UTLÄNNINGS FÖRVÄRV AV SVENSKABANKAKTIER

 

AV

 

ADVOKATEN JOHAN RAMBERG.

 

I det följande skall göras ett försök att besvara frågan: Om annan än svensk medborgare förvärvar svenska bankaktier, är då ett dylikt förvärv giltigt eller ogiltigt? Uppsatsen utgör ett bidrag till tolkningen av 17 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, som lyder: »Aktieägarna skola vara svenska medborgare och till antalet minst tjugu.»
    Inledningsvis torde böra framhållas, att ett förvärv ingalunda behöver vara ogiltigt blott därför att detsamma strider mot ett legalt förbud. För upprätthållande av ett förbud har man i många fall låtit en transaktion i strid mot förbudet drabbas av helt andra sanktioner, såsom exempelvis straff, skadestånd m.m.; utan att föreskriva ogiltighet har man sålunda i dessa fall låtit förvärvaren bliva ägare till den egendom, varom är fråga. En transaktion i strid mot ett föryttrings- eller förvärvsförbud är därför i vissa fall giltig (exempelvis en föryttring i strid mot näringslagstiftningens ordningsföreskrifter eller förvärv i strid mot 45 § banklagen) men i andra ogiltig. I sistnämnda fall beror ogiltigheten antingen på att förvärvet genom uttrycklig lagbestämmelse förklarats vara ogillt (exempelvis 3 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, här benämnd inskränkningslagen) eller också på att man — trots att särskild lagbestämmelse icke finnes — vid övervägande av sådana omständigheter som förbudets syfte, dess effektivitet m. m. ansett, att en ogiltighetssanktion bör föreligga (exempelvis förvärv i

_______
I denna uppsats gjorda uttalanden hava av författaren framlagts uti ett införVästra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund i Göteborg den 31 mars 1937hållet föredrag.8—387004. Svensk Juristtidning 1938.

strid mot förbehåll enligt 52 § andra stycket aktiebolagslagen samt förvärv i strid mot förbudet i 12 § inskränkningslagen). Om transaktionen blir att betrakta såsom ogiltig på den grund, att den strider mot ett förbud, som genom uttrycklig lagbestämmelse eller på grund av sin innebörd enligt ovan angivna regler anses medföra ogiltighetssanktion, skall densamma i förhållandet mellan de i den ogiltiga rättshandlingen deltagande parterna resp. deras borgenärer återgå, varemot tredje man, som från den orättmätige förvärvaren tillhandlar sig egendomen, blir ägare, under förutsättning att tredje man kan till stöd för sin rätt åberopa reglerna om exstinktiva godtrosförvärv.
    Prof. HÅKAN NIAL har i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvidenskap 1936 s. 1 om förvärv i strid mot legala förbud behandlat bland andra stadganden även 17 § banklagen. Prof. Nial framhåller till en början, att enligt i praktiken allmänt antagen tolkning stadgandet icke innefattar förbud för svenska juridiska personer att äga bankaktier utan allenast avser utländska fysiska eller juridiska personer. Efter förestående uttalande, mot vilket ingen invändning torde vara att göra, lämnar Nial en historisk redogörelse för stadgandets tillkomst. Denna redogörelse, som är av stor betydelse för bedömande av stadgandets innebörd, är av följande lydelse:
    »Bestämmelsen att endast svenska medborgare få vara aktieägare i bank fanns redan i tidigare banklagstiftning, kungl. kungörelsen ang. enskilda banker med rätt att utgiva egna banksedlar den 12 juni 1874 2 §, lag ang. bankaktiebolag den 19 november 1886 3 §, 1903 års lag ang. bankaktiebolag 9 §. Varken vid denna tidigare lagstiftning eller vid tillkomsten av 1911 års lag synes man ha diskuterat anledningen till bestämmelsen. Med all sannolikhet hade bestämmelsen i 1874 års kungörelse sin grund däri, att bankerna då vilade på delägarnas solidariska ansvar, vars utkrävande ju skulle kunna vara svårt eller omöjligt, om delägarna vore utlänningar. Måhända ansågs även de enskilda bankernas sedelutgivningsrätt vara en alltför viktig och ömtålig sak att kunna anförtros åt banker under utländskt inflytande. När man år 1886 i lagstiftningen införde bankaktiebolag —vilka ej hade sedelutgivningsrätt — reflekterade man måhända icke över att nyss angivna grunder för bestämmelsen om svenska delägare saknades. Möjligt är emellertid också att redan då en annan synpunkt gjorde sig gällande, nämligen fruktan för att utlänningar skulle kunna genom bankerna behärska vårt ekonomiska liv. Denna synpunkt har i varje fall säkerligen i senare tid kommit att uppfattas som motiv för ifrågavarande stadgande. Med hänsyn till de svenska bankernas mycket starka grepp om näringslivet— särskilt naturligtvis på den tid då bankerna fingo förvärva aktier men jämväl nu, genom kreditgivningen — är det också naturligt att Sverige, som genom en restriktiv lagstiftning söker förhindra utländskt inflytande överlandets naturtillgångar, också strävar att förhindra utländskt herravälde över bankerna.»

    I omedelbar anslutning till ovan citerade uttalande drager Nial följande slutsats:
    »Om sålunda förbudet åtminstone numera uppbäres av samma synpunkter som ligga till grund för 1916 års förbudslagstiftning, bör förbudet även vara sanktionerat på samma sätt som nämnda lagstiftning, d. v. s. genom ogiltighet av förbudsstridigt förvärv. Härifrån torde man också ha utgått, när 1916 års lag stiftades. Denna gäller ej beträffande banker, 18 §, vilket väl måste ha berott på att bankerna ansågos ofarliga ur nu ifrågavarande synpunkt därför att bestämmelsen i 17 § banklagen omöjliggjorde utländsktförvärv av bankaktier.»
    Som ytterligare stöd för sin uppfattning hänvisar Nial därjämte till 23 § första stycket banklagen, enligt vilket lagrum i aktieboken skola införas styrkta förändringar i äganderätten till aktie, för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §, och uttalar, att förstnämnda bestämmelse visar, att enligt lagens mening 17 § utgör ett hinder för att äganderrätten till aktie övergår på utländskt rättssubjekt.
    Att 1934 års bulvanlag förutsatts vara tillämplig även vid kringgående av 17 § banklagen anser han vidare tyda på att förvärv i strid mot nämnda paragraf ansetts vara ogiltigt.
    Sammanfattningsvis uttalar Nial slutligen, att redan en tolkning av banklagen och densamma tangerande lagstiftning sålunda pekar i den riktningen, att utlännings förvärv av bankaktier är ogiltigt. I samma riktning talar också enligt Nial den omständigheten, att ingen annan sanktion för bestämmelsen i 17 § finnes, varjämte han tillägger, att en ogiltighetsregel här är såtillvida mindre betänklig än när det gäller aktier i vanliga bolag, att 17 § gäller för alla bankaktier och det därför ej behöver föreligga tvivel om vilka aktier, som omfattas av förbudet.
    Det enda, som enligt Nials mening skulle kunna anföras mot ogiltighetsregeln, är, att förbudet i 17 § fått en indirekt, icke expressiv form, men denna omständighet synes honom icke kunna uppväga de skäl, som han anser tala för förvärvets ogiltighet.
    De skäl, som professor Nial på sätt ovan angivits åberopat till stöd för sin uppfattning, hava icke övertygat mig om att utlännings förvärv av bankaktier är ogiltigt. Vid prövningen av förevarande rättsfråga har jag sökt att mot varandra väga alla de olika omständigheter, som här måste tagas i betraktande, och därvid kommit till det resultatet, att ett utländskt rättssubjekts förvärv av bankaktier icke är ogiltigt. Mina skäl äro följande:
    (1) Vad först angår stadgandets historia synas mig inga omständigheter tyda på att man vid tiden för stadgandets tillkomst särskilt haft för ögonen fruktan för att utlänningar skulle kunna genom bankerna behärska vårt ekonomiska liv. Stadgandet är av ganska gammalt datum, då det förekom redan så tidigt som i kungl. kungörelsen ang. enskilda banker med rätt att utgiva egna banksedlar den 12 juni 1874, uti vilken kungörelse regeln dock uttrycktes med ordet »böra». Och, såvitt jag tror mig hava erfarit, var man på den tiden i det svenska

bankväsendets utvecklingshistoria i stället ganska angelägen att draga till sig utländskt kapital i bankernas grundfonder. På 1860-talet bildades sålunda Skandinaviska Kreditaktiebolaget, därvid man — såsom professor Nial i en not anmärkt — »så litet fruktade utländskt inflytande att man tvärtom direkt eftersträvade att skapa en bank med starka internationella inslag». I bolagsordningen, som fastställts av Kungl. Maj:t, blev bl. a. stadgat, att av styrelsens ledamöter, vilka skulle vara till antalet aderton, endast åtta behövde vara svenska undersåtar. För att underlätta aktiernas placering på utländska händer bestämdes deras nominella valör på ett sätt, som beräknades motsvara jämna belopp i holländska floriner, pund sterling och francs. Aktiebreven skulle vidare utan inskränkning till antalet kunna ställas till innehavaren.
    Vad nyss sagts synes mig giva fog för det påståendet, att omständigheterna vid tillkomsten av 17 § banklagen och dess föregångare ingalunda giva stöd åt antagandet, att man haft för avsikt att genom stadgandet ifråga tillskapa ett hinder för utländska rättssubjekt att förvärva bankaktier. Ganska otvivelaktigt torde i stället vara, att man — såsom Nial framhållit — ursprungligen med hänsyn till delägarnas solidariska ansvar och i följd av bankernas sedelutgivningsrätt ansett det vara av vikt att stadga, att de personer, vilka framträdde såsom bankens ägare med därav följande ansvar, skulle vara »svenska medborgare», och att man därför, då man i lagstiftningen införde bankaktiebolag, ansett sig böra alltjämt upprätthålla det anspråket, att de personer, vilka gentemot banken och utåt framträdde såsom bankens ägare, vore svenska medborgare och förty i 23 § banklagen som komplement till 17 § infört det för alla utländska rättssubjekt gällande ovillkorliga registreringsförbudet.
    (2) I samband med sin historiska utredning gör Nial, såsom tidigare anförts, gällande, att föreskriften, att aktieägarna uti våra banker skola vara svenska medborgare, åtminstone numera uppbäres av samma synpunkter, som ligga till grund för 1916 års förbudslagstiftning, och att man också torde hava utgått härifrån, när sagda lag stiftades, därvid i 18 § bankerna undantagits, beroende på att de ansågos ofarliga därför att bestämmelsen i 17 § banklagen omöjliggjorde utländskt förvärv av bankaktier. Jag känner mig icke övertygad om att detta resonemang är riktigt utan förmenar, att anledningen till att 1916 års lag undantog bankerna från sitt tillämpningsområde högst sannolikt är en helt annan, nämligen den, att man, då 1916 års lag instiftades, icke ansåg sig behöva eller böra ingripa på ett rättsområde, bankväsendet, på vilket lagbestämmelser redan funnos, bl. a. det i 23 § banklagen förekommande fullt tillräckliga registreringsförbudet. Lagmotiven vid tillkomsten av 1916 års inskränkningslag giva icke heller stöd för påståendet, att bankerna undantagits från lagens tillämpningsområde därför att de ur nu ifrågavarande synpunkt »sågo ofarliga ut» eller m. a. o. att bankerna skulle hava ryckts in i 1916 års lag, om stadgandet i 17 § banklagen icke förefunnits. Undantagsstadgandet i 18 § in-

skränkningslagen avser nämligen icke blott bankerna utan en rad av andra institutioner såsom Järnkontoret, sjukkassor, understödsföreningar, egnahemsföreningar m. m. (på vilka 17 § banklagen icke alls äger tillämpning) och vilka alla hava det gemensamt (jämför departementschefens uttalande vid lagens tillkomst), att deras ändamål och organisation i och för sig torde innefatta tillräcklig trygghet mot de vådor man genom 1916 års lag velat förebygga. Ej blott banklagens registreringsförbud utan även och kanske i främsta rummet de för bankerna gällande oktroj- och inspektionsbestämmelserna torde sålunda få anses hava utgjort en tillräckligt betryggande garanti för att utländskt missbruk i de avseenden, som 1916 års inskränkningslag ville förhindra, icke gärna kunde beträffande bankerna ifrågakomma.
    Av vad nu anförts torde framgå, att de synpunkter, som gåvo upphov till 1916 års lag, svårligen kunna sägas vid tillkomsten av samma lag hava trängt sig fram och kommit att i efterhand bliva ett bärande motiv för det sedan länge befintliga stadgandet i 17 § banklagen.
    (3) Såsom ovan under (2) angivits vill Nial göra gällande, att bestämmelsen i 17 § banklagen omöjliggjorde utländskt förvärv av bankaktier. Som Nial själv anmärkt är denna hans uppfattning emellertid icke alldeles riktig, då stadgandet i 17 § banklagen icke innefattar förbud för svenska juridiska personer att äga bankaktier. Detta förhållande innebär nämligen — som Nial jämväl i en not anmärkt — i själva verket möjlighet att på ett åtminstone formellt lagligt sätt lägga banker under utländskt inflytande, i det att exempelvis varje här i landet registrerat aktiebolag, vare sig sådant bolags aktier till större eller mindre del eller till och med helt ägas av utlänningar, kan utan inskränkning förvärva bankaktier. Även om domstolarna med stöd av nu gällande bulvanregler (vilka icke förefunnos vid stadgandets tillkomst) skulle i vissa särskilt utpräglade fall anse ett dylikt förvärv genom ett svenskt aktiebolag hava skett huvudsakligen för utlänningens räkning och, om 17 § banklagen skulle anses innefatta utlänningsförbud, därför vara ogillt, kvarstår, att man icke — såsom vid tillkomsten av 1916 års inskränkningslag — med utlänningar jämställt alla sådana inländska rättssubjekt, genom vilka utlänningar indirekt kunna förvärva inflytande över våra banker. Detta visar, till vilka inkonsekventa resultat man skulle komma, om man å ena sidan betraktar en utlännings direkta förvärv av bankaktier såsom ogiltigt men å andra sidan lämnar fältet öppet för utlänning att genom svenska rättssubjekt i större eller mindre utsträckning förvärva bankaktier. Då man vid tillkomsten av 1916 års lag hade klart för sig, att utlänningar genom svenska rättssubjekt kunde skaffa sig det inflytande man ville förebygga, måste man ju hava förstått, att 17 § banklagen icke effektivt uteslöt möjligheten för utlänningar att förvärva bankaktier. Om meningen därför varit, att bankerna skulle bliva »ofarliga», borde man för att erhålla överensstämmelse med 1916 års lag hava gjort ett motsvarande utvidgande tillägg uti 17 § banklagen. Att man så icke gjort utan

i stället lämnat 17 § banklagen helt orörd och undantagit bankerna i 18 § inskränkningslagen, synes mig om icke vara av avgörande betydelse dock i avsevärd grad förstärka det intrycket, att 17 § banklagen icke alls åsyftar att förhindra utlännings förvärv av bankaktier.
    (4) Enligt 10 kap. 5 § i lagen om arv äger utländsk medborgare i princip lika med svensk taga arv här i riket (viss inskränkning förefinnes blott för medborgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen). Utländsk medborgares rätt att här i riket taga arv och sålunda med äganderätt förvärva den egendom, som kan vara ifråga, gäller vidare utan avseende å egendomens beskaffenhet. En annan sak är, att av stadgandet, att utländsk medborgare äger taga arv i Sverige lika med svensk medborgare, icke följer, att utlänningen såsom ägare alltid må behålla arvfallen egendom utan hänsyn till dess natur. Sålunda framhålles i lagmotiven, att utländsk medborgare, som på grund av arv, testamente eller giftorätt erhållit lott i svenskt fartyg, enligt 5 § sjölagen är pliktig att, om till följd av fånget fartyget skulle upphöra att vara svenskt, till svensk medborgare överlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap av svenskt fartyg må kunna bevaras. I förenämnda stadgande i sjölagen är uttryckligen angivet, huru och inom vilken tid sådan överlåtelse skall ske.
    I motiven till nyss omförmälda stadgande i arvslagen heter det fortsättningsvis, att de i 1916 års lag stadgade inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag däremot icke äga tillämpning å förvärv genom bodelning, arv eller testamente. Sistnämnda omständighet utvisar, huru konsekvent man arbetat, då man dragit upp gränserna för inskränkningslagens tillämpningsområde. Å ena sidan har man som tidigare visats för att hindra utlännings förvärv av de nyttigheter man velat skydda utvidgat lagen att omfatta vissa svenska rättssubjekt, genom vilka utlänningen eljest kunnat förskaffa sig ett indirekt inflytande över ifrågavarande naturtillgångar. Å andra sidan har man uti 2 § andra stycket i 1916 års lag begränsat förbudet för utländsk medborgare och med denne jämställda rättssubjekt att förvärva aktier till att omfatta allenast sådana förvärv, vilka ske genom teckning eller överlåtelse, varigenom man således i enlighet med ovan omförmälda arvsprinciper lämnat öppet för utlänningar att genom familjerättsliga fång förvärva de aktier, som uti inskränkningslagen äro ifråga.
    Då uti 17 § banklagen undantag varken för familjerättsliga eller andra fång givits, måste stadgandet — vad dess innebörd nu än är —avse alla slag av fång, således även arv, giftorätt och testamente. En följd härav är, att, därest utlännings förvärv av bankaktie skulle betraktas såsom ogiltigt, en utlännings förvärv av bankaktie genom exempelvis arv också måste vara ogiltigt. Redan härav ser man, vilka olösliga konsekvenser, som uppstå, om man betraktar 17 § banklagen såsom innefattande förbud för utländska rättssubjekt att förvärva bankaktier. Om exempelvis en svensk, som äger svenska bankaktier, avlider, efterlämnande såsom arvingar några döttrar, vilka genom äktenskap

förvärvat utländskt medborgarskap, skulle döttrarnas på arv grundade fång bliva ogiltigt. Hur situationen skulle lösas, är svårt att förstå. Transaktionen — arvet — kan ju icke återgå till någon. En lösning vore måhända, invändes kanske nu, att aktierna försäljas. Det torde emellertid vara ganska klart, att, då inga bestämmelser finnas givna i lagen, huru och inom vilken tid en sådan försäljning skall ske, densamma icke kan framtvingas. Någon jämförelse med 5 § sjölagen lärer heller icke kunna ifrågakomma. Enligt sistnämnda stadgande förvärvar arvingen för övrigt fartygsandelen med äganderätt — sålunda i full överensstämmelse med den i 10 kap. 5 § arvslagen fastslagna arvsprincipen — och äger sålunda gottgöra sig det ekonomiska resultatet av den efterföljande i sjölagen påbjudna försäljningen, orsakad av att arvingen, som väl fått emottaga arvet, icke på grund av vissa nationalitetsbestämmelser med avseende å fartyg får behålla andelen. Avyttringstanken strider sålunda emot ogiltighetens alldeles primära rättsverkan: en avyttringsskyldighet kan icke tänkas annat än om förvärvet är i sig giltigt och ett laga fång sålunda ägt rum. Det må slutligen frågas, vem som skulle kunna påkalla aktiernas försäljning, då ett ingripande varken från det bankbolag, vars aktier äro ifråga, eller av domstol eller på något annat sätt kan ske.
    Ett annat exempel. En svensk kvinna, som är ägare av bankaktier, mister genom äktenskap med en utlänning sitt svenska medborgarskap. Skall stadgandet i 17 § banklagen, att aktieägarna skola vara svenska medborgare, tolkas sålunda, att utlänningar icke få äga bankaktier, skulle en konsekvens bliva, att hon icke längre finge äga sina aktier. Någon återgång kan ej heller i detta fall ske, då fånget varit giltigt, varför enda utvägen även här vore en försäljning, vilken emellertid i brist på lagstadgande och på i övrigt nyss angivna grunder icke lärer kunna framtvingas.
    Vad nu sagts torde enligt mitt förmenande vara av synnerligen stor betydelse och i och för sig tillräckligt argument för mitt påstående, att stadgandet i 17 § banklagen icke kan anses medföra, att utlännings förvärv av bankaktier blir ogiltigt. Den i arvslagen 10 kap. 5 § fastslagna grundsatsen, att utlänning i princip skall ärva lika med svensk, kan icke förenas med en undantagslös ogiltighetsregel. Arvsfånget såsom sådant måste under alla förhållanden betraktas såsom giltigt. Frågan, huruvida mottagaren skall få behålla egendomen eller huruvida han på grund av egendomens natur skall vara tvungen att avyttra densamma, kan lösas olika: antingen på det sätt, som skett i 1916 års inskränkningslag, nämligen att man undantagit de familjerättsliga fången från lagens tillämpning, eller också på det sätt, som skett i 5 § sjölagen, nämligen att man utan att betrakta fånget såsom ogiltigt föreskrivit realisation för arvingens räkning enligt vissa bestämda regler. En undantagslös ogiltighetsregel är däremot omöjlig.
    I detta sammanhang torde böra framhållas, att det uppenbarligen är omöjligt att tillåta en så godtycklig tolkning av 17 § banklagen, att man för att icke komma i en olöslig konflikt med arvslagen godtager

utlännings familjerättsliga fång av bankaktier såsom i och för sig giltiga, eventuellt förenade med avyttringsskyldighet, samtidigt som man i övrigt skulle stanna kvar vid Nials uppfattning och låta utlänningens förvärv av bankaktier genom andra laga fång förbliva helt ogiltiga. Det torde knappast vara i överensstämmelse med gängse tolkningsregler att uti ett lagstadgande lägga en innebörd ifråga om vissa slag av förvärv och den motsatta innebörden ifråga om övriga, särskilt som lagstiftaren vid stadgandets tillkomst otvivelaktigt avsett något helt annat, nämligen att åstadkomma ett registreringsförbud men därvid dock ett förbud, som för att fylla sitt ändamål att hindra utlänningar att gentemot bankbolaget framträda såsom aktieägare för att vara effektivt måste drabba alla utländska rättssubjekt, och detta givetvis alldeles oberoende av beskaffenheten av det laga fång, varigenom aktierna förvärvats. Detta står också i full överensstämmelse med ovan angivna arvsprinciper och passar helt in på de gjorda exemplen: Den utländska kvinna, som ärver svenska bankaktier, får behålla dem och njuta vinstutdelningen men får icke registreras för fånget; den svenska kvinna, som efter att hava blivit ägare av svenska bankaktier mistat sitt svenska medborgarskap, får likaledes behålla aktierna och taga utdelningen av dem men, om hon till äventyrs skulle, medan hon ännu var svensk medborgare, hava blivit registrerad för aktierna, blir påföljden, att hon icke längre får utöva rösträtt eller i övriga avseenden gentemot banken framträda såsom aktieägare.
    (5) Nial gör gällande, att registreringsstadgandet i 23 § första stycket banklagen visar, att 17 § utgör ett hinder för att äganderätten till bankaktie övergår på utländskt rättssubjekt. Jag anser i stället, att förstnämnda stadgande giver ett gott stöd åt min uppfattning, att 17 § icke hindrar övergång av äganderätten till bankaktie på utländskträttssubjekt.
    23 § första stycket banklagen lyder:
    »Å bankaktiebolags huvudkontor skall styrelsen över bolagets samtliga aktier ofördröjligen upplägga en aktiebok. I denna skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas med uppgift å de ursprungliga ägarna, så ock ofördröjligen antecknas de hos styrelsen styrkta förändringar i äganderätten till aktie, för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §. I aktieboken skall ock anmärkas dagen, då anteckning skett.»

    Fjärde stycket av 23 § lyder vidare:
    »Ej vare den, till vilken aktie övergått, gentemot bolaget att anse såsom aktieägare, innan han blivit införd i aktieboken.»

    Såvitt jag kunnat finna, kan en jämförelse mellan 23 och 17 §§ banklagen icke föra till annat resultat än till ett konstaterande, att hinder stadgats för utlänning att bliva registrerad för sitt aktieinnehav och sålunda att gentemot bolaget anses såsom aktieägare. Något hinder på grund av stadgandet i 23 § första stycket banklagen för en oregistrerad utländsk innehavare av bankaktie att behålla sin aktie och tillgodonjuta vinstutdelningen av densamma torde däremot icke före

ligga. I motiven till det stadgande i aktiebolagslagen, som motsvarar 23 § banklagen (28 § aktiebolagslagen), har uttryckligen sagts, att stadgandet endast innefattar förbud för den oregistrerade aktieinnehavaren att gentemot bolaget åtnjuta aktieägarens rättigheter, såsom t. ex. deltaga i bolagsstämma och utöva rösträtt m. m., men ej att uppbära utdelning, enär till inlösen förfallna kuponger äro fordringsbevis gällande i var mans hand. Även eller kanske just på grund av det i 23 § banklagen givna registreringsförbudet till skydd mot obehörigt inflytande från utländskt håll över de svenska bankerna torde intet behov — vare sig ur historisk synpunkt eller av annan anledning —särdeles starkt framträda att betrakta 17 § banklagen såsom en för utlänning gällande, alla slag av fång drabbande ogiltighetsregel.
    Tvärtom synes mig stadgandet i 23 § banklagen jämfört med motiven till registeringsstadgandet i aktiebolagslagen visa, att man haft registreringen och rättsverkningarna därav för ögonen men däremot icke åsyftat att begränsa rätten till civilrättsliga förvärv av svenska bankaktier till allenast svenska rättssubjekt. Ordalydelsen av 23 § första stycket banklagen synes mig ävenledes giva ett gott stöd för denna åsikt. Det heter, att styrkta förändringar i äganderätten till aktie, för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §, ofördröjligen skola antecknas. Om utlännings förvärv av bankaktie vore ogiltigt, skulle detsamma icke medföra någon förändring i äganderätten och orden »för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §» sålunda vara helt obehövliga. De citerade orden utvisa således i stället, att utlännings förvärv av bankaktie medför en förändring i äganderätten, vilken förändring på grund av bestämmelsen, att aktieägarna skola vara svenska medborgare, dock icke kan hos bolaget registreras.
    Nyss uttalade mening stödes också av en jämförelse mellan å ena sidan stadgandena i banklagen 17 och 23 §§ samt å andra sidan 3 § i inskränkningslagen och 28 § första stycket i aktiebolagslagen. 3 § i inskränkningslagen stadgar, att förvärv av aktie, vilket skett i strid mot 2 § andra stycket samma lag, är ogillt, under det att 28 § aktiebolagslagen utsäger, att hos styrelsen styrkta förändringar i äganderätten till aktie ofördröjligen skola registreras utan att därvid tillagts ett förbehåll av exempelvis följande lydelse: »... för vilka hinder ej möter av stadgandet i 3 § av lagen den 30 maj 1916 etc.» Anledningen till att man i 28 § aktiebolagslagen icke ansett sig vid inskränkningslagens tillkomst behöva göra något förbehåll, att registrering icke finge ske av aktier, som förvärvats i strid mot 2 § i inskränkningslagen, har tydligen varit den, att då enligt 3 § i samma lag förvärvet är en nullitet detsamma icke överhuvud taget kunnat medföra en förändring i äganderätten. Slutsatsen härav kan icke gärna bliva annan än den, att då man i banklagen å andra sidan stadgat, att hos styrelsen styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola registreras, för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §, man allenast velat förhindra registrering av utlännings i och för sig civilrättsligt giltiga förvärv av svensk bankaktie och därigenom omöjliggöra, att utlänningen bleve att gentemot bolaget anse såsom aktieägare.

    I detta sammanhang bör även till jämförelse och för ernående av större fullständighet i framställningen antydas, att den numera upphävda lagstiftningen om solidariska bankbolag ävenledes bestyrker vad ovan sagts om innebörden av 17 § banklagen. De stadganden, som här närmast äro av intresse (116 § och 134—137 §§ banklagen), utvisa, att man för att underlätta utkrävandet av det solidariska ansvaret uppställt vissa inskränkningar för lottägare i rätten att lyfta utdelning m. m. Dessa inskränkningar hava emellertid i första hand tillkommit i syfte att av svenska lottägare framtvinga s. k. lottägareerkännande (jämför Kungl. Maj:ts proposition nr 48 till 1911 års riksdag, lagrådets däri gjorda erinran vid 129 § i förslaget). Ehuru som en följd därav dessa inskränkningar även kommit att drabba utlänningar byggde emellertid stadgandena likväl på den förutsättningen, att utlännings förvärv av banklott vore i och för sig giltigt och sålunda ingen nullitet. Den differentiering, som därvid genomförts mellan fång på grund av arv och giftorätt enligt 135 § och övriga fång enligt 136 §, hade i denna lagstiftning betydelse endast för den svenske lottägaren; utlänningens rättsställning var i båda fallen densamma. Innebörden härav är sålunda, att, ehuru utlänning, som förvärvat lott i svenskt solidariskt bankbolag, icke — i motsats till utländsk ägare av svenskbankaktie — kunnat lyfta utdelning, dock ingen ogiltighet ifrågasatts utan utlänningen alltid varit berättigad att förvärva och sedan genom avyttring av banklotten med kanske en lång följd av förfallna kuponger tillgodogöra sig det ekonomiska resultatet.
    Vad under (5) nu sagts torde också i och för sig vara tillräckligt för att visa innebörden av stadgandet i 17 § banklagen. Det visar, att utlännings fång av svensk bankaktie icke är ogiltigt men att fånget drabbas av den sanktionen, att detsamma icke kan registreras, varigenom den utländske aktieägaren betages möjlighet att gentemot bolaget anses såsom delägare. Som härav framgår torde påståendet, att ingen annan sanktion för bestämmelsen i 17 § finnes än en ogiltighetsregel, icke kunna betraktas såsom helt riktigt.
    (6) Nial har till stöd för sin åsikt anfört, att en ogiltighetsregel ifråga om bankaktie är mindre betänklig än eljest, enär 17 § gäller för alla bankaktier och det därför ej behöver föreligga tvivel om vilka aktier, som omfattas av förbudet. Jag kan icke heller följa detta resonemang, i det att jag anser, att en ogiltighetsregel, då fråga är om ett undantagslöst stadgande, tvärtom ur praktisk synpunkt är mycket mer betänklig än då fråga är om ett stadgande innefattande undantagsbestämmelser. Bortsett från den vikt man vill tillmäta möjligheten att till Sverige återföra i utländsk ägo befintliga svenska bankaktier — det torde i varje fall för omsättningslivet få anses önskvärt och otvivelaktigt icke stridande mot lagstiftningens syfte, att egendomen kommer ur det förbjudna rättssubjektets hand — skulle en ogiltighetsregel göra det praktiskt taget omöjligt för tredje man att åberopa exstinktivt godtrosförvärv till svensk bankaktie. Tredje man skulle ifråga om bankaktier icke hava samma vidsträckta möjlighet att åberopa god tro som den, vilken från utlandet förvärvar sådana aktier,

vilka omförmälas i 1916 års inskränkningslag. Med avseende å aktierna i sistnämnda lag kan tredje man nämligen åberopa, att han ursäktligt trott, att utlänningen förvärvat aktierna enligt undantagsbestämmelse i 1916 års lag, exempelvis genom arv, eller att dispens för säljaren förelegat; icke oviktigt är även, att tredje man i detta fall jämväl kan åberopa, att han utgått ifrån att utlänningen hade försäljningsrätt enligt 55 § köplagen (se närmare härom Nials avhandling s. 55—57). Om 17 § banklagen skulle innefatta förbud för utländskt rättssubjekt att förvärva bankaktie, skulle tredje man, som från utlandet förvärvar bankaktie, däremot icke kunna komma i åtnjutande av nu angivna vidsträckta skydd; han skulle, då beträffande bankaktier inga undantagsbestämmelser finnas, ingen dispens kan ske och ingen åtskillnad göres såsom enligt inskränkningslagen mellan s. k. fria och s. k. spärrade aktier, i själva verket endast kunna åberopa, att han haft grundad anledning förmoda, att hans fångesman icke varit utländskt rättssubjekt, något som torde kunna vara svårt, om aktie inköpts från utlandet eller utlänningen tecknat sitt namn i endossementskedjan.
    Det av mig nu senast angivna skälet för ogiltighetsregelns underkännande är måhända i strängt juridisk bemärkelse icke av särdeles avgörande betydelse. Så mycket torde dock kunna sägas, att det vid frågans prövning synes böra tala till förmån för giltigheten och i varje fall icke tvärtom.
    (7) Som nämnts anser Nial, att den omständigheten, att 1934 års bulvanlag förutsatts vara tillämplig även vid kringgående av 17 § banklagen, tyder på att förvärv i strid mot nämnda paragraf är ogiltigt. Det är obestridligt, att 1934 års bulvanlag åsyftat att kriminalisera en bulvans förvärv av bankaktier till kringgående av bestämmelsen i 17 § banklagen. Om man emellertid icke tillmäter formuleringen av justitieministerns vid remissen gjorda uttalande alltför avgörande betydelse (utan att yttra sig i frågan, huruvida en utländsk medborgares förvärv av svensk bankaktie vore i sig ogiltigt eller icke, betecknar han bestämmelsen i 17 § såsom ett förbud i följande ordalag:
    »Under förslaget falla ock aktieförvärv till kringgående av bestämmelsen i 17 § lagen d. 22 juni 1911 om bankrörelse, innefattande förbud för utländsk medborgare att förvärva aktie i svenskt bankaktiebolag»), behöver man ingalunda, framför allt om man besinnar de orimliga konsekvenser av aktieförvärvets civilrättsliga ogiltighet, som särskilt vid utlännings familjerättsliga förvärv göra sig starkt gällande, i bulvanlagen inlägga annan betydelse än att straffpåföljd inträder, om bulvanen låter registrera sig för utlänningens bankaktier och utlänningen på så sätt bereder sig möjlighet att utöva inflytande i banken trots förbudet i 23 § banklagen jämförd med 17 § samma lag för utlänning att bliva i aktieboken antecknad.
    Om man sammanfattningsvis tager i övervägande de olika omständigheter, som inverka på den nu uppställda rättsfrågans bedömande, torde man icke kunna komma till mer än ett resultat. Stadgandets historia giver icke stöd för antagandet, att man åsyf-

tat att göra utlännings förvärv av bankaktie ogiltigt utan snarare motsatsen (1). Omständigheterna vid tillkomsten av 1916 års lag, då bankerna undantogos i 18 § av nämnda lag, peka på att man ansett kontrollen av bankerna och deras ändamål och organisation som en tillräckligt betryggande garanti mot utländskt missbruk (2). Formuleringen av 17 § banklagen, som — vilken tolkning man än giver stadgandet — möjliggör utlännings förvärv av bankaktie genom svenska rättssubjekt, gör det osannolikt, att man med stadgandet åsyftat att förhindra utlännings aktieförvärv (3). Bestämmelserna i arvslagen om lika arvsrätt för utländsk medborgare göra det omöjligt att i 17 § banklagen inlägga en ogiltighetsregel, om man icke vill göra en mot ogiltighetens innebörd stridande konstruktion, att arvingen förvärvar aktierna med avyttringsskyldighet, varom inga som helst lagbestämmelser finnas; ej heller finnas såsom i 5 § sjölagen bestämmelser angående avyttringsskyldighet i det fall, att aktieägare, som är svensk medborgare, mister medborgarskapet (4). Registreringsstadgandet i 23 § första stycket banklagen visar både genom sitt innehåll och enligt sin ordalydelse, att man icke avsett att förhindra en förändring i äganderätten utan endast velat skapa ett förbud för utlänning, vare sig denne genom familjerättsliga eller andra laga fång förvärvat aktierna, att gentemot banken framträda såsom ägare och utöva sitt inflytande i banken (5). En ogiltighetsregel skulle praktiskt försvåra, om icke i vissa fall rent av omöjliggöra aktiernas återförande på svenska händer (6). Rimlig anledning förefinnes icke att i bulvanreglerna inlägga mera än ett syfte att kriminalisera ett förfarande, varigenom utlänning genom en bulvans registrering bereder sig möjlighet att utöva sitt obehöriga inflytande (7).
    Efter övervägande av alla de omständigheter, som enligt vad nu sagts inverka på frågan, har jag icke ansett mig kunna komma till annan uppfattning än att utländskt rättssubjekts förvärv av aktie i svenskt bankaktiebolag blir giltigt och att rättsordningens eventuella önskemål, att aktieägarna skola vara svenska medborgare, på ett konsekvent och tillräckligt effektivt sätt upprätthålles av förbudet för utländsk aktieägare att bliva i aktieboken antecknad, ty därigenom komma de, vilka gentemot bolaget äro att anse såsom aktieägare med rätt att utöva inflytande i bolagets affärer, alltid att utgöras av svenska medborgare.