Om förmånsrätt för lönefordran. Ett aktuellt rättsfall har varit ägnat att framkalla, frågan, om stadgandet i 17 kap. 4 § HB på ett ändamålsenligt sätt uppdrager gränserna för den krets av personer, som i konkurs äga åtnjuta förmånsrätt för avlöning eller arvode. Fallet var följande. Sedan ett aktiebolag kommit på obestånd, uppdrog dess styrelse åt en person B., innehavare av en mindre revisionsbyrå å annan ort, att skyndsamt utreda bolagets ekonomiska situation och framlägga en sådan uppställning därav, som kunde läggas till grund för en rekonstruktion eller annan uppgörelse med borgenärerna. På grund av uppdragets art fann sig B. föranlåten att släppa allt annat arbete och under c:a en månads tid å ort och ställe uteslutande sysselsätta sig med bolagets affärer. B. bodde å bolagets kontor och vistades, bortsett från en söndag, oavbrutet å bolagets verksamhetsort c:a fem mil från hans egen hemort. Till uppdragets fullgörande måste han delvis rekonstruera hela bolagets bokföring. Då bolaget saknade kontanter, kunde han under arbetets gång endast utbekomma en mindre del av honom tillkommande ersättning. Sedan det genom B:s arbete klarlagts att bolagets ställning var sådan att konkurs blev ofrånkomlig, avträdde styrelsen, utan att till fullo ersätta B. för hans arbete, bolagets egendom till konkurs.
I konkursen bevakade B. sin fordran under yrkande om förmånsrätt enligt HB 17:4. Förvaltaren bestred förmånsrätten under påstående att B. såsom självständig yrkesutövare ej kunde anses på sådant sätt anställd i bolagets tjänst, att han ägde komma i åtnjutande av förmånsrätt. Som förlikning ej kunde träffas, hänsköts tvisten till konkurs-
domstolen. Denna ansåg förhållandena vara sådana, att B., oavsett att han innehade egen revisionsbyrå, likvisst beträffande detta speciella uppdrag måste anses såsom i bolagets tjänst anställd, på grund varav jävet ogillades. Hovrätten däremot var av motsatt mening och frånkände B. hans förmånsrätt. Dispensansökan avslogs.
Fallet i fråga synes ägnat att sätta vissa lagens brister i blixtbelysning. I det praktiska affärslivet är det en mycket vanlig företeelse, att en företagsledning inför ett obestånd ser sig nödsakad att gå i författning om skyndsam undersökning genom utomstående person av företagets ställning. Mycket ofta saknas i dylika fall likvida medel till ersättande av uppdraget. Den, som mottager detta, måste alltså säga sig, att hans möjlighet att utfå full ersättning för utfört arbete står i vida fältet, såvida ej någon borgenär eller styrelsens ledamöter personligen vilja svara för ersättningen. Det praktiska livet är emellertid föga betjänt med en sådan sakernas ordning. Det arbete som utföres är av stor betydelse ej minst för företagets borgenärer i gemen. Det är då allt annat än orimligt, att den som åtager sig arbetet, även om han i princip är att anse såsom en självständig företagare, säkerställes genom att han i förmånsrättsavseende jämställes med vanlig anställd. Att vederbörande såsom självständig företagare måhända har en starkare ekonomi än företagets tjänstemän, kan ej vara tillräckligt skäl att förvägra honom detta skydd. Erfarenheten visar också, att åtminstone beträffande mindre bygdeföretag uppdrag av detta slag måste anförtros åt personer som absolut icke ha råd att arbeta veckor eller månader utan att erhålla lön för sin möda.
Ett steg i rätt riktning togs 1933, då i samband med den nya boutredningslagstiftningen boutredningsman tillerkändes en speciell förmånsrätt enligt HB 17:4. Med boutredningsmännen böra emellertid jämställas även andra, som hava att utföra uppdrag under likartade betingelser och risker. Till denna kategori höra, förutom nu nämnda bokförare och revisorer, likvidatorer i aktiebolag, ekonomiska föreningar och handelsbolag. Att lagstiftaren ej varit beredd att uttryckligen tillerkänna dessa likvidatorer förmånsrätt enligt HB 17: 4, har väl åtminstone delvis sin grund uti, att bolags- och föreningslagstiftningens likvidationsförfarande bygger på antagandet att detsamma ej skall komma till användning i andra fall, än då tillgångarna med säkerhet förslå till såväl borgenärernas fulla förnöjande som även likvidationskostnadernas bestridande, och att alltså behov av förmånsrättsskydd ej föreligger. Denna tanke håller emellertid ej streck i det praktiska livet. Tvärtom är det ytterst vanligt att ett likvidationsförfarande inledes, även där man har anledning räkna med rent obestånd. Mången gång kan det genomföras genom att borgenärerna godtaga förfarandet i stället för konkurs, ofta måste det emellertid övergå i ett regelrätt konkursförfarande. Ovanligt är ej heller att ett likvidationsförfarande, som inletts i tanke att tillgångarna skulle förslå till skuldernas fulla betalning, måste utbytas mot konkurs, enär ställningen visar sig vara sämre än man antagit.
I båda fallen lämnas likvidatorn utan av lagen erkänd förmånsrätt.1 Likvidatorns möjlighet att i förväg skydda sig mot denna risk, är i allmänhet ganska minimal. Ofta saknas likvida medel till arvodets betalning. Ej heller kan man räkna med att borgenärerna eller enskilda dylika skola ställa medel till förfogande för ändamålet, vartill kommer att saken oftast är så brådskande att tiden ej medgiver ett ordnande av saken på detta sätt. Likvidatorn drar sig också i det längsta att begära eller själv uttaga förskott, enär ett dylikt personligt säkerställande utåt ter sig föga tilltalande.
Att lagens ståndpunkt i detta fall är otillfredsställande, lärer väl knappast på allvar kunna bestridas. Något bärande skäl att förvägra en likvidator i aktiebolag eller förening samma skydd i förevarande hänseende som lagstiftaren numera tillerkänt en boutredningsman, lärer näppeligen kunna andragas. Båda arbeta under ensartade förhållanden, de utföra under enahanda ekonomiska risker ett likartat arbete. Den ene avvecklar ett aktiebolag eller en förening, den andre ett dödsbo, vilketdera kan ej utgöra skillnad.
Det enda motargument, som skulle kunna anföras, synes vara ett påpekande av risken för att en förmånsrätt skulle fresta till stora kostnaders nedläggande på utredning även i det fall, där redan från början ett konkursförfarande bort framstå såsom det enda riktiga. För min del är jag dock av den meningen, att detta argument ej är av den styrka, att det bör få hindra en lagändring. Det kan knappast antagas att risken är så stor, vartill kommer att den ytterligare kan minskas genom att förmånsrätten göres till tiden begränsad, t. ex. till att omfatta allenast ersättning för arbete som utförts under de tre månaderna närmast före konkursansökningens ingivande eller på dylikt sätt.
Beträffande likvidator i handelsbolag ligger saken möjligen något annorlunda till. Då likvidationen i detta fall försiggår utan kontroll från någon registreringsmyndighets sida och i regel omhänderhaves av delägarna själva, är kanske risken för rent fraudulösa arvodesbevakningar alltför stor för att förmånsrätt skall kunna tillerkännas vederbörande. Över huvud torde svensk rätt ej vara benägen att medgiva bolagsman utdelning i bolagets konkurs i konkurrens med övriga borgenärer.2 Beträffande detta slag av bolag, måste man följaktligen begränsa förmånsrätten till att avse sådan likvidator, som ej är bolagsman. Måhända är en ytterligare begränsning på sin plats, nämligen till allenast av rätten utsedd likvidator.
Det synes mig med hänsyn till det praktiska livets krav angeläget, att en omredigering av HB 17:4 i antydd riktning med det snaraste sker. Måhända kan det vara ändamålsenligt att i samband med pågående revision av aktiebolagslagstiftningen upptaga spörsmålet till behandling. Lagändringen skulle då komma i sitt naturliga sammanhang.
Curt Ekdahl.