Ett spörsmål om skogsfångs- och mulbetesservitut. Lagen om servitut den 14 juni 1907 stadgar i § 3 beträffande servitut, som uppkommit vid vissa lantmäteriförrättningar, och servitut, som tillkommit före 1 januari 1876, att de skola bestå, oavsett den tjänande fastighetens föryttring; denna må äga rum frivilligt eller genom exekutiv försäljning.
Detta innebär bl. a., att dessa servitut vid fastighets exekutiva försäljning icke skola upptagas i borgenärsförteckningen (§ 107 UL). Med dessa orubbliga servitut har nu genom ändring i nämnda lag av den 30 april 1937, som trätt i kraft den 1 maj 1937, jämställts »servitut som avses i 7 a §», alltså servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter med i 7 a § närmare angiven beskaffenhet.
Departementschefen motiverar lagändringen sålunda:
»Har servitut tillkommit genom avtal efter 1875 års utgång, kan det emellertid, om det ej är intecknat, gå förlorat till följd av att den härskande fastigheten överlåtes till ny ägare eller återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, utan att förbehåll om servitutets bestånd gjorts eller skall anses föreligga. Även om servitutet är intecknat, förlorar det sin giltighet, därest fastigheten försäljes exekutivt utan förbehåll om dess bestånd. För att syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen skall vinnas synes det erforderligt att giva även dessa servitut samma skydd i nu omnämnda hänseenden, som tillkommer dem som uppkommit före den 1 januari 1876 eller vid lantmäteriförrättning. Några betänkligheter mot en sådan åtgärd ur den nye fastighetsägarens synpunkt synes knappast kunna göras gällande, då de ifrågavarande servituten så gott som alltid torde vara intecknade och således skola upptagas i gravationsbevis rörande den tjänande fastigheten. Där undantagsvis så icke är fallet, lära önskade upplysningar angående servituten kunna inhämtas av de i lagfartsprotokollen intagna köpehandlingarna rörande från fastigheten avsöndrade lägenheter.»
Det är ganska anmärkningsvärt, att departementschefen uteslutande ägnat uppmärksamhet åt de betänkligheter lagändringen kunde medföra ur den nye fastighetsägarens synpunkt, men icke med ett ord
berört betänkligheterna ur inteckningshavares synpunkt. Det är dock ganska uppenbart, att fall kunna tänkas då inteckningshavares rätt ganska betänkligt kan lida intrång, då man förlänar nu ifrågavarande servitut karaktär av orubblighet. Ett ordinärt skogsservitut i Norrland torde kunna värderas till 5,000—10,000 kr. Givel är att den tjänande fastighetens värde minskas med värdet av det orubbliga servitutet. För min del har jag frågat mig, om det verkligen varit lagstiftarens mening att förläna servitutet i fråga karaktär av orubblighet även i de fall, då enskild rätt därigenom lider intrång. Emellertid ger lagen icke utrymme för annan tolkning än ordalagen utvisa eller att servitut enligt 7 a § under alla förhållanden blivit orubbliga.
Konsekvenserna härav bliva särskilt att beakta vid den tjänande fastighetens exekutiva försäljning. Servitut av ifrågavarande slag torde oftast vara intecknade. Trots detta böra de alltså icke upptagas i borgenärsförteckningen. Om så sker kan följden bliva att fastigheten utropas och säljes utan förbehåll om servitutets bestånd. Detta skulle emellertid icke föranleda servitutets upphörande (NJA 1911: 503) och auktionsförfarandet komme i så fall att verka vilseledande. Det är alltså av stor vikt, att vid borgenärsförteckningens upprättande fullständig utredning företas beträffande inteckningar som meddelats för rättighet av detta slag. Skulle samma inteckning avse dels sådan rätt dels annan rätt, som genom den exekutiva auktionen kan bringas att upphöra, bör borgenärsförteckningen tydligen upptaga inteckningen till den del, den avser sistnämnda rätt.
Därest med förbiseende av vad nu sagts inteckning av ifrågavarande beskaffenhet upptagits i borgenärsförteckningen och fastigheten sålts utan förbehåll om rättighetens bestånd, uppkommer för inskrivningsdomaren den frågan, om han — därest han uppmärksammar förhållandet — likväl bör verkställa anteckning om att inteckningen blivit utan verkan. Genom tillägg till 55 § 2 st. IF har stadgats förbud att döda servitutsinteckning av detta slag med mindre det visas att servitut upphört.
Härom yttrade departementschefen:
»Därest sistnämnda lagändring (tillägget till 3 § lagen om servitut) genomföres torde det av sociala jordutredningen föreslagna förbudet mot att döda vissa servitutsinteckningar, utan att lagligt beslut om servitutets upphörande föreligger, i och för sig icke vara erforderligt. Såsom nyss antytts innefattar emellertid inteckningen den viktigaste källan till upplysningar rörande en del av de nu ifrågavarande servitutens existens. I rättssäkerhetens intresse synes därför böra stadgas att inteckning för sådant till tiden obegränsat skogsfångs- eller mulbetesservitut, som tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det gäller, icke må dödas med mindre det visas att servitutet upphört. »
Vad departementschefen sålunda anfört bör väl närmast föranleda, att inskrivningsdomaren i det förutsatta fallet icke verkställer anteckning om att inteckningen genom det exekutiva förfarandet blivit utan verkan.
I. Kramer.