II.

 

VÄXELRÄTT 1931—1937.

 

AV

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

N JA 1931 s. 239 gäller visserligen tillämpningen av 1880 års växellag men äger samma giltighet enligt växellagen den 13 maj 1932. Här är fråga om blancoväxel eller m. a. o. en sådan växel, som utgivits i ofullständigt skick för att sedermera enligt överenskommelse ifyllas. I föreliggande rättsfall hade trassaten tecknat accept å blancoväxeln, s. k. blancoaccept. Blancoacceptanten hade emellertid förklarats omyndig efter acceptens tecknande och blancoväxelns utlämnande men innan växeln blivit ifylld och utställd. HD:s majoritet (fyra ledamöter) förklarade accepten förbindande, eller m. a. o. bundenheten finge anses ha inträtt redan vid tidpunkten för blancoacceptens utgivande, under det minoriteten (tre ledamöter) icke ansåg någon växelförpliktelse hava

19—387004. Svensk Juristtidning 1938.

282 GÖSTA EBERSTEIN.uppkommit, då utgivandet av den fullständiga växeln borde betraktas såsom avgörande för förpliktelsens uppkomst.1
    NJA 1932 s. 648 rör en fråga av internationellt privaträttslig natur, nämligen vilket lands lag som skall användas vid beräknande av preskriptionstid för återgångskrav, i vilket avseende HD:s majoritet (sex ledamöter) tillämpade lagen å den ort, där växelförpliktelsen uppkommit.2 Även detta rättsfall avsåg en tillämpning av 1880 års lag. Denna saknade uttrycklig föreskrift i ämnet, varemot en sådan införts i nya växellagen 82 §, enligt vilken tiden skall bestämmas enligt lagen i den stat, där växeln blivit utställd. I nu föreliggande fall, som angick trassentens ställning, ledde gamla och nya växellagen till samma resultat. Svarandens preskriptionsinvändning godkändes av HD, ehuru den icke framstälides förrän i högsta instans.
    SvJT 1934 rf. s. 54 avser tolkningen av stadgandet om växelborgen i nya växellagen 31 § sista st. Genom sin plats på växeln eller på annat sätt skall växelborgen utvisa, för vem den ingåtts; i brist på uppgift härom skall den anses ingången för utställaren.3
    SvJT 1937 rf. s. 54 angår fördelningen av bevisbördan vid talan på obehörig vinst vid växelrättens bortfallande. I detta fall var fråga om tillämpningen av 93 § i 1880 års växellag, som i oförändrad form influtit i nya växellagen 74 §. Vid talan angående obehörig vinst enligt de nämnda paragraferna är den allmänna regeln, att »växelinnehavaren» genom växelrättens bortfallande presumeras hava gjort en motsvarande förlust men att han måste styrka, att »växelgäldenären» därigenom tillskyndats vinst. I målet var utrett, att käranden (»växelinnehavaren») i egenskap av utställare infriat växeln. Denna var en s. k. gjord växel, som icke till någon del kommit käranden till godo, varför det var tydligt, att han genom växelns infriande gjort en motsvarande förlust. Svaranden i målet (»växelgäldenären») styrktes hava uppburit växelbeloppet, varigenom han måste antagas hava skördat en motsvarande vinst. Men han gjorde gällande, att han i skilda poster inbetalat summan till en annan person för att denne sedermera skulle infria växeln, och förklarade sig på grund härav icke hava gjort någon vinst. För detta påstående måste han emellertid anses bevisskyldig, och då han icke kunde styrka detsamma, blev han ock av HovR:s majoritet förpliktad att utgiva beloppet. En ledamot kom till samma slut som majoriteten men motiverade detta med att växelgäldenärens påstående finge »anses av omständigheterna i målet vederlagt» vilket synes angiva en olika uppfattning angående bevisbördan, nämligen att svarandens påstående i första hand skulle tagas för gott.

 

1 Se EBERSTEIN, Den svenska växelrätten, Sthm 1934 s. 62 not 1.
2 Se a. a. s. 235 n. 3.
3 Se a. a. s. 188 n. 3.