David Nehrman och den juridiska undervisningen. II. I en föregående artikel (s. 55) har jag publicerat tvenne brev av David Nehrman från 1754, i vilka denne diskuterade formerna för den juridiska undervisningen i Lund. Nehrman har emellertid även tidigare gjort vissa uttalanden i samma ämne. Jag tänker därvid särskilt på det utlåtande, som han avgivit i egenskap av juridiska fakultetens dekanus å dess vägnar den 10 juli 1723. Detta utlåtande har visserligen efter allt att döma gått förlorat i denna form, men innehållet har till större delen bevarats därigenom, att det kom att inarbetas i det allmänna betänkande, som den 3 augusti s. å. avgick från Lunds universitet via kanslern till kanslikollegium, och som bär följande titel: »Collegii academici i Lund oförgripliga tankar, huru akademiska konstitutionerna synas kunna förbättras och till närvarande tider lämpas.»¹
    Förutsättningarna för de juridiska studiernas bedrivande vid Lunds universitet voro år 1723 i mångt och mycket annorlunda än år 1754, då Nehrmans professorstid var till ända. Under det stora nordiska kriget hade den juridiska undervisningen i Lund tidvis legat nere på grund av pest och örlog, men därtill kom, att de dåvarande representanterna saknade såväl förutsättningar som intresse för sin lärarverksamhet. Särskilt gäller detta om juris professorn Jonas Hörling, som tidigare varit lärare i vältalighet vid universitetet och med denna enda merit mer eller mindre övertalats av sina kolleger att söka den år 1707 efter Andreas Riddermarks bortgång lediga professuren i svensk och romersk rätt.² Sedan han övertagit denna, synes han snart hava tröttnat. Visserligen påstod han själv i konsistoriet vid ett tillfälle 1712, att han icke fått några åhörare på sina offentliga föreläsningar,³ men att detta delvis berott på honom själv, torde framgå av förhållandet, att studenterna påföljande år hos rektorn klagat över att »juris studium låg neder» vid Lunds universitet och därför begärt att få söka sig till andra akademier.⁴ Samma år eller 1713 anhöll också Hörling i konsistoriet

 

¹ En officiell avskrift av detta betänkande finnes bevarad i UUB, sign. U 53. Betänkandet har tidigare i hithörande delar i viss utsträckning använts av M. WEIBULL i Lunds universitets historia, D. 1 (1868), s. 189—90.
² Riddermark, som uppehållit samma professur åren 1702—07, hade dessförinnan varit professor i matematik.
³ Lunds universitets consistoriiprotokoll (LUB) 1712 ⁵/₇. Jfr M. WEIBULL, a. a., s. 189.
⁴ Prof. B. Humerus meddelar i 1717 års consistoriiprotokoll (LUB) fol. 36, att detta skett 1713, då han fungerade som rektor. 

att få utbyta sin professur mot någon annan. Antingen ville han bliva professor i filosofi eller också återtaga sin gamla professur i vältalighet.¹ Intetdera blev honom förunnat. Vid slutet av år 1717 drabbades Hörling av en sjukdom, som småningom skulle komma att medföra hans avskedstagande. Sjukdomen karakteriserar han själv² såsom skörbjugg, vilken medförde »en obeskrivlig trött- och lamhet i knäna och benen», så att han ej »utan ledande» kunde gå över golvet, »mycket mindre till Guds hus och konsistorium». Dessutom var minnet »tämligen försvagat» och »synen mycket förmörkad». Trots detta dröjde det två år, innan konsistoriet fann sig föranlåtet att se sig om efter en vikarie. Den som då anmälde sig var David Nehrman. Efter förordnande den 3 mars 1720 uppehöll denne ämbetet i egenskap av e. o. professor. Följande år den 4 oktober erhöll han fullmakt som ordinarie, dock med villkor att avstå halva lönen till Hörling under dennes livstid.³
    Nehrmans närmaste företrädare i ämbetet hade icke gjort något för att reformera de juridiska studierna. De hade nödtorvtigt på latin hållit sina föreläsningar och därjämte givit avgiftsbelagda enskilda kurser, allt i enlighet med statuternas föreskrifter och dåtida akademisk tradition. Varken professorernas egna personliga kvalifikationer eller det då rådande krigstillståndet lämpade sig heller för några mera ingripande förändringar. Ehuru konstitutionerna förutsatte, att examina kunde avläggas jämväl inom juridiska fakulteten, hade sådana dittills aldrig förekommit i Lund, vilket närmast torde ha berott på att några betyg icke krävdes för erhållande av tjänster och ämbeten inom riket. Studiernas avslutande vid universitetet markerades i stället genom ett av de akademiska myndigheterna utfärdat testimonium, som i regel blott innehöll bevis, att vederbörande deltagit i undervisningen under viss tid och därunder utmärkt sig genom en hedrande vandel.
    Frihetstidens början kännetecknades som bekant av en nydanande verksamhet. På snart sagt alla områden krävdes revision och reformer. År 1723 hade turen kommit till universiteten, och genom kanslikollegii skrivelse den 30 mars s. å. anmodades Lunds akademi att inkomma med förslag till nya konstitutioner. Det var denna skrivelse, som föranledde utarbetandet av det ovan omnämnda betänkandet av den 3 augusti 1723, vartill Nehrman bidragit med sina reformplaner rörande juristutbildningen.
    Enligt 1666 års konstitutioner, som formellt sett alltjämt gällde för Lunds universitet, skulle det finnas två juris professorer, en i inhemsk⁴

 

¹ Consistoriiprotokollet (LUB) 1713 16/9.
² J. Hörlings skrivelse till konsistoriet 1719 ²⁸/11 (avskrift i Kanslersämbetets för Lunds universitet arkiv, RA). Jfr Consistoriiprotokollet (LUB) s. d.
³ Trots sina mångfaldiga och svåra krämpor levde Hörling ända till år 1728.
⁴ Detta betydde under den äldsta tiden detsamma som nordisk rätt i allmänhet, eftersom de under 1600-talet med Sverige inkorporerade landskapen tills vidare skulle tillämpa dansk, resp. norsk lag. Jfr J. E. ALMQUIST i SvJT 1937, s. 3 ff. I vilken utsträckning den dansk-norska rätten varit föremål för behandling vid Lunds universitet under nämnda tid har till följd av bristen på källor ej kunnat utrönas. Allt talar dock för att denna rätt i varje händelse tillmätts en sekundär plats i förhållande till den svenska.

och en i romersk rätt. Av dessa skulle den förstnämnde föreläsa över svenska privaträtten för nybörjare ävensom för de mera försigkomna bland studenterna visa svenska lagens källor uti naturrätten och andra folks lagar samt anställa jämförelse med romersk och annan såväl inhemsk som utländsk äldre rätt. Dessutom skulle han för ungdomen framställa utvalda frågor rörande rikets statsförvaltning och bruket vid domstolarna. Den andre professorn åter hade att årligen genomgå de justinianska institutionerna, »lämpade efter fäderneslandets lagar». Sedan hans lärjungar på detta sätt inhämtat den allmänna lagfarenhetens första grunder, skulle han vidare bibringa dem en djupare kännedom om den romerska rätten och därvid hellre jämföra denna med naturrätten och främmande folks lagar än citera olika lagtolkares meningar. Båda professorerna ålades slutligen tillse, att folkrätten årligen förelästes antingen av dem själva skiftesvis eller av fakultetens adjunkt.¹
    Att dessa föreskrifter någon längre tid blivit följda är så mycket mindre troligt, som de båda här omnämnda professurerna redan på ett tidigt stadium sammanslagits till en och någon juris adjunkt före Nehrmans tid aldrig blivit tillsatt.² Juris professorn hade därför efter 1682 nöjt sig med att föreläsa över svensk rätt och på de enskilda kurserna behandla på sin höjd de justinianska institutionerna. En annan sak var, att vid sidan av statuterna en särskild professur i natur- och folkrätt samt etik tillskapats, vars företrädare med ett interregnum under perioden 1682—89 haft säte och stämma i såväl filosofiska som juridiska fakulteten. Utgående från konstitutionernas nyss anförda föreskrifter (XIX: 2) gör Nehrman i 1723 års betänkande följande uttalande:³

    De två lagfarenhetsprofessioner, som här omtalas, äro nu sammandragna så, att utav de två juris professorer, som här på staten äro uppförda, den ena är juris patrii och Romani professor och den andra juris naturae et gentium så ock moralium professor. Ehuruväl bägge dessa jura, patrium et Romanum, äro mycket vidlyftiga och svåra, så tilltror sig dock professor juris att så hädanefter som här intill behörigen sköta dem, om allenast en adjunctus juris måtte bliva antagen, som kunde giva ungdomen en försmak av lagfarenheten, kortligen förklara lagboken och således röja vägen för professor juris, som den sedan uti det svårare är handleda och undervisa bör och det på följande sätt.
    Vad först jus patrium beträffar, så är fuller ännu intet tjänligen att läsa över än konung Kristoffers lagbok, alldenstund de compendia juris patrii,

 

¹ Lunds akademis konstitutioner äro med översättning från latinet utg. av Fr. Schrevelius (1832).
² Den förste juris adjunkten vid Lunds universitet var Sven [Lager-]Bring, som på Nehrmans förslag därtill förordnades 1731.
³ Då någon originalskrift icke ligger till grund för det följande citatet, har det ansetts onödigt att bibehålla den gamla stavningen.

som av trycket utgångne äro, icke synas till den ändan vara skrivna.¹ Vid lagbokens förklaring synes istället för det, som konstitutionerna förmäla, nyttigast vara att bruka följande ordning. Så snart docens har uppläst texten, densamma och de förekommande gamla svenska ord samt antiquitates patriae² förklarat, framställer han casum tydligen med alla dess omständigheter, visar huru decisionen secundum regulas jus interpretandi et ad facta applicandi av det rummet tagas bör, vilket han sedan av principiis moralibus förklarar. De capita och rum i lagen, som avskaffade äro, går han kortare igenom och visar vilka kungl. stadgar, förordningar och resolutioner sådant ändrat samt för vad orsaker en slik ändring är skedd. Det är svårt för den, som först begynner på studium juris, att strax fatta och ännu svårare att behålla uti friskt minne allt, som förekommer vid lagbokens förklarande, alldenstund han alltför ofta får höra det ordet abrogatum est, och docens, som följer orden i lagboken, omöjligen kan undgå all konfusion; allt därför har professor juris begynt att näst det han på förenämnda sätt förklarar lagboken på svenska³ uti tjänlig ordning utav det, som i lagboken ännu tjänligt och brukligt är, samt kungl. stadgar, förordningar och resolutioner, regeringsformen, riksdagsbeslut och actis publicis, samla och författa ett kort begrepp av hela vår jurisprudentia, som den nu är utan blandning av det, som avskaffat är eller några främmande lagar. Detta låter han sedan auditores skriva av och det för dem privatim behörigen förklarar samt anställer en eller två gånger var vecka ett collegium practicum, däruti allt det, som uti collegiis förklarat är, lämpas till praxin. På sådant sätt uppmuntras auditores och vänjas vid att beskedligen för domaren muntligen och skriftligen framföra sin nödtorft samt efter lag och kungl. förordningar avsluta tvistiga mål, interpretari leges et applicare jus ad factum. Och som ofta händer, alt de kungl. resolutioner och förordningar, vilka göra någon förändring i vår lagfarenhet, icke bliva bekanta på denna avlägsna orten förrän långt efteråt, ty anhåller professor juris ödmjukligen, att allt det, som av höga överheten påbjudes och någon lag innehaver, måtte honom antingen genom kungl. hovrätten eller landskansliet tillställas såväl till consistorii academici som den studerande ungdomens bästa, vilket sedan vid vart

 

¹ Enligt den tryckta föreläsningskatalogen hade Nerman 1721 föreläst »in leges provinciales et privatis in CLAUDII KLOOT Compendium juris patrii», vilket arbete han därför tydligen här närmast åsyftar. Förmodligen avses härmed »Then swenska lagfarenheetz spegel, uthi fyra böcker fördeelt och beskrefwen aff Claudio Kloot», tryckt i Göteborg 1676.
² Jfr D. NEHRMAN, Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem (1729), s. 12, där det bl. a. heter: »Att historien giver ett stort ljus i rättsklokheten är oemotsägligt . . ., ty den öppnar vägen till antiquiteterna, utan vilken ingen kan grundligen förstå gamla lagar och handlingar och visar ofta lagens grund. En lagklok bör därför noga göra sig bekant [med] det rikes historia isynnerhet, vars lagar han tänker förklara och lägga till grund i sitt lagvett. Och som man finner ofta, att jurisconsulti råkat uti andras förakt och åtlöje därigenom, att de varit okunniga i historia literaria, så har en lagklok så mycket större orsak att vinnlägga sig om densamma, som den märkligen gagnar i många mål och visar honom, var han bör söka underrättelse om ett och annat, som han behöver veta.»
³ Nehrman torde ha varit den förste juris professorn vid Lunds universitet, som föreläst på svenska. Han var i detta stycke närmast påverkad av sin lärare (sedermera kollega) professor Andreas Rydhelius. Jfr M. WEIBULL, a. a. s. 189.

års slut till biblioteket eller consistorii archivum levereras kunde.¹ Till vår svenska lagfarenhets fullkomliga utarbetande fordras flera subsidia än en var privatperson sig på denna långt avlägsna orten förskaffa kan eller uti lundiska biblioteket finnes.² Fördenskull fördristar sig likaledes professor juris att ödmjukligen anhålla, det biblioteket måtte med flera publika handlingar och annat, som till svenska lagfarenheten hörer, här i Sverige tryckt eller av höga överheten eljest befallt och påbjudet är och ännu fås kan, ökas, då professor juris finge tillfälle att utarbeta speciales jurisprudentiae partes, såsom jurisprudentiam publicam, ecclesiasticam, oeconomicam, cameralem, mercatoriam, georgicam, metallicam, venatorio-forestalem, municipalem, militarem³ etc., etc., etc. Att konferera vår svenska lagfarenhet med andra nationers är fuller ej något besvärligt, men dock för ungdomen ett farligt arbete, ty förutan det, att späda ingenia snart kunna bliva förledda att blanda vårt med det som främmande är, så varda de ock av förvett⁴ dragna till att mera tänka på utländskt och onödigt än eget och nyttigt. Vår svenska lagfarenhet kan nog giva en människa att grubbla på i hela sin livstid; därför synes allt nog, om docens visar uti vilka mål romerska, sachsiska och lybska lagarna komma överens med vår lag, på det de studerande, när så behöves, kunna av dessa kommentarier och jurisconsultis hämta närmare efterrättelse, men däremot gå alldeles med stillatigande förbi de stycken, [i] vilka dessa äro skiljaktiga ifrån vår nu gällande lag. Ty en sådan kunskap kan lätteligen och utan ringaste svårhet hämtas av deras skrifter, som främmande lagar med varandra jämfört. Icke heller är detta rätta sättet till att lära jurisprudentiam legislatoriam, ty det måste på långt annat sätt angripas.
    Beträffande för det andra jus Romanum håller fuller professor juris före, att det är ett högtnödigt studium för den, som vill bliva academicus, men menar därjämte oförgripligen, att det ej har så osäjeligt stor nytta i vår svenska lagfarenhet och praxi, som många inbilla sig, dit allt, vad en studiosus juris lärer, syfta bör.⁵ Mycket litet därav kommer [över] ens med

 

¹Genom en kungl. res. 1698 17/6 hade visserligen bestämts, att ett exemplar av allt det, som upplades och trycktes inom riket, skulle inlevereras till Lunds bibliotek. Men denna bestämmelse hade haft endast ringa påföljd. Först genom kanslikollegii skrivelse 1731 7/10 bifölls Lunds universitets anhållan att erhålla två exemplar av alla utkommande tryckta förordningar.
² Nehrman skaffade sig med tiden ett omfattande privatbibliotek, som även innehöll juridiska manuskript av stort värde. I brev till kanslern den 15 augusti 1726 (kanslersarkivet, RA) omtalar han bl. a. att han nyligen besökt Köpenhamn och där »med mycken flit och stor kostnad» skaffat sig »en hop diplomata, acta publica, gamla manuscriptos, codices, allt angående Sverige». Vid besök i Stockholm 1730 och 1734 utökades bokförrådet genom nya inköp. Biblioteket, som vid slutet av hans professorstid förvarades på hans gård Säby, gick emellertid 1752 förlorat därstädes genom en brand, som uppkommit genom blixtnedslag.
³ D. v. s. statsrätt, kyrkorätt, ekonomirätt, kameralrätt, handelsrätt, jordrätt, gruvrätt, jakt- och skogsrätt, stadsrätt och militärrätt.
⁴ D. v. s. lättsinne.
⁵ I sin 1729 utgivna »Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem» gör Nehrman i samma ämne bl. a. följande uttalande: »Snart hade jag glömt nämna juris Romani studium, som av mångom hålles för det första och förnämsta, som den läsa bör, vilken tänker göra något märkligt framsteg uti lagfarenheten, fast dessa romerska eller konstantinopolitaniska lagar ej gälla här i riket, där man sitt lagvett tänker bruka och öva. Men jag understår mig likväl att säga, att den, som innan

vår nuvarande lag, ty annat land, annan religion, annan regeringsform, andra härskande odygder och andra temperamenter fordra nödvändigt annan lag, och det som Guds naturliga och uppenbarade moraliska lagstadgar, uti vilket de nödvändigt måste komma överens, måste läras av jurisprudentia universali. När en studiosus juris vet så mycket uti jure Romano, att han kan förstå exteros jurisconsultos, synes det vara allt nog. Ty de termini technici, som praxis av romerska lagen låntagit, kunna snart läras, och bättre synes vara, om professor juris istället för dessa vänjer sina auditores vid att bruka lika gällande svenska ord. I betraktande av allt sådant finner professor juris oförgripligen föga nödigt att läsa över Institutiones Justiniani. Ty förfarenheten har lärt honom, att slikt arbete förer mera tidsspillan och besvär med sig än nytta för de studerande. Många nödiga materier i jure Romano gå Institutiones med stillatigande förbi, så att de ej kunna kallas ett kort begrepp av hela romerska lagfarenheten, men däremot äro många onödiga alltför vidlyftigt utförda. Ordningen duger ej heller det ringaste, varför ock professor juris, sedan han första gången här vid akademien likmätigt konstitutionerna förklarat Institutiones, har sedan, då han bort läsa över jus Romanum, betjänt sig av J[oh.] Samuelis Strykii Fundamenta juris Justinianei,¹ men håller oförgripligen ännu nyttigare att draga utav hela romerska lagfarenheten det, som oss i Sverige gagna kan, och detta tillika med terminis technicis juris Romani och placitorum feudalium förklara.² När juris professor tillbörligen sköter dessa ovannämnda sysslor, kan man ej fordra mera av honom. Men därav har fäderneslandet ingen nytta, med mindre de studerande lära något. Som nu de flestas kynne är sådant, att de vilja lära allt utan särdeles besvär och flit, vilket i ett så vidlyftigt och svårt studium, som detta är, icke låter sig göra, så synes högst nödigt, att sådant i tid förekommes och i framtiden en slik fördärvlig osed avböjes.
    Många vackra ingenia hava i dessa nästförflutna åren vinnlagt sig om lagfarenheten med sådan flit och skicklighet, att professor juris ej kunnat annat än fägna sig med det angenäma hopp, att fäderneslandet skulle med tiden hava nytta av deras goda tjänster, om de sitt påbegynta studium tillbörligen utfört; men innan de blivit fullfjädrade, hava de flugit landet omkring, och förrän de lagt en så god grund, som praxis nödvändigt ford-

 

han någorlunda förstår svenska lagen läser jus Romanum eller allenast Institutiones eller något compendium Institutionum i den tanke att därmed förskaffa sig en ren och riktig grund uti lagfarenheten arbetar mycket fåfängt, fattar oriktiga begrepp om många saker och finner sedan flera svårigheter vid svenska lagens uttolkande och lämpande till de förekommande mål än den, som aldrig vetat av romerska lagen»(s. 14).
¹ JOHANN SAMUEL STRYK, son till den mera bekante Samuel S., var 1695—1715 juris professor i Halle. Han har bl. a. utgivit en kortfattad lärobok i romersk rätt för nybörjare med titeln »Fundamenta juris Justinianei ad ordinem Institutionum succinctis aphorismis proposita» (Halle 1695). Enligt föreläsningskatalogen föreläste Nehrman 1723 i Lund över romersk rätt »ad methodum J. S. Strykii», med vilken han sannolikt gjort bekantskap under sin vistelse i Halle 1716.
² Nehrman har också i särskilda föreläsningar behandlat termini technici juris. Anteckningar från dessa föreläsningar äro bevarade i UUB (4 ex.), LUB (2 ex., därav 1 defekt) samt i Stockholms högskolas juridiska fakultets bibliotek (1 ex.).

rar, hava de tagit avsked från studierna och utan något vittnesbörd om deras skicklighet förfogat sig ad auream praxin, begynt advocera, auskultera och stundom fått åtskilliga små tjänster. Man önskar alla dessa av redligt hjärta mycken lycka och framgång, efter de den mera behöva än andra, men man har dock stor orsak att frukta, det de lära uppfylla landet med orättvisa, och högligen att beklaga dem, som med tiden måste anförtro all deras timliga välfärd, egendom, ära och liv uti sådant folks händer. Ty man lämnar gärna praxi den stora nyttan, som den verkligen haver, men aldrig kan någon av övningar allena lära lagfarenheten rätt grundligen, med mindre han först lärt teorien, varpå allt det övriga sig grundar. Man ser mycket i praxi, som är vrångvist och olagligt, vilket man ej kan skilja från det, som lag likmätigt och rättvist är, utan en väl grundad theoria. Praxis ökas alltid, sedan man kommit till beställningar, men sällan teorien. Som nu Hans Kungl. Maj:t och riksens höglovliga ständer hugnat alla rättsinta därmed, att inga andra till angelägna beställningar vid justitien befordras skulle än de, som lagt god grund i studier,¹ synes till förekommande av all vidare oreda oförgripligen högst nödigt vara, att hädanefter ingen tillåtes att advocera eller auskultera, antagas till auditörer, handlingsskrivare uti justitiekollegier, notarier uti consistoriis ecclesiasticis och andra mindre poster eller rådmän uti stora städer, fiskalsysslor eller andra små tjänster, som fordra kunskap om lag och rätt, med mindre han först varder vid öppna dörrar examinerad uti lagfarenheten och i synnerhet de delar därav, som mest fordras till det, som han söker, eller ock disputerat en gång i jure. Och på det sådant välment och oförgripligt förslag icke må hava något sken av snikenhet, lika som professor juris sig därmed rikta ville, erbjuder han sig för sin person sådana presidier att föra gratis. På sådant sätt finge fäderneslandet igenom Guds välsignelse skickliga personer, som kunde ersätta den skadan, vilket det gemena bästa tager genom vackra mäns frånfällen. Höga vederbörande skulle ock härigenom bliva förskonta för otidiga alltför många oskickliga personers överlopp, och flitigt folks dygd och trägenhet behörigen belönt varda. Den förargliga osed, att de, som ingenting annat än odygd vid akademierna lärt och därför besmycka deras lättja med namn av politicus och jurist skulle ock på sådant sätt utrotas.

    Det här anförda partiet av 1723 års betänkande mynnade alltså ut i förslaget att vid universitetet inrätta juridiska examina, som skulle utgöra förutsättningar för inträde å ämbetsmannabanan. Detta förslag rönte ingen omedelbar påföljd. Kanslikollegiet synes efter mottagandet ha upphört att intressera sig för några universitetsreformer, och betänkandet lades därför tills vidare ad acta. Under ej mindre än 25 år fick det vila i kollegiets gömmor, varefter det ånyo togs fram och då befanns fortfarande vara aktuellt. Den 10 december 1748 föredrogs detsamma i ovan anförda delar i den s. k. Uppfostringskommissionen, som bl. a. fått Kungl. Maj:ts uppdrag att omarbeta de akade-

 

¹ Härmed åsyftas det kungl. brev, som ytterst legat till grund för kanslikollegii initiativ.

miska konstitutionerna.¹ Kommissionen ställde sig förstående till förslaget. I dess protokoll² heter det härom: »Vad juris professoren i Lund hemställt om deras examinerande, som vilja söka sig in i rättegångsverket i riket, fann kungl. kommissionen förtjäna en öm eftertanke. Förfarenheten besannade alltför mycket de följder och oredor, som professoren detta verk av ungdomens försumlighet i studierna förespått. Rätterna klagade över besvärligt överlopp av oskickliga och försumliga betjänte och tjänstsökare. Landet plågades av illfundiga och samvetslösa sakdrivare, vilkas endaste tidsfördriv vore att reta undersåtarna till osämja, underhålla tvister, förmörka lag och förordningar och vid domstolarna i stället för skäl med försmädelser uppfylla sysslor och skrifter endast till att av andras förmögenhet nära sin egennytta. Första ursprunget till alltsammans vore, att ungdomen utan ringaste prövning och urskillning släppes till rättegångsärender. Så länge de sågo, att skicklighet, lärdom och mogenhet så litet vid deras antagande efterfrågades, så länge levde de i den fördärvliga tanken, att ej dessa egenskaper utan inskrivnings- och uppvaktningstid vid domarverken lade grunden till deras befordran i framtiden. Därigenom bragtes de till förakt för vetenskaperna. Antal, överlopp och trängsel av tjänstsökare tilltogo, och de, som ej hade egna medel till sin utkomst, måste gripa till de omtalta utvägar att leva på andras. Till dessa olägenheters hämmande fann kungl. kommissionen professorens förslag vara ganska nyttigt, om det bliver tillbörligen verkställt. »Till följd härav avgick samma dag en skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet, vari kommissionen hemställde, »om icke den anstalt må varda författad, att de av den studerande ungdomen, som tänka att framdeles tjäna vid sådana sysslor, varest kunskap fordras om lag och rätt, icke måge fördrista sig att taga avsked från akademien utan erhållet vederbörligt vittnesbörd, det de äga tillräcklig insikt och mogenhet i lagfarenheten.» Denna skrivelse upplästes i rådkammaren den 10 mars 1749 och lades till grund för den samma dag utfärdade kungl. förordningen »angående de studerandes akademiska vittnesbörder, som tänka söka sin befordran vid rättegångsverken».³ Häri stadgades, att det för framtiden ej skulle någon tillåtas att »auskultera och advocera eller antagas till notarius i de verk, varest rättegångssaker förekomma och drivas, icke förordnas till fiskal, ej heller föreslås till auditör, landssekreterare och borgmästare», som ej kunde uppvisa ett akademiskt vittnesbörd om tillräckliga juridiska insikter. Ett sådant vittnesbörd fick vederbörande »vid hårt ansvar» icke utgiva till någon, »som icke förut antingen åtminstone en gång förut disputerat uti något till lagfarenheten hörande stycke eller vid öppna dörrar och inför ett över frågor och svar noga hållet protokoll blivit av juris och moralium professorerna uti lagfarenheten och dess grundvetenskapen för

 

¹ Uppfostringskommissionen tillsattes genom kungl. brev 1745 14/10 och bestod av 13 ämbetsmän med universitetskanslern greve Karl Gustaf Tessin som ordförande.
² Uppfostringskommissionens protokoll (RA) 1748 10/12.
³ MODÉE, IV, s. 2857.

hörd och sig därvid väl och försvarligen förhållit». Till följd av denna förordning inrättades den s. k. examen juridicum, som utgjorde en första början till vad som senare kom att benämnas examen till rättegångsverken eller i dagligt tal hovrättsexamen. Denna händelse blev i själva verket av så stor betydelse, att den kan sägas ha bildat epok i den juridiska fakultetens historia.
    I en annan del av 1723 års betänkande har Nehrman berört en fråga, som i våra dagar fått förnyad aktualitet. (Jfr SvJT 1938, s. 15 ff.). Sedan han konstaterat, att »uti jure hava aldrig här vid akademien varit några promotiones», tillägger han: »Men skulle höga överheten i nåder behaga förordna, att de, som uti jure promovera [s], skola framför andra till juridiska tjänster, som kunna dem anständiga vara, befordras, torde man snart nog såväl här som på andra ställen få förråd på doctores, licentiatos och candidatos juris.»¹ I någon mån kom denna Nehrmans idé att realiseras genom kungl. brevet den 12 november 1752 till samtliga hovrätter och kollegier.² Häri befalldes — i anseende till »de besynnerliga privilegier juris doktorer i främmande land äga, vilka Vår glorvördigaste företrädare högsalig konung Gustaf Adolf den 25 juni 1625 konfirmerat, samt på det den vid akademierna på lagvett studerande ungdomen vidare må uppmuntras att därstädes använda längre tid och mera flit till denna så vidlyftiga som för det allmänna högst nyttiga vetenskapens inhämtande» — att de juris doktorer, »som sig hos eder vid notarie- och aktuariebeställningarna samt andra tjänliga ledigheters ansättande anmäla, måge efter merit och skicklighet komma i åtanke; dock så, att andra skickliga och meriterade betjänte därigenom ej varda præjudicerade.»
    Detta kungliga brev kom i praktiken icke att spela någon roll. Frågan är t. o. m., om det ens vid något tillfälle tillämpats, innan det avlöstes av 1813 års brev.³ Den gest, som myndigheterna 1752 kostade på sig, var för obetydlig för att göra önskad effekt. Hade däremot Nehrmans förslag att giva juris doktorer företräde till sådana tjänster »som kunna dem anständiga vara» realiserats, hade detta med all sannolikhet kunnat bliva en mäktig hävstång till den juridiska bildningens höjande i vårt land.

J. E. Almquist.

 

¹ Att märka är, att juris kandidatexamen under 1700-talet förutsatte en högre utbildning än den, som förvärvades genom examen juridicum. Lunds universitet frambragte under nämnda århundrade icke en enda juris kandidat, än mindre någon juris licentiat. 1 1723 års betänkande ger Nehrman f. ö. utförliga anvisningar, huru dessa högre examina för framtiden borde anordnas och vilka prov aspiranter på resp. kandidat- och licentiattiteln skulle genomgå.
² Inrikes civilexpeditionens registratur (RA). Ang. tillkomsten av detta brev se närmare CL. ANNERSTEDT, Upsala universitets historia III: 2 (1914), s. 237—38.
³ Ang. detta se Å. HASSLER i SvJT 1938, s. 19.