Om upptagande av vittnesbevisning. Envar som hyser intresse för det spörsmål advokaten FORSSNER behandlat i SvJT 1937 s. 718 har all anledning att vara tacksam för de synpunkter han framlagt i ämnet och i stort sett torde hans åsikter och önskemål delas av de flesta advokater och domare.

 

    På åtskilliga håll torde man dock vilja reservera sig mot vissa av författarens påståenden och slutsatser, och då jag förgäves väntat på att någon skulle giva uttryck häråt, dristar jag mig att anhålla om plats i SvJT för följande randanmärkningar.
    Till en början vill jag beröra en mindre viktig sak i framställningen, nämligen påståendet, att »bland domare inrotat sig en olycklig vana att ihärdigt och konsekvent tilltala ett vittne med det opersonliga ordet: vittnet».
    För min del — och jag förmodar, att många domare äro ense med mig — brukar jag just begagna detta ordet som tilltalsord vid vittnesförhör och vill icke alls medgiva, att det är en »olycklig vana», utan påstår i stället, att det sker med full avsikt och beräkning.
    För det första är det mycket enklare och bekvämare att begagna detta ord »vittne» än att såsom Forssner föreslår använda vittnets titel och efternamn, båda kanske besvärliga och långrandiga, t. ex. generalkonsul Bågenholm eller doktorinnan Schwartzenberg eller något ännu värre. Är det fråga om ett vanligare namn såsom Andersson eller Johansson, inträffar stundom, att flera av vittnena hava samma efternamn och då måste man för att ej förväxla dem även hålla reda på vars och ens förnamn. Vid ett tillfälle hade jag ett vittnesförhör, där fyra personer med namnet Johansson förekommo. Särskilt vid en polisdomstol i en större stad, då man på relativt kort tid skall med hinna höra ett stort antal vittnen i ett flertal trafikmål, gäller det att hava ett enhetligt och bekvämt tilltalsord. Då passar ordet vittnet bäst, men man kan ju också med fördel begagna ordet »ni», som nu för tiden icke längre anses såsom ohövligt. För min del kan jag ej heller finna, att det ligger något mindre artigt i att tilltala ett vittne med ordet vittnet.
    Det viktigaste skälet till att domare gärna använder ordet vittne såsom tilltalsord är dock det enkla faktum, att vittnet skall påminnas om, att han eller hon höres på ed och skall betänka sitt ansvar. Det kan inte hjälpas, att det ofta blir något högtidligt och stelt över ett vittnesförhör, men detta är väl bättre än att tonen blir allför vardaglig, så att vittnet förledes att »prata bredvid mun». Ju mera ett vittne får känna sitt ansvar, desto större bör sanningsenligheten i dess utsaga bliva. Och nog finns det anledning att i våra dagar göra vad som göras kan för att betona vikten av den avlagda eden.
    En vida betydelsefullare punkt i Forssners uppsats, där jag vill anmäla avvikande mening, är då han bestämt hävdar, att vi böra övergå till den ordningen, att advokaterna och icke domaren skola leda vittnesförhöret. F:s motivering låter i viss mån bestickande, då han påstår, att advokaterna så mycket bättre än domaren känna till parterna och deras förhållanden samt vad som »ligger bakom målet».
    Men kan inte just denna kännedom fresta advokaten att söka få fram endast det som passar hans huvudman och dölja vad som är mindre lägligt? Advokaten har ju ett legitimt intresse att bevaka sin huvudmans bästa men just detta torde lätt leda till, att förhöret med

vittnet skulle bliva ensidigt, om han finge börja detsamma. Risken härför torde uppenbart vara mindre, om domaren, som står utanför saken, först får taga hand om förhöret och det på ett sätt, som gör klart för vittnet, att det gäller icke att vittna i någon viss riktning utan att omtala allt som är av vikt, även om det kan vara mindre fördelaktigt för endera av parterna.
    Forssner påstår, att då domaren förhört vittnet, »så är detta förbrukat», vilket påstående dock icke kan vara riktigt. Vad som icke framkommit under domarens förhör kan advokaten genom sina frågor efteråt få fram med betydligt större lätthet än vad som gäller om det motsatta förfarandet. Ty har advokaten från början fått in vittnet i en viss, förberedd riktning, så är det i regel ganska svårt för domaren att få vittnet ur denna tankegång. Domarens förhör torde i regel vara mera allmänt hållet och därför torde det vara lättare för advokaten att efteråt få sina frågor besvarade än för domaren, sedan advokaten s. a. s. fått behandla vittnet.
    Det är ju ett gammalt klagomål, att vittnen, som förhörts av polisen och där fått sina utsagor nedtecknade, icke våga att rubba på dessa inför domstolen för att icke beskyllas för tvetalan. I litteraturen möter man därför ofta varningar till förhörsledare att icke pressa vittnena i en viss riktning, vilket nog kan vara frestande för en förhörsledare, som tror sig veta var skulden ligger och därför vill påverka bevisningen i denna riktning. Liknande tendenser spåras stundom hos advokater och man förstår hur nära frestelsen ligger och hur lätt det är att omedvetet falla för den. Men detta faktum utgör också en anledning varför man i domarkretsar ställer sig skeptisk mot förslaget att låta advokaterna leda förhöret med vittnena.
    Ett ytterligare skäl för sistnämnda uppfattning äro de »preparationer» Forssner talar om, för vilka advokaterna i regel utsätta vittnena. F. påstår, att det är den mest brännande frågan huruvida vittnesförhöret skall vara preparerat eller ej. För min del skulle jag tro, att sedan lång tid tillbaka såväl de flesta advokater preparera sina vittnen som ock de flesta domare äro medvetna härom och räkna med ett sådant förfarande utan att någon längre ifrågasätter något annat. Men just denna omständighet att så i regel äger rum borde väl innebära ett kraftigt skäl mot att advokaten får leda vittnesförhöret. Ty det är väl alldeles klart, att han måste inrikta sig på att få vittnet att säga precis så som han tidigare preparerat detsamma och här blir väl just faran för suggestion i ögonen fallande. F. medger också i uppsatsen, att preparationen lätt kan missbrukas till suggestion både före och under vittnesförhöret. Och suggestionen är som bekant den största faran vid ett vittnesförhör, från vilket håll den än kommer.
    Trots Forssners vällovliga försök att vinna proselyter för sin uppfattning i denna fråga tillåter jag mig att förbliva anhängare av den — åtminstone hittills i domarkretsar — mest gängse uppfattningen, att det ur de flesta synpunkter är både riktigast och mest effektivt med hänsyn till resultatet, att domaren med sin inställning till målet och

parterna får börja vittnesförhöret och leda detta, så att allt väsentligt kommer fram, samt att därefter advokaterna få framställa sina frågor till vittnena — gärna direkt utan domarens förmedling — men dock under hans kontroll så att icke förhöret kommer utanför det som rör själva saken.
    Jag begagnar tillfället att med några ord beröra en fråga som ligger nära den ovan avhandlade, nämligen huruvida det är lämpligt och riktigt att, såsom stundom sker, särskilt uti trafikmål, vid polisförhöret i saken låta vittnena uttala sig i skuldfrågan. Särskilt opåkallat förefaller detta, då personer, som man förstår icke hava en aning om trafikregler eller vägtrafikstadgans innehåll i övrigt, få uttala sig om var skulden till en kollision ligger. Dessa uttalanden, som torde vara värdelösa för domstolen,, giva ett falskt sken av saklighet åt rapporten och dess innehåll. Men än värre torde vara, att vittnena härigenom låsa fast sig i en viss inställning till saken och ogärna vilja frångå denna vid förhandlingen inför domstolen. Endast om vittnena äro experter på trafikfrågor eller dagligen syssla med dylika såsom trafikchaufförer borde de få uttala sig i själva skuldfrågan, om det skall vara till något verkligt gagn.
    Ett uttalande i skuldfrågan av en icke speciellt sakkunnig person utgör ett obehörigt ingripande i domstolens uppgift att bedöma var skulden ligger och utmäta straff för denna. Ej sällan får man även se exempel på, att advokater i av dem uppsatta vittnesintyg få fram uttalanden om skulden till en kollision, ehuru vederbörande intygsutfärdare sakna kompetens att bedöma detta. Kunde alla dessa ovederhäftiga utsagor undvikas, skulle domstolarnas arbete i hög grad befrämjas och många felkällor undvikas.
    Då frågan om sättet för upptagande av vittnesbevisning ej minst med tanke på den stundande processreformen är av stor betydelse och då sannolikt domare och advokater hava olika synpunkter på detta spörsmål, skulle det vara önskvärt, att representanter för de olika lägren finge i denna tidskrift tillfälle att framlägga sina skäl och önskemål till den kraft och verkan det hava kan.
    Göteborg i februari 1938.

C. G. Björck.

 

    Red. har anmodat mig om ett inlägg i diskussionen huruvida vittnesförhöret bör ledas av domaren eller advokaterna. Inlägget kan bli helt kort, då skälen för de båda alternativen redan många gånger framhållits. Enligt min mening är det avgjort bäst, att förhöret principiellt överlämnas till advokaterna och att domarens ingripande blir subsidiärt. Skälen för denna ståndpunkt äro i huvudsak följande (jfr utom FORSSNERS ovannämnda uppsats ELIEL LÖFGREN i SvJT 1937 s. 766 ff.):
    1) Förhöret blir mera effektivt om det ledes av advokaterna än om det ledes av domaren, eftersom advokaterna känna bättre till målet ochv eta vad de skola fråga om. Frågorna avtrubbas om de skola gå genom domaren och ibland stoppas de därför att domaren ej ser vart de syfta.

 

21—387004. SDensk Juristtidning 1938.

Vardera advokatens förhör blir naturligen i viss mån ensidigt, men tillsammans måste de i det stora hela ge ett rikhaltigare utbyte än förhöret genom domaren.
    2) Domaren bevarar lättare sin opartiskhet — både reellt och i parternas ögon — om förhöret skötes av advokaterna.
    3) Endast om förhöret ledes av advokaterna, finnes någon effektiv kontroll på att det skötes på rätt sätt. Domaren kan nämligen kontrollera advokaterna men ej tvärtom.
    4) Domaren får bättre förutsättningar att bedöma vittnesberättelsen om han sitter som åhörare än om han själv leder förhöret.
    Helt naturligt möter det åtskilligt motstånd inom domarkåren att överlämna vittnesförhöret till advokaterna. Bristerna i det nuvarande systemet framträda icke lika skarpt från domarens synpunkt som från advokaternas. Att icke domarna överlag äro mot en ändring visas dock därav, att en del bland dem redan nu låta advokaterna ställa sina frågor direkt till vittnena. Troligtvis förhåller det sig så, att motståndet mot advokatförhöret mindre beror på genomtänkta rationella skäl än på en ingrodd misstro mot advokaterna och en därav betingad motvilja mot att ge dem ökat inflytande. Denna inställning, som har sitt upphov i välkända äldre förhållanden, borde emellertid nu vara stadd på avskrivning. En gynnsam utveckling av värt rättegångsväsende förutsätter otvivelaktigt ett ökat samarbete mellan domstolar och advokater. Om förutsättningarna härför icke f. n. överallt äro idealiska, bör man icke därav låta avskräcka sig från att leda utvecklingen i den rätta riktningen.

Karl Olivecrona.