RÄTTSVETENSKAPEN I NÖD.

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

Universitetsberedningen har i sitt nyligen avgivna betänkande med utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation (Statens offentl. utredn. 1937: 36) även behandlat organisationen av de juridiska fakulteterna. Ändringsförslagen (betänkandet s. 200 f.) äro icke djupgående. De beröra väsentligen privaträttens indelning, inrättande av en professur i internationell rätt vid något av de statliga lärosätena samt anställande av biträdande lärare i nationalekonomi och i privaträtt. Därjämte ifrågasätter beredningen huruvida ej romerska rätten bör upphöra att vara särskilt examensämne och övergå till att utgöra en del av rättshistorien samt huruvida ej nationalekonomien bör bliva obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen. Beredningens förslag torde komma att möta bestämt motstånd vad angår kravet beträffande professur i privaträtt på professorskompetens i den särskilda del av ämnet som professuren i fråga omfattar. En dylik specialisering lära varken vetenskapen eller vetenskapsmännen vara betjänta med. Tanken att sammanföra de »små» examensämnena juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt med andra ämnen eller vad angår det förstnämnda med propedeutiska kursen (betänkandet s. 68) kunde väl även hava givit mera konkret form. Det är angeläget att minska det alltför stora antalet särskilda examensämnen och att sålunda och annorledes söka lätta den allt drygare börda som rättsutvecklingens fortskridande lägger på de juris studerande.
    Måhända har det legat utanför universitetsberedningens arbetsuppgift att närmare undersöka förutsättningarna för den juridiska vetenskapens utveckling här i landet. Vissa statistiska uppgifter som beredningen publicerat äro emellertid av den art, att de måste stämma till den allvarligaste eftertanke. Man fäster sig härvid först och främst vid den å s. 206 i betänkandet såsom bilaga in-

16 ÅKE HASSLER.tagna tablå, vilken utvisar antalet betyg av olika grader, som avgivits över innehållet i disputationsavhandlingar bedömda under läsåren 1932—37. För den juridiska vetenskapens del är det icke själva betygsgraderna (jämför betänkandet s. 39), som giva denna tablå det största intresset, utan redovisningen av disputationernas antal. Under de fem läsåren ventilerades sammanlagt 22 teologiska, 6 juridiska, 107 medicinska, 175 humanistiska och 86 matematisk-naturvetenskapliga avhandlingar. Medelsiffran förår blir 4.4 teologiska, 1.2 juridiska, 21.4 medicinska, 35 humanistiska och 17.2 matematisk-naturvetenskapliga avhandlingar. Av den å s. 65 i betänkandet intagna tablå VI, utvisande antalet avlagda juridiska examina under olika tidsperioder, framgår att det ringa antalet juridiska doktorsavhandlingar motsvaras av ett mycket lågt och ständigt sjunkande antal avlagda juris licentiatexamina. Under läsåren 1908—13 avlades årligen 3 licentiatexamina,läsåren 1918—23 var samma siffra 2 och läsåren 1928—33 varden 1. Under vartdera av läsåren 1933—34, 1934—35 och 1935—36 avlades 1 licentiatexamen. Trots tillkomsten av en ny juridisk fakultet och trots en fördubbling av antalet avlagda juriskandidatexamina hava licentiatexamina på tjugo år minskats till en tredjedel. Under åren 1908—13 kom det 1 juris licentiat på 26 juris kandidater. 1918—23 var antalet 1 på 60 och för tiden från 1928 1 på 160 juris kandidater. Det högre vetenskapliga studiet röner tydligen ingen större uppskattning bland våra unga jurister.
    Det ringa antalet juridiska disputationer måste få till följd att tillgången på obefordrade lärare inom fakulteterna blir mycket begränsad. Vid rikets tre juridiska fakulteter finnas för närvarande sammanlagt 13 docenter. 2 av dessa äro icke jurister, och av de övriga hava 3 andra sysselsättningar, vilka upptaga huvuddelen av deras tid och arbetsförmåga. Fakulteterna hava tillhopa endast 10 aktiva docenter, vilket antal ej förslår till att besätta de på stat uppförda docentstipendierna. Detta förhållande måste givetvis äventyra möjligheten att rekrytera professurerna, vilka till stor del innehavas av personer ur en äldre, mera talrik generation av juridiska vetenskapsmän. För närvarande äro 3 professurer vakanta (däri inräknad den nya professuren i privaträtt i Lund), och under de närmaste sex åren falla 7 professorer för åldersstrecket. Därutöver torde man böra räkna med någon avgång föranledd av andra omständigheter. En eller annan av docenterna kan också tänkas övergå till annan verksamhet än den akademiska.

RÄTTSVETENSKAPEN I NÖD. 17Måhända blir det möjligt att återbesätta eller åtminstone nödtorftigt upprätthålla de 10 eller flera lediga och ledigblivande professurerna med de nuvarande och några nytillkommande docenter samt någon vetenskapsman från annat håll. Men svårligen går det att vidhålla hittillsvarande kompetenskrav för professur i juridik då man icke längre kan göra något urval vid tillsättningar och knappast heller lämna ett flertal lärostolar vakanta för långa tider framåt. Att vidmakthålla ens det nuvarande ringa antalet docenter blir tydligen ej heller möjligt. De få som komma att finnas bliva upptagna av professorsvikariat. Det torde därför näppeligen komma att visa sig görligt att besätta de befattningar såsom biträdande lärare i privaträtt, vilka av universitetsberedningen (betänkandet s. 83 ff.) föreslagits, med docentkompetenta personer såsom beredningen tänkt sig. Huruvida några andra användbara lärarkrafter kunna förvärvas för det arvode beredningen ifrågasatt synes ganska tvivelaktigt. Man lär också få skrinlägga alla planer på en vidare utbyggnad av fakulteterna genom inrättande av nya professurer eller på annat sätt i den mån sådan utbyggnad är beroende av personaltillgången.
    Men det är ej endast den juridiska akademiska organisationen utan också rättsvetenskapen själv som blir lidande under det nuvarande tillståndet. Den vetenskapliga utvecklingen måste enligt sakens natur i väsentlig mån bygga på de insatser som göras av unga forskare under deras speciminationsarbete för doktorsgrad, docentur och professur. Specialundersökningar kunna endast i begränsad omfattning bedrivas av professorer, som äro upptagna av undervisning och examination. I alldeles särskild mån gäller detta om professorer i juridik. De hava att sköta en mera omfattande undervisning och draga en väsentligt tyngre examinationsbörda än vad gemenligen är fallet i andra fakulteter. Examinationsarbetets ökade omfattning belyses av det förhållandet, att antalet såväl studerande som avlagda examina nu är omkring dubbelt så stort som för trettio år sedan utan att antalet professurer under tiden ökats i tillnärmelsevis motsvarande grad. På grund av undervisningens irrationella anordning är densamma mera betungande än nödvändigt vore, men under alla förhållanden kräver det teoretiska juridiska utbildningsarbetet ett större mått av undervisning av vad som erfordras i de flesta andra discipliner. Bristen på lärarkrafter gör det svårt, i många fall omöjligt för en professor i juridik att erhålla den lättnad i den ordinära arbets-

 

2 —387004. Svensk Juristtidning 1938.

18 ÅKE HASSLER.bördan som i regel är en nödvändig förutsättning för vetenskapligt arbete i större omfattning. Som det nu är räcka krafterna icke till för stort mera än det löpande arbetet med undervisning och examination.
    Under sådana förhållanden är det ej ägnat att förvåna, att rättsvetenskapen hos oss icke kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att vägleda och stödja lagstiftning och praxis. Denna vetenskap har i själva verket knappast hållit jämna steg med utvecklingen i vårt land på andra kulturområden, och den uthärdar ej heller till fullo en jämförelse med grannländernas rättsvetenskap. Särskilt faller i ögonen bristen på den juridiska handbokslitteratur, som exempelvis i Danmark och Norge anses oumbärlig såväl för den akademiska utbildningen som också för rättsskipningen och förvaltningen. Endast på några enstaka rättsområden finnas framställningar av denna art. På de flesta saknas de, och juridikens nationella karaktär utesluter användandet av utländska handböcker. Arbetskrafterna äro som sagt alltför fåtaliga och strängt upptagna av annan verksamhet; de hava ej äldre framställningar att bygga på och sakna stödet av en tillräckligt rik avhandlingslitteratur som bjuder på specialundersökningar. Därtill kommer att undervisningsväsendets anordning ej gynnar tillkomsten av en handbokslitteratur. Men utan handböcker blir också undervisningen mera tyngande än den behövde vara och även mindre effektiv.

 

    Den svenska rättsvetenskapen befinner sig i ett nödläge. Fakulteterna hotas av aktuella rekryteringssvårigheter, och varken rättslitteratur eller juridisk utbildning befinner sig på den nivå man kan vänta sig att finna i ett land med den allmänna kulturella standard som vårt. Orsakerna härtill äro att finna till någon del i den akademiska undervisningens anordning men främst i den utomordentligt ringa tillströmningen till den akademiska juridiska banan. Detta senare förhållande beror på omständigheter, vilka av allmänna opinionen och statsmakterna endast i ringa mån beaktats.
    Vår rättsvetenskap har att arbeta under helt andra förutsättningar än de flesta andra vetenskapsgrenar. Den akademiska juridiska banan måste möta en konkurrens med praktiska yrken, som är okänd inom andra fakulteter, möjligen med undantag förvissa professurer i medicin. I de teologiska och filosofiska fakul-

RÄTTSVETENSKAPEN I NÖD. 19teterna konkurrera professurerna väsentligen med läroverkslärar- och därmed jämförliga befattningar. Professurerna erbjuda i stort sett bättre villkor än dessa senare. Men för juristerna ställer sig saken annorlunda. Här gäller konkurrensen förnämligast hovrättskarriären, i viss mån väl också advokatyrket. Både de närmare och de längre bort liggande framtidsutsikterna på dessa banor äro för den skicklige och energiske juristen betydligt gynnsammare än vad fallet är med den akademiska karriären. Icke minst kommer i betraktande osäkerheten i den akademiska befordran. Möjligheterna till sådan äro snävt begränsade, och någon nytta av akademiska meriter på andra banor har juristen knappast. Därtill kommer att det teoretiska arbetet med dess nödvändiga isolering för de flesta torde framstå såsom mindre lockande än sysslandet med konkreta ting i kontakt med det levande rättslivet. Juristen är dock till sin läggning mera av en praktiker än de flesta andra akademiska ämnessvenner.
    Särskilt beaktande förtjänar naturligen den omständigheten, att vetenskapliga juridiska meriter icke röna någon större uppskattning utanför de juridiska fakulteterna. Doktorsgraden gäller ingenstädes såsom kompetenskrav i vare sig judiciell eller administrativ tjänst. Icke heller torde den hava någon avsevärd betydelse såsom merit för befordran.1 Den hovrättsjurist som disputerat har sålunda därigenom knappast något försteg framför sina ograduerade kamrater. Hans vetenskapliga insats sätter honom endast tillbaka i karriären så många år som det vetenskapliga arbetet tagit i anspråk. Det skall ej här diskuteras huruvida detta i och för sig är rätt och riktigt. Men man må betänka vad saknaden av det incitament till vetenskaplig verksamhet, som ligger i disputationens karaktär av kompetenskrav och befordringsmerit på ämbetsmannabanan, betyder för den juridiska vetenskapen.

 

   1 I kungl. brev den 3 februari 1813 (Ecklesiastikexp:s registratur 1813; riksarkivet) vilket synes hava fallit i glömska, stadgades bl. a.:
   »2:o. Då sådane Juris Doctorer och Licentiater med Extra betjeningen innom Justitiæ fördelningen af Wårt Cancelli eller Wåra Hof och Öfver-Rätter täfla om en ledig Ordinarie beställning och genom wisad flit samt skicklighet i utöfning af det dem förut blifwit anförtrodt finnas fullkomligen anwändbare till den beställning, som sökes, hafwa de utan afseende på ålldern, rättighet att dertill framför öfrige af Extra Betjeningen befordras.
   3:o. Äfwen äga de wid förslagens uprättande till lediga tjenster företrädesrätt att derå upföras, enär de förrut innehafwa samt med loford bestridt Ordinarie tjenster och till den lediga tjensten elljest äro med sina medsökande lika Competente.»

20 ÅKE HASSLER.Om det är sant att fordran på avhandling för lektorat är vetenskapens grundval när det gäller teologi, humaniora och naturvetenskap, så har icke rättsvetenskapen någon motsvarande grundval att bygga på.
    Då den unge juristen skall bestämma sig för vetenskaplig eller praktisk verksamhet, får han alltså göra klart för sig att hans vetenskapliga arbete huvudsakligen har betydelse blott för den akademiska banan. Den vetenskapliga insatsens begränsade värde ur karriärsynpunkt borde då motsvaras av gynnsamma villkor för vetenskapsmannen. Som bekant är emellertid så ingalunda fallet. De praktiska banorna giva fortare och säkrare utkomst. Vad advokatyrket angår är det av naturliga skäl mycket svårt att angiva några jämförelsesiffror. Man torde dock kunna antaga, att en duglig tingsmeriterad jurist kan räkna med en omedelbar begynnelseinkomst av 2—300 kronor i månaden, vilken inkomst ganska snart kan stiga i mån av växande erfarenhet och skicklighet i yrket. Av större betydelse ur konkurrenssynpunkt är otvivelaktigt hovrättskarriären. Även här är det av vissa skäl vanskligt att anföra några exakta siffror. Konjunkturerna växla och befordringsgången kan även vara mer eller mindre snabb i olikahovrätter. Med all reservation härför torde man emellertid kunna hålla sig till följande approximativa tal, beräknade från det hovrättstjänstgöringen efter slutad tingssittning påbörjades (uppgifterna grunda sig på en undersökning av förhållandena i Sveahovrätt under de senaste åren). Efter omkring sex månader kan aspirantarvode å 250 kronor i månaden påräknas. Efter ett och ett halft till två och ett halft år åtnjutes fiskalsarvode med 450 kronor i månaden. Efter tre till fyra år sker uppflyttning i högrel öneklass som fiskal med arvode av 650 kronor i månaden. Efter fem till sex år kan påräknas adjunktion med 850 kronor i månaden, och efter ytterligare ett år följer utnämning till assessor meden lön av 870 kronor i månaden. Befattningen som hovrättsråd nås efter tolv till tretton år. Härmed må jämföras de ekonomiska utsikterna för den tingsmeriterade jurist, som ägnar sig åt vetenskapen. Tre till fyra år, understundom längre tid, får han arbeta utan annat vederlag än den ovissa utsikten att erhålla något stipendium men med den säkra vissheten att nödgas betala ett eller annat tusental kronor för tryckningen av sin avhandling. Erhåller han sedan docentur, kan han få uppbära docentstipendiumunder begränsad tid med 550 kronor i månaden (vid Stockholms

RÄTTSVETENSKAPEN I NÖD. 21Högskola något mera) och har en viss utsikt att erhålla vikariat med något högre arvode. Blir han däremot ej docent, är hans nedlagda vetenskapliga möda utan större nytta för honom. Han får börja konkurrera med nyss tingsfärdiga kamrater på någon praktisk bana. Utsikten att erhålla en professur är som förut framhållits betydligt osäkrare än möjligheten att nå befattning som hovrättsråd.
    Professuren är slutposten på den akademiska banan. Men hovrättsjuristen stannar oftast ej som hovrättsråd. Han kan erhålla annan domarbefattning eller nå chefsställning inom administrationen. Både vid underrätterna och i högsta instansen finnas ett betydande antal domartjänster, som erbjuda lönevillkor minst jämförliga med dem som förekomma på administrativa chefsposter. Särskilt de större domsagorna utgöra en ej ringa lockelseför unga hovrättsjurister. Näringslivet och advokatyrket konkurrera med ämbetsmannabanan, denna konkurrerar med den juridiska vetenskapen och vetenskapen får sitta emellan. Detta konkurrensförhållande torde hava blivit allt mera utpräglat under de sista decennierna samtidigt som de unga juristerna fått en allt mera rationell inställning. Resultatet härav visar sig i det sjunkande antalet licentiatexamina och disputationer inom de juridiska fakulteterna.

 

    Rättsvetenskapen måste nu kräva ökat stöd av det allmänna för att kunna fylla sin viktiga samhällsuppgift. Den måste erhålla tillräckliga möjligheter att göra sig gällande i konkurrensen med de praktiska juristbanorna, så att ett ökat antal jurister föranledes att ägna sig åt vetenskaplig verksamhet. Dessutom bör tagas under övervägande en omläggning av det juridiska akademiska undervisningsväsendet till vinnande av större effektivitet och ökad möjlighet för de akademiska lärarna att ägna sig åt vetenskapligt arbete.
    Av grundläggande betydelse bliva då anordningar för uppnående av likställighet mellan den akademiska banan och hovrättskarriären vad angår dessas tidigare stadium. Ett antal amanuensbefattningar för tingsmeriterade jurister synes böra inrättas, vilkas innehavare få tillfälle att ägna sig åt vetenskapligt arbete med skyldighet att i mån av behov och förmåga biträda de ordinarie lärarna vid deras undervisning och examination. Härigenom skulle en motsvarighet skapas till den organisation, som redan finnes

22 ÅKE HASSLER.inom vissa andra fakulteter, särskilt de medicinska och de filosofiska fakulteternas matematisk-naturvetenskapliga sektioner. Men man kan naturligen icke stanna härvid. Docenternas villkor måste förbättras, så att de komma i paritet med hovrättsfiskalernas och assessorernas. För uppnående härav kan ifrågasättas att bevilja särskilda lönetillägg åt docenter, vilka fullgjort provtjänstgöring som fiskal i hovrätt. Därigenom skulle ock vinnas den anknytning mellan de juridiska fakulteterna och hovrätterna, vilken ur en annan synpunkt framstår såsom synnerligen önskvärd.
    Därest ett större antal unga jurister skola ägna sig åt vetenskaplig verksamhet, måste man tillse att docent som ej erhållit professur inom den tid av sex till sju år, under vilken docentstipendium uppbäres, får möjlighet att övergå till domarbanan utan att i befordringstur komma allt för långt efter sina jämnåriga tingskamrater. Därför torde för docenter böra vid sidan av den akademiska verksamheten anordnas en viss begränsad hovrättstjänstgöring, åsyftande att möjliggöra en dylik övergång. Hovrätterna få på detta sätt stödja rättsvetenskapen, men domarbanan lär i det långa loppet ej förlora på att densamma tillföres ett antal vetenskapligt utbildade krafter. Även den juris doktor, som ej nått docentur, borde beredas kompensation för sitt vetenskapliga arbete genom att doktorsgraden upptages i hovrätternas meritberäkning. Därigenom skulle ännu ett osäkerhetsmoment på den juridiska akademiska banan bortelimineras. Kunde juris doktorsgraden även tagas i betraktande såsom merit för befordran i administrativ tjänst, finge densamma tydligen ytterligare ökat värde. Det praktiska livet har blott alltför länge undandragit sig att lämna rättsvetenskapen sitt stöd, därmed detsamma också gått miste om de fördelar en rikare vetenskaplig blomstring medför.
    Skall den akademiska karriären erhålla full konkurrenskraft i förhållande till de praktiska banorna kräves emellertid även att slutposten på densamma, professuren, i ekonomiskt hänseende blir likställd med andra befattningar som stå kvalificerade jurister till buds, något som för närvarande endast delvis är fallet. Av gammalt hava professorer i juridik berett sig någon inkomst utöver lönen genom hållande av enskilda undervisningskurser, varigenom behovet av undervisning utöver vad föreläsningarna innefatta blivit fyllt. Denna inkomst har emellertid varit i ej ringa grad växlande. Man torde också kunna säga, att såväl ersättningens karaktär av sportelinkomst som även sättet för dess

RÄTTSVETENSKAPEN I NÖD. 23utgående icke stå i full överensstämmelse med nutida uppfattning om huru lönevillkor böra regleras. Sportler hava ju en tendens att konservera arbetsformer, som bundits vid desamma, och motverka sålunda rationalisering. Detta har också visat sig i fråga om den juridiska undervisningen. I stället för att bygga denna på handböcker har man vidblivit att i större utsträckning än som varit strängt betingat av sakliga grunder meddela kunskapsstoffet muntligen. Härtill har man emellertid varit tvungen genom bristen på handböcker, i sin tur delvis förorsakad just genom undervisningens anordning.
    En rationalisering av undervisningen betingar liksom rekryteringshänsyn att professorerna erhålla särskilda lönetillägg i stället för den inkomst de hittills haft av den enskilda undervisningen. Skulle man anse sig ej kunna bevilja sådana tillägg av allmänna medel, kan en fast undervisningsavgift införas såsom skett vid Stockholms Högskola (se SvJT 1931 s. 91 ff.). Som kompensation härför böra professorerna naturligen åtaga sig vissa förpliktelser. Dels böra de fullgöra den undervisning i de särskilda examensämnena som erfordras utöver de offentliga föreläsningarna. Men dessutom synes det nödigt att organisera arbetet på en handbokslitteratur genom att åt varje professor anvisa ett ämne eller del därav, vari han har att åstadkomma en duplicerad eller tryckt framställning av handbokskaraktär. Det nuvarande systemet, enligt vilket de särskilda ämnesrepresentanterna arbeta oberoende av varandra och var och en har att genomforska hela sitt ämnesområde, leder icke till målet. Endast genom en ordnad samverkan torde man kunna nå tillfredsställande resultat. Tentamensbetygens riksgiltighet föranleder också till att kunskapsfordringarna vid de olika fakulteterna böra göras någorlunda likvärdiga.

 

    Avsikten med ovanstående rader har varit att rikta uppmärksamheten på rättsvetenskapens nödläge och de problem som i samband därmed aktualiserats. En snar lösning av dessa är nödvändig om vi skola kunna räkna med effektiv medverkan från vetenskapens sida i arbetet på den nationella rättskulturens höjande.