Carl Gunnar Bergman †. Den 17 januari 1938 avled professorn i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms stats- och rättsvetenskapliga fakultet Carl Gunnar Bergman. Denna fakultet hade han dock tillhört blott 3 1/2 år. Dessförinnan hade han alltsedan 1910 varit knuten till juridiska fakulteten i Lund.
    Bergman föddes i Stockholm den 8 maj 1881. Student i Uppsala hösten 1899 bedrev han där sina rättsvetenskapliga studier t. o. m. avläggandet av juris utriusque licentiatexamen den 19 oktober 1909 och därpå följande disputationsprov. De rättsvetenskapliga studierna avbrötos för tingstjänstgöring under åren 1906 och 1907. Bergman blev docent i rättshistoria i Lund 1910 samt professor därstädes i romersk rätt och rättshistoria den 13 december 1912. Den 9 juni 1934 utnämndes han till professor i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms högskola. Han företog vetenskapliga studieresor till Leipzig, Paris, Wien och London. Han var sakkunnig vid 1933 års utredning rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen.
    Bakom dessa torra fakta ligger ett sällsynt hängivet arbete i rättsvetenskapens tjänst. Bergman var otvivelaktigt vår främste kännare av servitutets historia, utveckling och nutida betydelse i svensk rätt. Vittnesbördet härom finns i hans åren 1909 och 1926 utgivna Studier i svensk servi-

tutsrätt, I—IV. Enligt fackmännens omdömen har han även gjort betydande insatser i vår testamentsrätts historia. Hans främsta arbete är här Testamentet i 1600-talets rättsbildning, 1918. Ur rent vetenskaplig synpunkt kanske mindre betydande, måste likväl också Bergmans i det av J. Flodström utgivna arbetet »Sverges Folk» ingående Översikt av svensk rättsutveckling, 1918, här bringas i erinran. Rättshistoriskt betraktad torde en sådan uppgift, som Bergman i detta arbete satt framför sig, ha varit omöjlig för en enda människa att tillfredsställande genomföra på grund av det i allmänhet outredda skick, vari det vittfamnande materialet befinner sig. Detta förbisåg Bergman naturligtvis icke. När han likväl grep sig an med saken, så drevs han av sin ambition såsom fackman att »taga i akt ett enastående tillfälle att låta en större allmänhet stifta närmare bekanskap med en nästan förbisedd huvudgren av vår kulturhistoria». Även Bergmans kritiker ha prisat hans i denna skrift framträdande djärvhet och intressesamt i många stycken givit honom erkännande för det sätt, varpå han utfört den svåra uppgiften. För egen del ser jag i detta Bergmans arbete liksom i hans skrifter över nutida civilrätt starka bevis på hans strävan efter att med sin verksamhet kunna gagna det land och det folk, han tillhörde. Väl synes mig, att hans sociala patos stundom kunde förleda honom till en alltför stark tilltro till nya lagars förmåga att gagna de små i samhället. Men otvivelaktigt har Bergman gjort betydande insatser även på den nutida civilrättens område. Utom sista delen av hans servitutsrättsstudier vill jag i sådant avseende särskilt framhålla hans Köp och lösöreköp, 1927. Detta arbete gjorde vid läsningen ett starkt intryck på mig, ehuru jag i väsentliga punkter har en från förf:s avvikande ståndpunkt.
    Bland Bergmans romerskrättsliga skrifter intager hans Beiträge zum römischen Adoptionsrecht, 1912, främsta rummet. Denna avhandling är ett högst beaktansvärt verk. Nya synpunkter och nya resultat ha däri framlagts. Enligt min mening hade det på sin tid i vetenskaplig kvalitet icke överträffats av någon romerskrättslig skrift av nordisk författare.
    Bergman var en allvarlig, djupt kännande och rättrådig man. Han älskade fädernebygden. Redan när han tillträdde sin professur i Lund, var det hans dröm att småningom bli förflyttad till Stockholm. I detta avseende hade han emellertid fruktansvärda motgångar att kämpa med. När han slutligen för några år sedan nådde målet var han märkt av sjukdom, i vars framfart dessa motgångar säkerligen haft sin dryga andel. Det ligger stor tragik i hans nu inträffade bortgång. Han trodde sig ha återvunnit hälsa och krafter och var beredd att göra nya vetenskapliga insatser, helt visst närande förhoppningen att därmed kunna övertyga sina nya kolleger i den rätts- och statsvetenskapliga fakulteten om, att denna genom hans inträde gjort en god ackvisition. Trots deras motspänstighet mot hans utnämning hyste han dock intet groll mot dem. Därom vittnar bättre än något annat den ståtliga donation, som han i sitt testamente gjort till fakulteten. Denna donation — enligt vilken nära nog hela Bergmans förmögenhet skall användas till ett rättsgenetiskt forskningsinstitut — är också ett vackert bevis på hans kärlek till den vetenskap, åt vilken han bokstavligen hängivit sitt liv.

V. Lundstedt.