Straffsatser i motormål. Bland motorfolk torde alltsedan dagsbotssystemets införande ett visst missnöje gjort sig gällande över bristande enhetlighet vid underdomstolarna beträffande straffmätningen vid trafikförseelser, ett missnöje, som någon gång tagit sig uttryck i motormännens eget organ »Svensk Motor Tidning». Detta förhållande jämte allmänhetens intresse av att kunna överblicka konsekvenserna av överträdelser mot bestämmelserna i trafikförfattningarna har föranlett Kungl. automobilklubben och Motormännens riksförbund att från trycket utgiva en utredning i ämnet.1 Publikationen innehåller en uppställning av bestämmelserna i MFO och vägtrafikstadgan ävensom i lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon med angivande av de normalstraff, som i allmänhet utdömas vid Stockholms Rådstuvurätt och Polisdomstolen i Stockholm. — Av uppställningen framgår, att normalstraffet — såsom ju allmänt är fallet vid straffmätningen här i landet — ligger mycket lågt inom strafflatituden. I fråga om omedelbart i penningar ådömda böter håller sig normalstraffet i regel mellan 10 kr. och 25 à 30 kr. Endast då fråga är om uppsåtlig underlåtenhet att medföra körkort o. d. (20 § 6 mom. 1 st. vägtrafikst.) och vägran att uppvisa körkort o. d. på tillsägelse av polisman eller besiktningsman eller vägran att låta sådan person kontrollera skyltar m. m., utgör normalstraffet böter 20—50 kr. För förseelser mot stadgandena i 15—17 §§ vägtrafikst., avseende cykelåkning, angives normalstraffet till 5, högst 10 kr. — Där dagsböter komma i tillämpning, varierar normalstraffet mellan 2 db och 20 db. Strängast bedömda äro dels förseelser, innefattande brukande av motorfordon mot gällande förbud, begagnande av registreringspliktigt fordon utan registrering, brukande av fordon som avförts ur registret, förande av motorfordon utan att vara därtill berättigad och företagande av övningskörning utan att vara därtill berättigad (i alla dessa fall är ju straffminimum 10 db), där normalstraffet angives till 15—30 db, och dels underlåtenhet lämna ambulans m. m. fri passage eller där så erfordras stanna, beträffande vilken förseelse normalstraffet utgör 10—30 db.
Några av de i uppställningen angivna siffrorna kunna giva anledning till vissa reflexioner. Sålunda torde det låga normalstraffet, 3—5 db, för underlåtenhet att under mörker hava föreskrivna belysningsanordningar grunda sig på förseelsens mindre farliga beskaffenhet i en väl upplyst stad som Stockholm. Likaså torde det relativt
höga straffet, 5—15 db, för bristfällig ljuddämpare motiveras av storstadsförhållandena. Straffet för uraktlåtenhet att hava automobil försedd med backspegel, 4—5 db, synes emellertid anm. med hänsyn till den risk, sådan uraktlåtenhet medför, och i jämförelse med övriga i uppställningen upptagna normalstraff anmärkningsvärt lågt. Att straffet för sistnämnda förseelse i ett flertal fall på grund av dagsbotsbeloppets storlek blir lindrigare än straffet, då lasten hindrar fri sikt i backspegel — för vilken förseelse angives ett normalstraff av 15 kr. — utgör ett exempel på olägenheten av det parallella användandet av de båda bötessystemen. — Huruvida icke ett normalstraff av 10 db för förseelse mot 4 § 2 mom. 2 st. MFO och 20 § 1 mom. vägtrafikst. måste anses väl högt, torde kunna ifrågasättas.
Mest anmärkningsvärt synes anm. det uppgivna normalstraffet för ovarsamt framförande av motorfordon (2 § vägtrafikst.) 5—15 db, vilket verkar påfallande lågt i jämförelse med övriga i utredningen upptagna normalstraff. Utan att äga kännedom om de olika fall, vilkas bedömande ligga till grund för straffmätningen i fråga, är det emellertid omöjligt att avgiva något omdöme härom. Det ligger dock nära till hands att antaga, att den betydligt strängare trafikkontroll, som kan utövas i huvudstaden mot på landsbygden, medför att ett stort antal fall av ovarsam körning av lindrig beskaffenhet blir föremål för åtal och att detta utövar en stark inverkan på normalstraffet.
Då man genomgår den föreliggande utredningen med däri angivna normalstraff av 2—5 db, 3—8 db, 4—6 db, 6—12 db etc., uppställer sig lätt den frågan, huruvida detta noggranna bedömande, om en viss förseelse förtjänar ett straff av exempelvis 3, 4 eller 5 db, i alla fall är absolut ofrånkomligt, om det verkligen fyller ett förnuftigt ändamål? Då, som på landsbygden, dagsbotsbeloppet, då fråga är om trafikförseelser, i stor utsträckning uppgår till 1.50 à 2.— kr., betyder i praktiken resultatet av sagda bedömande, att den tilltalade skall plikta 5.—, 6.— eller 7.50 kr., respektive 6.—, 8.— eller 10.— kr. Å andra sidan är det nog ofrånkomligt, att bristande enhetlighet hos domstolarna vid straffmätningen icke kan vara ägnat att hos allmänheten skapa förtroende för rättskipningen. Det kan t. ex. icke anses tillfredsställande, att om en lastbilschaufför, som kör utan backspegel, blir åtalad härför vid X. häradsrätt, dömes han till 15 db, men blir han upptäckt först sedan han hunnit in i staden Y. och åtalad vid Y. rådhusrätt, slipper han med 4 db. Risken för trafiksäkerheten kan ju i ett dylikt fall icke vara mindre på staden Y:s gator än på landsbygden. Då kan man fråga sig: vore det icke möjligt — och lämpligt — att för många av de i trafikförordningarna berörda förseelserna fastställa enhetsstraff, med rätt för domstolen att vid fall av iteration eller då försvårande omständigheter föreligga höja straffet intill ett visst maximum? Måste ett dylikt system anses för »stelt»?Då fråga är om dagsböter, synes mig i varje fall så icke vara förhållandet.
Till det sålunda framkastade spörsmålet må man intaga vilken stånd-
punkt man vill; med tillfredsställelse kan i varje fall noteras, att ovanberörda utredning bör vara ägnad att befrämja enhetlighet vid straffmätningen på det område, utredningen avser.
Pehr Cederschiöld.