232 K. J. S.Tid för doms avkunnande i rådhusrätt. När 1935 års riksdag genomförde ändrade bestämmelser i fråga om tid för doms avkunnande i häradsrätt — såsom huvudregel fastställdes, att när mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas — anfördes i propositionens motivering bl. a.följande:
    »Betydelsen av att hos domstolarna inskärpes vikten av doms avkunnande innan sammanträdet ändas, där detta låter sig göra, ligger icke minst däri, att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig till varje måls handläggning vid tinget. Genom det studium av akterna i ett uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande rättsfrågan, som genom en dylik bestämmelse nödvändiggöres, blir ordföranden mera skickad för en ändamålsenlig processledning, som kan leda till målets fullständigare utredning och till förebyggande av uppskov. Den koncentration av förhandlingen i ett mål som sålunda kan uppnås är ofta av den största betydelse för målets skyndsamma slutförande. Bestämmelsen att dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, om hinder ej möter i målets beskaffenhet, kan även hava det goda med sig, att häradshövdingarna taga som regel att i alla mål hålla överläggning med nämnden samma dag målet slutbehandlats.»

    Vid innevarande års riksdag har frågan om tid för doms avkunnande fått sin lösning även för rådhusrätt (k. prop. nr 36). Även beträffande stadsdomstolarna kommer nu att fr. o. m. den 1 juli 1938 såsom huvudregel gälla, att dom skall avkunnas samma dag som målet överlämnats till rättens prövning.
    I första lagutskottets tillstyrkande utlåtande (nr 9), vilket bifölls av båda kamrarna, anföres härom bl. a.:
    »Betydelsen av en sådan regel ligger, såsom framhölls av föredragande departementschefen i 1935 års proposition angående häradsting, icke minst däri att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig till varje måls handläggning. Detta är i sin tur ägnat att befrämja en ändamålsenlig processledning och därmed jämväl en koncentration av förhandlingen i målet samt på grund av den bättre handläggningen större trygghet för en materiellt riktig dom. Vad beträffar rådhusrätt är att märka att en regel av nyssnämnt innehåll tvingar jämväl bisittarna i rätten att på ett tidigt stadium sätta sig in i de faktiska omständigheterna i målet och dessas rättsliga bedömande samt därefter med uppmärksamhet följa handläggningen fram till målets överlämnande till dom. Domstolen bör på grund härav vid sistnämnda tidpunkt vara i stånd att besluta dom med friskt minne av vad i målet förevarit. En tillämpning av regeln förutsätter att rådhusrätten icke vid de olika rättegångstillfällena i målet har olika sammansättning. Bestämmelsen är därför också ägnad att motverka förändringar i domstolens sammansättning, där de icke påkallas av verkligt laga förfall för någon ledamot.»

    Om denna huvudprincip — att i mål som överlämnats till rättens avgörande dom skall meddelas innan sammanträdet ändas — stod

 

TID FÖR DOMS AVKUNNANDE I RÅDHUSRÄTT. 233icke någon strid i riksdagen. I de fall då hinder för doms omedelbara avkunnande möter »i anseende till målets beskaffenhet» — alltså i svåra eller vidlyftiga mål, särskilt sådana där så mycket nytt material tillkommit vid rättegångstillfället i fråga, att någon tids anstånd med domens avkunnande finnes erforderligt för materialets behöriga penetrerande — »må med domens avkunnande anstå, dock ej längre än tre veckor från det handläggningen avslutades, där ej synnerliga skäl till annat föranleda». För häradsrätt är anståndstiden enligt 1935 års lag bestämd till fyra veckor. I en med anledning av årets proposition i första kammaren väckt motion (nr 168) föreslogs att anståndstiden för rådhusrätt skulle, i enlighet med därom av lagrådet gjord hemställan, utsträckas till samma längd som sålunda är föreskriven för häradsrätt.
    Härom anförde första lagutskottet:
    »Jämväl då det gäller bestämmandet av anståndstidens längd finner utskottet att synpunkter, liknande de av utskottet ovan anförda, böra anläggas. Frågan bör alltså enligt utskottets förmenande bedömas icke blott med hänsyn till den större snabbhet i målens avgörande som skulle uppnås genom förslaget utan även och särskilt med hänsyn till den inverkan anståndstidens större eller mindre längd kan antagas komma att utöva på rättegången överhuvud. Då, såsom ovan framhållits, med hänsyn till anståndstidens inverkan på själva förfarandet och prövningens tillförlitlighet det önskemål måste uppställas, att dom faller så snart som möjligt efter handläggningens avslutande, är redan en så lång anståndstid som tre veckor ägnad att väcka vissa betänkligheter. I avbidan på rättegångsreformen, vilken kommer att medföra bättre förutsättningar för ett omedelbart och koncentrerat förfarande, torde man emellertid nu böra stanna vid propositionens ståndpunkt. Under alla förhållanden vill utskottet avstyrka det i motionen framförda yrkandet om en förlängning av anståndstiden. Att vid häradsrätt i motsvarande fall medgivits en anståndstid av fyra veckor sammanhänger med det förhållandet, att vid häradsrätt samma nämnd ej brukar tjänstgöra oftare än var fjärde vecka, och bestämmelsen saknar därför betydelse för fixerandet av lämplig anståndstid vid rådhusrätt. Motionens motivering för längre anståndstid synes för övrigt bygga på den nuvarande arbetsmetoden vid de större rådhusrätterna, enligt vilken bisittarna ofta uppskjuta att på allvar intränga i målet tills protokollet för sista rättegångstillfället uppsatts. När departementschefen uttalar att de svårigheter, som vid dessa rådhusrätter kunde möta att iakttaga förslagets tidsbestämmelse, torde kunna undanröjas genom förändringar i organisatoriskt hänseende, lärer därmed främst ha åsyftats att rådhusrätterna böra ordna sin tjänstgöring så, att ändring av rättens sammansättning under ett och samma måls handläggning och avgörande i regel ej kommer att äga rum. Detta är i fråga om häradsnämnds tjänstgöring stadgat i lag (av den 13 maj 1932). Beträffande rådhusrätt synes en liknande bestämmelse böra införas i arbetsordningarna för de rådhusrätter som arbeta på mera än en avdelning.»

 

16—387004. Svensk Juristtidning 1938.

234 TID FÖR DOMS AVKUNNANDE I RÅDHUSRÄTT.    I båda kamrarna uppstod debatt om förslaget att den normala anståndstiden i de svåra eller vidlyftiga målen skulle utsträckas från tre till fyra veckor. Justitieministern underströk i debatten såsom ett huvudsyfte med den föreslagna lagstiftningen: att främja en bättre processledning, en koncentrerad förhandling och större trygghet för en materiellt riktig dom. Processlagberedningens ordförande, justitierådet N. Gärde, framhöll i första kammaren bl. a. vikten av att även i sådana fall, då dom ej kan meddelas innan sammanträdet ändas, rätten dock städse håller överläggning till dom samma dag målet överlämnats tillrättens prövning.
    Propositionen bifölls i första kammaren efter rösträkning, i andra kammaren utan votering. K. J. S.