Nya aktiebolagslagar i Tyskland och Schweiz. Aktiebolaget såsom den ojämförligt viktigaste företagsformen inom den större industrien och handeln har helt naturligt kommit att starkt påverkas av de djupgående förändringar i avseende å ekonomiska, sociala och politiska förhållanden och åskådningar som skett efter världskriget. Till följd därav har aktiebolagsrätten mer eller mindre fullständigt under denna tid lagts i stöpsleven i så gott som alla länder. Bland viktigare resultat av omdaningsprocessen kan nämnas de nya lagarna i Holland 1928, England 1929 och Danmark 1930; partiella reformer som vidtagits (exempelvis i Frankrike, Belgien, Norge, Finland) och förslag som framlagts (exempelvis Italien, Spanien) äro legio. Ett märkesår i denna utveckling betecknar 1937, i det att under detta år nya aktiebolagslagar trädde ikraft i Tyskland och i Schweiz.
    I Tyskland framväxte kraven på en aktiebolagsreform först ur de många olyckliga ekonomiska förhållanden, som följde efter kriget. Efter ingående förarbeten framlades 1930 ett förslag till ny aktiebolagslag. Den nya ekonomiska krisen, som medförde sammanbrott för flera storföretag, föranledde redan året därpå att förslaget i vissa delar genom en nödförordning den 19 september 1931 upphöjdes till lag (SvJT 1932 s. 403). Övriga föreskrifter i 1930 års förslag framlades efter överarbetning som ett nytt förslag 1931. Efter den nationalsocialistiska regimens tillkomst leddes reformarbetet delvis in på nya spår. Tyngdpunkten av arbetet förlades till ett av Akademie für deutsches Recht tillsatt utskott, som samarbetade med riksjustitieministeriet (främst representerat av statssekreteraren prof. Schlegelberger). På grundvalen av detta samarbete redigerades det förslag, som fann »die Billigung des Führers» och upphöjdes till lag den 30 januari 1937.
    Den redan från början livliga uppmärksamhet som aktiebolagsreformen tilldrog sig i Tyskland stegrades våldsamt efter det nazistiska genombrottet. I Tyskland har aktiebolaget på ett helt annat sätt än hos oss varit de större företagens juridiska form — de mindre företag som hos oss utgöra det överväldigande antalet aktiebolag äro i Tyskland icke aktiebolag utan en annan företagstyp, vanligen Gesellschaften mit beschränkter Haftung (GmbH) — och det var naturligt, att den nationalsocialistiska ideologien med dess Führerprincip, dess nationalistiska autarkisträvanden, dess inslag av kapitalfientlighet, skulle ägna ett speciellt intresse åt den ofta internationellt betonade »storkapitalismens» främsta uppenbarelseform. Många nazistiskt rätt-

 

trogna jurister och ekonomer framställde också kravet på det »anonyma» aktiebolagets avskaffande och ersättande med en annan företagsform, och än fler krävde att i varje fall radikala ändringar i nazistisk anda skulle genomföras av den nya lagstiftningen. På ansvarigt håll fann man emellertid att ett så ekonomiskt högtstående land som Tyskland icke utan svåra skador skulle kunna undvara aktiebolaget såsom instrument för hopsamlande av kapital från många håll för stora företag, och att den aktiebolagsrättsliga mekanismen icke tålde hur bryska ingrepp som helst. Äran att ha fört besinningens talan tillkommer kanske mest dr Schacht. Den lag som framgick ur förarbetena och de häftiga meningsbrytningarna blev sålunda knappast av revolutionerande slag. I stort sett bygger lagen på den äldre rättens grundvalar, och även 1930 och 1931 års förslag äro i stor utsträckning tillgodogjorda. Å andra sidan äro på många punkter betydelsefulla ändringar vidtagna. Flera av dem, vilka man i Tyskland är angelägen att beteckna såsom nationalsocialistiska skapelser, äro emellertid i själva verket knappast väsensfrämmande för den aktiebolagsrättsliga uppfattningen i icke-nazistiska länder. Ibland är det endast fråga om en relativt långt utdragen konsekvens av en tämligen allmän faktisk utveckling — så i fråga om styrelsens makt — ibland om tillgodoseende av allmänt sociala synpunkter, på vilka nazismen icke har monopol, ibland t. o. m. blott om upptagande av regler som redan förut tillämpats i andra länder. Allt som allt framträder lagen i stort sett ingalunda som ett uttryck för politiska eller ekonomiska fantasterier utan som ett i allmänhet solitt, i enskilda punkter originellt och i sin helhet betydande och beaktansvärt lagverk.
    Av lagens innehåll kunna blott några mera framträdande nyheter beröras här. Av särskild vikt är bestämmelsen, att aktiekapitalet, som förut skulle vara minst 50,000 riksmark, icke får sättas lägre än 500,000 riksmark (dock dispensmöjlighet). Därigenom har man velat begränsa aktiebolagsformens användning till fall då företagets storlek fordrar anskaffning av större kapital, vanligen från flera håll. Den höga minimigränsen för aktiekapitalet i aktiebolag kommer naturligtvis att ytterligare öka intresset för frågan om GmbH-formens öde. Även lagstiftningen rörande denna företagstyp är nämligen under omarbetning och säkerligen kommer den nya lagstiftningen att åtminstone så tillvida tillmötesgå det särskilt från politiskt håll framförda kravet på avskaffande av »anonyma» företag, att betydligt strängare regler ang. kontroll, ansvar m. m. införas även för GmbH.
    Rätten att utge innehavaraktier bibehålles, trots de starka angrepp den, just ur anonymitetssynpunkt, varit utsatt för; såsom motiv uppges, att man ändå icke komme till rätta med anonymiteten, då den kunde bevaras genom bulvaner, blankoindossament o. d. Möjligheten att utrusta aktier med olika röststyrka har däremot upphävts (dispensmöjlighet). Tillmötesgåendet av detta vanligen från »aktiedemokratiens» förkämpar framförda krav kan synas förvånande. Det försvaras särskilt med att (den strax närmare berörda) reduktionen av bolagsstäm-

mans makt minskar de faror och olägenheter, som en med demokratisk stämpel besudlad regel måste innebära. En teoretiskt sett genomgripande förändring har skett i fråga om förhållandet mellan bolagsstämman och styrelsen. Lagen bryter med principen, att stämman är bolagets högsta bestämmande organ, och lägger i stället ledningen hos styrelsen. Bolagsstämman kan icke ingripa i förvaltningsfrågor, utan får endast på styrelsens begäran avgöra dylika. I övrigt har stämman blott att besluta i de fall lagen särskilt anger: framför allt ändring av bolagsordningen, upplösning, fusion, till- och avsättning av styrelse, Aufsichtsrat och revisorer, fråga om decharge eller talan mot organen, vinstutdelning. Beträffande vinstutdelning är att märka, att beslutanderätten därom numera icke inkluderar rätt att fastställa balansräkningen, vilken rätt tillkommer stämman endast i fall av oenighet mellan styrelsen och uppsiktsrådet. Den nu angivna begränsningen av stämmans makt till förmån för styrelsen, vilken betecknats såsom Führerprincipens införande i aktiebolagsrätten, framstår praktiskt sett icke såsom alltför omvälvande. Den faktiska utvecklingen i de flesta länder har gått i den riktningen att makten i bolaget koncentrerats i styrelsens händer. Det bör också påpekas, att styrelsens ställning gentemot stämman i engelsk och amerikansk aktiebolagsrätt sedan gammalt varit utomordentligt stark, och att man i Tyskland redan före nazistregimen diskuterade lämpligheten att i enlighet med den angloamerikanska rätten vidga styrelsens maktbefogenheter. Den från nazistiskt håll framförda tanken att göra en enda person till Fiihrer har avvisats; emellertid kan en särskild ordförande tillsättas, som har beslutanderätt vid meningsskiljaktigheter inom styrelsen. Styrelsens ställning har även stärkts så till vida, att ledamöterna icke under sin mandatstid få entledigas utan att särskild anledning därtill föreligger. Å andra sidan har den hittills i Tyskland (i motsats till hos oss) föreliggande möjligheten att utse styrelseledamöter på livstid borttagits; högsta tiden är nu 5 år. Samtidigt med den ökade makten har styrelsen så till vida fått ett större ansvar, att den direkt gentemot bolagets borgenärer är ansvarig icke blott vid överträdelse av särskilda borgenärsskyddsregler utan även i händelse av grov vårdslöshet i förvaltningen. Styrelseledamots arvode skall stå i skäligt förhållande till hans uppgifter och bolagets ställning, och hans tantiem i skäligt förhållande till bolagets utgifter för personalen eller för sociala välfärdsändamål. Iakttagandet härav kan framtvingas av representant för det offentliga. För att minska anonymiteten föreskrives, att alla styrelseledamöters samt ordförandens i uppsiktsrådet namn skola anges på alla affärsbrev från bolaget liksom i förvaltningsberättelse och varje publicerat årsbokslut. Juridiskt intressanta äro de s. k. generalklausulerna. Rätt att bortklandra bolagsstämmobeslut föreligger bl. a. om aktieägare vid utövning av sin rösträtt avsiktligt sökt för sig själv eller annan erhålla »gesellschaftsfremde Sondervorteile» till skada för bolaget eller dess aktieägare och beslutet är ägnat att tjäna detta ändamål, dock ej om fördelen tjänar skyddsvärdiga intressen. Medan denna klausul i stort sett — såvitt man med hänsyn

till dess tänjbara formulering över huvud kan bedöma — torde överensstämma med vad som redan på grund av utvecklingen i praxis gällde, föreligger en nyhet i den bestämmelsen, att skadeståndsansvar drabbar den — aktieägare eller utomstående, t. ex. leverantör, kund — som annorledes än genom röstning avsiktligt använder sitt inflytande över bolaget till att förmå ledamot av styrelsen eller uppsiktsrådet att bereda honom eller annan fördelar av nyss angivet slag. De viktiga föreskrifterna angående bolagets redovisning (förvaltningsberättelse, balansräkning, vinst- och förlusträkning) äro i huvudsak oförändrade upptagna från 1931 års novell.
    I Schweiz har reformarbetet pågått under ännu längre tid än i Tyskland. Redan år 1919 framlades, på grundval av ett av Eugen Huber några år tidigare utarbetat utkast, ett förslag rörande bolagsrätten (samt växel- och värdepappersrätten), och 1923 utkom ett nytt förslag. Detta andra förslag behandlades under fem års tid av en s. k. expertkommission, varefter Bundesrat framlade ett slutligt förslag för parlamentet (Bundesversammlung), som efter en del ändringar antog förslaget den 18 december 1936 att träda i kraft den 1 juli 1937. Den nya lagstiftningen omfattar icke endast aktiebolag utan även andra handelsrättsliga bolagsformer (handelsbolag, kommanditaktiebolag, Gesellschaft mit beschränkter Haftung, vilken sistnämnda företagsform nu införts) samt ekonomiska föreningar, vidare regler om firma samt om värdepapper.
    För ett land som Schweiz, vilket bibehöll sin neutralitet under världskriget och lyckats hålla en stabil valuta, vars aktiebolagsväsen är starkt präglat av utländsk kapitalinvestering och vars politiska och psykologiska förhållanden i övrigt så vitt skilja sig från de tyska, ha reformspörsmålen naturligtvis ofta tett sig i en helt annan belysning än för Tyskland, och lösningarna ha också på många punkter blivit olika. Men då problemställningarna i stort sett varit desamma — i själva verket äro de flesta av dem givna i och med de i aktiebolagets natur liggande motsättningarna mellan olika intressen, representerade av aktieägare av olika slag, bolagsledning, anställda, borgenärer, det allmänna — och då de tyska lagstiftarna som ovan nämnts ådagalagt avsevärd moderation, är det icke så förvånande, att även problemlösningarna i de nya tyska och schweiziska lagarna ofta uppvisa en tydlig parallellism.
    Beträffande aktiekapitalet, som enligt förut gällande rätt kunde sättas hur lågt som helst, föreskriver den nya schweiziska lagen ett minimibelopp på 50,000 francs. För mindre företag står den nyinförda typen GmbH till buds, dock försedd med väsentligt strängare garantier mot missbruk än den hittillsvarande tyska rätten uppställer. Bolagets organisation är som förut kännetecknad av att bolagsstämman principiellt har bestämmanderätten. Den »demokratiska» eller kanske snarare »parlamentariska» karaktären har t. o. m. förstärkts genom regeln, att om det existerar olika slag av aktier varje grupp måste tillförsäkras åtminstone en representant i styrelsen. I enlighet med vad

i praktiken redan förekommit tillåter lagen uttryckligen en sådan olikhet i avseende å aktiers röststyrka, att aktier med olika nominellt värde kunna ha samma röstetal. Däremot få ej aktier med samma nominella värde utrustas med olika antal röster. Liksom i Tyskland har den nya lagen upptagit regler om styrelsens ansvar samt om arvoden och tantiem. Ansvaret har i Schweiz utvidgats så långt att styrelseledamöterna äro för varje vårdslöshet ansvariga icke blott mot bolaget utan även mot enskilda borgenärer och aktieägare. Detta efter vad det kan tyckas alltför vidsträckta ansvar — som medför att beviljande av decharge förlorar egentlig juridisk betydelse — är dock så till vida avtrubbat, att skadeståndet även vid talan av aktieägare eller borgenär skall erläggas till bolaget. Beträffande styrelsens arvode och tantiem är den nya regleringen däremot av mera begränsad omfattning än den tyska, i det att arvodena och tantiemen angripas blott för fall av bolagets konkurs, då belopp som utbetalats under de tre sista åren skola återbetalas, om de överstiga skälig ersättning för gjorda prestationer och icke hade bort utgå »bei vorsichtiger Bilanzierung», dock ej om de enligt reglerna angående obehörig vinst ej kunna återkrävas. En originell nyhet, som — efter heta debatter — tillkom under den parlamentariska behandlingen av lagförslaget är bestämmelsen om en s. k. krisfond. Denna är sammanförd med reservfonden och bildas genom att till reservfonden — utöver den vanliga avsättningen, som utgör 1/20 av årsvinsten till dess fonden uppgår till 1/5 av aktiekapitalet — skall årligen avsättas 1/10 av de belopp, som av årsvinsten efter vanlig avsättning till reservfonden och efter en vinstutdelning av 5 % utdelas till aktieägarna. Fonden får, såvitt den icke överstiger halva aktiekapitalet, förutom till förlusttäckning användas endast till åtgärder, som äro ägnade att i tider av dåliga rörelseresultat upprätthålla företaget, bemästra arbetslösheten eller lindra dess följder.

Håkan Nial.