SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

JORDDELNINGSMÅL 1931—1935.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN OLOF ODENCRANTS.

 

LAGEN OM DELNING AV JORD Å LANDET.1

1 kap.

    2 §. 1. Ett särskilt ägoskifte till en hemmanslott (skogsmark) undergick år 1879 klyvning för sig. Denna omfattade alltså ej samtliga hemmanslottens ägor. Enär 1879 års klyvning omfattat allenast viss del av den hemmanet tillhörande skogsmarken och det till skifte ifrågasatta ägoområdet icke utgjorde skifteslag enligt 1 kap. 2 § JDL, har K. M. funnit fastställelse ej kunna meddelas å förrättning, som omfattat delning av endast angivna skogsskifte. (NJA 1931 s. 700.) — 2. Ett ägokomplex, bestående av viss skogsmark, gemensam för två särskilda hemman, samt vissa inägor, som vid laga skifte tillagts samma två hemman men vilka utgjorde endast delar av vartdera hemmanets ägovidd, har ej ansetts utgöra skifteslag enligt 1 kap. 2 § JDL, varför fastställelse vägrats å en delningsförrättning, som omfattat endast detta ägokomplex. (NJA 1931 s. 702.) — 3. Från en hemmanslott hade avsöndrats skogsområden, vilka avsöndringar särskilt redovisats i jordregistret. Vid laga skifte å det hemman, varav lotten utgjorde del, hade förordnats, att lägenheterna ej skulle ingå i skiftet, bl. a. på den grund att lägenheterna tillsammans omfattade all hemmanets mark vid visst fäbodeställe. Då avsöndringarna icke skett från hemmanet i dess helhet hava de ansetts icke bilda särskilda skifteslag utan förklarats skola ingå i det skifteslag hemmanet bildade. Fråga om lägenheternas uteslutande från skiftet borde prövas enligt 1 kap.20 § JDL. (NJA 1934 s. 32). Jfr NJA 1932 s. 238, där i likartat fall hänvisats till nämnda lagrum eller 4 § i samma kapitel (uppdelning i tvåskifteslag), då gränsbestämning ej skulle erfordras.

    4 §. — 4. En hemmansdel (i Kopparbergs län) innehades av tvåägare. Inägorna voro sämjedelade, icke skogsmarken. Den ene delägaren begärde utbrytning av sin andel i skogsmarken, och vid för-

 

1 Vissa utslag, som kunna anses principiellt mindre viktiga, hava medtagits, emedan förf. personligen erfarit att ovisshet varit rådande i de avseenden som beröras av utslagen.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 25rättning härför beslutade förrättningsmännen uppdelning av hemmansdelen i två skifteslag sålunda, att det ena skifteslaget skulle utgöras av den angivna skogsmarken och det andra av hemmanets alla övriga ägor, varefter tillstånd meddelades till skifte å det förstnämnda skifteslaget ensamt för sig. Denna skifteslagsindelning har ansetts icke stå i överensstämmelse med föreskrifterna i JDL och skifte av allenast skogsmarken har förklarats icke få äga rum mot stadgandet i 1 kap. 5 § JDL. (NJA 1931 s. 53.) Delning av skogsmark får nämligen ej sträckas djupare än delning av inägorna, och sämjedelning gives enl. JDL rättsverkan endast i särskilt angivna fall. — 5. Vid delning av en hemmansdel (i Jämtland) uppdelades detta skifteslag i två, det ena omfattande hemmansdelens andel i samfällt sjöområde, det andra av hemmansdelens övriga ägor. Åtgärden motiverades av att kostnaderna för utbrytningen av andelen i sjön ej kunde motsvaraden tvivelaktiga nytta, som härigenom skulle beredas fastigheten. Detta förfarande har godkänts. (NJA 1931 B 228.)
    8 §. 6. Vid laga skifte å en hemmansdel (Västerbotten) hade ÄR ansett, att de fastigheter, som skulle utläggas genom skiftet, ej bleve av beskaffenhet att kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som särskilda fastigheter. Med hänsyn särskilt till den omständigheten att delningen skett i enlighet med en åtminstone sedan år 1914 tillämpad sämjedelning fann emellertid K. M. utrett, att de vid delningen utlagda ägolotterna kunde på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskilda fastigheter. (NJA 1931 s. 531.) Åt samma princip gavs uttryck i annat rättsfall NJA 1934 s. 525. — 7. Särskilda skifteslag må ej sammanföras till ett skifteslag med mindre laga förutsättningar föreligga till laga skifte å varje skifteslag för sig. (NJA 1935 s. 72.) — 8a. Hinder i detta avseende kan undanröjas genom att varje delägares andelar i de skilda skifteslagen sammanläggas till en fastighet. Frågan härom bör avgöras i samband med frågan om tillstånd till skifte (av ÄR eller Ägodelningsdomaren) (NJA1932 s. 677). — 8 b. Hinder möter ej att sammanlägga andelar i olika primära skifteslag, därest beslut föreligger om sammanföring av dessa till gemensamt skifteslag för skifte (NJA 1935 s. 318).
    13 §. 9. Skifte enl. detta lagrum har under skiftesstadgans tid i regel ej medgivits utan särskilda skäl. Samma princip torde gälla enl. JDL. (Se bl. a. NJA 1931 B 780.)
    18 §. 10. Vid delning av skifteslag enl. 1 kap. 2 § 3. måste tillses, att delningen ej sker så att därigenom uppkomma områden, alltför små och olämpligt belägna. I mål ang. delning av ett soldattorp (Västergötland), där uppdelning skett i ett rätt stort antal små lotter, belägna på avstånd från de flesta av hemmansdelarnas övriga ägor, har delning tillåtits endast under förutsättning att soldatjorden med tillämpning av förestående lagrum tillades de hemmanslotter, vars ägor låge närmast intill densamma. (NJA 1931 B 836.)

26 OLOF ODENCRANTS.    20 §. 11. Uteslutning enl. detta lagrum av ägor må ej ske utan att yrkande därom blivit framställt. När uteslutning skett, anses dock uteslutna ägor fortfarande tillhöra skifteslaget, och som en följd härav skall rågång eller annan gräns, som berör sådana ägor, behandlas i samma ordning som skifteslagets övriga gränser. Sådan gräns är nämligen fortfarande en yttergräns för skifteslaget. (NJA 1932 s. 238.)Se detta kap. nr 3.
    21 §. Se 20 kap.

2 kap.

    1 §. 1. Då en lantmätare, som förordnats att verkställa utstakning av vissa ägogränser, i samband därmed utstakat jämväl andra gränser, vägrades fastställelse å förrättningen i sistnämnda del, varemot förrättningen i övrigt fastställdes (NJA 1931 B 88). — 2. Om förordnande sålunda överskridits vid bestämning av gränser, bör alltså förrättning ej undanröjas i sin helhet. Se NJA 1932 s. 260. Dock bör förordnande ej tolkas alltför restriktivt. (NJA 1932 s. 261, 1933s. 672.)
    3 §. 3. Om förordnande att verkställa förrättning lämnats distriktslantmätaren i visst distrikt och ej lantmätaren personligen, äger vikarierande distriktslantmätare verkställa förrättningen (NJA 1933 B550).

3 kap.

    1 §. 1. Gränsbestämning och ägoutbyte hade verkställts mellan två hemman. Det ena innehades efter sämjedelning av mer än en delägare. Allenast ägaren av den sämjedelningslott, vars ägor lågo invid gränsen, hade kallats och varit närvarande. Förrättningen undanröjdes, enär samtliga ägare av det sämjedelade hemmanet hade bort kallas. (NJA 1931 s. 141.) — 2. Då kungörelse om gränsbestämningsförrättning blivit i behörig ordning utfärdad och uppläst i kyrka, utgör den omständigheten att personliga kallelser till förrättningen, soml ämnats oklandrad, ej tillställts samtliga sakägare, ej hinder mot fastställelse å förrättningen. Officialprövningen omfattar sålunda blott kungörandet. (NJA 1932 s. 193.) — 3. Fallet 2. kan synas stridande mot närmast föregående, men att så ej förhållandet framgår av NJA 1933 B 509 och 1935 s. 190. Sistnämnda båda rättsfall utvisa att omkallelser ej tillställts samtliga delägare i sämjedelad fastighet samt förrättningen — om än rätteligen kungjord — dock handlagts som om den gällde endast ägaren av sämjelotten närmast gränsen, förrättningen ej är lagligen verkställd. — 4. När flera än tio delägare skola kallas och särskilt kallelseförfarande därför äger rum, motsvarar åtgärden att tillställa en delägare kallelse att vara för de övriga tillgänglig det personliga kallandet av sakägare, varför uraktlåtet tillställande ej i och för sig utgör anledning till att förrättningen är olaglig. (NJA 1934 s. 550, 1935 s. 323.) — 5. Om gränsbestämning, påbörjad i vederbörlig ordning, uppskjutits till nytt sammanträde utan att tid och

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 27ort för detta bestämts i samband med uppskovsbeslutet, är kungörelse i kyrka om det nya sammanträdet ej erforderlig (NJA 1932 s. 429).
    12 §. 6. Om vid ensittarförrättning tvist uppstår, huruvida lösningsområdet hör till den ena eller andra sämjedelningslotten inom en hemmansdel, skall jäml. 3: 12 JDL underställning ske av tvisten (NJA1931 s. 302). — 7. Att tvist om äganderätt under pågående förrättning anhängiggjorts efter stämning hindrar ej att ÄR skall upptaga tvisten till prövning (NJA 1931 B 402). — 8. Vid gränsbestämning omkring en lägenhet, bestående av två ägoområden, uppkom tvist om äganderätten till det ena. Denna tvist ansågs böra underställas jäml. 3: 12. (NJA 1932 B 43.)

7 kap.

    Angående kungörande och kallelser se 3 kap.
    1 §. 1. Sedan gränsbestämning en gång avslutats samt överlantmätaren efter granskning framställt vissa anmärkningar emot förrättningen, företog förrättningslantmätaren ånyo — efter kungörelse — förrättningen och verkställde åtskilliga rättelser. Ny besvärshänvisning lämnades. K. M. ansåg förrättningslantmätaren äga att på sätt som skett verkställa vissa rättelser och kompletteringar — i huvudsak sådana som ägodelningsdomare låta verkställa under hand — men ej att utan föreskrift av domstol verkställa rättelser eller förändringar i själva förrättningen (NJA 1931 B 434.) — 2. Däremot torde hinder ej möta emot att förrättning, sedan densamma avslutats, kompletteras genom godkännande av delägare, där sådant erfordras, och i andra dylika avseenden (NJA 1933 B 534, 1934 s. 39, 1935 s. 190). — 3. En fastighets gräns emot öppna havet, vilken gräns på grund av landhöjningen förskjutes, kan ej bliva föremål för bestämning (NJA 1933 s.490). — 4. Även vid delning av fiske skall verkställas gränsbestämning (NJA 1934 B 34).
    2 §. 5. Gränsbestämningen enligt denna §, alltså närmast ett konstaterande av att gränsernas rätta sträckning enligt kartor och handlingar överensstämmer med marken, är i likhet med annan gränsbestämning en särskild jorddelningsförrättning, vilken skall särskilt för sig avslutas, prövas och fastställas (även om — såsom väl ofta lärer ske — fastställelseprövningen kommer att verkställas i samband med prövning av den förrättning, i samband med vilken gränsbestämningen skett). (NJA 1934 s. 550.) — 6. När en ägogräns blivit till sin sträckning lagligen bestämd samt otydlighet angående den därvid utstakade gränsen icke föreligger, får fristående förrättning för förnyad bestämning av denna icke äga rum (NJA 1932 s. 721).
    3 §. 7. Vid gränsbestämning enligt denna § skola förrättningsmännen i första hand söka åstadkomma förening, men där detta ej lyckas, meddela beslut. Sådant beslut bör meddelas såsom ett särskilt formligt beslut, och ej allenast framgå av handlingar och karta (se NJA

28 OLOF ODENCRANTS.1931 B 855, 1934 B 1164), även om frånvaron av dylikt med hänsyn till sakägarna ibland ej fått utgöra hinder för fastställelse. — 8. Då förening ej kunnat åstadkommas och förrättningsmännen på grund härav meddelat beslut om rätta sträckningen av en gräns men sakägarna därpå godkänt beslutet, har detta fått gälla. Förenings upprättande ansågs ej nödigt. (NJA 1935 B 572.) — 9. För ingående av förening är det tillräckligt, att en representant för fastighet, vars gräns är föremål för bestämning vid lagligen kungjord förrättning, undertecknat föreningen. Denna träffas mellan närvarande sakägare. Finnes ej representant för fastighet, har förrättningslantmätaren att beträffande denna meddela beslut. (NJA 1934 s. 401, 1933 B 534.) 10. Om förening träffats, kunna dock omständigheter föreligga, som göra föreningen ej bindande mot viss eller vissa delägare. Detta får bedömas efter vanliga rättsgrundsatser. (NJA 1933 B 303, 1935 B 1098). I de flesta fall torde dock gräns genom förening ges samma sträckning, som den ändock skulle erhållit i fall av beslut. (Se sistnämnda rättsfall.) — 11. Genom förening får gräns dock ej bestämmas i annan sträckning än som medges i förevarande lagrum. Genom gränsbestämning må sålunda ej ske förtäckta ägoutbyten. Avgörandet av fråga härom torde få göras för det särskilda fallet. (NJA 1932 B 213.) — 12. Vid en gränsbestämning träffades förening om sträckningen av en tidigare i laga ordning bestämd gräns, varigenom med avsikt ett område lades från den ena fastigheten till den andra. Detta förfaringssätt har ej godkänts. (NJA 1931 B 49). — 13. En i laga ordning bestämd rågång hade vid en förrättning enligt JDL blivit genom beslut av förrättningsmännen bestämd i en sträckning, som väl avvek från den fastställda (kartan) men dock var sådan att rågrannarna enl. 7 kap. 3 § JDL ägt att därom ingå förening. Förrättningsmännen hade trott, att gränsen ej blivit tidigare lagligen bestämd. Förrättningen överklagades ej. ÄR, varest det blev utrett, att gränsen var lagligen bestämd, fann att förrättningsmännen vid sådant förhållande ej förfarit enligt lag och undanröjde förrättningsmännens beslut, under det att K. M. förklarade, att då gränsen nu blivit bestämd i en sträckning om vilken rågrannarna ägt ingå förening samt förrättningen lämnats oklandrad, hinder emot fastställelse ej mötte i det av ÄR angivna hänseendet. (NJA 1935 s. 335; jfr 1935 B 504.) Det har alltså ansetts att när beslut av förevarande art ej överklagats, bestämmandet må bedömas så som hade det skett genom förening.
    14. När en äldre, om än med laga kraftbevis försedd förrättning icke är lagligen handlagd har den ansetts ej hava tagit åt sig laga kraft samt behöver ej följas vid senare bestämning av samma gräns (NJA 1931 B 207, 1932 B 413). — 15. En gränslinje mellan två fastigheter hade varit föremål för bestämning, varvid bl. a. i gränsens ena ändpunkt — emot en vinkelrätt emot gränsen gående allmän väg — nedsatts ett röse. Förrättningen blev fastställd. Vid senare företagen gränsbestämning mellan å ena sidan en av de vid den bestämda gränsen belägna fastigheterna och å andra sidan landsvägen uppkom tvist

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 29om landsvägens rätta gräns. Därvid har förklarats bl. a. att den omständigheten att gränslinjen mellan de invid landsvägen belägna fastigheterna blivit lagligen fastställd ej medför att linjens ändpunkt vid landsvägen, vilken punkt icke utgjorde skärningspunkt för annan fastställd gränslinje, jämväl skulle vara slutligen bestämd. (NJA 1931 B153.) — 16. Gräns mellan vattenområden utomskärs (Östersjön) bör — då skärgårdens ytterlinje samt övriga naturförhållanden ej föranleda till annat — dragas i sträckning vinkelrät mot fastlandsstrandens huvudriktning. Inomskärs bör gränsen bestämmas med tillämpning av 12:4 JB. (NJA 1933 s. 54.)
    4 §. 17. Vid bestämmande av gräns för avsöndrade lägenheter åligger det förrättningsmännen att i första hand utröna vilka områden avsetts med upplåtelserna och vilka gränser därvid utmärkts för desamma samt att med ledning av vad som därvidlag utrönts verkställa bestämningen (NJA 1931 B 49).  — 18. Bestämning av gräns i vatten skall, när strandlinjerna undergått förändring, verkställas med ledning av strandlinjernas lägen enligt äldsta tillgängliga kartor (NJA 1932 B 295).
    7 §. 19. Utmärkande av gräns emellan å ena sidan område för prästgård och å andra sidan löneboställets mark är icke förrättning enligt 7 kap. JDL, varför fastställelse ej kan meddelas å förrättning härför. Förrättningen har ej undanröjts utan får anses vara av enskild natur. (NJA 1931 s. 72.)

    Sämjedelningslinje:

    I flera fall har behandlats fråga huruvida sämjedelningslinje kan bliva föremål för bestämning genom laga gränsbestämning och sålunda vinna fastställelse.
    20. När avstyckning skett från sämjedelningslott och i samband därmed sämjedelningslinje blivit föremål för bestämning har (NJA 1930 s. 662) förklarats, att 7 kap. 7 § JDL avser sådan gräns, varför fastställelse å förrättningen meddelats. — 21. I senare rättsfall (NJA 1934 s. 509) har förklarats, att om vid avstyckning gränsen för det område, som skall avstyckas, sammanfaller med sämjedelningslinje, denna skall bliva föremål för bestämning. Grunden härtill torde vara att finna i JDL:s princip att avstyckat område vid avstyckningen skall fixeras så att dess gränser ej må kunna rubbas. — 22. Bestämmande av sämjedelningsgräns i andra fall, d. v. s. utan samband med avstyckning, har däremot ej ansetts vara förrättning enligt JDL, varför fastställelse förklarats ej kunna meddelas å sådan förrättning (NJA1935 s. 18).

8 kap.

    1 §. 1. Den omständigheten, att en gräns mellan två fastigheter genom ett ägoutbyte icke skulle bliva rakare än förut, utgör ej hinder emot ägoutbyte tvångsvis blott gränsen i huvudsak gives lämpligare

30 OLOF ODENCRANTS.sträckning och bekvämare ägoanordning vinnes (NJA 1934 s. 26). 2. Ett område är ej att anse såsom enklav inom annan fastighet med mindre det å alla sidor omslutes av ägor till detta. I annat fall må tvångsägoutbyte emot bestridande ej ske enligt 1 § andra st. (NJA 1933s. 287). — 3. Om de värdebegränsningar iakttagas, vilka anges i 8 kap. 2 §, föreligger ej hinder i och för sig emot att vid ägoutbyte vederlaget från ena fastigheten må utgå helt i pengar. Vederlag skall emellertid i första hand utgå i jord (med eller utan utjämning med pengar) och, endast när särskilda omständigheter ge anledning därtill, utan jord såsom vederlag. (NJA 1934 s. 626).

9 kap.

    1 §. Vid delning av samfälld mark bör, om delningen — såsom i regel — sker efter skattetal, såsom delningsgrund antagas det oförmedlade mantalet, om förmedling ännu ej skett vid den tidpunkt, då samfälligheten undantogs (NJA 1934 s. 549).
    Ang. delningsgrund vid utbrytning av servitut se under 20 kap.

10 kap.

    1 §. 1. Ändring under pågående förrättning av förening om undantag av oskifto får ej ske utan att särskild, giltig anledning föreligger därtill, såsom att efter förenings träffande sjösänkning verkställts, område av skifteslag inkorporerats med stad el. dylikt. Beslut om ändring må dock fattas av närvarande delägare; om enighet ej uppnås kunna förrättningsmännen meddela beslut. (NJA 1932 s. 364.)
    2 §. 2. JDL ger i vidare mån än skiftesstadgan utrymme åt ortsförhållanden i fråga om möjligheten att avsätta mark för samfällda behov. Sålunda har å ort med ytterst ringa tillgång å mark, lämplig till potatisodling (i Härjedalen), ansetts tillåtet att avsätta sådan mark för gemensamt ändamål. (NJA 1931 B 367.) — 3. Bestämmelser om rätt till jakt få ej meddelas vid jorddelningsförrättning (NJA 1935 s. 38). — 4. Vid avstyckning må ej heller bildas fiskeservitut (NJA 1932 s. 693).
    Se 20 kap. 8 §.

13 kap.

    5 §. 1. Vid avstyckning från ett hemman avskildes till självständig jordbruksfastighet ett område om 26.5 ha, beläget invid en sjö, varvid emellertid för särskilda ändamål för stamfastigheten bibehölls en strandremsa så att det avstyckade området ej nådde ned till sjön. Området tillades dock servitut för vattenhämtning m. m. ÄR ansåg avstyckningslotten mindre lämpad att på varaktigt sätt användas såsom fastighet för sig. K. M. fann däremot, bl. a. med hänsyn till servitutet, så ej vara förhållandet och ansåg hinder emot fastställelse ej föreligga i den omständigheten att området ej sträckte sig ned till sjön. Avstyckningen fastställdes (NJA 1931 s. 485). En fixerad gräns

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 31å land ansågs lika säker som den naturliga (men varierande) gräns som strandlinjen skulle utgöra.
    12 §. 2. Då inägor och hemskog till en by voro föremål för laga skifte (s. k. provskifte i Kopparbergs län) fick delning ej särskilt verkställas å fäbodeägor till ett hemman i byn, enär delning av fäbodeägorna måste ske i anslutning till den å hemmanets inägor rådande fastighetsindelningen (och denna ännu ej vore fastslagen) (NJA 1932B 854).
    22 §. 3. Att vid laga skifte skifteslinjer ej blivit i vederbörlig ordning utmärkta och säkerställda har jämte andra omständigheter ansetts utgöra hinder för fastställelse å laga skifte (NJA 1932 B 414, 939 och 940). Obs! Vid gränsbestämning sker det definitiva utmärkandet ej förrän förrättningen fastställts. Detta gäller alltså vid laga skifte yttergränserna för skifteslaget, vilka dock principiellt skola vara fixerade före själva delningen.

14 kap.

    15 §. Vid förrättningar för utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut är — jämlikt grunderna för JDL:s bestämmelser — tillåtet att verkställa utjämning medelst likvid i pengar (NJA 1933 s. 193, 1935 s. 496).

16 kap.

    6 §. Under laga skifte hade felräkning ägt rum vid utläggandet å karta av skifteslinjen mellan två ägolotter, med påföljd att den ena lotten på marken erhöll mera än den enligt delningsbeskrivningen skulle hava, den andra mindre (dock inom 2 %). Det föreskrevs att innan fastställelse meddelades rättelse skulle ske genom penningeersättning enl. 16 kap. 6 § JDL. (NJA 1933 s. 41.)

19 kap.

    Då de rättsfall, som innefatta bedömandet av huruvida avstyckade områden äro av beskaffenhet att på varaktigt sätt kunna användas som självständiga fastigheter, i flertalet fall avgjorts med hänsyn till lokala och speciella förhållanden samt lagbestämmelserna detta år undergått förändringar i betydelsefulla avseenden, ha de flesta rättsfallen i förevarande fråga ej medtagits.
    1. Om ett skifteslag är under laga skifte må avstyckning därinom ske endast under förutsättning att detta icke äventyrar eller försvårar skiftets behöriga verkställande (NJA 1932 s. 410, 1934 s. 308).
    1 §. 2. Utbrytning av ideell andel i en fastighet får ej ske genom avstyckning (NJA 1932 s. 617). — 3. Från ett hemman, vid Hallandskusten, hade genom en förrättning avstyckats 12 områden, avsedda för sommarvillor och sportstugor. Åtskilliga — 34 — likartade områden hade tidigare avstyckats från hemmanet och en badort hade uppkommit på platsen. Oavsett att avstyckningarna skett för angivna ändamål ansågs erforderligt att K. B. godkänt plan att lända till efter-

32 OLOF ODENCRANTS.rättelse vid avstyckningar inom hemmanet. (NJA 1934 s. 1.) — 4. Avstyckning hade skett men fastställelse hade — år 1931 — vägrats enär enl. ÄR:ns uppfattning större byggnadsverksamhet rådde å platsen och K. B. ej godkänt plan för avstyckningar. Enär hos K. M. blivit upplyst, att K. B. beträffande det område, inom vilket avstyckningen ägt rum, icke funnit erforderligt meddela förordnande, som avses i JDL. 19 kap. 1 § sista st. enl. lagrummets nuvarande lydelse, fann K. M. hinder i angivna hänseendet ej möta mot fastställelse å avstyckningen, (NJA 1933 B 507).
    2 §. 5. Avstyckning får under de i detta lagrum angivna förutsättningar ske från fastighet, som tillkommit genom sämjedelning, men ej från hemmansdel, som genom sämjedelning samtidigt å särskilda i laga ordning utbrutna fastigheter erhållit sitt innehav från alla dessa (NJA 1931 s. 335). — 6. En hemmansdel hade genom sämjedelning före år 1928 delats i två lotter. Från en av dessa avstyckades ett område för sammanläggning med ett annat, som avstyckats från en hel jordregisterfastighet i samma hemman. ÄR avslog ansökan om sammanläggning och undanröjde avstyckningsförrättningen, enär förstnämnda styckningsfastighet ej var upptagen i jordregistret och därför, mot stadgandet i 3 § sammanläggningslagen, det därifrån upplåtna området ej kunde ingå i sammanläggning. Då emellertid hinder ej mötte mot sammanläggning med annan fastighet av ägovidd, som för att utgöra fastighet för sig jämlikt 19 kap. 2 § JDL avstyckats från en före 1928 tillkommen sämjedelningslott och som därefter blivit upptagen i jordregistret, fann K. M. samma lagrum ej heller kunna antagas innefatta förbud mot sammanläggning med annan fastighet av ägovidd, som i och för dylik sammanläggning avstyckats från så beskaffad sämjedelningslott. (NJA 1933 s. 673. Samma utgång 1934 s. 215.)
    3 §. 7. Angående uttrycket »till gagn för jordbruksnäringen i orten» se NJA 1931 s. 713. — 8. Hinder möter ej att avstycka område för exempelvis kalkstensbrott (NJA 1935 s. 42) eller grustag (NJA 1935 s. 239). Dock torde beaktas, att naturtillgången bör vara av så pass riklig beskaffenhet, att förrådet vid normal drift ej blir uttömt på kort tid. — 9. Ett område, i och för sig alltför obetydligt att kunna på varaktigt sätt brukas såsom självständig fastighet, får ej avstyckas för sambruk med annan fastighet, med vilken det ej kan sammanläggas (NJA 1935 s. 442). Jämför dock ändring i sammanläggningslagen den 30 april 1937.
    10 §. 10. Om vid avstyckning skett bestämning av gränser mellanfastigheter, som ej ingått i avstyckningsförrättningen, har gränsbestämningen i sådan del förklarats utan verkan. (1933 B 6970). Att märka är emellertid, att enligt senare rättsfall (1936 s. 57) förrättningslantmätare fått vid avstyckning bestämma styckningsfastighetens i rak linje framgående gräns mot åtskilliga andra fastigheter, ej blott såvitt den sammanföll med avstyckningsområdets gräns utan i hela

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 33dess längd. Detta ansågs ej heller vara gränsrevision enligt lagen om äldre ägogränser, varför gode mäns närvaro vid förrättningen ej var erforderlig.
    Obs! att gränsrevision må ske jämväl i samband med avstyckning, varvid emellertid gode män måste biträda.
    11. Vid avstyckning skall principiellt gränsbestämning ske när området är beläget vid stamfastighetens yttergräns och denna icke är fastställd eller eljest behörigen bestämd (NJA 1933 B 740).
    12 §. 12. Vid avstyckning skall uttryckligen bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål. Det är därvid ej tillräckligt att endast angiva den rätt av nämnda slag, som må vara ägovidden tillagd, utan det måste även uttryckligen utsägas, om någon dylik rätt i övrigt icke följer med ägovidden (se NJA 1931 s. 55). Obs! att beträffande vägar det är tillräckligt att avstyckat område tillerkännes rätt att nyttja de vägar, däri styckningsfastigheten äger del.
    13. Enligt grunderna för JDL (1 kap. 5 §, 10 kap. 7 § och 20 kap. 8 § sista punkten) skall odelat fiske i samfällt fiskevatten vara en i äganderättshänseende från grunden i vattnet oskiljaktig förmån. Odelat fiske i samfällt vatten är ej en sådan samfällighet eller förmån, som avses i 19 kap. 12 § 2 st. Med upplåtelse av andel i samfällt fiske skall därför följa andel i grunden, eljest må avstyckning ej ske. (NJA 1934 s. 605.) 14. Om däremot vattenområdet delats, möter ej hinder emot att vid avstyckning tillägga avstyckad ägovidd procentuell andel i styckningsfastighetens andel i gemensamt fiske (NJA 1934 B 1077).
    Fiskeservitut får däremot ej bildas vid avstyckning, se ovan.
    17 §. 15. Ett hemman — delat i flera lotter — ägde andel i flera sjöar. Hemmanets fiske i sjöarna var odelat. Från hemmanet avstyckades ett område (soldattorp), beläget vid sjö, och i enlighet med upplåtelsehandling tillades området dels vattenområde enligt 12 kap. 4 § JB i den sjö varvid det var beläget, dels ock 25 procent av stamfastighetens andel i samma sjö. Att området tillika erhöll andel i fiske allenast uti en av stamfastigheternas sjöar har ej ansetts innefatta hinder mot fastställelse å avstyckningen (NJA 1935 s. 10). Samma princip tillämpades i NJA 1935 s. 696.
    19 §. 16. Från en ägostyckningslott avstyckades ett ägoskifte, beläget vid en sjö. Gränsbestämning omkring vattenområde till ägoskiftet ansågs ej erforderlig, ej heller vattenområdets upptagande å avstyckningskartan. Däremot skulle i avstyckningsbeskrivningen anmärkas, att i det avstyckade området inginge utanför dess strand beläget vattenområde. Detta fanns upptaget å ägostyckningskartan. (NJA 1933 B 1116.) — 17. Från en vid sjö belägen fastighet, som hade andel i sjön jäml. 12 kap. 4 § JB, avstyckades ett landområde, varvid — i enlighet med upplåtelsehandling — området tillades styckningsfastighetens del i sjön utanför områdets strand med vatten och grund samt

 

3—387004. Svensk Juristtidning 1938.

34 OLOF ODENCRANTS.fiske. Vattenområdets begränsning angavs ej å kartan och gränserna å marken utmärktes ej heller. Då emellertid köpehandlingen måste anses innefatta upplåtelse av vattenområde utanför landområdets strand i enlighet med 12 kap. 4 § JB samt omfattningen av avstyckningslottens vattenområde blivit med erforderlig tydlighet fastslagen genom de vid förrättningen meddelade bestämmelserna, ansågs ej nödvändigt att gränserna för vattenområdet utmärktes å förrättningskartan. (NJA 1934 s. 522, 1935 s. 442.) (Jämför vidare NJA 1936 s. 109.)
    21 §. 18. Talan mot gränsbestämning vid avstyckningsförrättning, som ej berör område varom förmäles i 19 kap. 5 § andra st., må fullföljas först sedan avstyckningsförrättningen blivit avslutad (NJA 1933 s. 156).

20 kap.

    1 §. 1. Ägoutbyte för uträtande av en krök å en samfälld väg har ansetts kunna ske mot bestridande (NJA 1931 B 936).
    3 §. 2. Servitut rörande skogsfång har upplåtits vid försäljning av en lägenhet efter 1876 års ingång. Rättigheten blev ej intecknad, men då förening om servitutets bestånd träffats vid laga skifte å den mark, varest servitutet skulle få utövas, har det ändock och ehuru förbehåll om beståndet ej skett vid överlåtelse av den härskande fastigheten ansetts gällande mot nye ägaren. Publicering ansågs hava skett. (NJA 1931 s. 307.) — 3. Ett sålunda genom jorddelningsförrättning publicerat servitut anses emellertid såsom tillkommet enligt avtal, ej såsom ett skiftesservitut (NJA 1934 s. 612). — 4. En med skogsfångsservitut belastad fastighet hade varit föremål för ägostyckning, varvid utbrutits några mindre jordbrukslotter med skogsmark, tillräcklig endast för lotternas eget behov. Hela den övriga skogsmarken blev tilllagd en skogsfastighet. Vid utbrytning av servitutet bestämdes, att skogsfastigheten skulle vidkännas hela vederlaget och jordbrukslotterna (i förhållande till sistnämnda fastighet) vara fria från ansvar för servitutet. (NJA 1933 s. 193, jfr 1930 s. 252) — 5. En lägenhet hade avsöndrats med rätt till skogsfång å ett av stamfastighetens skogsskiften. Därefter hade stamhemmanet delats i två fastigheter, A och B, den senare utgörande nämnda skogsskifte. Vid utbrytning av servitutet har, oavsett att detsamma (före delningen) intecknats i hela stamfastigheten, förklarats, att vederlaget helt skall uttagas från B. (NJA 1935 s. 16.) — 6. När utbrytning av servitut sker såsom särskild förrättning får utbrytning ske endast av rätt till skogsfång och mulbete, ej av andra eventuella rättigheter såsom lertag o. dyl. (NJA 1935 s. 197).
    Likvid tillåten vid servitutsutbrytning. Se 14 kap. 15 §.

21 kap.

    10 §. 1. Förrättningslantmätare, vilken underrättats om men ej kallats till ÄR:ns sammanträde, har likväl inställt sig. Då han vid ÄR bidragit till målets utredning har honom ändock tillerkänts ersätt-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 35ning för inställelsen. (NJA 1933 s. 193) ÄR äger bestämma av vem —sakägare, statsverket eller båda efter fördelning — ersättning skall utgå.
    43 §. 2. När överinstans — emot ÄR — finner hinder ej möta emot fastställelse å jorddelningsförrättning men av särskilda grunder icke anser sig kunna utan vidare fastställa förrättningen, har målet i regel återförvisats till Ägodelningsdomaren (NJA 1932 s. 709). — 3. Mål om avstyckning för sammanläggning, vilken förrättning prövas av Ägod-domaren, har visats åter till ÄR, när frågan om sammanläggningen hänskjutits dit av Ägod-domaren och ännu ej var avgjord (NJA 1931 s. 43).
    51 §. 4. Byggnadsnämnd äger ej överklaga preliminära beslut vid jorddelningsförrättning (NJA 1931 s. 145).
    53 §. 5. Förrättningslantmätares besvärsrätt över ÄR:s utslag är inskränkt till de fall, då enskild sakägare ej överklagat förrättning. Då ÄR emellertid ogillat besvär, som anförts över viss del av förrättning, men efter officialprövning vägrat fastställelse å förrättningen såväl i den överklagade som även i övriga delar, har förrättningslantmätaren därvidlag fått fullfölja talan. (NJA 1935 s. 323.)

 

LAGEN OM SAMMANLÄGGNING AV FASTIGHETER Å LANDET.

    1. Denna lag är tillämplig å fastigheter som tillhöra kronan (NJA 1931 s. 524).
    Se JDL 1 kap. nr 8.
    5 §. 2. Ett under bruk skatteköpt, med åbor försett hemman fick ej sammanläggas med bruksägaren tillhöriga vanliga hemman (NJA 1934 s. 594).

 

ENSITTARLAGEN.

    1 §. 1. Att den som har nyttjanderätt till ett område och äger boningshus därå icke är bosatt å området utesluter ej lösningsrätt (NJA 1931 s. 140). — 2. Nyttjande skall ske för »brukande» eller bostadsändamål. Varje slags nyttjanderätt avses dock ej med uttrycket »brukande». Sålunda har lösningsrätt ej medgivits till område, som huvudsakligen brukats för handelsrörelse (NJA 1931 s. 608, obs. där anmärkta rättsfall), eller mejerirörelse, som sedermera förflyttats (NJA 1934 B 91). — 3. Vid hemmansklyvning hade ägaren av en därvid utlagd lott berättigats under sin livstid bo kvar å ett område, som tillfallit en annan lott, men varå han hade sina åbyggnader. Detta har ej ansetts vara sådan nyttjanderätt som avses i ensittarlagen (NJA 1933 s. 243). — 4. Ensittarlagen är ej heller tillämplig beträffande sådan rätt, som avses i 54 § inteckningsförordningen (undantag) (NJA 1933 s. 1; se ock 1936 s. 343): ej heller å avsöndring på viss tid (NJA 1935 s. 238).

36 OLOF ODENCRANTS.    Anm.: Område, upplåtet till soldattorp må ej heller lösas enl. ensittarlagen (NJA 1936 s. 696). — 5. Ett område hade år 1919 innehafts av ett bolag, som sedan med jordägarens samtycke å en fysisk person överlåtit nyttjanderätten jämte åbyggnader. Den omständigheten att området den 1 januari 1919 innehades av ett bolag ansågs ej utgöra hinder för den person, som erhållit nyttjanderätten och åbyggnaderna, att framställa lösningsanspråk (NJA 1931 s. 546). — 6. Då med äganderätt till byggnad ej varit förenad särskild nyttjanderätt till mark, varå den var belägen, har lösningsrätt ej medgivits (NJA 1935 s. 223).
    7. Vid avgörandet av frågor om nöjaktig bostad har hänsyn tagits till förhållandena å olika orter (NJA 1931 s. 142). — 8. En person i mycket goda ekonomiska omständigheter har ej berättigats inlösa ett område med boningshus, som ansågs ej lämna nöjaktig bostad åt honom och hans familj (använt för hans tjänstefolk) (NJA 1934 s. 21).
 — 9. Det erfordras för inlösen att boningshuset skall kunna användas hela året (NJA 1934 s. 278). Om smärre anordningar behöva vidtagas för att boningshuset skall användas vintertiden utgör detta emellertid intet hinder (NJA 1934 s. 127). — 10. Om nyttjanderättshavaren enligt sitt kontrakt ej äger rätt att bebo lägenhet mer än viss tid årligen, får området ej lösas (NJA 1932 s. 165); ej heller när i kontraktet stadgat satt lägenheten, vid äventyr av att nyttjanderätten förverkades, ej finge användas för annat än sommarbostad (NJA 1932 s. 646).
    11. Därest nyttjanderättshavare efter den ursprungliga upplåtelsen fått sig ytterligare område upplåtet eller — utan invändning från jordägaren — utökat sitt område, kan han under vissa omständigheter få inlösa jämväl tillökningen, även om denna ej är bebyggd med boningshus (NJA 1933 s. 329; 1935 s. 14). — Att den ytterligare upplåtelsen skett efter 1918 utgör ej hinder (NJA 1932 s. 528). — Av betydelse är, huruvida områdena brukats såsom en lägenhet (NJA 1933 s. 678). — 12. Tillökningen måste i varje fall innehavas med nyttjanderätt. Det är sålunda ej tillräckligt att nyttjanderättshavaren haft rätt till mulbete och skogsfång å område (NJA 1935 s. 653). — 13. Föreligger ingen nyttjanderätt medgives lösningsrätt utanför det nyttjade området endast i den mån sådant föranledes av bestämmelserna i 8 § ensittarlagen om jämkning av områdets gränser (NJA 1935 s. 226). — 14. Anm: Har område en gång blivit inlöst enligt ensittarlagen äger ensittaren icke genom särskild förrättning få inlösa en tillökning av området, vilken han måhända skulle fått inlösa i sammanhang med det inlösta området (NJA 1937 s. 57).

    15. Vid fastställelseprövningen å lösningsområdets avskiljande skall — förutsatt att vid förrättningen ej förelegat fel av beskaffenhet att den ändock är utan verkan — tillses endast, huruvida de i 18 § 5 resp. 6 st. ensittarlagen meddelade bestämmelserna innefatta hinder mot fastställelse (NJA 1931 s. 221). — Att fel förelegat i fråga om kungörandet har ej ansetts innefatta hinder för fastställelsen (anförda rättsfall; jfr 1931 s. 655 och 1932 s. 722). — 16. Bestämmelser om hägnadsskyldighet kunna ej meddelas vid inlösningsförrättning, varför därom meddelade

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1931—1935. 37bestämmelser undanröjts (NJA 1931 s. 658). — 17. Oaktat jordägaren förklarat hinder ej föreligga emot lösningsanspråk, har förrättning upphävts, då grundförutsättning för inlösen saknats (boningshus fanns ej å området) (NJA 1932 s. 579).
    18. Då lösningsanspråk framställts av behörig person och denne avlidit, har anspråket fått fullföljas av person som i testamente erhållit bl. a. lösningsrätten och byggnaderna å området (NJA 1931 s. 300). — 19. Då lösningsanspråk framställts av en delägare i oskiftat dödsbo (för egen del) samt övriga dödsbodelägare bestritt anspråket, fick inlösen ej äga rum (NJA 1935 s. 463).
    20. Vid bestämmandet av ersättning skall — bortsett från frågan om förbättring — hänsyn tagas till nuvarande markvärdet. Att nyttjanderätten skulle upphört först efter åtskilliga år får ej inverka på löseskillingen (NJA 1933 s. 370). — 21. Ersättning för ståndskog å område skall inräknas i löseskillingen och får ej av förrättningsmännen bestämmas genom särskild likvid mellan jordägaren och nyttjaren (NJA 1932 s. 672). — 22. Vid fråga om avdrag för förbättring skall ske värdesättning särskilt av marken i nuvarande skick och särskilt för förbättringen, vilket belopp därefter må avdragas (NJA 1931 B. 926).
    2 §. Avsevärd olägenhet. 1. Främst hade avsetts olägenhet för jordens brukande för jordbruksändamål och närbelägenhet till boningshus. I nämnda hänseende har hänsyn tagits även till närbelägenhet till statbyggnader å huvudfastigheten (NJA 1934 s. 232). — 2. Att genom avstående av ensittarområde en jordbruksfastighet skulle mista karaktären av sådan fastighet har ock ansetts innefatta avsevärd olägenhet (NJA 1933 s. 469). — 3. Vidare har lösningsrätt vägrats, när fråga varom inlösen av område å mark, som tillhörde industribolag och av detta kunde behöva tagas i anspråk för utvidgande av dess industrianläggningar (NJA 1934 s. 127), eller — 4 — inom område, som bolag för sitt behov låtit avgränsa och sedan till väsentlig del bebygga i enlighet med plan (NJA 1931 s. 272). — 5. Hänsyn har vidare tagits till det förhållande att avstående av område skulle föranleda konkurrens i handelsverksamhet, vilket särskilt beaktats vid upplåtelse av nyttjanderätten (NJA 1933 s. 464). — 6. Bortfallande av dagsverksskyldighet har ej ansetts innefatta avsevärd olägenhet, när utredningen visat bl. a., att god tillgång till arbetskraft fanns i orten (NJA 1931 s. 293). — När bortfallande av dagsverksskyldighet tidigare (ex. NJA 1929 s. 6) ansetts utgöra anledning till ogillande av lösningsanspråk, hade utretts bl. a. att stamfastighetens brukning till stor del var baserad på dagsverken från nyttjanderättshavare. — 7. När en för samfällt behov avsatt notplats omfattat en relativt ringa areal, har avståendet av ett område, utgörande omkring 1/6 av platsen, ansetts innefatta avsevärd olägenhet (NJA 1934 s. 689). Liknande utgång 1934 B. 253. — När däremot inlösningsområde omfattat endast en ringa bråkdel av en större samfälld plats för fiskeläge har avsevärd olägenhet ej ansetts orsakas genom inlösen (1935 B. 903).

38 OLOF ODENCRANTS.    5 §. 1. I princip skola förrättningsmännen pröva samtliga vid en ensittarförrättning uppkommande frågor med undantag av fråga huruvida nyttjanderätt må vara förverkad. Sålunda ha de ansetts skola pröva tvist om äganderätt till boningshuset å lösningsområdet (NJA 1931 s. 257). — 2. Tvist huruvida lösningsområde är beläget å en sämjedelningslott eller å annan sådan har emellertid förklarats skola jämlikt 3 kap. 12 § JDL underställas ÄR:s prövning (NJA 1931 s. 302). —3. Förbudet i 5 § 4 st. mot nyttjares avhysande har tillämpats även omlösningsanspråk framställts först efter det jordägaren väckt talan omnyttjarens avhysande (NJA 1934 s. 183).
    8 §. Se 1 § nr 13.
    18 §. 1. Nyttjare, som enligt sitt kontrakt hade »rätt att använda sig av förbiflytande bäck», belägen å mark, samfälld för huvudfastigheten och andra hemman, vilken bäck dock ej angränsade lösningsområdet, ansågs icke kunna få sig tillerkänd procentuell andel i vattnet. Däremot tillerkändes honom servitutsrätt till vattenhämtning (NJA 1932 s. 44). — 2. Nyttjare, som förklarats berättigad att inlösa område, men försummat att i tid nedsätta löseskillingen, har ansetts hava gått förlustig sin på kontraktet grundade lösningsrätt (NJA 1932 s. 414). — 3. Att lösningsområde (jämte stamfastigheten i övrigt) ända till strax före förrättningen tillhörde kronan, utgjorde ej hinder mot inlösen,varom yrkande framställts innan kronans äganderätt upphörde (NJA 1934 s. 609).