HELEN SIMPSON and others. The Anatomy of Murder. London 1936. Lane. 335 s. 8 sh. 6 p.

 

    Under den gemensamma rubriken »mordets anatomi» har ett antal engelska detektivförfattare slagit sig ihop om att behandla var sitt verkliga kriminalfall av äldre eller nyare datum. De flesta av målen äro vida beryktade och tidigare ofta behandlade. Men författarna ha velat belysa dem ur delvis nya synpunkter — antingen utifrån nya fakta eller genom eftergranskning av den förut kända bevisningen. Den moderna naturvetenskapens betydelse för upptäckande av brott har därjämte fått sitt särskilda kapitel.
    Lektyren äger inte mindre intresse därför att den rör sig om verkliga tilldragelser. Då varje berättelse utgör ett helt för sig, har läsaren därtill fördelen att kunna ransonera spänningen i lagom stora kvällsdoser.
    Av de sju författarna äro tre damer. Må det först som sist erkännas, att dessa kvalitativt ligga i täten vid tävlingen. Våra gamla bekanta Helen Simpson, Margaret Cole (som eljest vanligen skriver i par med sin man) och Dorothy Sayers ha skaffat sig ett försprång framför flertalet av herrarne redan genom sitt lyckliga ämnesval i skildringen av olyckliga äktenskap. De syssla alla tre med mord makar emellan — två med mannen och ett med hustrun som offer — och de imponera samtliga, inte bara genom sin livliga medryckande stil, utan genom den skarpsinniga, följdriktiga logik, som vi gärna kalla »manlig». Prima inter pares är DOROTHY SAYERS i den utomordentligt fängslande berättelsen om »mordet på Julia Wallace», detta enastående fall, vari för första och, jag skulle tro, enda gången en fällande engelsk jurydom upphävts i högre rätt på grund av bevisningens otillräcklighet.
    Det är bara ett, skall vi säga skönhetsfel, i bokens äktenskapsdramer — en av de manliga författarna bidrar också med ett sådant — nämligen att den för hustrumord åtalade Mr. Wallace och de åtalade hustrurna alla blevo frikända och på sin höjd någon ung och obetydlig älskare hängd. De många åtalen av detta slag, liksom juryns dom i »The Wallace case», tyda emellertid på, att det åtminstone i England är förenat med en avsevärd risk att vara gift med den som blir mördad. Dorothy Sayers anger också motivet för misstankarna mot den efterlevande mannen genom att citera en elak replik ur »Mariage à la mode».
    Palomede: »Ack, nu förstår jag! Ni tycker illa om henne endast därför att hon är er hustru.»
Rhodophit: »Och räcker inte det?»

ELIEL LÖFGREN. 215    Anmälaren har känt en fläkt av samma stämning i den indignerade protesten från Englands fruar mot att bevilja nåd till den för mord på visst ett par hustrur för några år sedan dömde advokaten Armstrong. »No married woman could feel safe after that
    Bokens kvinnliga författare äro minst lika skickliga som de manliga i att reda ut härvorna i ett invecklat rättsfall, och de överträffa sina kolleger i den konkreta människoskildringen, i analysen av domarnes och de dömdes mentalitet och motiv. Det är väl knappast heller ett fel, att damerna i det hela se på domare och parter med mera temperament än som i allmänhet utmärker herrsidan. De dra sig inte för en rätt närgången kritik även mot »the Bench», lika litet som de dölja sin beundran för en fin och klok gammal herre och hans källklara, välbalanserade »summing up». Författarna citera tillräckligt ur akterna för att verka övertygande på en icke alltför misstänksam läsare. Med Dorothy Sayers vörda vi den vise domaren i Wallacemålet, liksom vi hålla med MARGARET COLE om, att domaren i »The case of Adelaide Bertlett» måste ha varit en ovanligt trångsynt formskärare, inpyrd med allsköns konventionalism.
    Skilda människotyper måste alltid sätta olika märken även i domargärningen. Men skilda tider inverka tillika — 1885—86 (Bartlettmålet) mot 1930-talet (Wallace).
    I dessa två mål hände emellertid det märkliga, att juryn mot vanan icke följde domarens »tysta» anvisningar i hans »summing up»: juryn fällde trots domarens varningar Mr. Wallace, medan en jury ett femtiotal år tidigare frikänt Mrs. Bartlett, trots att hon i domarens föredragning för juryn stämplats som »a bad woman» (bl. a. därför att hon ägde en bok om barnbegränsning).

    Medan damerna dissekerat sina mordfall utan säker tillgång till vare sig mördare eller ens alltid bevisliga mord, kan man däremot icke klandra de manliga författarna för brist på kända och erkända rysligheter. Anmälaren kan dock knappast se något väsentligt nytt i JOHN RHODES grepp på det ofta refererade fallet »Constance Kent», den 16-åriga brodermöderskan från 1850-talet (det nya skulle i så fall vara skildringen av hennes liv efter benådningen). Av större intresse är E. R. PUNSHONS intryck av kvinnomördaren en gros, M. Landru. Var Landru mest en lustmördare eller en affärsman, som mördade för att dölja sina bedrägerier och kunna fortsätta »business as usual»? Författaren lägger i sin skildring tonvikten på affärsintresset, och man skulle vara benägen att ge honom rätt, därest Landru uteslutande lagt an på äldre kvinnor med säljbart inventarium och fyllda sparbanksböcker. Den omständigheten, att bland hans offer också fanns en eller annan troligen lika medellös som enfaldig ungdom gör saken mera tvivelaktig. I vilket fall som helst förefaller det lönlöst att söka pejla de dunkla djupen hos denne Blåskägg, som — enligt uppgift av den enda överlevande bland hans dambekanta — vid sidan av sina »affärer» förde ett vackert hemliv, älskade blommor och musik och på lediga

216 ANM. AV HELEN SIMPSON: THE ANATOMY OF MURDER.stunder läste Balzac, Musset och Lamartine. Landru skulle antagligen aldrig ha kunnat dömas, om han varit mindre skrupulöst ordentlig i sin bokföring och om inte rättskemin och andra kriminaltekniska hjälpmedel kompletterat indiciekedjan.
    Den moderna naturvetenskapen i rättvisans tjänst är huvudtemat i bokens sista, men ingalunda minst läsvärda brottmål. Vår tids måhända yppersta detektivförfattare, — smaken kan vara olika — FREEMAN WILLS CROFTS, berättar här, på sitt sävliga, men oemotståndligt övertygande sätt, om en helt nyligen timad tragedi på Nya Zeeland, ett  dubbelmord under upprörande omständigheter. Han bemödar sig atträttvist dela äran av brottets och brottslingens upptäckande mellan modern vetenskap och förstklassigt detektivarbete. Men det kan inte hjälpas, att man ändå mellan raderna ser mästerdetektiven i Crofts romaner, numera befordrade Mr. French, vara den som efter sitt eget huvud samlar trådarna i sin hand och till sist löser knutarna.
    Mr. French' andliga fader har emellertid på känn, att de många detektivhistoriernas Mr. French är mera intressant än författaren i boken, ty han slutar sin redogörelse för New Zeeland-fallet med reflektionen, att berättelsen om ett verkligt brott i allmänhet inte blir en god detektivhistoria.
    »Berättelser om verkliga brott», säger han, »röra sina läsare genom det rent mänskliga elementet, som där gör sig mycket mer gällande än i ett uppfunnet pussel. Omvänt kunna tilldragelser i verkligheten som 'pussel' betraktade icke mäta sig med fingerade. Och det finns ännu en skillnad. Det verkliga brottet är omgivet av en atmosfär av lumpenhet och ondska som är lyckligen borta från så gott som alla detektivnoveller. »
    Som underhållningslektyr ger sålunda denna auktoritet företräde åt sin egentliga genre av kriminallitteratur och synes ifrågasätta riktigheten av den gamla satsen, att verkligheten ofta är mera underbar än dikten. Läs och döm!

Eliel Löfgren.