FREDRIK STANG 70 ÅR.
Fredrik Stangs liv har varit till randen fyllt av arbete och sedan sin tidiga ungdom är han prövad i mångahanda ansvarsfulla värv. Under en mansålder (1897—1932) var han professor vid Oslo universitet och en följd av år (1921—1927) även universitetets rektor, han har varit stortingsman och justitieminister, i det nordiska lagstiftningsarbetet har han spelat en ledande roll, han var länge ordförande i de nordiska juristmötenas norska styrelse och är det alltjämt i stortingets Nobelkommitté liksom i styrelsen för institutet för jämförande kulturforskning, för att blott angiva de viktigaste förtroendeuppdrag som lagts i hans händer.
Då Svensk Juristtidning nu bringar honom sin vördsamma hyllning i anledning av hans den 27 december fyllda 70 år, är det främst professorn och lagstiftaren Fredrik Stang vi hava i tankarna.
Om jag skulle nämna några egenskaper som framför andra prägla hans person, vore det hans starka rättfärdighetspatos, hans kärlek till rättsvetenskapen och hans lysande förmåga att i tal som i skrift kämpa för sina ideal. Hans lärjungar vitsorda hans enastående förmåga att rycka ungdomen med sig, och den som gjort sig förtrogen med hans litterära produktion förstår att de tala sant och konstaterar med tacksamhet att hans stimulerande inflytande ingalunda är begränsat till de unga. Det bland hans tryckta arbeten som ger det mest fullödiga uttrycket för hans rika personlighet och som framför andra skall föra hans namntill eftervärlden är hans Indledning til formueretten. Då första upplagan av detta verk såg dagen (1911), befann sig rättsvetenskapen i en brytningstid. Den konstruktiva, syntetiska metoden, vars mest lysande representant i Norge var Hagerup, möttes flerstädes av kritik från andra riktningar, som ville se rättsforskningen lagd på en bredare basis och särskilt krävde ett grund-
ligare primärstudium av den verklighet som det är rättsordningens uppgift att reglera. Stang hade blicken öppen för dessa nyare strömningars livskraft, men han undgick ett fel vartill nydanare så ofta i sin iver göra sig skyldiga; han insåg tillfullo värdet även av den äldre metoden och vände sig blott mot dess överdrifter, främst dess ensidighet. Han blev därigenom en brobyggare mellan skilda skolor, till gagn för rättsutvecklingen i det hela. Han insåg de risker som äro förknippade med en spekulativ jurisprudens utan säkra anknytningspunkter i verklighetens värld, men han hade samtidigt blicken öppen för vikten av klar systematik och begreppsbildning. Liksom Hagerup söker han hållpunkter i rättsreglernas historia och vidgar sina vyer genom rättsjämförande studier, varvid han mera än sina föregångare fördjupar sig i den franska och den engelska rättens rika källor och varnar för överskattning av den tysk-romerska rätten. Men han stannar ej vid studiet av rättskällorna och juristerna utan tager steget vidare till det praktiska livets skiftande realiteter, till psykologiska, sociala, ekonomiska och politiska faktorer och till de vetenskaper som ha att behandla dessa ur andra än juridiska synpunkter. Hans framställning är ej blott till innehållet utan även till formen fylld av liv. Jag skall aldrig glömma, med vilken njutning jag första gången läste särskilt de första kapitlen i Stangs Indledning, handlande om förmögenhetsrättens och rättsvetenskapens historiska utveckling. En bättre vederläggning av den gängse fördomen att rättsvetenskapen är till sitt väsen en hopplöst ledsam disciplin är icke lätt att finna. Och då Stang efter ett kvarts sekel (1935) utgav tredje upplagan av detta verk, läste jag boken i dess nya gestalt med samma tillfredsställelse, blandad med beundran för den skicklighet varmed han lämpat den äldre framställningen efter den nya värld vari vi nu leva.
Bland Stangs övriga större arbeten må nämnas Skade voldt av flere (1918) och Erstatningsansvar (1919). De äro båda kända och uppskattade över hela Norden och hava övat väsentligt inflytande inom såväl teori som praxis. Av största betydelse förnordiskt rättsliv är även hans verksamhet såsom huvudredaktör för Tidsskrift for Rettsvidenskap åren 1921—1936.
Det torde stå klart för alla vilken lycka det varit för det nordiska lagstiftningsarbetet att i spetsen hava sådana män somStang. Han har medverkat vid tillkomsten av lagarna om köp
och byte, om avtal, om kommission, om avbetalningsköp och om försäkringsavtal. Ett utmärkande drag för denna lagstiftning har varit strävandet att bygga lagbuden på verklighetens mark, på ett ingående studium av livets gång och rådande uppfattning inom de vida kretsar som beröras av de regler det gällde att utforma. I denna strävan vann Stang gensvar hos sina medarbetare Julius Lassen, Marks von Würtemberg, Hjalmar Hammarskjöld, Almén och andra som gingo till arbetet besjälade avsamma uppfattning.
Stangs medarbetare veta att berätta om mer än en betydelsefull rättsgrundsats, vars lagfästande kan föras tillbaka till hans initiativ. Jag misstager mig knappast, om jag såsom typiskt exempel nämner regeln i 33 § avtalslagen om ogiltighet av rättshandling som tillkommit under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen. Av Stangs uttalanden i tredje upplagan av hans Indledning (s. 611) framgår, att han anser detta lagrum innefatta en bekräftelse av den i första upplagan framställda läran om »synbar viljesmangel». Till detta ämne, vilket tydligen ligger honom varmt om hjärtat, har han också återkommit i artiklar, publicerade i Tidsskrift for Rettsvidenskap (1930 s. 51) och i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland (1933 s. 365). Vi stå här inför ett intressant försök att på lagstiftningens väg främja hederlighet i handel och vandel. Lagrummet i fråga har,liksom Stangs berörda lära, på vissa håll vunnit anslutning men på andra mötts av kritik. Om regelns verkningar är väl ännu för tidigt att döma, men åtskilligt tyder på benägenhet hos våra domstolar att i kampen mot ohederliga affärsmetoder göra sig lagrummets bärande grundtanke tillgodo även utanför dess omedelbara tillämpningsområde. Helt visst skulle en utveckling i denna riktning i hög grad glädja lagbudets främste upphovsman.
Ett avsnitt av köplagen om vilket Stang säges hava inlagt särskilda förtjänster är det s. k. klausulkapitlet. Med hans realistiska syn på rättsvetenskapens och lagstiftningens uppgifter stämde det väl överens att kämpa för dessa direkt från det praktiska livet hämtade tolkningsregler. Han hoppades att de skulle bidraga till ökad stadga ej blott i lagtillämpningen utan också inom affärsvärlden, och han misstog sig icke. Denna del avköplagen har mött allmän förståelse från affärsmännens sida,
och den har även väckt intresse vid det pågående internationella lagstiftningsarbetet på köprättens område.
Vad försäkringsavtalslagen angår torde äran av att detta betydelsefulla ämne så snart kom upp till gemensam behandling i lagstiftningsväg till väsentlig del tillkomma Stang. Att han även här i mycket satt sin prägel på arbetsresultatet vitsordas av hans kolleger. Med särskild iver kämpade han för »pro rata-regeln» i 6 §, »benådningsregeln» i 34 § och överhuvud för stadganden avsedda att skydda den svagare parten.
Deltagarna i de nordiska juristmötena stå i största tacksamhetsskuld till Stang för hans förnämliga insatser vid dessa möten. Främst skola vi minnas det mönstergilla sätt varpå 1934 årsmöte i Oslo under hans ledning planlades och genomfördes. De lysande prov på vältalighet i bästa akademiska stil, med vilka han då liksom tidigare spred färg och glans över samvaron, skola icke förgätas.
Till heder främst för hans eget land men också för det övriga Norden är hans av hög idealitet burna verksamhet såsom ledare av institutet för jämförande kulturforskning, till huvudsaklig del hans egen skapelse. Hans syfte var att på nordisk botten återknyta det av världskriget avbrutna internationella vetenskapliga samarbetet. Det sätt varpå han kämpat för denna tankes förverkligande visar bäst vilken samlande kulturpersonlighet han är.
Fredrik Stang har under sin långa och trofasta verksamhet i samfällda nordiska intressens tjänst förvärvat många vänner även här i Sverige. Ej blott dessa utan alla som lärt sig uppskatta hans betydelsefulla livsgärning hysa för honom känslor av uppriktig tacksamhet, då han nu, med en ynglings spänstighet till kropp och själ, går över tröskeln till sitt åttonde decennium.
Stockholm i december 1937.
Birger Ekeberg.