E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Andra bandet VI. Lund 1935—37. Gleerup. S. 1135—1495. Kr. 3.00 + 8.50.
Sedan bevisrätten slutbehandlats har prof. Kallenberg i tvenne häften fortsatt sitt stora verk med en ingående behandling av läran om domen i tvistemål, dess tillkomst, innehåll och verkningar. Enligt författarens eget förord till detta avsnitts förra häfte torde återstå framställningen av läran om rättegångskostnad och processuella straff samt de kapitel av rättsmedelsläran, som icke influtit i den föregående framställningen eller i författarens särskilt utgivna arbete om de ordinära devolutiva rättsmedlen i civilprocessen. Då de här anmälda partierna av verket i viss mån bilda ett avslutat kapitel, torde det kunna försvaras att utan avbidan på den fortsatta och avslutade framställningen med några få rader redovisa de föreliggande häftenas innehåll. Anmälaren är därvid djupt medveten om omöjligheten att på detta sätt ens antyda mängden av de grundläggande och delvis ytterst svårbehandlade problem som möta inom läran om domen och som av förf. upptagits till behandling och stundom undersökts med monografisk bredd. En fullständig recension torde dessutom i viss mån anses överflödig, då väl näppeligen någon svensk jurist som i sin dagliga gärning kommer i kontakt med civilprocessuella uppgifter — teoretiska eller praktiska — lär underlåta att själv mer eller mindre ingående taga del av varje nyutkommet häfte av prof. Kallenbergs standardverk.
I framställningen av domens struktur har förf., såsom helt naturligt är, dragit konsekvenserna av sin tidigare framlagda uppfattning av processens väsen och uppgift och följaktligen karakteriserat domen såsom en förklaring av domstolen, vilken bedömer de rättsliga relationerna mellan parterna i det aktuella fallet och sålunda åstadkommer att dessa relationer kunna vederbörligen göra sig gällande. Då domstolen vid detta sitt bedömande faktiskt tillämpar vissa normer som kunna betecknas såsom gällande rätt, framträder domen i formen av en slutledning eller syllogism — eller oftast i en serie av slutledningar — varvid premisserna utgöras av en rättssats såsom översats och ett uttalande om fakta såsom undersats. Då denna uppfattning om domens natur på senare tid varit föremål för kritik i svensk litteratur,1 är det av intresse att här påpeka, hurusom förf. själv understyrker, att det i domen uttryckta omdömet icke får uppfattas såsom ett teoretiskt omdöme om en ren kunskapsfråga, vilket f. ö. är både omöjligt och
för rättsskipningens uppgift främmande. Samma tanke torde också kunna uttryckas så, att domen är en deklaration av i processordningen beskrivet slag, vilken förklaring enligt samma ordning äger vissa för rättslivet fundamentala verkningar. Att denna deklaration ikläder sig det logiska omdömets form äger sina historiska och psykologiska skäl, vilka här icke kunna närmare utvecklas.1 Den nu antydda uppfattningen av domens karaktär torde icke lämna rum för några vägande teoretiska invändningar, och på densamma kan en tillfredsställande teori om domens rättskraft säkerligen uppbyggas, såsom vi strax skola antyda. Med den antagna metoden att betrakta domen såsom uppbyggd i syllogismens from vinner man också en naturlig disposition av materialet för domen, vilket torde vara oumbärligt när det sedan gäller att behandla dels principerna för röstberäkning i kollegiala domstolar dels omfattningen i objektivt och subjektivt avseende av domens rättskraft.
Den återgivna uppfattningen, att domselementen sönderfalla i domskäl (d. v. s. vad 24: 3 RB kallar huvudskäl) och domslut, bildar den nödvändiga förutsättningen för den av prof. Kallenberg lämnade, utförliga framställningen av reglerna om röstberäkning i kollegiala domstolar. Denna materia erbjuder som bekant stora svårigheter icke blott med hänsyn till positiv svensk rätt utan också rent principiellt. I sistberörda avseende framhåller förf. önskvärdheten av att domsinnehållet redovisar resultatet av den ökade rättssäkerhet som domstolens besättande med ett flertal domarpersoner vill bjuda, i det att domstolens beslut bör danas av element, hämtade från samtliga avgivna vota. Denna tankegång torde i viss utsträckning leda fram till ett system med successiva omröstningar beträffande de olika under överläggningen till dom framkomna alternativa lösningarna av den föreliggande rättstvisten (vi bortse naturligen från den nödvändiga särskilda omröstningen angående processuella förfrågor). Att därvid särskilt de olika alternativen i fråga om domsgrunderna åsyftas är ju uppenbart; antages nämligen den i och för sig naturliga regeln att anse en absolut eller i vissa fall en relativ majoritet bland de avgivna vota bestämmande i fråga om domskonklusionen, måste det bli valet av domsgrunder som lämnar största spelrummet för olika utformningar av den nyssnämnda idén om att domsinnehållet skall danas av element, hämtade från samtliga vota. Det torde då mången gång bli nödvändigt att genom en serie omröstningar eliminera bort vissa, av en minoritet företrädda meningar om skilda domsgrunder, så att de slutligen antagna grunderna uppbäras av en majoritet, som är minst lika stark som den, vilken dikterat själva slutet. Detta förfaringssätt har stundom väckt kritik, då det förmenats inkräkta på domarens personliga övertygelse att vara nödsakad deltaga i följande voteringar, sedan hans eget förslag till domsmotivering nedröstats. Kallenberg är av den åsikten, att denna princip dock endast ålägger domaren att yttra sig under andra förutsättningar än
vid tidigare omröstningar i saken. Häremot kan möjligen invändas, att domarens uppgift icke ens i en kollegial domstol kan vara att yttra sig över frågor, vilka efter hans på domaransvar verkställda prövning av målets faktiska och rättsliga sidor äro oriktigt ställda eller vila på vissa, från hans synpunkt enbart hypotetiska premisser.
I den därefter följande tolkningen av svensk rätts regler i 23 kap. RB tilldrager sig den omständigheten särskilt intresse, att en viss divergens synes råda mellan den rationella och ur lagtolkningssynpunkt rimligaste uppfattningen om stadgandet i 23: 3 RB rörande absolut majoritet och praxis vid lagrummets tillämpning. Av flera skäl som av Kallenberg närmare utvecklats torde absolut majoritet böra krävas beträffande såväl slut som grunder för domen, därest lagrummet skall vara användbart, medan rättspraxis1 tolkat uttrycket slutet i dess vanligen förekommande betydelse av själva domskonklusionen. De skäl förf. framlägger för olämpligheten av praxis' ståndpunkt vinna i styrka genom en jämförelse med hans odisputabelt riktiga tolkning av stadgandet i 23: 4 RB. Den princip om omröstning efter grunderna för domen, som där funnit uttryck, kräver nämligen samma behandling av alla fall, då röstsplittring i mer än två meningsgrupper ägt rum, vare sig splittringen har avseende blott å konklusionen eller blott å grunderna eller å bådadera. Anmälaren skulle särskilt vilja understryka det irrationella i att med den i praxis härskande metoden grunderna för ett majoritetsbeslut beträffande domskonklusionen ofta komma att uppbäras av en mycket svag minoritets uppfattning; något förbättrad bleve denna situation, därest vid valet av grunder för domslutet hänsyn toges jämväl till deras mening som stannat i minoritet i avseende å slutet, ett förfaringssätt som icke saknar stöd av lagens tankegång. Ett spörsmål som av förf. icke närmare behandlats avser gränsdragningen mellan omröstningsreglerna i civila och i kriminella mål. Troligen har svaret härpå ansetts direkt följa av den i arbetets första del verkställda bestämningen av begreppet tvistemål i svensk rätt; praxis visar dock att vissa svårigheter i nämnda hänseende kunna uppkomma.2
Efter behandlingen av omröstningsreglerna utvecklar prof. Kallenberg svensk rätts stadganden om förklaring av dom för att därefter övergå till läran om domens verkningar, särskilt dess rättskraft. För en teoretiker erbjuder det ett icke ringa intresse att taga del av författarens behandling av det även i vår nyare litteratur omdebatterade spörsmålet om rättskraftens begreppsliga innebörd och striden mellan de s. k. rättskraftsteorierna. Den verkställda utredningen bestyrker anmälaren i hans tidigare deklarerade — låt vara otillräckligt motiverade — anslutning till den processuella uppfattningen av rätts
kraftens väsen. Med rätta framhåller Kallenberg det metodiskt betänkliga i att taga den s. k. materiellt oriktiga domen till utgångspunkt för en undersökning av det för varje dom essentiella, nämligen dess för framtiden bindande verkan. Man skulle härtill vilja foga den ytterligare reflexionen, att en doms egenskap av oriktig näppeligen låter sig objektivt fastställa med ett civilprocessuellt system, däri dispositionsprincipen råder, och med ett civilrättsligt källbestånd, som lämnar betydliga luckor i den skrivna eller sedvanerättsligt fixerade normordningen att utfyllas genom domstolarnas rättsskapande verksamhet. Säkerligen kan på vissa punkter en befogad kritik riktas mot den processuella rättskraftsteorien, särskilt om den utformas i ortodox anslutning till Hellwigs tämligen tillspetsade teser över ämnet,1 och naturligtvis kunna betydelsefulla skäl av mera allmänt rättsteoretisk natur anföras för ett betraktelsesätt, som mera tager sikte på att genom varje dom faktiskt en förändring i parternas rättsläge äger rum. Men härmed är näppeligen något skäl anfört mot den här förfäktade uppfattningen, att denna förändring ligger på det rent processuella området och består av en sorts konsumtion av den lagreglerade möjligheten av domstolsprövning rörande den avgjorda tvistefrågan.2
Det skulle emellertid föra för vitt att i denna anmälan rekapitulera striden om rättskraftens väsen. Kallenberg påpekar också, att frågan, trots sitt stora teoretiska intresse, icke äger alltför överväldigande betydelse för de praktiska reglerna om rättskraftens gränser.
I fråga om rättskraftens intensitet hyllar förf. den i modern processrättsvetenskap vanligen företrädda meningen, att rättskraftens verkan är absolut och att den därför skall iakttagas av domstol ex officio. Domen tillägges också en absolut verkan i det avseendet, att en s. k. exceptio doli icke rubbar dess rättskraft; endast om den med orätt vinnande parten gjort sig skyldig till något brottsligt förfarande, synes enligt förf. en därpå grundad skadeståndstalan vara möjlig. Härmed är dock huvudprincipen i viss mån rubbad, i det skadeståndsrätten realiter kan komma att verka som ett undanröjande av den första processens resultat. Det riktigt avvägda svaret på detta spörsmål torde ytterst dikteras av praktiska hänsyn och är i hög grad beroende av den form de extraordinära rättsmedlen äga i positiv rätt.
Ett av resjudicatalärans praktiskt viktigaste kapitel avhandlar de s. k. domskälens rättskraft. Man måste obetingat ansluta sig till den i svensk doktrin vanligen hävdade mening — som även prof. Kallenberg omfattar — att domskälen icke självständigt vinna rättskraft. Den skenbara utsträckningen av rättskraften i vissa fall till prejudiciella rättsförhållanden beror enligt förf. i själva verket på en utsträckning
av processföremålet, så att detta utgöres av ett mera omfattande rättsförhållande, än vad det framställda yrkandet i målet vid första påseende giver vid handen. Förf. belyser sin uppfattning om svensk rätts ståndpunkt genom en ingående analys av praxis. Ett problem, som ligger ytterligt nära det nu omnämnda men icke behandlas av förf., avser frågan, huruvida icke de åberopade domsgrunderna, d. v. s. de relevanta fakta som bilda rekvisitkomplexet för den yrkande rättsföljdens inträde, i vissa fall — nämligen om de varit mellan parterna stridiga och gjorts till föremål för utredning och bevisning i målet — fastställts med för framtiden bevisande verkan parterna emellan. En dylik bevisverkan är naturligen icke likställd med rättskraftsverkan utan skapar blott en viss presumtion för riktigheten av domstolens uppfattning av relevanta fakta, vilken presumtion kan tänkas påverka bevisbördans fördelning för det fall, att nämnda uppfattnings riktighet bestrides i en ny rättegång, där samma fakta äro av betydelse. Anmälaren måste ifrågasätta, huruvida icke en dylik bevisverkan faktiskt tillkommer domen i det praktiska rättslivet;1 på vissa områden av läran om domen har den också i den nyare litteraturen antagits eller rekommenderats, t. ex. ifråga om betydelsen av utländsk dom som saknar rättskraft här i riket2 och i förhållandet mot tredje man som icke varit part i den första processen.3 Att samma tankegång äger särskild burskap beträffande brottmål och andra typer av mål där officialprincipen är rådande torde näppeligen böra bestridas.4 Antages en dyliks. a. s. lägre grad av rättskraft beträffande domskälen, vinnas åtskilliga processekonomiska fördelar, varjämte risken för motstridiga domar i med varandra sammanhängande rättstvister minskas, allt utan att de med rättskraftens preklusionsverkan förenade riskerna för rättsförluster för parterna behöva uppstå.
I det följande analyserar prof. Kallenberg med tanke på rättskraftens gränser i objektivt hänseende olika typer av civildomar, varvid den i tidigare avsnitt av verket gjorda indelningen i anspråk, absoluta rättigheter och rättigheter till rättsändring följes. I dessa delar är arbetet av alldeles särskilt värde jämväl för praktikens män, vilka här erhålla en allsidig överblick av både de senare årens svenska doktrin och rättspraxis på området. Många intressanta synpunkter på enskilda frågor och rättsfall vore förvisso förtjänta av en närmare diskussion men måste här av utrymmesskäl förbigås. Omnämnas må endast, att förf. i den så betydelsefulla frågan om rättskraftens utsträckning, då en i målet kvittningsvis framförd motfordran ogillats, avstått från att förutspå den definitiva hållning rättspraxis kan förmodas komma att intaga.
Det svåra kapitlet om rättskraftens begränsning i subjektivt hänseende angripes av prof. Kallenberg med utgångspunkt från principen,
att processen och domen skall giva parterna ett så effektivt rättsskydd som möjligt. Men avvägning mot tredje mans intresse av att rättskraften icke drabbar honom måste naturligen också ske Någon allmän formel torde alltså icke finnas som löser alla frågor i förevarande hänseende, och förf. ägnar därför en stor del av sin undersökning åt en analys av vissa typfall, där en utsträckning av rättskraften i subjektivt avseende med stöd av nämnda huvudprincip kan ifrågasättas. Det är av intresse att påpeka, hurusom Kallenbergs resultat i dessa avseenden på många punkter överensstämma med dem som nyligen — ehuru från helt andra utgångspunkter — vunnits av en annan svensk författare.1
Som sista avsnitt i det föreliggande häftet av det imponerande verket behandlas läran om utländsk doms rättskraft med hänsyn till svensk lagstiftning, doktrin och praxis.
Ivar Agge.