i den mån denna blivit i princip kritiserad i Lundstedts skrift, pröva hans kritik.
Ingenjören Torsten Kreuger är fälld för bedrägeri mot köparna av obligationer som utgivits av Högbroforsens industriaktiebolag, och det måste då för en fällande dom konstateras, 1) att oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats, 2) att dessa uppgifter förmått obligationsköparna till de förlustbringande köpen, 3) att Torsten Kreuger är ansvarig för de lämnade uppgifterna samt 4) att han haft bedrägeriuppsåt.
1. Beträffande de oriktiga uppgifterna skriver H. D.,
att i räkenskaperna för åren 1922—1929 hade i åtskilliga hänseenden påvisats väsentliga oriktigheter bland annat därutinnan, att frivilliga tillskott, vilka tillförts Högbroforsen, år efter år bokförts på ett sådant sätt, att resultatet av bolagets rörelse kommit att för envar, som ej haft tillfälle att ingående granska bokföringen, framstå såsom förmånligare än i verkligheten varit fallet, samt att i målet vore utrett, att genom denna oriktiga bokföring, för vilken Torsten Kreuger vore ansvarig, Högbroforsens ekonomiska ställning i balansräkningarna för nämnda år angivits såsom bättre än den i själva verket var samt vinst- och förlusträkningarna ett vart av dessa år kommit att utvisa vinst å bolagetsrörelse, ehuru denna i verkligheten gått med förlust, under flertalet år till betydande belopp.
Såsom synes av motiveringen är den springande punkten icke att de frivilliga tillskotten, subventionerna, ej blivit i denna sin egenskap särskilt framhållna i vinst- och förlusträkningarna. Avgörande är i stället att de vid redovisningen av resultatet avbolagets rörelse använts på sådant sätt att själva rörelsen kommit att framstå såsom vinstgivande, oaktat den i verkligheten gått med förlust. Huru pass stränga krav man bör ställa på specificeringen av årsresultatet, därom kunna meningarna vara delade. Men att direkt vilseledande uppgifter icke kunna tolereras bör vara uppenbart.
Framhållas må ytterligare, att här ej är fråga om enstaka bokföringstransaktioner av vilseledande art, utan om år efter år återkommande transaktioner varigenom ett förlustbringande företag systematiskt framställts såsom ekonomiskt givande.
Situationen är alltså följande: Ett bolags rörelse går med förlust, men ett annat bolag eller en annan person ger årligen bolaget gåvor eller subventioner. Antag alltså, att rörelsen går med 50,000 kronors förlust, men att en gåva lämnas på 60,000 kronor. Är det då riktig bokföring, att i vinst- och förlusträkningen upptaga »bruttovinst å rörelsen 10,000 kronor»? Efter denna princip har bokföringen skett i Högbroforsen. Bolaget drev trämassetillverkning, vilken gick med underskott. Genom att föra subventionerna på trämassekontot redovisades emellertid »vinst å trämassa», »bruttovinst å trämassa» eller »bruttovinst å rörelsen». Flera revisorer hava gjort gällande, att en dylik gåva eller subvention är en vanlig inkomst, som ingår i rörelsen, och att det alltså skulle vara riktigt att i vinst- och förlusträkningen sätta vinst å rörelsen 10,000 kronor. Allmänheten, som ser en dylik vinst- och förlusträkning, måste emellertid få den uppfattningen, att bolagets rörelse såsom sådan gått med vinst. Skulle en vinst- och förlusträkning av Högbroforsens typ anses riktig, synes hela bestämmelsen i aktiebolagslagen om att vinst- och förlusträkningar skola offentliggöras vara fullständigt meningslös. En tolkning i överensstämmelse med vad Torsten Kreuger hävdar förefaller mig farlig. Numera offentliggöras ju i tidningarna vinst och förlust- samt balansräkningar i alla större bolag, och detta sker naturligtvis därför att det anses att genom dessa räkningar allmänheten erhåller en viss uppfattning angående värdet av bolagets aktier och angående bolagets ställning. Justitierådet SKARSTEDT säger i sin kommentar till aktiebolagslagen vid 69 §
rörande vinst- och förlusträkning, att meningen är att aktieägarna skola erhålla fullständig kunskap om huru vinst eller förlust uppkommit, och revisionssekreteraren HEMBERG och professorn i handelsteknik SILLÉN anföra i sin kommentar till bokföringslagen m. m. vid 69 § aktiebolagslagen, att aktiebolagmåste upprätta även vinst- och förlusträkningar samt att aktieägare härigenom kunna förskaffa sig kännedom om på vad sätt vinst eller förlust uppkommit. Vidare hade aktiebolagskommittén i 65 § i sitt förslag till lag om aktiebolag av år 1908 föreslagit ett stadgande om att förvaltningsberättelsen uttryckligen skulle angiva den vinst eller förlust som uppkommit av rörelsen under året. Lagrådet anförde vid denna paragraf angående nämnda stadgande, att med hänsyn till den stora vikt, som låge därpå att aktieägarna erhölle fullständig kunskap om huru den vinst uppkommit som balansräkningen utvisade, syntes det böra åligga styrelsen att vid förvaltningsberättelsen foga, förutom balansräkningen, jämväl vinst- och förlusträkning. I anledning av lagrådets erinran infördes i nuvarande 69 § av aktiebolagslagen stadgandet om att vinst- och förlusträkning skulle vara fogad vid förvaltningsberättelsen. Det synes mig icke av någon kunna påstås, att man av en vinst- och förlusträkning av Högbroforstyp kan sluta sig till på vad sätt vinsten uppkommit eller att aktieägarna av en dylik vinst- och förlusträkning erhålla fullständig kunskap om huru vinsten uppkommit.
Åtskilliga av de av Torsten Kreuger åberopade sakkunniga hava i sina utlåtanden, vilka av Lundstedt citerats i hans ovannämnda skrift, gjort gällande att vinst- och förlusträkningar av Högbroforstyp skulle vara mycket vanliga, samt att en sådan bokföring av tillskottsposter ofta skedde i och för ett för respektive bolag synnerligen gott ändamål, nämligen för att icke genom oroande uppgifter — till skada för såväl delägare som fordringsägare — ytterligare försämra bolagets ställning utåt under kristider. För Högbroforsens del kan ändamålet med den oriktiga bokföringen icke hava varit det nämnda. Alla eller åtminstone så gott som alla aktier ägdes nämligen av tillskottsgivaren, Ivar Kreuger eller Kreuger & Toll, och intill tiden för obligationslånets uppläggande torde Högbroforsen icke heller hava haft några skulder av betydelse till någon annan än Ivar Kreuger eller Kreuger & Toll. Den naturliga förklaringen av bokföringstransak-
tionerna måste vara, att de åsyftat att bibringa allmänheten en oriktig uppfattning om Högbroforsens ställning och därigenom möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden.
Framhållas bör ytterligare, att i vissa fall till förbättrande av årsresultatet upptagits poster, som med skäl kunna antagasvara rent fiktiva. Ett belysande exempel kan hämtas från bokslutet år 1922 — ett bokslut som var särskilt viktigt därför att obligationerna påföljande år utsläpptes i marknaden. För vissa maskiner, vilka Torsten Kreuger genom ett sitt bolag, Industriaktiebolaget Standard, inköpt åt Högbroforsen för 109,100 kr., krediterades Standard under 31/12 1922 229,100 kr. och debiterades anläggningarnas konto samma belopp. Under samma dag debiterades Standard och krediterades trämassekontot för trämassa ett belopp av 232,058 kr. 97 öre, vilket med åtminstone 120,000kr. översteg marknadsvärdet å det trämasseparti som transaktionen avsåg. Såsom synes motsvarar det mervärde som gottskrivits Högbroforsen för trämassa det överpris som påförts Högbroforsen för maskinerna. Dessa bokföringsåtgärder resulterade i att bolagets tillgångar obehörigen uppskrevos med 120,000 kronor och att samtidigt årsresultatet på papperet förbättrades med enahanda belopp med påföljd att för år 1922 kunde — i strid mot verkliga förhållandet — redovisas en nettovinst å något över 36,000 kronor.
I motsats till Lundstedt anser jag sålunda klart, att enligt aktiebolagslagen Högbroforsens bokföring, såvitt den avser redovisning för subventionerna, skett felaktigt på ett sådant sätt att densamma fyller kraven på nu behandlade moment i det objektiva bedrägerirekvisitet. Då allmänheten enligt aktiebolagslagen är berättigad att få veta på vad sätt vinst eller förlust uppkommit, kan den begära, att icke under en sådan post som bruttovinst å trämassa eller bruttovinst å rörelse döljer sig sådana saker som subventioner. Upprättas likväl en vinst- och förlusträkning på sådant sätt, blir allmänheten vilseledd.
Lundstedt, som icke anser att bokföringen är oriktig, än mindre att den vilseleder, stöder sig i denna sin åsikt på de av Torsten Kreuger anlitade sakkunniga. Såvitt jag kunnat finna, åberopa dessa sig huvudsakligen därpå, att de anse att en vinst- och förlusträkning får vara huru koncentrerad och ogenomskinlig som helst, samt att det mer och mer skulle blivit praxis att använda dylika koncentrerade vinst- och förlusträkningar. I den mån en
dylik praxis medför att allmänheten icke kan av vinst- och förlusträkningarna någorlunda se på vad sätt vinsten eller förlusten uppkommit, synes mig denna praxis stå i klar strid mot en riktig lagtolkning, och då denna fråga torde vara lika mycket en rent juridisk fråga som en bokföringsteknisk fråga, förvånar det mig att Lundstedt icke i detta sammanhang citerar ovannämnda kommentarer. Här står emot Lundstedt en vetenskapsman och professor i just det ämne varom här är fråga. Det synes mig då hava legat närmast till hands för Lundstedt, som själv erkänner sig vara en i bokföringspraxis och bokföringsteknik otillräckligt insatt jurist, att godtaga den ståndpunkt en professor i ämnet intagit i saken.
Jag vill särskilt anmärka att jag tillsvidare, liksom Lundstedt på denna punkt, endast talar om sakens rent objektiva sida.
2. Härmed har jag behandlat den första frågan. Den andra frågan blir, huruvida den oriktiga bokföringen medverkat till att obligationerna köpts av målsägandena.
Härom säger H. D. i sitt utslag:
»Med hänsyn till att Högbroforsen var ett bland allmänheten föga känt företag måste det antagas — vilket ock av den förebragta utredningen bestyrkts — ej blott att obligationsköparna själva eller i allt fall de personer, som av dem tagits till råds, vid bedömande av lämpligheten att placera medel i Högbroforsens obligationer fäst synnerlig vikt vid den omständigheten att, enligt vad de tryckta och i publikationen Svenska aktiebolag och enskilda banker återgivna balans- samt vinst- och förlusträkningarna utvisade, Högbroforsens rörelse trots de för trämassetillverkningen dåliga tiderna gått med vinst, utan även att, därest verkliga förhållandet varit bekant, obligationslånet icke kunnat utsläppas i marknaden. Vid det förhållandet att värdet av den pantsatta egendomen måste vara i hög grad beroende av att en bärkraftig rörelse kunde vid fabriken bedrivas, kan den pantsatta egendomen ej anses hava innefattat betryggande säkerhet för att lånebeloppet skulle kunna uttagas ur panten; och hava obligationsköparna följaktligen mot den av dem lämnade valutan erhållit obligationer, innefattande mindre säkerhet än de i följd av de lämnade uppgifterna om bolagets vinstgivande rörelse haft anledning förutsätta.»
Lundstedt påstår nu framför allt, att allmänheten icke kunnat bliva av vinst- och förlusträkningarna vilseledd till att köpa obligationerna, emedan allmänheten köpt desamma, icke på grundav den realsäkerhet som kunde ligga bakom obligationerna, utan på grund av Kreuger & Tolls borgen för dem. Denna borgen
gällde visserligen allenast B-obligationerna, men även beträffande A-obligationerna skulle nämnda borgen ha varit av betydelse, enär det antagits att Kreuger & Toll icke skulle låta obligationer i ett företag i vilket Kreuger & Toll hade väsentliga intressen bliva nödlidande. Alltså skulle, enligt Lundstedts mening, ett öppet omnämnande av subventionerna sannolikt hava varit ägnat att stimulera köplusten.
Jag måste här redogöra för något av den bevisning, som förekommit till stöd för H. D:s mening. Några försäkringsbolag hava förvärvat Högbroforsobligationer, sedan försäkringsinspektionen godkänt obligationerna som redovisning för livförsäkringsfonden.1 Godkännandet av Högbroforsens obligationer skedde efter förfrågan från ett försäkringsbolag. F. d. chefen för försäkringsinspektionen P. G. Laurin, vilken deltagit i ärendet angående godkännandet av Högbroforsens obligationer, anför i ett intyg om grunden för godkännandet: »Jag dryftade frågan med inspektionens medlemmar. Innehållet av obligationslånets prospekt och företagets förvaltningsberättelser — vilkas tillförlitlighet vi ej hade anledning att draga i tvivelsmål — föranledde att svaret blev att inspektionen ej fann anledning motsätta sig, att en mindre del av bolagets livförsäkringsfond redovisades med dessa obligationer.»
För att bilda sig en uppfattning av obligationernas värde har sålunda inspektionen bland annat studerat bolagets förvaltningsberättelser, i vilka vinst- och förlust- samt balansräkningarna ingå.
Nuvarande chefen för försäkringsinspektionen O. A. Åkesson säger i en skrivelse till åklagaren, att av åklagaren hemställts om meddelande, huruvida försäkringsinspektionen skulle hava godtagit Högbroforsens obligationer, därest inspektionen haft sig bekant dels att redovisade bruttovinsten uppkommit genom bokföring av subventioner och dels att bolagets rörelse i verkligheten gått med förlust »under flertalet år till betydande belopp». Åkesson förklarar att inspektionen, därest den haft kännedom om nämnda förhållanden, uppenbarligen icke skulle hava godkänt obligationerna för redovisning av ett försäkringsbolags livförsäkringsfond.
Åtskilliga fondmän som förmedlat försäljning av obligationerna till allmänheten hava hörts såsom vittnen. Av deras vittnes-
mål framgår att de, trots att de avvetat Kreuger & Tolls borgen, gjort efterforskningar rörande realsäkerhetens värde, samt att de sökt bilda sig ett omdöme om detta värde genom att studera bolagets förvaltningsberättelser med därtill hörande vinst- och förlust- samt balansräkningar.
Lundstedt anser nu, att de oriktiga uppgifterna i vinst- och förlusträkningarna icke på något sätt orsakat köpen, utan att köparna allenast fäst sig vid Kreuger & Tolls borgen. Häremot vill jag anmärka, att i en förstklassig industriobligations begrepp torde ligga, att bakom densamma skall finnas fullgod realsäkerhet. Sådana obligationer pläga ju hava en så gott som fast kurs, i vilken fluktuationer förekomma nästan allenast på grund av ändringar i ränteläget. Och i målet synes annat icke hava gjorts gällande än att här skulle varit fråga om förstklassiga obligationer. Därpå tyder den kurs de betingat samt den omständigheten att de godkänts såsom redovisningsmedel för livförsäkringsfond. De personer som köpa förstklassiga industriobligationer önska ju säkra placeringar på lång sikt. Och endast en realsäkerhet torde kunna garantera en sådan stabilitet. Av utredningen framgår att försäkringsinspektionen huvudsakligen fäst sig vid realsäkerheten, vilket torde stå i god överensstämmelsemed 215 § 6) i lagen om försäkringsrörelse. Den begäran omgodkännande av obligationerna som gjorts till inspektionen avsåg också endast A-obligationerna, vilka saknade borgenssäkerhet men hade bättre förmånsrätt i panten. Detta torde visa, att B-obligationerna trots Kreuger & Tolls borgen ansågos sämre än A-obligationerna, vilka hade bättre realsäkerhet. Och även fondmännen hava, trots att de avvetat Kreuger & Tolls borgen, gjort särskilda efterforskningar rörande värdet av realsäkerheten, vilket visar att de ansett att obligationerna utan sådan säkerhet icke haft sitt fulla värde.
Jag vill ytterligare tillägga i denna del: om man påstår att obligationerna köpts allenast på grund av Kreuger & Tolls borgen, skulle detta innebära, att därest skuldsedlar å tillhopa 4 miljoner kronor utfärdats av Högbroforsen med borgen av Kreuger & Toll, sådana skuldsedlar skulle hava stått i samma kurs som obligationer med fullgod realsäkerhet. Det må vara att en sådan kredit på kort sikt, t. ex. på sex månader, kunnat lämnas Högbroforsen eller rättare Kreuger & Toll. Däremot synes det mig orimligt, att vare sig någon bank eller enskilda personer skulle på
sådana skuldsedlar hava beviljat Kreuger & Toll eller Högbroforsen en kredit på tio eller femton år. På sådana skuldsedlar, löpande med 5 1/2 % ränta, skulle tydligen icke aktiespekulanter eller andra spekulativt anlagda personer hava reflekterat, enär åtminstone med dåvarande ränteläge några vinstmöjligheter icke yppade sig genom köp av sådana papper; och försäkringsbolag och enskilda personer som önskade säker placering på lång sikt hade utan tvivel i första hand hållit sig till papper med realsäkerhet, varför kursen å sagda skuldsedlar måste hava sjunkit. För övrigt ligger den frågan till Torsten Kreuger nära till hands: därest Kreuger & Tolls borgen vid den tid varom nu är fråga ansågs utgöra en säkerhet som ställde all annan säkerhet i skuggan, varför uppgavs då över huvud att realsäkerhet fanns, och varför utfärdades icke allenast skuldsedlar av nyss angiven art? Mig synes att varje i ekonomiska ting förfaren person måste giva H. D. rätt däruti, att vid kredit av ifrågavarande slag, d. v. s. vid kredit på lång sikt, Kreuger & Tolls borgen icke kunde ersätta realsäkerheten, och att därför obligationer av ifrågavarande slag utan fullgod realsäkerhet måste anses vara mindre värda än obligationer med sådan säkerhet.
Den som köper en industriobligation måste antagas vilja hava ett papper med realsäkerhet. Denna uppfattning låg bakom utslaget i Högbroforsmålet och har delats av den avdelning i H. D. som behandlat resningsansökningen och samtidigt dömt i de särskilda skadeståndsmålen.1 Denna avdelning har tillerkänt skadestånd även åt innehavare av B-obligationer. Endast i ett fall, då köparen ostridigt fäst sig huvudsakligen vid Kreuger & Tolls borgen för obligationerna, har skadestånd icke utdömts. Man har alltså utgått ifrån att den som köper industriobligationer vill hava ett papper med realsäkerhet. Detta synes vara en klart logisk ståndpunkt, och den torde även vara praktiskt sett riktig. Ty det lärer hava ingått i medvetandet såväl hos allmänheten som hos affärsmännen, att förstklassiga industriobligationer äro ett värdepapper med realsäkerhet bakom,
Lundstedt, vilken i sin skrift såsom förut nämnts i första hand talar om målet mellan dödsboet efter änkefru Hilda Annerstedt samt Torsten Kreuger, anför vidare, att ett misstagsframkallande endast hos kommissionären icke kunde leda till bedrägeribrott.
»Det 'svikliga förfarandet' i 22: 1 SL skall givetvis ha skett gentemot den som blivit ekonomiskt bedragen, vilken ju i detta fall endast kunde vara fru Annerstedt, eller gentemot annan, vilken ägt disponeraöver hennes förmögenhet. I enlighet härmed har bedrägeribegreppet också städse utarbetats i vår straffrättsvetenskap. Enligt min mening strider det mot acceptabla straffrättsprinciper att i rättskipningen frångå denna ståndpunkt, utan att dylikt frångående har stöd i en uttrycklig utvidgning av det allmänna bedrägerirekvisitet eller i annan strafflagsändring.»
Lundstedt vänder sig därefter emot Stockholms Rådhusrätts motivering i målet mellan dödsboet efter änkefru Annerstedt samt Torsten Kreuger. I denna motivering säger Rådhusrätten att, även om icke fru Annerstedt själv haft vetskap om vinst- och förlust- samt balansräkningarna, så hade i allt fall den person som förmedlade obligationsköpet haft sådan vetskap. Enligt det nyss sagda — fortsätter han — måste en sådan premiss i princip vara oduglig. Lundstedt vänder sig sålunda indirekt mot H. D:s motivering i Högbroforsmålet, att obligationsköparna, eller i allt fall de personer som av dem tagits till råds, vid bedömande av lämpligheten att placera medel i Högbroforsens obligationer fäst synnerlig vikt vid uppgifterna i vinst- och förlusträkningarna, och synes anse att den omständigheten, att de personer som av köparna tagits till råds blivit vilseledda, icke är tillräcklig för konstituerande av ett bedrägeribrott, då dessa personer ej disponerat över köparnas förmögenhet. Följden av detta resonemang skulle bliva, att därest en äldre person, som icke själv kan bedöma ett köp av värdepapper, tager till rådgivare en annan person, och en bedragare lyckas vilseleda denne, så att han tillråder den äldre personen att köpa dåliga värdepapper, skulle bedragaren icke kunna dömas till ansvar för bedrägeri, enär han vilselett icke köparen utan allenast dennes rådgivare eller, såsom Lundstedt kallar honom, kommissionären. Hade däremot den äldre personen åt rådgivaren lämnat fullmakt att avsluta köpet, i vilket fall rådgivaren alltså kommit att disponera över köparens rätt, skulle bedrägeri förelegat. Redan de resultat till vilka man med denna teori kommer visa, att det måste vara något fel på teorien. Det är det också, ty i straff-
rätten finnes en särskild regel, att därest man lyckas utföra ett brott genom en annan person som därvid är i god tro, blir man fortfarande gärningsman till brottet, fastän man då kallas medelbar gärningsman. Denna straffrättens ståndpunkt beträffande medelbart gärningsmannaskap synes Lundstedt hava förbisett. I de i Högbroforsmålet föreliggande fallen, då fondmän eller kommissionärer genom vinst- och förlusträkningarna bibringats den uppfattningen att Högbroforsens obligationer voro säkra och genom sina råd i sin ordning intalat köparna att obligationerna voro goda, föreligger alltså bedrägeri i medelbart gärningsmannaskap och detta oberoende av om fondmännen eller kommissionärerna till köparna framfört de skäl, på grund av vilka de ansett obligationerna vara säkra eller icke. Man måste alltid inom straffrätten ihågkomma regeln om det medelbara gärningsmannaskapet, då man eljest kan komma till i praktiken ohållbara resultat.
Vidare frågar Lundstedt: är det utrett, att ifrågavarande obligationsköp vållat köparen någon bedrägerigrundande förlust? och han svarar, att förlusten föranletts av en yttre omständighet, Kreuger & Tolls sammanbrott, varom intet misstag framkallats. Det förefaller mig, som om Lundstedt vid resonemanget i denna del utgår ifrån, att på grund av Kreuger & Tolls borgen obligationerna vid köpet voro fullgoda och att de förlorade i värde först genom Kreuger & Tolls sammanbrott, varigenom det blev uppenbart att Kreuger & Toll icke kunde infria sin borgen. Då, enligt vad jag förut visat, Kreuger & Tolls borgen icke var tillräcklig för att obligationerna skulle vara fullgoda, synes det icke vara erforderligt att särskilt ingå på denna punkt. Jag kan emellertid icke underlåta att något beröra ett påstående som Lundstedt har i detta sammanhang, nämligen att fru Annerstedt icke skulle hava lidit förlust genom själva köpet, enär obligationerna vid köpet hade sitt ungefärliga köpevärde och hon under ett par år efter köpet kunnat sälja obligationerna utan förlust. Med andra ord: en person, som lyckats att genom svikliga uppgifter förleda annan till obligationsköp, skulle kunna tillbakavisa dennes skadeståndskrav genom en hänvisning till att genom de oriktiga uppgifterna själva marknadskursen drivits i höjden och det därför varit köparens eget fel, att han icke begagnat sig härav till att ånyo sälja obligationerna. Om man alltså gör en obligationssvindel i tillräckligt stor skala, så att marknadskursen på
verkas, skulle man undgå skadeståndsskyldighet. Kommentarer torde här vara överflödiga.
3. Därefter kommer jag till frågan om Torsten Kreuger är ansvarig för bokföringen eller icke. Lundstedt bestrider hans ansvarighet. I allmänhet torde gälla, att den verkställande direktören i ett bolag blir ansvarig, även straffrättsligt, för ett bolags bokföring. Beträffande andra styrelseledamöter kan deras ansvar vara tvivelaktigt, men därest icke särskilda omständigheter föreligga, torde den verkställande direktören städse bliva ansvarig. Att Torsten Kreuger själv tagit befattning med utformandet av vinst- och förlust- samt balansräkningarna, framgår — ehuru Lundstedt vill förneka det (s. 59) — oemotsägligt av processmaterialet. Han har vid varje bokslut givit anvisning om de ändringar och tillägg i de honom tillställda råbalanserna, varigenom vinst i stället för förlust kunnat redovisas.
4. Återstår frågan huruvida Kreuger avsett att medelst den vilseledande bokföringen förleda spekulanter till inköp av obligationer. Att fullständigt belysa denna fråga skulle medföra en rekapitulation av den ytterst vidlyftiga bevisningen i målet. Jag nödgas därför inskränkamig till följande synpunkter.
Att den pantförskrivna egendomens realisationsvärde var mycket ringa framgår redan av det pris som utvanns vid försäljningen. Tillfredsställande säkerhet för ett obligationslån kunde panten, såsom av H. D. anförts, erbjuda endast under förutsättning att en bärkraftig rörelse kunde bedrivas vid fabriken. Nu har emellertid i det föregående understrukits, att driften alltifrån 1922 var i hög grad förlustbringande och kunde fortgå allenast med stöd av penningtillskott till mycket betydande belopp. För uppläggande av obligationslånet och obligationernas omsättning i marknaden saknades således nödiga förutsättningar, och var och en som beaktar obligationsköparnas rimliga och i vårt land allmänt erkända krav på tillfredsställande realsäkerhet måste säga sig, att Högbroforsobligationerna, såsom H. D. funnit, icke ens kunnat utsläppas i marknaden, därest bolagets bokföring lämnat en sannfärdig bild av affärsställningen. Det är med sådana förhållanden för ögonen som H. D. ansett styrkt, att Torsten Kreuger icke blott insett att obligationsköparna erhållit en undermålig valuta utan även beordrat de oriktiga bokföringsåtgärderna i av-
sikt att möjliggöra obligationernas försäljning. Den systematiska förgyllning varom Torsten Kreuger år efter år föranstaltat med avseende å resultatet av bolagets verksamhet kan icke förklaras, om icke de oriktiga uppgifterna använts för att skapa och upprätthålla marknad för obligationerna. En sak för sig är, att Torsten Kreuger må hava ägt förhoppningar att Högbroforsen skulle kunna vid eventuellt förbättrade konjunkturer eller på grund av ekonomiskt stöd utifrån fullgöra återbetalningen av lånet. Men — såsom H. D. förklarat — denna omständighet kan icke få hindra utkrävande av straffrättsligt ansvar. Skulle dylika förhoppningar tillmätas avgörande betydelse, skulle det så gott som aldrig bliva tal om bedrägeriansvar för svindel i större stil med aktier och obligationer. Vid stora och på lång sikt lagda affärer handlar vederbörande sällan med full förvissning om att kraschen under inga omständigheter kan undvikas.
I diskussionen rörande ifrågavarande mål har framförts den meningen, att Ivar Kreuger över huvud icke skulle hava låtit bolaget komma i åtnjutande av subventioner, därest han icke varit på goda grunder övertygad om bolagets livskraft, och det har sagts att samma övertygelse följaktligen måste hava besjälat även Torsten Kreuger och givit honom berättigad tillit till den för obligationslånet liggande realsäkerheten. Detta resonemang kan förefalla bestickande men står sig icke inför den som haft anledning taga närmare kännedom om Ivar Kreugers affärsmetoder och förhållandena inom Kreugerkoncernen. För att icke den höga uppskattningen av Ivar Kreugers affärsförmåga skulle löpa fara att bliva rubbad, var det honom angeläget att de företag som räknades till hans intressekrets kunde hållas uppe och hindras från sammanbrott så länge som möjligt. Även med åsidosättande av vanliga affärsprinciper var Ivar Kreuger beredd att för sådant ändamål göra de utgifter som erfordrades. Under dylika omständigheter kunna subventionerna till Högbroforsen naturligtvis icke lämna något bevis om bolagets bärighet eller bröderna Kreugersgoda tro i detta avseende. Det förhåller sig helt enkelt så, att man inom bolagsledningen funnit Högbroforsen böra till varje pris hållas i gång och ansett lämpligt inbjuda allmänheten att med valutan för obligationslånet bidraga till det nödiga driftskapitalet. Den oriktiga och vilseledande bokföringen har närmast varit behövlig för att hos obligationsköparna skapa tilltro till Hög-
broforsen, men har också varit ägnad att hos allmänheten bibehålla den önskvärda tilliten till Kreugerkoncernen.
Min granskning av Högbroforsmålet och professor Lundstedts argumentering är nu slutförd, så långt jag vågat taga tidskriftens utrymme i anspråk. Med hänsyn till innehållet i Lundstedts skrift synes det slutomdöme berättigat, att Lundstedt — vilkens metoder mera föra tanken på en energisk och behjärtad försvarsadvokat än på en objektiv, sanningssökande vetenskapsman —aldrig riktigt förstått innebörden av de affärer som här föreligga till bedömande. I allt fall är det uppenbart, att Lundstedt på väsentliga punkter misstagit sig i fråga om de faktiska förhållandena — icke så underligt, då han endast styckevis tagit del av det oerhört vidlyftiga materialet.