NÅGRA AKTIERÄTTSLIGA ANTECKNINGAR I ANLEDNING AV ETT PAR RÄTTSFALL.

 

AV

PROFESSOR HJALMAR KARLGREN.

 

Två rättsfall av stort aktierättsligt intresse ha för icke så länge sedan refererats i NJA (1935 s. 270 och 1936 s. 527). Då Högsta domstolens domar i dessa mål torde vara uttryck för ett principiellt ställningstagande, som både ur praktisk och teoretisk synpunkt är betydelsefullt nog — och som förmodligen icke heller genom en reviderad aktiebolagslagstiftning kommer att mista sin aktualitet — kan det vara motiverat att här fästa uppmärksamheten på nämnda rättsfall och ägna några reflexioner åt hithörande spörsmål. Till försvar för att så sker skulle för övrigt ytterligare kunna åberopas, att rättsfallen även ge ett visst utbyte åt dem, som intressera sig för juridiska metodfrågor i allmänhet.
    Från rättsfallsreferatet i NJA 1935 s. 270 upptages här endast följande.
    I Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs bevakade några köpare av »participating debentures», utfärdade av bolaget, fordran å skadestånd för förlust, som genom köpen tillskyndats dem, och anförde till stöd för bevakningarna, att de vid köpen förlitat sig på uppgifter i bolagets balansräkningar och andra av bolaget offentliggjorda handlingar, vilka uppgifter sedermera befunnits falska. Förvaltarna i konkursen bestredo bevakningarna, under påstående att de åberopade skadeståndsfordringarna icke lagligen kunde göras gällande i förhållande till bolagets övriga borgenärer. Tydligt vore nämligen, anfördes det, att den, som genom felaktiga uppgifter i bolagets balansräkningar, styrelseberättelser m. m. förletts att köpa aktier i ett bolag, icke kunde på fordringsägarnas bekostnad erhålla ersättning ur bolagets tillgångar i dess konkurs. Debentures måste nu — med hänsyn så väl till den med desamma förenade rätten till utdelning som även och framför allt till den i debenturesförbindelsernas text inryckta bestämmelsen, att innehavaren, i hän-

delse bolaget trädde i likvidation, ägde erhålla utdelning först efter det att alla bolagets övriga skulder betalats (och med belopp, som motsvarade förbindelsernas på visst sätt beräknade marknadsvärde) — i förevarande avseende jämställas med aktier. Även den omständigheten, att bevakandenas inköp av debentures skett icke från bolaget utan från tredje man, åberopades som grund för att sagda skadeståndsanspråk borde ogillas. — Stockholms rådhusrätt uttalade i sin dom, att Kreuger & Tolls balansräkningar för ifrågavarande år, åt vilka bolaget låtit giva vidsträckt spridning, på tillskyndan av åtminstone en av ledamöterna i bolagets styrelse, Ivar Kreuger, vilken tillika varit den verklige ledaren av bolagets verksamhet, erhållit i hög grad oriktigt och vilseledande innehåll samt angivit bolagets ställning och vinst såsom högst väsentligt bättre än i verkligheten varit fallet, att det måste antagas, att det oriktiga innehållet i balansräkningarna i väsentlig mån bidragit till köpen, samt att bolaget vid sådant förhållande icke kunde undgå att ersätta bevakandena deras skada. I enlighet härmed förklarade rådhusrätten bevakandena berättigade att för fordran å skadestånd njuta utdelning som oprioriterade borgenärer i konkursen. Svea hovrätt fann väl lika med rådhusrätten, att bevakandena genom svikligt förfarande från Kreugers sida förletts till ifrågavarande köp av debentures, men enär i målet icke förebragts någon omständighet, på grund varav Kreuger & Toll skulle vara skyldigt att ersätta den skada, som genom köpen, »vilka ostridigt icke skett från bolaget», uppkommit för bevakandena, alltså och med hänsyn till innehållet i debentures ogillade hovrätten de på skadeståndskraven grundade bevakningarna. N. Rev. hemställde att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist att, med upphävande av hovrättens dom, fastställa rådhusrättens dom. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom, under motivering att innehavare av debentures måste med hänsyn till den rätt i avseende å vinstutdelning och andel i bolagets tillgångar vid likvidation, som tillförsäkrats dem, anses vara i väsentlig mån likställda med aktieägare och förty, oansett de omständigheter under vilka de förvärvat förbindelserna, icke kunna å dylikt förvärv grunda skadeståndsfordran mot bolaget.
    Såsom antydes i motiveringen till Högsta domstolens dom, var tvistens utgång i första hand beroende av vilken ståndpunkt man bör intaga till vissa rent aktierättsliga spörsmål; och det är närmast dessa som i det följande skola beröras. Äger den som föranletts att teckna aktier i ett bolag genom svikliga uppgifter av styrelsen, stiftarna eller annat bolagsorgan kräva skadestånd av bolaget för genom teckningen åsamkad förlust? Kan en sålunda vilseledd aktietecknare rent av göra gällande, att hans teckning saknar giltighet? Och kan den omständigheten, att någon föranletts till köp av aktier, från tidigare aktieägare, genom i svikligt syfte lämnade oriktiga uppgifter om bolagets ställning i balansräkningar, styrelseberättelser, prospekt eller andra av bolaget of-

fentliggjorda handlingar, grundlägga en skadeståndsrätt för honom gentemot bolaget?
    I svensk och utländsk doktrin besvaras dessa frågor på många håll (men långt ifrån alla) nekande. I allmänhet har man väl därvid i avgörande grad bestämts av uppfattningen, att en sådan ståndpunkt medför den rättspolitiskt sett lyckligaste lösningen av den föreliggande intressekonflikten. Man har strävat efter att de lege lata försvara den med hänsyn till tredje mans, främst bolagsborgenärernas, intressen önskvärda avvikelse från allmänna rättsgrundsatser, som det innebär, att en under berörda förhållanden tillkommen aktieteckning ej är ogiltig, resp. att bolaget icke heller i skadeståndsavseende kan göras ansvarigt för vad styrelsen, stiftarna etc. förbrutit. För bolagsborgenärerna är det uppenbarligen, särskilt på grund av att aktieägarna icke ha någon personlig ansvarighet, av stor vikt, att de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna äro »effektiva» och icke kunna återfordras av svikligen förledda aktietecknare eller köpare av aktierätt, direkt eller i form av skadeståndskrav. Man har sökt påvisa, att ett dylikt åsidosättande av allmänna rättshandlingsregler på det aktiebolagsrättsliga specialområdet bör, trots att lagbestämmelser i ämnet saknas, anses förenligt med gällande rätt. Från andra håll bestrides emellertid detta eller är föremål för tvekan. I allmänhet torde därvid enighet råda om att bevisbördan för den positivrättsliga tillåtligheten av nämnda avvikelse från allmänna rättsgrundsatser åvilar den som hävdar den praktiska lämpligheten därav; det rör sig endast därom, huruvida den för ändamålet erforderliga bevisningen kan uppbringas eller ej. Denna frågeställning är, såsom strax skall visas, ur metodisk synpunkt icke utan sitt intresse.
    Först då till frågan om själva giltigheten av en genom styrelsens, stiftarnas eller annat bolagsorgans svek föranledd aktieteckning. Drabbas en sådan teckning jämlikt 30 § avtalslagen (eller eventuellt 33 § samma lag) av ogiltighet, eller är teckningen mot bolaget bindande?
    Stadgandet i 30 § i AvtL innehåller som bekant intet undantag för aktieteckning eller andra associationsrättsliga rättshandlingar. Emellertid har man väl omedelbart på känn, att detta icke i och för sig kan vara avgörande. Man kan icke här, skulle de flesta säga, utan vidare vara bunden av avtalslagens lagtext. Men det är värt att göra klart för sig, varför nämnda omständighet

icke bör vara avgörande. Man svarar kanske: därför att bestämmelserna i tredje kapitlet avtalslagen icke innefatta någon uttömmande reglering av den svenska förmögenhetsrättens ogiltighetsgrunder.¹ Detta torde dock vara ett förfelat argument. Riktigt är visserligen, att en förmögenhetsrättslig viljeförklaring kan bli ogiltig även på många andra grunder än dem som avtalslagen omnämner. Men därav följer ingalunda omvänt, att en ogiltighetsregel, som är upptagen i avtalslagen, icke skulle äga giltighet i den omfattning regeln själv angiver. Och ingenting finnes som sagt i 30 §, som antyder att den ej skulle gälla på hela förmögenhetsrättens område.²

¹ Jfr BERGENDAHL, Aktiebolagets författning etc., 1922, s. 67 ävensom det av BENCKERT i förevarande mål avgivna utlåtandet.
² Här bör med några ord bemötas det eventuella inkastet, att redan en omedelbar tillämpning av 30 § Avtl ger vid handen, att en dylik aktieteckning icke kan anses ogiltig. Man skulle då resonera som följer: Enligt detta lagrum är en aktieteckning ogiltig allenast om sveket förövats av medkontrahenten eller denne eljest är i ond tro. Men när det gäller en aktieteckning vid bolagets bildande äro den enskilde tecknarens medkontrahenter icke stiftarna såsom sådana utan de övriga aktietecknarna över huvud. Stiftarnas onda tro är alltså icke till fyllest för att rättshandlingen skall vara ogiltig. De övriga aktietecknarna äro visserligen av stiftarna representerade; dessa fungera ju som mellanhänder vid avslutandet av det bolagsavtal, som aktieteckningarna i sin totalitet utgöra. Men därför behöva icke stiftarna vara sådana mellanhänder, att ett av dem utövat svek måste tillräknas deras huvudmän. Varför skulle icke, även om stiftarna äro i ond tro, de övriga aktietecknarna en bloc (»bolaget») kunna bedömas som godtroende? Motsvarande måste då gälla om aktieteckning vid nyemission. Där är visserligen läget olika så till vida, som den enskilde tecknarens medkontrahenter utgöras icke blott av de övriga, nya aktietecknarna utan även av de äldre delägarna, det förutvarande bolaget. Båda representeras — vid den utvidgning av bolagsavtalet, den utbyggnad av den juridiska personen, som nyemissionen innefattar — av styrelsen som mellanhand. Men det är långt ifrån klart, att vad styrelsen gör i denna sin mellanhandsegenskap skall tillräknas dess »huvudmän» på samma sätt som ett tillräknande sker i vanliga fall, då styrelsen representerar aktieägarna vid ingående av avtal med tredje man. — Anförda resonemang, som har en viss formaljuridisk anstrykning, är dock icke hållbart. Å ena sidan kräver just detta påstående, att mellanhandens, stiftarnas eller styrelsens, onda tro är bolaget ovidkommande, motivering. Med hänsyn till de övriga delägarnas intressen av rättshandlingens bestånd låter sig satsen näppeligen försvara. Åberopas åter hänsyn till tredje man, är man tillbaka vid frågan om icke detta innebär en avvikelse från allmänna rättsgrundsatser, som visserligen må vara rättspolitiskt önskvärd men saknar stöd de lege lata. Å andra sidan leder den ifrågavarande tankegången till ett mot intresseläget stridande resultat och även till praktiska svårigheter. Om alla övriga aktietecknare äro ondtroende, skall aktieteckningen då vara ogiltig och tredje man alltså gå miste om det omtalade rättsskyddet? Och hur skall man förfara, om en del äro godtroende, andra icke? — Uteslutet är likvisst icke (det var bl. a. BJÖRLINGs uppfattning), att tankegången i en eller annan form låg till grund för Högsta

    Mera reson ligger det då i att åberopa, att lagstiftaren uppenbarligen icke alls haft aktieteckning eller därmed jämförliga rättshandlingar i sikte, då ogiltighetsreglerna i avtalslagen tillkommo. Emellertid frågar man sig genast, om detta kan vara tillräcklig anledning att sätta ett allmänt lagbud om rättshandlingar ur spelet — detta att vederbörande kommittéledamöter etc. tänkte allenast på den eller den särskilda arten av rättshandlingar (t. ex. köp, gåva, pantsättning), när man dock synbarligen gav en regel om förmögenhetsrättsliga viljeförklaringar över huvud. Icke ens den mest subjektiva lagtolkningsmetod tillstädjer väl, att ett lagbuds räjong inskränkes till att blott omfatta så att säga de species, som lagstiftningsmyndigheterna vid tillskapandet av den abstrakta rättssatsen må antagas ha haft för ögonen. Men å andra sidan: är det icke ren begreppsjurisprudens att, om läget vid aktieteckning aldrig vid avtalslagens tillkomst varit föremål för uppmärksamhet och överväganden, resonera efter linjen: enligt avtalslagen är en genom medkontrahentens svek framkallad rättshandling ogiltig, aktieteckning är till sitt begrepp en rättshandling, alltså måste även en sålunda tillkommen aktieteckning vara ogiltig? — Här upprullas med andra ord det stora allmänna spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning en tillämpning av eller slutledning från i lag (resp. genom sedvanerätt) begreppsmässigt utformade satser, principer eller konstruktioner är försvarlig och påkallad, även när en sådan tillämpning eller slutledning kommer att hänföra sig till företeelser, som icke beaktats,

domstolens avgörande i det bekanta rättsfallet NJA 1918 s. 398. Där yttrades, att även om vederbörande blivit till aktieteckningen förledd av oriktiga uppgifter i en av stiftarna vid teckningslistan fogad handling, denna omständighet icke kunde föranleda, att han ägde undandraga sig de förpliktelser, som på grund av aktieteckningen ålåge honom gentemot det sedermera bildade bolaget. Efter orden sålunda blott ett konstaterande av att stiftarnas beteende icke komme bolaget vid! Ett annat försök att bringa den förfäktade grundsatsen om irrelevansen av svek vid aktieteckning i samklang med allmänna rättshandlingsregler går ut på att betrakta aktieteckningen som en även till tredje man, allmänheten, icke enbart till bolagsintressenterna riktad viljeförklaring (jfr NIAL, Om aktiebrev etc., 1929, s. 95 not 335). På denna särskilt i Tyskland ganska utbredda lära, som är än mera fiktiv än den skuldebrevsrättsliga kreationsteori vari den bottnar, lönar det sig icke att spilla några ord (se härom KARLGREN, Om stiftelseurkund och aktieteckning, 1930, s. 75 ff.; instämmande i kritiken därstädes BENCKERT a. utl.). I förbigående må anmärkas att en i viss mån liknande fiktion spökar i lagberedningens motiv till skuldebrevslagen; regeln i lagens 30 § stödes nämligen på att en skriftlig överlåtelse av ett enkelt skuldebrev skulle utgöra ett slags indirekt meddelande från förutvarande borgenären till gäldenären (s. 114).

kanske icke ens existerat, vid lagbudets (resp. sedvanerättens) tillkomst.
    Sistnämnda spörsmål har i utländsk doktrin, särskilt den tyska, intensivt diskuterats under de senaste tvenne årtiondena. Det svar, som lämnas av den (bortsett från allra senaste tid) mer och mer framträdande riktning, som går under namnet »intressejurisprudensen» (HECK, STOLL, RÜMELIN etc.), kan sammanfattas sålunda: En tillämpning av eller slutledning från de legala »rätts- eller strukturbegreppen» som sådana — begrepp, satser, konstruktioner o. s. v. som endast ge ett beskrivande, »anatomiskt» uttryck åt de till vissa rättsfakta anknutna rättsverkningarna — är förkastlig. Tillåtligt och nödvändigt är däremot att subsumtions- och slutledningsvis tillgodogöra sig de i vederbörande lagbud till uttryck bragta intressevärderingarna å lagstiftarens sida (»intressebegreppen»), alltså det sätt varpå de lagstiftande myndigheterna utifrån praktiska syften eller allmänna värdeomdömen i en föreliggande intressekonflikt tillerkänt vissa intressen företräde med andras uppoffrande. — Denna distinktion torde emellertid kräva en korrigering eller dock ett väsentligt förtydligande för att bli fruktbar. Ty i de flesta fall, då efter begreppsjurisprudensisk metod slutsatser till synes härledas ur strukturbegreppsmässigt utformade satser, principer eller konstruktioner, torde därmed på samma gång och eo ipso vara förbunden en härledning från den intressereglering, som i de ifrågavarande satserna etc. erhållit ett sammanfattande uttryck. Om t. ex. den till grund för avtalslagen liggande konstruktionen, att en skriftlig fullmakt eller en ställningsfullmakt utgör »en till tredje man riktad rättshandling», skulle i det ena eller andra hänseendet, som icke vid lagens tillkomst varit föremål för övervägande, föranleda ohållbara slutsatser,¹ sker detta trots att slutsatserna givetvis tillika bygga på den ur konstruktionen lätt utläsbara ståndpunkten å lagstiftarens sida, att tredjemannen-medkontrahentens intressen böra, i den intressekonflikt som uppstår vid ett fullmäktiges missbruk av fullmakten, sättas fram om huvudmannens. Och om det är oriktigt att från avtalslagens regel om en genom svek framkallad rättshandlings ogiltighet sluta sig till att även en svikligt framkallad aktieteckning är ogiltig, upp-

 

¹ Se UUSSING i TfR 1930 s. 21 ff. Beträffande s. k. muntlig fullmakt (18 § AvtL är ju konstruktionen uppenbart missvisande.

kommer denna oriktighet trots att man vid slutsatsen naturligen begagnar sig av den intressevärdering, som regeln medelbart ger besked om: att den svekfulle medkontrahentens intressen resp. det allmänna intresset att rättshandlingar i möjligaste mån hållas vid makt uppoffras till förmån för den vilseleddes intressen resp. det allmänna intresset att förekomsten av svikligt framkallade rättshandlingar i samhället så vitt möjligt motarbetas. Frågan om det felaktiga i begreppsjurisprudensens metod kan följaktligen icke avfärdas så enkelt som med ett påvisande av det praktiskt orimliga i att utan hänsyn till den bakom liggande intresseregleringen låta begreppen eller konstruktionerna som sådana subsumtions- och slutledningsvägen ge upphov till nya rättsregler.
    Man torde fastmera få fram den riktiga kärnan i intressejurisprudensens tankegångar, om man säger följande. När de lagstiftande myndigheterna träffa ett avgörande mellan stridiga intressen, ha de alltid visst eller vissa bestämda lägen i tankarna; det är med hänsyn till dem, som de anse sig böra, utgående från vissa praktiska syften eller allmänna värderingar, prioritera det ena intresset på det andras bekostnad. Eller kanske bättre uttryckt: När genom lagstiftning en rättsregel tillkommer, beror detta på att vissa praktiska motiv och allmänna värderingar tillerkännas företräde framför andra motiv och värderingar; regeln medför då att antingen rättsskydd beredes ett redan bestående intresse¹ eller ock att ett intresse, som icke förut är som sådant för handen, skapas. Önskvärt är emellertid, att enahanda reglering kommer till användning även i situationer, som lagstiftningsmyndigheterna visserligen icke in specie haft i sikte men som äro jämförliga med de direkt åsyftade, nämligen såtillvida att man där i stort sett kan åberopa samma motiv och värderingar som i de förra. »Intresseläget» bör vara detsamma eller väsentligen detsamma. Idealet vore nu, om lagstiftaren vid meddelandet av den abstrakta regeln kunde uttömmande fixera det intresseläge, för vilket det legala avgörandet är träffat. Detta är emellertid endast i begränsad utsträckning möjligt. Redan språkliga skäl och kravet på koncentration vid lagbudens avfattning lägga här hinder i vägen. Följden blir, att de abstrakta, begreppsmäs-

 

¹ Bestående nämligen tack vare icke-rättsliga faktorer, eventuellt tack vare andra, tidigare rättsregler.

sigt utformade lagreglerna, liksom rättsliga principer, konstruktioner etc. över huvud, måste vid ett framtida bedömande kunna ge intryck av att hänföra sig även till andra intresselägen än de åsyftade (eventuellt icke till alla intresselägen, som åsyftats). Särskilt kan »prioriteringen» av ett visst intresse ha varit avsedd blott under vissa, som självfallna ansedda förutsättningar, under det att lagregeln är formulerad generellt. Begreppsjurisprudensen yttrar sig nu bl. a. däri, att lagbudet på grund av dess begreppsmässiga utgestaltning tillämpas å andra intresseläger än dem som skolat av detsamma omfattas (resp. icke tillämpas i hela sin åsyftade omfattning). Detta är en företeelse, som i det praktiska rättslivet förekommer i oerhörd utsträckning, ofta helt enkelt därför att det är mycket bekvämare att utgå från det intresseläge, som genom en begreppsmässigt utformad rättssats synes vara reglerat, än att — efter undersökning av »ratio legis» — utgå från det, vars reglering faktiskt varit åsyftad.¹ Man torde nog också kunna säga, att de som inom doktrinen försvara en mera utpräglat objektiv lagtolkning — kanske med stöd av t. ex.en sådan fras som att »lagens» mening icke får identifieras med lagstiftarens — i grund och botten göra sig till talesmän för nu berörda begreppsjurisprudensiska metod, om vars förkastlighet i princip man eljest allt mer börjar bli ense.² Det sagda förklarar, varför trots allt en härledning av rättsregler, som till synes försiggår på begreppsjurisprudensiskt maner, dock så ofta lämnar godtagbara resultat. Så länge den begreppsmässigt utformade satsen verkligen ger ett något så när adekvat uttryck för det reglerade intresseläget, är nämligen genom en slutledning

¹ Det kan icke med fog invändas mot intressejurisprudensen, att då densamma lägger till grund de för ett lagbud »kausala» motiven och värderingarna, detta skulle innebära ett fastlåsande av rättstillämpningen vid det vid lagens tillkomst föreliggande samhällstillståndet och förhindra en tidsenlig anpassning. Det förhåller sig alldeles tvärtom. En av de viktigaste bland de faktorer, som kunna medföra att tillämpningen av ett lagbud i enlighet med dess avfattning, på grund av förändrat intresseläge, icke bör ifrågakomma, är just den, att samhällsförhållandena efter lagens tillkomst omgestaltats.
² Med uttalandet, att metoden i princip är förkastlig, förnekas emellertid icke, att det i viss utsträckning, inom en ganska snäv ram, kan vara försvarligt — framför allt med hänsyn till risken av att allmänheten vilseledes genom lagbudsavfattning — att på angivna formalistiska sätt låta, bildligt uttryckt, viljeuttrycket dominera på bekostnad av den verkliga viljan. Denna synpunkt äger väl särskild tyngd för straffrättens vidkommande, där för övrigt metodfrågan på grund av principen »in dubio mitius» torde ligga till på ett säreget sätt.

från densamma ingen skada skedd.¹ Det är först när intresseläget förändrats och förändrats väsentligt, som resultatet blir snedvridet.
    Emellertid är det klart, att frågan, när en väsentlig förändring av intresseläget skall anses ha inträtt, icke kan i hela sin vidd avgöras med några logiskt bindande, »positivrättsliga» argument; i stor utsträckning måste avgörandet, såsom ock allt allmännare börjar erkännas, hänga på en ganska subjektiv avvägning, ett tämligen fritt hänsynstagande till vad som kan förefalla lämpligt o. s. v. Att så måste vara förhållandet framgår för övrigt, om man närmare ser efter, hur det fastställes att i en viss situation »andra» motiv och värderingar göra sig gällande än de som för lagstiftaren varit bestämmande.
    Tillämpningen av ett lagbud (a), under vilket det föreliggande sakläget formellt begreppsmässigt går in, kan till en början ifrågasättas vara utesluten med hänsyn till vissa motstående motiv och värderingar av rättslig art, d. v. s. motiv och värderingar som rättsordningen i annat sammanhang lagt till grund för en regel eller ett regelkomplex (b). Det föreligger då ett kolliderande »rättsligt intresse». I övrigt må här skiljas mellan olika möjligheter. Den situation, som formellt går in under lagbudet a, kan vara av det slag, att praktiskt taget enbart samma motiv och värderingar där göra sig gällande som föranlett regeln eller regelkomplexet b, utan att dock situationen begreppsmässigt faller in under b;² reellt fastän icke formellt täcker sålunda b det ifrågavarande läget. Men vidare — och det är vanligare — kan situationen vara sådan, att tillämpliga äro visserligen delvis de för regeln eller regelkomplexet b avgörande motiven och värderingarna men dock därjämte de till grund för lagbudet a liggande hänsynen. Här måste då ett val träffas mellan att antingen anse att b bör föredragas, eftersom de motiv och värderin-

¹ Betecknande är i det hänseendet, att under senare tid även intressejurisprudensens anhängare ofta betona, att den formallogiska subsumtionen och slutledningen låta sig försvara i enkla saklägen. »Juristische Übung und praktische Erfahrung . . . sagt ihnen (sc. domstolarna) auf den ersten Blick, ob der Fall eine Besonderheit aufweist oder nicht. Bei glatter Sachlage erfolgt ohne weiteres die formallogische Subsumption. Das ist unbedenklich; denn die Begriffsbildung erfolgte ja gerade, um diese Subsumption hervorzurufen.» (STOLL i Archivf. civil. Praxis Bd 133 [1931], Beilageh., s. 91).
² Från det mera ovanliga fall, att en situation begreppsmässigt går in under två lagbud, bortses här.

gar, som tala för b, äro av väsentligare art, s. a. s. ha av rättsordningen tillerkänts högre valör, än de som ligga till grund för a, eller omvänt anse, att man trots nämnda partiella förändring av intresseläget bör fasthålla vid a, enär enligt rättsordningens uppskattning de för a talande hänsynen äro av större vikt än de som ligga till grund för b, eller slutligen — då ju ratio legis varken för a eller för b fullt ut är för handen — genomföra en tredje regel, eventuellt av förmedlande art. Självklart är nu, att det vid dylika »intresseavvägningar» måste finnas rikligt utrymme för subjektivt färgade bedömanden, anläggande av rena lämplighetssynpunkter o. dyl. — Användningen av ett lagbud, under vilket det föreliggande sakläget formellt begreppsmässigt gåt in, kan emellertid än ytterligare ifrågasättas vara utesluten på grund av motiv eller värderingar av icke-rättslig art. I det särskilda fallet göra sig t. ex. helt andra moraliska hänsyn gällande än i de lägen, varifrån lagstiftaren utgått (varjämte ju den härskande moralåskådningen själv kan efter lagbudets tillkomst ha undergått förändring). Även här är det naturligtvis ofta omöjligt att på mera objektiva grunder fastställa, när en dylik förskjutning av intresseläget skall anses ha försiggått och när den skall anses vara av väsentlig art.
    Ytterligare en sak bör här observeras. Det förhållandet, att en situation formellt begreppsmässigt går in under ett visst lagbud, har enligt vad erfarenheten visat faktiskt till följd, att den som ifrågasätter, att lagbudet med hänsyn till intresselägets väsentliga förändring icke bör komma i tillämpning, plägar anses ha bevisbördan för att »tillräckliga skäl» föreligga för denna uppfattning. Även på detta indirekta, men ofta mycket effektiva sätt trycker den legala begreppsbildningen; medvetet eller omedvetet presumeras dennas adekvans eller dock lagregelns användbarhet. Tillräckliga skäl måste — det är nog en allmän utgångspunkt — kunna påvisas både för att lagbudet icke skall anses helt täcka den förhandenvarande situationen och i synnerhet för att, om det står fast att intresseläget partiellt är förändrat, de motstående motiven och värderingarna skola anses vara (»de lege lata») av avgörande art.
    Tydligt är nu — för att återvända till frågan om tillämpligheten av 30 § AvtL å genom svek framkallade aktieteckningar —att det intresseläge, som vid en dylik aktieteckning är för handen, i allt fall delvis avviker från det som ligger till grund för sagda

rättsregel. Det är denna omständighet, som medför att man här måste draga lagrummets användbarhet i tvivelsmål. Visserligen gäller väl, att om man endast tänker på förhållandet mellan aktietecknaren och hans medkontrahent (bolaget = de övriga aktietecknarna), minst lika starka skäl kunna åberopas till stöd för teckningens ogiltighet som de skäl som ligga till grund för det i 30 § AvtL träffade avgörandet. Men här möter man en särskild kategori rättsägare (aktiebolagsborgenärer och andra jämförliga »tredje män»), som genom speciella regler i aktiebolagslagen, ja genom hela regelkomplex därstädes, tillerkänts rättsskydd. Huruvida 30 § skulle tillämpas på bekostnad av sådana rättsägares intressen, har uppenbarligen icke vid stadgandets tillkomst avgjorts.
    Men när det sålunda gäller att fastställa, om 30 § AvtL, liksom för resten andra regler om viljefel i denna lag, måste vika på grund av sagda motstående »rättsliga intressen», inställa sig svårigheter av den art som nyss berördes. Det kan säkerligen icke hävdas, att någon av de aktiebolagsrättsliga skyddsbestämmelserna till bolagsborgenärernas etc. förmån till fullo täcker del vid svikligt framkallade aktieteckningar föreliggande intresseläget. Det enda man kan säga är, att de för dessa regler avgörande hänsynen delvis tala till stöd för sådana teckningars giltighet. Men delvis kunna de icke åberopas. Detta gäller vare sig man går till det speciella lagbud, som särskilt är ägnat att utnyttjas i förevarande avseende (7 § AktbL),¹ eller man vill falla tillbaka på hela regelkomplexet av skyddsbestämmelser till förmån för bolagsborgenärerna m. m. (aktiebolagslagens »anda»: reglerna om aktiekapitalet, balansräkning, vinstutdelning o. s. v.); det gäller sålunda vare sig man söker taga laganalogien eller rättsanalogien till hjälp. Ty de hänsyn, som föranlett att bolagsborgenärerna erhållit en så gynnad rättsställning på bekostnad av bolagets delägare eller vissa av dem, ha naturligtvis icke alls samma, endast delvis samma, bärkraft när det är fråga om att gynna borgenärerna på bekostnad av personer, som enligt allmänna rättsregler icke skulle vara att anse som delägare.² — Under sådana

 

¹ Förhållandet påvisas närmare i KARLGREN, Stiftelseurkund s. 85 ff.
² Man kan därför näppeligen, till bemötande av att det utgör en hårdhet mot vederbörande aktietecknare att hans invändning om mot honom utövat svek lämnas utan avseende, åberopa, att ett inträde som delägare i ett aktiebolag under alla förhållanden innebär avsevärda riskmoment och måste vila på förtroende

omständigheter måste avgörandet till slut träffas med ledning av tämligen fria och enligt sakens natur i viss mån subjektiva överväganden rörande det praktiskt sett mest ändamålsenliga el. dyl. Det är alldeles oriktigt att föreställa sig, att man i förevarande läge skulle kunna bevisa, att den ena eller andra ståndpunkten överensstämmer med gällande rätt. Icke ens om man utgår ifrån att bevisskyldigheten åvilar den som påstår, att det lagbud (30 § AvtL), varunder situationen formellt begreppsmässigt kan subsumeras, bör på grund av motstående hänsyn sättas ur spelet — icke ens om man alltså med åberopande av rättssäkerhetens krav hävdar, att en bevisbörderegel lika litet kan undvaras för utrönandet av den gällande rättens innehåll som när det är fråga om fastställandet av fakta —, skulle väl ett logiskt bindande resultat kunna uppnås. Ty det låter sig icke objektivt bestämma, när på grund av olikheten i intresseläge »tillräckliga skäl» föreligga för lagbudets eliminering. Och än mera omöjligt är uppnåendet av ett dylikt resultat, om man anser, att nämnda utgångspunkt — nämnda rest så att säga av begreppsjurisprudensisk metod — i princip är irrationell.
    De praktiska skäl, som tala mot tillämpningen av allmänna ogiltighetsregler å aktieteckning, ha redan inledningsvis antytts. Huvudsynpunkten måste tydligen vara denna: De garantier som aktiebolagslagstiftningen, med hänsyn till frånvaron av personlig ansvarighet för bolagets delägare, söker genomföra i syfte att skapa en betryggande grundval för bolagets verksamhet — närmast reglerna om »aktiekapitalet» — skulle kunna tänkas i hög grad förfela sitt syfte, om personer som genom svikliga uppgifter av styrelsen, stiftarna etc. förletts att teckna aktier ägde draga sig från bolaget undan. Särskilt om de vilseledande uppgifterna lämnats i prospekt eller andra å bolagets vägnar offentliggjordahandlingar skulle det lätt kunna inträffa, att så gott som alla aktietecknare, resp. vid aktieemission alla nya aktietecknare, vore obundna av sin teckning och ägde återfordra det av dem erlagda

till bolagets ställning och ledning (jfr BENCKERT a. utl.). Skola allmänna rättsregler tillämpas, måste ju just sägas, att vederbörande icke har inträtt i bolaget. — I detta sammanhang må tillfogas, att man i tysk rättspraxis försökt att i ett lagbud, som uppenbarligen innefattar förbud allenast mot återbetalande av en aktieägares i behörig ordning gjorda insats (213 § H. G. B.; jfr 54 § AktbL), inlägga ett förbud jämväl mot återbetalning av vad som presterats på grund av en ogiltigaktieteckning. Se härom och häremot BENCKERT a. utl.

kapitalet. Att skyddsbestämmelserna till aktiebolagsborgenärernas förmån utbyggas genom den ifrågavarande regeln, är alltså av vikt för att hela aktiebolagsinstitutet skall kunna fungera på åsyftat sätt. — För tillämpningen av allmänna ogiltighetsregler å aktieteckning tala åter först och främst alla de skäl, som göra att man i vanliga fall icke vill låta en svikligen framkallad rättshandling gälla: det motbjudande in casu av att svek premieras, det betänkliga ur allmänpreventiva synpunkter av att ohederliga transaktioner medföra avsedd effekt. Så mycket starkare framträda dessa hänsyn i betraktande av att den nordiska doktrinen och i någon mån även rättstillämpningen just under senare tid visat ökat intresse för att, under utvidgning av svekbegreppet, låta ogiltighetspåföljd drabba allehanda mot tro och heder stridande transaktioner.¹ Ohederligt förfarande vid aktieteckning är därjämte en ytterst vanlig företeelse, lika gammal som aktiebolagsinstitutet självt, och en företeelse som lagstiftaren från all modern aktiebolagslagstiftnings begynnelse varit inställd på att söka stävja; man tänke på skyddsbestämmelserna till förmån för godtrogna aktietecknare vid bolagsbildning och nyemission! Även aktiebolagsrättsliga hänsyn tala sålunda i någon mån för ett fasthållande vid ogiltighetspåföljden. Till stöd för att de sistberörda hänsynen likväl icke böra överväga kan emellertid framhållas, att desamma kunna, låt vara endast i viss grad, beaktas på annan väg än genom aktieteckningens ogiltighet: straffrättsligt ansvar och personlig skadeståndsskyldighet för vederbörande bolagsorgan.²
    Att det är oriktigt att föreställa sig, att det skulle vara möjligt att rent objektivt fastslå den ena eller andra ståndpunkten i förevarande ämne som uttryck för gällande rätt, bestyrkes jämväl, om man kastar en blick på utländska rättsordningar. Lagbestämmelser i ämnet saknas i regel där som här, och den principiella frågan, huruvida man med hänsyn till de överallt förekommande skyddsbestämmelserna till förmån för aktiebolagets borgenärer m. m. bör avvika från vanliga civilrättsliga regler, kan åtminstone i stora drag sägas vara upplagd efter ungefär samma linjer som för den svenska rättens del. Men det sätt,

¹ Vilken anklang har icke i våra grannländer kampanjen för 33 § avtalslagen, med dess höga moralkrav, vunnit i vår idealistiska tid!
² Jfr NJA 1929 s. 338 och 1934 s. 310.

varpå doktrin och rättspraxis besvarat frågan, skiftar från land till land.¹
    Härtill kommer, att det finnes ännu en svårighet, ja en huvudsvårighet, som man har att kämpa med, när det gäller att med utgångspunkt från hänsyn till »aktiebolagslagstiftningens anda» försvara regeln, att svek eller annat dylikt viljefel icke bör få komma i betraktande som ogiltighetsgrund vid aktieteckning. Måste icke dessa hänsyn leda till att praktiskt taget alla ogiltighetsgrunder här falla bort, sålunda även omyndighet, sinnessjukdom, förfalskning, frånvaro av bemyndigande etc.? En sådan slutsats är man nu i allmänhet visst icke benägen att draga; man vill i Sverige inskränka regeln till att avse endast de ogiltighetsanledningar, som i och för sig äro av beskaffenhet att kunna göras gällande blott mot en icke godtroende medkontrahent. Någon logiskt bindande motivering för denna gränsdragning är dock svår att finna.² Ty visserligen måste tydligen just den omständigheten, att omyndighet, sinnessjukdom o. s. v. enligt vedertagna ogiltighetsregler må åberopas även gentemot godtroende medkontrahent (jfr ock 17 § skuldebrevslagen), anses ge

¹ I Tyskland ha sålunda teorien och rättstillämpningen sedan lång tid tillbaka — teoretiskt som antytts bl. a. under inflytande av kreationsteoriens tankegångar — omfattat ståndpunkten, att aktieteckning icke är underkastad vanliga civilrättsliga regler om verkan av viljefel; se KARLGREN, Stiftelseurkund s. 75 ff. och därutöver för senaste tid t. ex. WIELAND, Handelsrecht, II, 1931, s. 23 ff., STAUB-PINNER, Handelsgesetzbuch, 14 uppl., II, 1933, § 189 anm. 25 med där anmärkta rättsfall; jfr ock RG Bd 146 (1935) s. 84, varom vidare nedan. I fransk doktrin och rättspraxis håller man däremot (med det i Stiftelseurkund s. 76 not 16 angivna undantaget) på tilllämpning av allmänna ogiltighetsgrunder; se ur den senaste litteraturen exempelvis HOUPIN-BOSVIEUX, Traité général des sociétés, 7 uppl.,1935 , I nr 650—650 bis, II nr 892. Detsamma gäller åtminstone vid successivbildning England; se CURTI, Die englische Aktiengesellschaft, 1929, s. 26 och TOPHAM, Principles of Company law, 8 uppl., 1931, s. 72 f. Vad den skandinaviska rätten beträffar, följer man i Norge den tyska linjen: PLATOU-LINDVIK, Norsk Selskapsret, II, 1933, s. 66 ff.; se vidare NR 1926 s. 512 och 1932 s. 145. Men i Danmark har inställningen, både i teorien och rättstillämpningen, i allmänhet varit den motsatta; se förutom uppgifterna i Stiftelseurkund s. 76 not 19 särskilt KRENCHEL, Aktieselskapsloven, 1930, s. 117 ff. (med redogörelse för rikhaltig rättspraxis). Avvikande dock SINDBALLE, Dansk Selskabsret, III, 1932, s. 93 f., vilken grundar sin ståndpunkt på analogisering från det mot 7 § svenska AktbL svarande stadgandet i den nya danska aktiebolagslagstiftningen — alltså samma tankegång, som utförligt utvecklas och kritiskt undersökes i KARLGREN, Stiftelseurkunds. 80 ff.
² BENCKERT har i a. utl. icke ansett sig behöva ingå på denna fråga. NIAL undgår åter med sin ståndpunkt hela svårigheten tack vare fiktionen om att aktieteckningen utgör en även till tredje man riktad viljeförklaring.

vid handen, att omyndigas etc. intressen äro, enligt rättsordningens värdering, på ett alldeles särskilt sätt beaktansvärda, så att det innebär att gå ett steg längre om man jämväl uppoffrar dessa intressen till förmån för de skyddsbehövande aktiebolagsborgenärerna. Men varför skulle det vara uteslutet, att även detta steg borde tagas? Var står det skrivet, att hänsyn till omyndigas etc. intressen skola segra över alla motstående hänsyn?¹
    Godkännes nu den ifrågasatta grundsatsen om irrelevansen av svek vid aktieteckning, måste tillika antagas, att en aktietecknare icke heller kan mot bolaget framställa skadeståndsanspråk grundade därpå, att han lidit förlust genom att han till följd av styrelsens eller stiftarnas svek förmåtts att bli delägare. Detta är nämligen, såsom ock allmänt är erkänt, en uppenbar konsekvens. Det vore, som en tysk författare uttryckt det,² ett slag i luften, om visserligen aktietecknaren vägrades att under åberopande av sveket utträda ur bolaget men han ekonomiskt uppnådde samma resultat genom att man tillerkände honom skadestånd motsvarande hans av dylikt delägarskap åsamkade förlust.
    Även en annan utvidgning av samma grundsats — vilken just har betydelse i det refererade rättsfallet — är uppenbar. Något skadeståndsanspråk mot bolaget bör från angivna utgångspunkt icke heller kunna framställas i det fall, att vederbörande genom köp från förutvarande aktieägare, alltså icke genom aktieteckning, förvärvat aktier i bolaget och han grundar sitt skadeståndsyrkande på oriktiga uppgifter om bolagets ställning, som bolagsorganen i svikligt syfte lämnat i balansräkningar, styrelseberättelser, prospekt eller andra av bolaget offentliggjorda handlingar. Om allmänna skadeståndsprinciper skulle tillämpas, måste

¹ På samma sätt: skall det vara hinder att göra gällande, exempelvis, att apportegendom, som tillskjutes av en aktietecknare, icke tillhör honom utan en tredje man? Och skall det vara en aktietecknares enskilda borgenärer förmenat att gentemot bolaget åberopa, att ett tillskott av apportegendom är overksamt enligt reglerna om återvinning i konkurs? Man har en känsla av att de svenska domstolarna skulle, om saken komme upp, besvara dessa frågor nekande. Vissa skäl kunna också anföras till stöd härför (NIAL, Aktiebolagsrättsliga studier, 1935, s. 113 f.; jfr KARLGREN, Stiftelseurkund s. 73 not 12), vissa skäl även för motsatsen. Avgörande blir väl till sist — frånsett en så mäktig faktor som inflytande från tysk rätt och rättstillämpning! — ett naturligen tämligen osäkert omdöme om vilken regel som framstår som praktiskt behövlig.
² BRODMANN, Aktienrecht, 1928, § 189 anm. 4 c.

14—387004. Svensk Juristtidning 1938.

bolaget visserligen i skadeståndshänseende bära konsekvenserna av sina organs svikliga och såsom i rättsfallet straffbara handlingssätt icke blott direkt gentemot en aktietecknare utan även, enligt reglerna om skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden, gentemot en dylik aktieförvärvare; jfr de i referatet i NJA omnämnda rättsfallen 1910 s. 184, 1926 s. 185 och 1929 s. 146. Den myckna argumenteringen i målet härom torde sålunda varit överflödig. Men alldeles samma motiv — ja man kan väl säga än starkare — som ha till följd att den allmänna skadeståndsskyldigheten i obligatoriska rättsförhållanden anses böra vika för aktiebolagsrättsliga hänsyn, tala för att så bör ske även med den utomobligatoriska. Detta är också, särskilt i tysk rättspraxis, där frågan många gånger varit uppe,¹ tämligen obestritt.
    Hittills har förutsatts, att valet i förevarande hänseende står mellan att antingen förklara en under ifrågavarande förhållanden tillkommen aktieteckning ogiltig resp. anse bolaget på grund av organens beteende skadeståndsskyldigt eller tillerkänna aktieteckningen giltighet resp. fritaga bolaget från dylik skadeståndsskyldighet. Förutsättningen är emellertid strängt taget förhastad. Den möjligheten finnes ju också, att man genomför en regel av förmedlande art (jfr ovan s. 196) och antager ogiltighet eller skadeståndsansvar blott under vissa omständigheter eller i viss utsträckning.² Det skulle t. ex. kunna tänkas — något som finge betydelse egentligen för frågan om skadeståndsplikten — att avvikelse från allmänna rättsregler ägde rum endast för så vitt genom desammas tillämpning intrång komme att göras på de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna.³ Detta stode väl i rätt god överensstämmelse med grunderna för aktiebolagslagen. En närstående men ingalunda därmed sammanfallande uppfattning vore den, att aktieteckningens giltighet resp. frihet från skadeståndsansvar kunde hävdas allenast av konkursförvaltningen i bolagets konkurs; det var ju främst bolagsborgenärernas intressen, som

¹ Se de utförliga uttalandena härom i RG Bd 146 (1935), s. 84 ff.
² Ett steg i denna riktning innebär det redan, om, såsom i engelsk och kanske även dansk rätt, med principen om aktietecknings ogiltighet förbindes en regel om att aktietecknaren, för att kunna åberopa ogiltigheten, måste göra densamma gällande utan oskäligt uppehåll. Se CURTI, TOPHAM, KRENCHEL a. a.
³ Denna ståndpunkt hävdas med styrka av en så framstående handelsrättslig författare som WIELAND (a. a. s. 26, särskilt not 32). — Avgörandet i frågan finge då träffas närmast med ledning av bolagets senaste balansräkning.

här skulle värnas. Mot denna senare uppfattning kan dock invändas, att det knappast finnes anledning att avvika från den eljest i allmänhet genomförda principen i aktiebolagslagen (se dock undantaget i 31 §), att rättsskydd tillerkännes bolagsborgenärerna icke i och för sig utan genom att bolaget utrustas med förstärkta rättigheter; genom att bolagets ställning säkras, skyddas även dess borgenärer. Slutligen har även den uppfattningen förespråkare i litteraturen, att vanliga förmögenhetsrättsliga ogiltighetsregler i allt fall skulle tillämpas intill dess bolaget, resp. vederbörande kapitalökning registrerats. Även häremot kunna dock vägande skäl anföras. Särskilt må framhållas, att tredje man vid bedömandet av bolagets kreditvärdighet säkerligen tager hänsyn till — och varför icke bör taga hänsyn till? — storleken ej blott av det registrerade aktiekapitalet utan även av en icke registrerad kapitalökning, varom han genom offentliggjord balansräkning eller eljest vinner tillförlitlig kännedom.¹
    Återstår till sist, vad det föreliggande rättsfallet beträffar, frågan huruvida det resultat, vartill man sålunda må komma med hänsyn till aktierättigheter, analogivis bör utsträckas att gälla även »participating debentures» eller, vilket har större intresse, andra värdepapper som utmärkas därav att deras innehavare i princip åtnjuta betalningsrätt först efter vanliga borgenärer (t. ex. förlagsbevis; jfr 45 § banklagen och 32 § 3 st. skuldebrevslagen).² Högsta domstolen besvarade, vad debentures beträffar,

 

¹ Se BENCKERT a. utl. — NIALs uttalande, Aktiebolagsrättsliga studier s. 184 not 81, att bolagsborgenärernas skyddsbehov kan sägas inträda först i och med vederbörande kapitalöknings registrering, är sålunda knappast riktigt. Men även om så vore, innebär det ingalunda någon inkonsekvens att låta en aktietecknare förlora sin invändningsrätt beträffande mot honom utövat svek redan dessförinnan gentemot bolaget. Bolagets rätt behöver ej förutsätta ett aktuellt skyddsbehov för dess borgenärer. Såsom i texten framhålles är det just ett för aktiebolagsmekanismen utmärkande drag, att borgenärsskydd beredes medelbart, genom att bolagets ställning stärkes. Borgenärsskyddsreglerna äro så att säga infällda i regler som tillerkänna bolaget särskilda rättigheter. Detta fenomen går för övrigt gärna, i större eller mindre omfattning, igen över allt där en juridisk personbildning, utan personlig ansvarighet för delägarna, förekommer. Jfr KARLGREN, Studier över privaträttens juridiska personer etc., 1929, s. 106 ff.
² Att förlagsbevis i motsats till debentures bruka löpa med fast ränta minskar visserligen väsentligt den yttre likheten med aktier men kan knappast ur den synpunkt varom här är fråga vara avgörande. — Angående debentures se i övrigt Boëthius, Participating debentures och deras beskattning, 1929, samt EBERSTEIN, Om skatt till stat och kommun, I, 1929, s. 246 ff. Jfr ock NJA 1935 s. 642.

denna fråga jakande; innehavarna av desamma förklarades nämligen vara »i väsentlig mån» likställda med aktieägare. Naturligtvis fyller också ur bolagsborgenärernas synpunkt ett debentureskapital, lika väl som varje annat kapital tillskjutet av intressenter med sämre rätt än borgenärerna, delvis samma funktion som ett aktiekapital. Att det sedan tillika både juridiskt och ekonomiskt föreligger, likaledes i högst »väsentlig mån», en skillnad mellan ett debentureskapital och ett aktiekapital därutinnan, att dispositionsrätten över det senare men icke över det förra är genom ett komplex av lagbestämmelser inskränkt, tog man tillslut icke någon hänsyn till. I någondera riktningen måste ju avgörandet gå!
    Jag övergår nu till rättsfallet NJA 1936 s. 527.
    X träffade med Ivar Kreuger, styrelseledamot i Aktiebolaget Kreuger & Toll, ett bytesavtal av innehåll, att X å Kreuger överlät visst antal aktier i Bergvik och Ala nya aktiebolag mot det att Kreuger å X överläte visst antal aktier i Kreuger & Toll. Sedan Kreuger & Toll kommit i konkurs, bevakade X ett skadeståndsanspråk i bolagets konkurs, under åberopande av att Kreuger vid bytesavtalets ingående förfarit svikligt mot X, enär han varit medveten om att aktierna i Kreuger & Toll saknat allt värde, samt att Kreuger & Toll måste — särskilt med hänsyn till att Kreuger varit detta bolags verklige ledare och att bolaget på föranstaltande av Kreuger förfogat över aktierna i Bergvik och Ala — anses lika med Kreuger själv ansvarigt för den förlust, som tillskyndats X genom att han sålunda svikligen frånhänts sina aktier i Bergvik och Ala. Förvaltarna i konkursen bestredo bevakningen under anförande av dels att Kreuger & Toll icke vore part i bytesavtalet eller av annan orsak betalningsskyldigt för X:s sagda förlust, dels att X i allt fall icke kunde vara berättigad att, i konkurrens med Kreuger & Tolls fordringsägare, grunda skadeståndsfordran mot bolaget på den omständigheten, att hans aktieförvärv i samma bolag vore med hänsyn till aktiernas värdelöshet ett genom svikligt förfarande framkallat avtal. Till stöd för den senare invändningen åberopades utgången i ovannämnda rättsfall NJA 1935 s. 270. — Högsta domstolen fann, att ifrågavarande bytesavtal, vilket tillkommit genom svikligt förfarande från Kreugers sida, icke vore bindande för X, att Kreuger & Toll, som på föranstaltande av Kreuger förfogat över aktierna i Bergvik och Ala för fullgörande av Kreuger & Toll åliggande förpliktelse, icke kunde med hänsyn till den ledande ställning, som Kreuger intagit i Kreuger & Toll, gentemot X göra gällande bättre rätt till aktierna än Kreuger ägt, samt att Kreuger & Toll följaktligen vore pliktigt att, då X påfordrat återgång av bytesavtalet, återställa berörda aktier till X eller gälda X skadestånd. På grund härav fastställdes hovrättens dom, varigenom X förklarats berättigad att som oprioriterad borgenär i konkursen njuta

utdelning å en på visst sätt beräknad skadeståndsfordran i Kreuger & Tolls konkurs.
    Högsta domstolen har sålunda till en början, med avvisande av konkursförvaltarnas först anmärkta invändning, utgått ifrån att Aktiebolaget Kreuger & Toll måste anses ha samma ansvarighet som om det varit kontrahent i bytesavtalet. Skälen till denna förvisso välgrundade ståndpunkt skola icke här beröras. Vad som här är av intresse är däremot frågan, huruvida de aktiebolagsrättsliga hänsyn, som enligt det föregående anses böra föranleda, att ett av styrelsen eller stiftarna i ett aktiebolag utövat svek vid aktieteckning, vid balansräkningars upprättande etc. icke får tagas till intäkt för påstående om aktieteckningens ogiltighet, resp. om skadeståndsansvar för bolaget gentemot aktietecknare eller personer som förvärvat aktier från förutvarande aktieägare, äro tillämpliga jämväl i ett sådant läge, där bolaget är medkontrahent till den skadeståndskrävande på rent »individualrättslig» grund, där vederbörande alltså genom köp, byte eller annan överlåtelse direkt från bolaget förvärvat sina aktier. Skall på berörda aktierättsliga grunder en dylik försäljning å bolagets sida stå i en särklass enbart därför, att objektet är bolagets egna aktier? Och bör motsvarande antagas om ett bolagets köp av egna aktier? — Denna principfråga, som kräver en särskild undersökning, har tydligen av Högsta domstolen i förevarande mål besvarats nekande.¹ Man har icke ansett den aktierättsliga särbehandlingen böra gripa in här utan tillämpat allmänna rättsgrundsatser. En ledamot, justitierådet WEDBERG, var dock av annan uppfattning. Han ansåg att majoritetens mening avvek från den rättsgrundsats, som antagits i det ovanbehandlade rättsfallet NJA 1935 s. 270, och ville för den skull hänskjuta målet till avgörande av Högsta domstolen i dess helhet.
    Det föreliggande spörsmålet är för den tyska rättens del starkt omtvistat. I ett par mycket omtalade domar av år 1903 och år 1905 (RG Bd 54 s. 128 och 62 s. 29) ställde sig Reichsgericht på den ståndpunkten, att de förut skildrade grundsatserna om irrelevansen av svek vid aktieteckning m. m. måste utsträckas till att avse även sådana fall, då vederbörande genom svikligt förfarande å bolagsorganens sida föranletts till köp av aktier direkt

 

¹ Jfr ock Hovrätten i NJA 1935 s. 270: »vilka ostridigt icke skett från bolaget».

från bolaget (inklusive direkt från bolaget i dess egenskap av kommissionär). En aktieägare kan icke, hette det i motiveringarna, fordra att av bolaget självt få ersatt den skada som tillskyndats honom genom hans delaktighet i bolaget; på delägarskapet kunde icke grundas »borgenärsrättigheter», konkurrerande med de verkliga bolagsborgenärernas anspråk (jfr WEDBERGs motivering i nu ifrågavarande mål). Domarna utlöste emellertid en storm av opposition inom doktrinen.¹ För detta motstånd föll Reichsgericht undan. Omsvängningen skedde redan i en dom av år 1909 (RG Bd 71 s. 97). Här företräddes den uppfattningen, som sedermera konstant vidhållits, att om en aktieägare icke genom aktieteckning och ej heller genom ett fång från förutvarande aktieägare utan direkt från bolaget genom köp eller annan överlåtelse förvärvat sitt delägarskap, allmänna rättsgrundsatser måste träda i tillämpning; bolaget måste sålunda t. ex. bli skadeståndsskyldigt mot en köpare för svikliga uppgifter i från bolaget emanerande prospekt eller andra handlingar. Köparen framträder nämligen här på grund av den individualrättsliga rättstiteln som en tredje man, icke som en bolagsdelägare. Om de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna tack vare ett dylikt köpeavtal — en dylik försäljning å bolagets sida — lida intrång, är detta visserligen beklagligt men i princip icke värre än om desamma genom andra bolagsorganens åtgöranden eller transaktioner i rättssamfärdseln förintas eller förminskas. Att bolagets försäljning just avser dess egna aktier kan icke göra någon skillnad. Motsvarande grundsatser böra tydligen enligt Reichsgerichts mening antagas beträffande bolagets köp av egna aktier. Det sagda gäller dock icke (den begränsningen tyckes man göra), om det är den ursprunglige aktietecknaren, som köpt aktier från bolaget, resp. som genomförsäljning åter ställt sina aktier till bolagets förfogande; här måste de aktierättsliga grundsatserna taga över de allmänt förmögenhetsrättsliga (se RG Bd 146 s. 84). — Frågan har emellertid med denna rättspraxis ingalunda kommit till ro. Från åtskilliga håll hävdas nämligen, att Reichsgericht »wäre besser bei seiner ursprünglichen Rechtsprechung geblieben».²

 

¹ Se hänvisningarna hos STAUB-PINNER a. a. § 232 anm. 43.
² BRODMANN a. a. § 213 anm. 3 a. Och i varje fall synes man rätt allmänt vara missnöjd med det sätt, varpå Reichsgericht genom den anmärkta distinktionen

    Naturligen är det ofruktbart att endast med hjälp av sådana slagord som att köp är en »individualrättslig», aktieteckning en »bolagsrättslig» rättshandling o. s. v. söka komma till ett resultat på denna punkt. De realiteter som skymta bakom slagorden måste bättre komma fram.
    En sak synes då tämligen klar. De fall måste genast utskiljas, där det huvudsakliga syftet med avtalet varit att tillgodose aktieägarens intresse att återbekomma vederbörande aktiebelopp. Att till grund för en bolagets försäljning av egna aktier skulle ligga ett sådant syfte, kan väl visserligen icke gärna tänkas. Annorlunda däremot när det gäller bolagets köp av egna aktier. Om sålunda, till en början, bolaget från en aktietecknare som icke erlagt full betalning för sina aktier köpt dessa hans icke likviderade aktier, måste avtalet — vad man än i övrigt må anse om verkan av ett bolags förvärv av egna aktier — vara ogiltigt, därest med transaktionen närmast avsetts att låta aktietecknaren slippa erlägga det tecknade aktiebeloppet. Och även då bolaget med en innehavare av till fullo likviderade aktier avtalat om inköp av dennes aktier, lär ogiltighet inträda, därest syftet varit av nyssnämnda illojala art: att aktieägaren skulle återfå vederbörande aktiebelopp. Regeln synes i och för sig böra gälla, vare sig avtalet slutits med den ursprunglige aktietecknaren eller med en senare aktieägare. Men ett illojalt syfte kan lättast antagas vara för handen, när köpet ingåtts med den ursprunglige aktietecknaren (jämför Reichsgerichts ovannämnda distinktion).¹
    Hur ställer det sig sedan, om en bolagets försäljning av egna aktier — eller dess köp av egna aktier — haft ett närmast av bolagets intresse förestavat syfte, d. v. s. om bolaget ingått detsamma huvudsakligen med hänsyn till den fördel det självt påräknar av vad som förvärvas?
    En särskild grupp utgöra här möjligen de fall, då avtalet slutits med en aktietecknare, som icke erlagt full betalning för sina aktier. Det ligger nära till hands att göra gällande, att en bola-

mellan avtal med ursprungliga och avtal med senare aktieägare vill, som den själv säger, söka åstadkomma en »utjämning» mellan aktiebolagsrättsliga och vanliga förmögenhetsrättsliga grundsatser.
¹ Under förutsättning av ett dylikt syfte torde för övrigt bolagets förvärv även av annan egendom än egna aktier — av vad slag som helst — vara ogiltigt. Att ens för det fall att ett avtal slutits med den ursprunglige aktietecknaren uppställa något slags presumtion för syftets förhandenvaro lär dock icke vara möjligt. Jfr 25. § AktbL.

gets försäljning av egna, icke till fullo likviderade aktier under inga omständigheter kan grundlägga anspråk mot bolaget (t. ex. i skadeståndshänseende), som medföra att aktiebeloppet ej oavkortat kommer att till bolaget inflyta. Och på motsvarande sätt förhåller det sig med bolagets köp av egna aktier, för vilka full betalning icke erlagts. Att köpeskillingens gäldande å bolagets sida ju för med sig ett upphävande eller reducerande av aktietecknarens förpliktelse att för de tecknade aktierna erlägga betalning, torde visserligen icke i och för sig, trots kvittningsförbudet i 29 § tredje stycket AktbL, vara avgörande.¹ Men måhända måste bolaget med hänsyn till den genomsnittliga risken av dylika köps inverkan å aktiekapitalstillgångarna en gång för alla anses vara förhindrat att inlåta sig på en sådan transaktion, så att ogiltighet inträder även om in casu anledning finnes till antagande, att transaktionen (den av bolagets intresse förestavade transaktionen²) icke skall medföra någon fara för samma tillgångars bestånd utan tvärtom vara för bolaget nyttigt.³
    Antag sedan, att det ifrågavarande (i bolagets intresse tillkomna) avtalet slutits med en innehavare av till fullo likviderade aktier. Vad gäller till en början om bolagets försäljning av sådana egna aktier? Ja vad gäller allra först, om bolaget till en sin aktieägare (som erlagt full betalning för aktierna) säljer annan egendom, av vad slag som helst, än egna aktier? Tydligt lärer vara, att försäljningen är fullt giltig och tillförsäkrar medkontrahenten vanliga »borgenärsrättigheter», utan hänsyn till dennes egenskap av aktieägare; han kan sålunda vid kontrakts-

 

¹ Jfr nedan not 3.
² Bolaget har t. ex. önskat åtkomma aktierna för att placera dem på annat håll till högre kurs. Eller bolaget har köpt aktier för att hålla aktiekursen uppe.
³ Beträffande avtal, varigenom bolaget från en aktietecknare som icke erlagt full betalning för sina aktier förvärvat annan egendom än egna aktier, lär det däremot, oaktat nyssnämnda kvittningsförbud i 29 § 3 st. AktbL, vara ogenomförbart att, i allt fall i full utsträckning, upprätthålla en motsvarande grundsats. Åt sagda kvittningsregel bör nog givas en rätt snäv tolkning (jfr KARLGREN, Privaträttens juridiska personer s. 116 not 5; ämnet kan här icke närmare behandlas). — För övrigt må erinras om att man i rättstillämpningen på en mycket väsentlig punkt genombrutit regeln. En person kan som bekant ådraga sig en köpares förpliktelser icke blott genom ett för honom som sådant bindande köpeavtal utan även genom att han, i och för sig obunden, förfogar över av motparten presterad egendom (jfr 57 § köplagen). Även om bolaget enligt 29 § 3 st. AktbL skulle anses förhindrat att genom bundenhets åtagande på det förra sättet medverka till bortkvittning av sitt anspråk på tecknat aktiebelopp, synes enligt rättspraxis hinder icke möta att åstadkomma samma resultat på den senare vägen; se NJA 1924 s. 26 och 1930 s. 36.

brott å bolagets sida hävda anspråk på köpeskillingens återbekommande, skadeståndsanspråk m. m. i konkurrens med bolagsborgenärerna. Naturligtvis kunna dylika försäljningar, om de ingås på för bolaget ogynnsamma villkor och förlusten ej täckes av förefintliga vinstmedel el. dyl., faktiskt ha till följd, att de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna minskas. Men mot denna risk, som lika väl kan drabba bolaget vid avtal med en tredjeman, kan ingen aktiebolagslagstiftning i världen skydda ett bolag, och ingen har heller veterligen försökt. Ett åtminstone teoretiskt viktigt undantag torde dock böra antagas: om bolaget ingått ett avtal, som (låt vara att det tillkommit i bolagets intresse) kunnat förutses leda till intrång i de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna¹ och medkontrahenten insett eller bort inse denna avtalets egenskap, inträder ogiltighet. Men även detta undantag äger i lika hög grad tillämpning, då medkontrahenten är en tredje man som då han är aktieägare. — Gäller nu något annat därför att objektet för försäljningen är bolagets egna (till fullo likviderade) aktier? Rimligtvis icke. Aktieköparen synes sålunda vid kontraktsbrott å bolagets sida — i enlighet med högstadomstolsmajoritetens principiella ståndpunkt i förevarande mål — kunna göra gällande skadeståndsanspråk etc. som en vanlig borgenärsrättighet. Det kan nämligen icke inses, att en föryttring av bolagets egna aktier är ur tredje mans synpunkt farligare än en avhändelse av aktier i andra bolag eller av vad annan egendom som helst. Varför skulle den omständigheten, att köparen här blir delägare, göra ett förstärkt rättsskydd för bolagsborgenärerna behövligt? En motsatt ståndpunkt måste väl bygga på tanken, att egna aktier, som kommit i bolagets hand, stode i en särklass så till vida, som de borde jämställas med oemitterade aktier,² beträffande vilka det som nyss framhölls ligger nära till hands att antaga, att vederbörande aktiebelopp ovillkorligen måste komma bolaget oavkortat till godo; egna aktier skulle icke få ställas i jämbredd med andra medel, varöver bolaget med för aktiekapitalstillgångarna lycklig eller olycklig

¹ Eller andra enligt 54 § AktbL icke utdelningsbara medel. Detta tillägg underförstås i det följande.
² Så tydligen BRODMANN a. a. § 213 anm. 3 c, som uttalar bl. a., att den fördel ett bolag har av att som gåva erhålla egna aktier består däri, att bolaget på detta sätt kommer i tillfälle att »die Einlage noch einmal zu erzielen». Varför icke lika gärna: att för aktierna utfå en köpeskilling?

effekt disponerar. Men för en sådan föreställning saknas varje fog. Endast undantagsvis kan man, såsom likaledes nyss anmärktes, komma till ett annat resultat, nämligen om transaktionen haft till förutsebar effekt ett intrång i de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna och medkontrahenten icke varit i god tro. Detta skulle kunna bli praktiskt exempelvis för det fall, att bolaget vid försäljning av egna aktier garanterade köparen en viss minimiutdelning el. dyl.
    Beträffande sedan bolagets köp av egna (till fullo likviderade) aktier är läget mera komplicerat. Här möter nämligen den klassiska tvistefrågan, om ett sådant i 51 § AktbL förbjudet förvärv är ogiltigt, eller om påföljden av förbudets överträdande inskränker sig till straff (133 §) eller skadeståndsansvar (70 och 135 §§) för vederbörande bolagsorgan. Denna fråga måste avgöras med ledning av dels 51 § AktbL dels allmänna aktiebolagsrättsliga grundsatser.
    Innebörden av 51 § AktbL har i svensk litteratur senast undersökts av NIAL.¹ Denne kommer dock icke till något bestämt resultat; frågan är, säger han till slut, »synnerligen tvivelaktig». De av Nial anförda synpunkterna tala emellertid närmast för att ogiltighet icke bör (sc. icke på grund av detta lagbud) antagas. Avgörande synes nämligen vara det av författaren pointerade förhållandet, att den vid tillkomsten av gällande AktbL åberopade grunden för lagbudet, vilken medvetet var en annan än den som bestämde 1895 års lagstiftare, icke kan anses göra en så stark sanktion som ogiltighet nödvändig, en ståndpunkt som också för motsvarande fall intagits i den för vår aktiebolagslagstiftning mönstergivande tyska rätten. Även införandet av den straffrättsliga sanktionen för dylikt aktieförvärv i 133 § AktbL — förresten ett lagbud, som övervägande upptager straff för ordningsföreskrifters åsidosättande — låter enklast förklara sig med utgångspunkt från att förbudet i 51 § icke i och för sig statuerar ogiltighetspåföljd.²

 

¹ Tidsskrift for Rettsvidenskap 1936 s. 67 ff.
² Märk att kommitténs ordförande, som ansåg att förvärvet borde förklarasogiltigt, vid sådant förhållande förordade uteslutande av straffpåföljden i 133 § (motiven s. 134). — I en för mig tillgänglig, av BERGELMER som sekreterare i aktiebolagslagskommittén upprättad P. M., som låg till grund för hans föredragning i lagrådet av aktiebolagslagskommitténs förslag, säges i ämnet följande: »Vad påföljden av överträdelse av ifrågavarande förbud beträffar, så synes det vara att gå alldeles för långt att låta köpet eller pantsättningen vara en nullitet,

    Men även om med 51 § AktbL icke åsyftats att förklara ett bolags förvärv av egna (till fullo likviderade) aktier ogiltigt, kan lagbudet ej ha den innebörden, att det skulle utesluta ogiltighetspåföljd, därest sådan blir en konsekvens av allmänna aktiebolagsrättsliga principer. Spörsmålet, hur härmed förhåller sig, torde icke ha av lagstiftaren avgjorts. Det är emellertid lika viktigt som tolkningen av 51 § AktbL.
    Iögonenfallande är då, att ett förvärv av egna aktier, om bolaget för detsamma lämnat vederlag, innesluter en viss fara ur bolagsborgenärernas synpunkt vid det förhållande att förvärvet som sådant icke tillför bolaget några reella tillgångar, några medel utöver dem som bolaget redan förut är innehavare av. Att enbart med detta konstaterande anse ogiltighetspåföljd generellt vara given, låter sig visserligen knappast göra. Ty man kan icke utan vidare bortse från bolagets möjlighet att sedermera avhända sig aktierna och sålunda för desamma erhålla en köpeskilling, kanske större än det vederlag bolaget vid förvärvet gav. Men kvar står, att denna avhändelsemöjlighet, tack vare vilken sålunda förvärvet skulle vara ur bolagsborgenärernas synpunkt försvarligt, icke som i allmänhet är fallet beträffande andra valutor är beroende av egendomens värde i och för sig utan i sin ordning just är betingad av en viss bolagets relation till bolagsborgenärerna — betingad nämligen av bolagets ställning i dess helhet: dess tillgångar, dess utsikter, dess skulder. Det rör sig av detta skäl om en speciellt osäker tillgång.
    Med beaktande härav torde till en början, i enlighet med vad ovan anförts därom, att den förutsebara risken av att ett avtal leder till intrång i de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna undantagsvis föranleder avtalets ogiltighet, kunna sägas följande. Ett köp av egna aktier är särskilt betänkligt ur bolagsborgenärernas synpunkt, om bolaget vid förvärvstidpunkten icke blott har mindre tillgångar än skulder utan över huvud har det så dåligt ställt,

så att säljaren eller pantsättaren skulle ha rätt att återfordra sina aktier utan att återbetala köpeskillingen eller gälda sin skuld. Förbudet åsyftar skydd för aktieägare och bolagsborgenärer och den aktieköpande allmänheten mot osund aktiespekulation. Hava emellertid aktieägare förvärvat sina aktier till alltför hög kurs, beroende på bolagets stora aktieinköp, så komma de ej i en bättre ställning om bolaget går miste om sina inköpta aktier och i stället erhåller mer eller mindre osäkra fordringar. Likaledes blir ju bolagets ställning sämre om pantsättningen förklaras ogiltig.» Det är ganska troligt, att detta uttalande avsåg att ge uttryck åt kommittémajoritetens uppfattning i ämnet.

med hänsyn till goodwill, framtidsutsikter o. s. v., att aktierna praktiskt taget icke äro möjliga att mot vederlag avyttra.¹ Förvärvet blir ju då, i mån av köpeskillingens storlek, omedelbart skadligt för bolagsborgenärerna, eftersom de för bolagsgäldens täckning erforderliga tillgångarna genom köpeskillingens betalning ytterligare nedgå. Köpet bör följaktligen anses ogiltigt, förutsatt likvisst att medkontrahenten insåg eller borde inse att aktierna på nämnda grund saknade värde för bolaget och dess borgenärer. — Ett bolags förvärv av egna aktier är vidare skadligt för bolagsborgenärerna (i allt fall medelbart skadligt på det sätt som avses i AktbL:s skyddsbestämmelser) i de fall, då visserligen en framtida föryttring av aktierna å bolagets sida framstår som möjlig men man måste utgå ifrån att resultatet av aktietransaktionen i dess helhet för bolaget blir en minskning av de för bolagsgäldens täckning erforderliga tillgångarna eller åtminstoneen minskning av de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna. Härför förutsättes emellertid för det första, att bolaget kan påräknas göra en dålig affär, d. v. s. att avhändelsen av aktierna inbringar mindre än det vederlag som erlagts vid förvärvet, och för det andra att denna förlust icke kan tänkas bli gottgjord av utdelningsbar vinst eller andra för aktiekapitalets täckning icke nödiga tillgångar. Under dessa betingelser bör även här köpet av egna aktier vara ogiltigt, förutsatt fortfarande (vilket mestadels gör regeln opraktisk), att medkontrahenten ägde eller borde äga den erforderliga insikten i berörda hänseende.
    I övriga fall är det däremot ganska djärvt att på grund av allmänna aktiebolagsrättsliga hänsyn antaga, att ett (av bolagets intresse förestavat) köp av egna, till fullo likviderade aktier skulle sakna giltighet. Den omständigheten att dylika köp faktiskt kunna ha till följd en minskning av aktiekapitalet (t. ex. därför att avhändelsen sedermera sker med opåräknad förlust) borde väl icke heller här vara avgörande. Skulle ändock »tillräckliga skäl» anses föreligga för antagande i förevarande fall av en i lagen icke uttryckt ogiltighetspåföljd, finge detta tydligen

 

¹ Eller dock icke möjliga att avyttra utan att bolagsorganen göra sig skyldiga till svikligt beteende el. dyl.
² Motsvarande regel gäller som sagt även förvärv av annan egendom än egna aktier. Skillnaden är endast den, att andra valutor vanligen icke bli värdelösa enbart som följd av bolagets dåliga ställning; de kunna ju avyttras ändå, och de kunna i motsats till egna aktier ha ett bruksvärde.

grundas dels på att nyssnämnda omständighet i här avsedda läge har större tyngd än eljest, enär egna aktier som nämnt utgöra en ur bolagsborgenärernas synpunkt speciellt osäker valuta, dels på ett åberopande av grunderna för 56 § 7 mom. AktbL.¹ — För såvitt nu ett bolags köp av egna aktier förutsättes vara giltigt,² synes något skäl icke kunna anföras, varför medkontrahenten, med avvikelse från vad ovan antagits beträffande en bolagets försäljning av egna aktier, borde frånkännas vanliga »borgenärsrättigheter» mot bolaget.

¹ Argumenteringen i sistnämnda avseende skulle då vara t. ex. följande. Må vara att det i och för sig är rimligt att man när det gäller frågan, huruvida ett förvärv av egna aktier innebär ett obehörigt disponerande över bolagets mot aktiekapitalet svarande tillgångar, icke helt bortser från möjligheten att de egna aktierna sedermera föryttras och att sålunda ett vederlag tillföres bolaget. Men strängt taget borde, kunde det sägas, hänsyn till en framtida föryttringsmöjlighet såsom grundläggande ett värde hos de egna aktierna icke tagas i vidare mån, än denna möjlighet baserar sig på att en aktierätt i bolaget representerar ett överskott av reella tillgångar utöver skulder. Det är ju detta överskott, som närmast ger aktierätten dess värde; en aktie kan ur denna synpunkt sägas utgöra en andel i vad av en reell tillgångsmassa återstår, sedan därifrån en skuldmassa (bolagsgälden) fråndragits. Nu kan emellertid möjligheten att föryttra en aktie grunda sig även på sådana »irreala» värden som en i bolagets organisation innesluten »goodwill» etc., ja t. o. in. på rena förhoppningar om att bolagets verksamhet kommer att bli framgångsrik (värden, vilka inom parentes sagt i allmänhet icke kunna av bolagsborgenärerna tillgodogöras på samma sätt som vanliga reella valutor utan äro åtkomliga på sin höjd indirekt, genom att aktierättigheten som sådan förvärvas av bolagsborgenärerna eller av den som vid exekution mot bolaget inträder i deras rätt). Och att man icke kan försvara giltigheten av ett bolags förvärv av egna aktier så vitt deras försäljningsvärde grundar sig på dylika irreala faktorer, måste, kunde man säga, anses framgå av 56 § 7 mom. AktbL, enligt vilket lagrum kostnader för bolagets bildande, organisations- eller förvaltningskostnader icke må, lika litet som förvärvad egen aktie, upptagas som tillgång i bolagets balansräkning. Då det nu icke lär vara praktiskt genomförbart att när det rör sig om en sådan fråga som den huruvida ett förvärv av egna aktier är giltigt eller ogiltigt, komma till olika resultat allteftersom de irreala värdena spela en större eller mindre roll med hänsyn till aktiernas försäljningsvärde, skulle den förenklingen vara motiverad att över huvud stämpla ett sådant förvärv som ogiltigt.
² Även om förvärvet skulle vara ogiltigt, uppkommer frågan om karaktären av vederbörandes rättsanspråk mot bolaget för det fall att bolaget ådrager sig en köpares förpliktelser genom att förfoga över medkontrahentens prestation; jfr ovan s. 208 not 3 och NIAL i Tidsskrift for Rettsvidenskap, 1936, s. 73 jfrd med s. 25.