Summarisk läkarundersökning. I åtskilliga av de under senare år utförda förberedande lagstiftningsarbetena har, såsom en nyhet för vårt land, föreslagits att i samband med förundersökningen eller, såsom den i det senaste av dessa lagförslag (förslaget till lag om villkorlig dom m. m.) kallas, personundersökningen, skall företagas en summarisk läkarundersökning.
Redan dessförinnan har läkarundersökningar jämte intyg varit föreskrivna i samband med vissa sociala åtgärder av en mera allmänt brottsförebyggande natur, såsom när det gällt att skaffa hospitalsvård åt sinnessjuka, alkoholistvård åt vissa alkoholmissbrukare och skyddshemsvård åt unga vanartade. Ifråga om den förstnämnda kategorin är läkarnas medverkan vid åtgärden ju självfallen, eftersom det gäller att fastställa ett visst sjukdoms- eller abnormtillstånd och detta fastställande förutsätter medicinsk sakkunskap. Att läkarens medverkan förutsättes även när det gäller anstaltsvård för alkoholister sammanhänger väl från början med att det tillstånd hos alkoholmissbrukaren, som tar sig uttryck i spritmissbruk, uppfattades såsom sjukligt. Både benägenheten att missbruka sprit och de av spriten framkallade giftverkningarna benämndes ju också, och benämnes fortfarande, med en medicinsk term, alkoholism. Ehuru den svenska alkoholistlagen är byggd på en social och icke på en medicinsk konception av alkoholmissbruket har kravet på läkarundersökning och intyg bibehållits, även om uppgiften nu är en annan. På skyddshemsområdet har den medicinska expertisen befunnits oumbärlig för att så tidigt som möjligt bortgallra det grovt abnorma klientelet från skyddshemmen.
Inom det straffrättsliga området av kriminalpolitiken har behovet av ett på en summarisk medicinsk undersökning grundat kunskapsmaterial för vissa praktiska ändamål framträtt på tre områden:
1) i lagen om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga (1936),
2) i förslaget till lag om behandling av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk m. m. (1936) och
3) i förslaget till lag om villkorlig dom m. m. (1937).
I lagen om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga stadgas att personundersökning skall beslutas då tvångsuppfostran finnes kunna ifrågakomma. Beslut härom skall också innefatta att läkarintyg angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet anskaffas såvida inte utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtas. Det är vidare stadgat att det ankommer på personundersökaren att föranstalta om undersökningen och att denna skall om möjligt verkställas av en psykiater.
Analoga bestämmelser är intagna i förslaget till lag om behandling av alkoholförbrytare.
I samband med den utredning som verkställdes av särskilda sakkunniga vilka hade till uppdrag att utarbeta förslag till lag om villkorlig dom m. m. framlades ett särskilt förslag till lag om personundersökning vari hela frågan om dylik undersökning reglerades.
I motiverna till lagen om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga anges läkarundersökningen framför allt böra avse att utröna om det finnes anledning misstänka sjuklig rubbning i själsverksamheten (vari även inbegripes mera höggradig abnormitet) hos den tilltalade. Bestämmelsen sammanhänger här bland annat med den omständigheten att i det samtidigt utarbetade förslaget till lag om tvångsuppfostran stadgats att dom å tvångsuppfostran icke finge givas där en tilltalad befunnes vara av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. I motiverna åberopas även att man i Köpenhamn sedan något år använt en liknande summarisk läkarundersökning av vissa tilltalade och därvid vunnit värdefulla upplysningar.
Vid tillämpning av den föreslagna lagen om behandling av alkoholförbrytare avser läkarundersökningen att klarlägga — förutom den tilltalades allmänna hälsotillstånd och eventuella alkoholförgiftningssymptom — huruvida det finns anledning antaga att han är av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 eller 6 § sägs.
I förslaget till lag om personundersökning i samband med förslaget till lag om villkorlig dom har frågan om summarisk läkarundersökning, såsom komplettering av personundersökningen, fått en mera ingående och fullständig behandling. På samma gång har också läkarundersökningens syfte väsentligen utvidgats. Detta anges nämligen allmänt vara att upptäcka defekter och sjukdomar hos den tilltalade, av betydelse för hans kriminalpolitiska behandling. Genom undersökningen eftersträvar man sålunda att upptäcka icke blott sådana grövre rubbningar i själslivet som påkallar tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen, utan även sådana lindrigare rubbningar i själslivet som enligt erfarenheten är vanliga bland brottslingsklientelet samt kroppsliga sjukdomstillstånd och lyten av brottsetiologisk betydelse.
Sammanhanget mellan syftet med läkarundersökningen och konstruktionen av den kvalificerade villkorliga domen är omisskännligt. I 5 § av förslaget till lag om villkorlig dom stadgas nämligen, såsom villkor för anstånd enligt 4 §, att domstolen må föreskriva den tilltalade att underkasta sig behandling å »sjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt».
Härav framgår att man räknat med att lämplig behandling av även kroppsliga sjukdomstillstånd (tuberkulos, annan smittosam sjukdom, invalidiserande sjukdomstillstånd, såsom reumatism, bestående fel i rörelseorgan m. m.) kan vara av kriminalpolitisk betydelse, bl. a. genom att förbättra försörjningsutsikterna. Över huvud taget räknar man med att läkarundersökningen skall skänka ökad möjlighet att för varje brottsling välja den för honom bäst lämpade behandlingsformen.
De omständigheter som kanske framför andra bidragit att införa dessa nyheter i svensk strafflagstiftning och kriminalpolitik är å ena sidan den hos oss i snabb takt fortgående differentieringen av de kriminalpolitiska medlen och, å andra sidan, den stigande uppmärksamhet som de abnorma inom alla områden av kriminalpolitiken blivit föremål för, i samband med det ökade intresset för psykologi och psykopatologi och den fortsatta humaniseringen av behandlingen av klientelet å anstalter med kriminalpolitiska uppgifter. Psykologiska föredrag, populärvetenskapliga broschyrer, ett stort antal människors egna erfarenheter med uppfostringsbesvärligheter hos egna och andras barn har småningom, även hos lekmannen, väckt den tanken att »elakhet» också har sina orsaker och att dessa ofta är att söka i sjukliga psykiska funktioner som icke sällan genom lämplig behandling kan förbättras. Så länge de abnorma å kriminalpolitiska anstalter kunde behandlas med prygel, »källarresor» och »bondsmörj» eller, såsom ännu sker i vissa länder, dömas till månadslånga disciplinstraff i mörk cell, var det en relativt enkel sak att hålla dem så kuvade, att de inte utgjorde något egentligt »behandlings »-problem å anstalterna. Till humaniseringen av anstaltsbehandlingen hör också att ett visst mått av rättssäkerhet tillerkänts även dem som är föremål för sådan behandling. Därmed har situationen i grunden förändrats och de abnorma (hysteriska intrigörer, kverulanter, impulsiva psykopater, lömska och agressiva schizophrena m. fl.) blivit ett sannskyldigt crux för anstalterna.
Ur dessa erfarenhetsrön har småningom utkristalliserat två postulat:
1) De abnorma och sinnessjuka måste avlägsnas från anstalter avsedda för normala.
2) Varje kriminalpolitiskt organ måste veta vem det dömer till en viss behandling, ett krav som redan i den positiva skolans ungdom utgjorde en av dess huvudteser, men först sent vunnit beaktande.
Det första av dessa postulat uppbäres av en mångsidig och rikhaltig, för dem som har till uppgift att sköta anstalter för asociala ofta nog olustfylld erfarenhet av de vedermödor och den skada för resp. anstalters verksamhet som en anhopning av abnorma individer medför därigenom att de tar en oskälig tid och uppmärksamhet i anspråk, stör lugn och ordning på anstalten, utövar en stark och ihållande nötning på personalens nervsystem och försämrar behandlingsresultaten både statistiskt och kvalitativt.
Det andra postulatets oeftergivlighet börjar bli mer och mer insedd i samma mån som människors sociala samvete blir känsligare och deras krav på förnuft och ändamålsenlighet i samhälleliga åtgärder större. Den större känsligheten hos det sociala samvetet sammanhänger bl. a. med en ökad och på samma gång riktigare insikt om miljöns betydelse såsom brottslighetsfaktor. Miljön bidrager till brottsligheten inte bara genom att framtvinga ett otal specifika och ospecifika situationer som för disponerade individer utgör stimuli till brott, utan också genom att underlåta att på lämpligt sätt sörja för socialt vårdbehövande människor och därmed försätta dem i situationer som leder till brott. Om i ett land
med 6 miljoner människor det finns endast 500 vårdplatser för sinnessjuka å offentliga anstalter, så är det inte underligt om fångantalet räknas i mångtusenden. Det kan också knappast lida tvivel att samhällets viktigaste insats för att förebygga brott består i organisatoriska åtgärder varigenom människor som genom sin individuella beskaffenhet är hotade av en kriminell utveckling hindras att komma i farliga situationer. Otvivelaktigt är det också genom att successivt framtvinga en positiv social organisation med allt bättre anpassning efter samhällets behov som det sociala samvetet kraftigast bidrager till att motverka brottsligheten.
Det är svårt att veta om postulatet: döm ingen till kriminalpolitisk behandling utan att veta vem han är, mera gagnar individens rättssäkerhet eller samhällets behov av skydd mot farliga angrepp. Säkert är att det verkar i båda riktningarna genom att dels skydda jämförelsevis ofarliga brottslingar mot en onödigt sträng och eventuellt nedbrytande behandling och dels förhindra att födda brottslingar efter en schablonmässig behandling, grundad på ett tillfälligt brottsfaktum och inte på kännedom om den potentiella fara som lurar i brottslingens person, släppes lösa till nya dåd. Den verkligt betydande erfarenhet rörande mekanismerna vid uppkomsten av brott som här i landet under senare årtionde samlats genom det intensiva studiet av ett stort antal brottslingar har också visat att ett negligerande av detta postulat i en mängdfall lett till de grövsta brott därigenom att ett omhändertagande i tid av personer predestinerade till grova brott underlåtits.
Det är ett tidens tecken att även från advokathåll energiskt göres gällande att en fullständigare kännedom om den tilltalade är nödvändig såsom förutsättning för ett gott försvar. Sålunda har nyligen i en belgisk tidskrift en advokat MENDELSOHN1 framhållit att försvarsadvokaten bör studera icke den juridiska »saken» utan delinkventen. Som advokaten själv inte är läkare bör detta studium ske i samverkan med den medicinska experten. Denna icke officiella samverkan mellan försvarsadvokaten och den medicinska experten är i det land från vilket uppsatsen härrör så mycket mera nödvändig som undersökning av sinnesbeskaffenhet där beslutas endast i sådana fall där man redan förut har nästan säkra bevis på att den tilltalade är straffrättsligt oansvarig. I brist på en verklig kännedom om den tilltalades person måste advokaten skapa en imaginär, fiktiv tilltalad som passar försvaret, och till favör för denna fantasivarelse tolka brottsutredning och expertis. Att så verkligen förhåller sig framgår även av erfarenheter från vårt eget land där det inte sällan förekommer att den psykologiska bild försvaret ger av den tilltalade inte ens avlägset liknar dennes faktiska personlighet. Men, tillägger Mendelsohn, »ett välskött försvar kan icke grundas på en lögn». Därför är det även i den tilltalades intresse att han är känd av dem som skall döma honom.
Olof Kinberg.