En bok om resning. Som nr 12 i Suomalaisen Lakimiesten Yhdistyksen julkaisuja (= Finska Juristföreningens skriftserie) och med titeln Tuomionpurku, prosessioikeudellinen tutkimus (= Restitution, en processrättslig studie) har förra året från trycket utkommit ett arbete av docenten vid Helsingfors universitet jur. dr TAUNO TIRKKONEN. Boken, som

 

15—387004. Svensk Juristtidning 1938.

innehåller XXXI + 352 sidor, kan köpas för 100 finska mark hos Akademiska bokhandeln i Helsingfors.
    Ehuru författat på finska är verket icke helt otillgängligt för andra än dem som behärska det tungomålet. Såsom bilagor meddelas nämligen vissa svenska arkivhandlingar från 1600- och 1700-talen (s. 323—331) — förf. har någon tid vistats på svensk botten för materialsamlande — och det sista tjoget sidor ger en tysk resumé. Vad den rikssvenske läsaren sålunda kan tillgodogöra sig är nog för att han skall finna sin språkliga inkompetens högst beklaglig, helst om han, i likhet med anm., under ett kvarts sekel haft till en ämbetsplikt att syssla med resningsfrågor.
    Ämnet är disponerat synnerligen överskådligt i sju huvudavdelningar, av vilka I—VI handla om rättsmedlen i allmänhet, om begreppet restitution och dess förhållande till dispens och nåd, om restitutionsinstitutets historiska utveckling i Sverige-Finland, om återställande av försutten tid, om återbrytande av dom och om analogisk restitution, medan VII innefattar en kritik av gällande rätt och några betraktelser de lege ferenda. Det re avdelningar (IV—VI), som gälla vad i vårt land plägar inbegripas under resning i vidsträckt mening och ur vilka ett och annat skall här nedan korteligen meddelas, upptaga långt mer än hälften av arbetet (s. 85—310). De äro var för sig men efter enhetliga principer uppdelade i sju avsnitt.
    Ehuru hos oss både 31:2 och 31:3 RB kvarstå formellt oförändrade sedan sin tillkomst, varemot i Finland 31:2 erhållit ny lydelse (1868),¹ har realiter vår lagstiftning avlägsnat sig längre än den finska från 1734 års ståndpunkt. Fullgörande av vad i målet är dömt och ställande av borgen för kostnad och skada är sålunda i Finland alltjämt ett villkor, enligt 31:2 för att ansökan om resning alls må föredragas, enligt 31: 3 för att efter beviljat återbrytande de nya skälen må företes inför den domstol som sist i saken dömt. Något eftergivande av detta præstandum synes praxis ej tillåta sig, ej heller av den edgång som föreskrives i 31:3.
    I fråga om restitutio fatalium företer finsk praxis vissa avvikelser från vår. Medan hos oss alltjämt upprätthålles den gamla regeln att fullmäktigs försummelse desto mindre är skäl till resning som 15: 13 RB lämnar huvudmannen rättighet att av fullmäktigen söka sin skada åter (se SvJT 1922 s. 176), upplyser förf. att praxis i Finland synts benägen att på grund av sådan försummelse medgiva resning »ziemlich leicht». Däremot är Finlands HD så till vida mera traditionstrogen än vår att ifall en ansökan om rest. fat. avvisas eller avslås, beslutet härom ej ges i form av särskild expedition utan tecknas å ansökningsskriften.
    Stort intresse erbjuder vad förf. skriver om förhållandet mellan HovR:s befogenhet enligt 17:32 RB att återupptaga ett brottmål och Konungens rätt att bryta dom åter i sådant mål. Förf:s mening sammanfaller icke fullt med någon av de tre åsikter som anm. karakteriserat i SvJT 1937 s. 803. Enligt förf. kan HD bevilja resning till svarandens nackdel i alla de fall, då sådan kompetens tillkommer HovR enligt 17:32, men å andra sidan är även HD bunden av att svaranden äger njuta sin befrielse till godo såväl »i alla mål där penningeböter äga rum» (enligt förf. = mål ang.

 

¹ 31: 2 i den finländska svenskspråkiga lagboken ger nu, med de inklamrade orden »Konungen» i första och »Kejsaren» i andra punkten, ett koncentrat av Finlands politiska historia.

brott »für welche die Strafe in abstracto betrachtet nur eine Geldstrafe ist») som ock beträffande statsbrott. M. a. o.: frånsett att endast HD, ej HovR, kan återbryta HD:s egen dom, har HD blott så till vida friare händer att den, men icke HovR, kan återbryta även dom å straff som redan blivit verkställt (jfr härom rättsfallet från 1841 och jr Sundbergs votum 1927 i SvJT s. 803—4, 807).
    Huru förf. närmare resonerar om innebörden i 17:32, det är tyvärr för anm. förborgat. Säkerligen hämtar förf. stöd för sin åsikt särskilt ur det betänkande av lagutskottets frälse ledamöter som föregick utfärdandet av k. f. den 20 jan. 1779 och som nu — i likhet med JRev:s prot. rörande k. br. den 1 mars 1750 (Jusleen s. 234) — tack vare förf. blivit för första gången tillgängligt i tryck. Såvitt anm. förstår är dock tolkningen av 17: 32 alltjämt diskutabel.
    Vad förf. kallar »Die analogische Restitution» är som bekant ej främmande för svensk rättstillämpning. Jr ALBERT KÔERSNER, som 1921 deltog i beviljande av analogisk resning (se FJFT 1937 s. 460), antecknade härom sig till minnes: »AK måste nog anse att, vid sidan av restitutio fatalium och återbrytande, ett tredje fall av resning i målet kan finnas, t. ex. här då domaren varit sinnessjuk. Möjligen kan man säga att 31: 1 RB är en allmän bestämmelse, som sedermera för två särskilda fall har särföreskrifter i 31:2 och 31:3. I varje fall har sedvanerätt tillkommit.» Förf:s redogörelse för analogisk restitution enligt finsk praxis torde i huvudsak återge även svensk rättsuppfattning. Vid påståendet att också en skiljedom, ehuru oåtkomlig för återbrytande jämlikt 31:3, kan hävas genom analogisk resning, vill dock måhända en och annan svensk läsare sätta ett frågetecken.
    Förf:s anmärkningar mot gällande lag äro väsentligen tre: restitutionsgrunderna äro mycket obestämt angivna, någon preklusionstid för begäran om restitution finnes ej stadgad, själva restitutionsförfarandet saknar närmare reglering. Hans kritik utmynnar i kravet på en fullständig reformering av institutet. De lege ferenda uppställer han såsom ledande grundsatser att domars materiella rättskraft bevaras oförkränkt och att institutet ordnas under hänsyn till processens gestaltning i det hela. I brottmål bör resning lättare kunna vinnas till den åtalades förmån än till hans nackdel.
    En éloge förtjänar den goda korrekturläsningen å svensk text, något varmed vi ej äro bortskämda av våra nordiska grannar i väster och söder. Arkivhandlingarna äro återgivna så diplomatiskt troget att väl tomrum men icke uteglömda ord anmärkts (se å s. 323 k. br. 15 sept. 1682 sista raden, där kopisten i riksregistraturet skrivit »hoos sin» i st. f. »hoos Eder sin»).

B. W.