Advokatarvoden i Ryssland. När förkrigstidens sammanslutning av advokater i Ryssland — Föreningen av ryska, edsvurna advokater — genom dekret av den 24 november 1917 förklarades upplöst, gingo dess cirka 13,500 medlemmar mycket förändrade yrkesförhållanden till mötes. Under åren närmast efter revolutionen öppnades yrket för en var medborgare. Av den gamla kårens i gemen socialt och intellektuellt högtstående medlemmar var det förhållandevis få som fortsatte sitt yrke. Detta övergivande av det gamla kallet blir helt förklarligt med hänsyn till de förändrade krav, som ställdes på yrkets utövare. Enligt ett dekret av den 19 november 1926 hava advokaterna att i första hand tillvarataga statens intressen. Det är för övrigt genom samma dekret som domstolarna pålägges uppgiften icke att skipa rättvisa utan att skydda den rådande regimen; det erkännes sålunda offentligt att domstolarna äro organ i proletariatets klasskamp. De ryska medborgare, som ägna sig åt advokatyrket, äro fördenskull så kringskurna i sina befogenheter, att det med skäl kan ifrågasättas, om de skola betecknas som advokater i västeuropeisk mening.
    Genom nyssnämnda dekret av den 19 november 1926 reglerades även frågan enligt vilka normer advokaternas ersättning skulle utgå. Den grundläggande principen var klientens betalningsförmåga; de ryska medborgarna uppdelades i enlighet härmed i fyra klasser, och inom var klass gällde en särskild taxa. Den sålunda verkställda uppdelningen har genom dekret av den 3—4 juli 1935 ytterligare differentierats. I American Bar Association Journal 1936 sid. 67 ff. lämnas en redogörelse för de nya bestämmelserna. Dessa upptaga dels en förteckning över mål och ärenden, för vilka över huvud ingen ersättning får utgå, dels ock en uppdelning av medborgarna i sju klasser med inbördes skilda tariffer.
    Systematiken är dock icke fullt konsekvent. Förteckningen över mål och ärenden, för vilka någon ersättning icke får utgå, upptager nämligen även redogörelse för befolkningsgrupper, som äro berättigade till fri rättshjälp. Bestämmelserna äro på denna punkt utformade så att förutom pensionärer med lägsta pension blott arbetare — ordet att förstå som motsats till företagare — kunna erhålla befrielse.
    Ärenden, vilka icke anses böra betinga något arvode, äro sådana som

beröra frågor om underhåll — evad det är till hustru, barn, omyndigförklarade eller invalider — men även ärekränkningsmål och tvister rörande anställdas rätt, där tvisteobjektet understiger 200 rubler.
    Uppdelningen av medborgarna har som nämnts skett i sju klasser, därvid klass 1 omfattar den arbetande massan och klass 7 icke arbetande personer; klass 1 är dessutom uppdelad i fem underklasser. Inom samtliga dessa klasser och underklasser utom klass 7 är ett högsta arvode fixerat för varje slag av juridisk assistans. Hur stor del av detta maximiarvode, som i det enskilda fallet skall utgå, avgöres inom de olika klasserna på olika sätt — i vissa fall med hänsyn tagen till månadsinkomsten och i andra fall med hänsyn till vissa statliga skatter. Bestämmelserna äro utformade så att de premiera personer, som icke äro företagare. I fråga om klass 7 gäller att arvodet skall avgöras efter överenskommelse mellan klienten och vederbörande kollegium av advokater.¹
    I artikeln framhålles vidare att advokaternas arbetsfält är begränsat till nära nog allenast brottmål. De få civilmål, som förekomma, avgöras i regel av skiljenämnd, vars medlemmar utsetts av staten.
    Bestämmelser, sådana som de ovan skildrade, ha givetvis mötts av kritik. För den som likt Sveriges advokatsamfund anser att taxor icke äro till gagn för klienternas sak kan det därför vara av intresse att erfara att även ryssarna själva äro missbelåtna med den rådande ordningen. I Zeitschrift für Osteuropäisches Recht 1937, s. 105, citerar dr Karl Werther ett uttalande i Socialisticeskaja Zakonnost (Socialistisk rättvisa) 1936, s. 27, där arbetet inom Moskvas advokatkollegium betecknas som »ein Mittelding zwischen einem schlechten Anwaltsbüro und einer recht eigenartigen Börse».

G. S—e.