Tysk guldklausullagstiftning. Om man tar en överblick över den lagstiftning på guldklausulrättens område, som tillkommit under de senaste åren, kan man till en början urskilja en grupp av länder, vilka ej blott upphävt guldmyntfoten utan även genom lagstiftning förbjudit användande av guldklausuler och med retroaktiv kraft ogiltigförkdarat dylika klausuler i redan bestående förbindelser.¹ Hit höra Förenta Staterna (Joint Resolution 5 juni 1933), Egypten (lag 2 maj 1935), Danmark (lag 27 nov. 1936) och Canada (lag 10 april 1937). Till en andra kategori höra de stater, vilka ej devalverat sin valuta men på ett eller annat sätt hänvisat lösningen av frågan om betalning efter guld- eller pappersvärde till lagstiftningen i det land å vars mynt en viss förbindelse utfärdats. Detta kan sägas vara fallet med Polen (lag 12 juni 1934), Tyskland (lag 26 juni 1936) och Österrike (lag 27 april 1937). En tredje grupp bilda de stater, vilka själva upphävt guldmyntfoten men nöjt sig med att ogiltigförklara guldklausuler i fråga om »domestic affairs», ej vid »international payments». Så har skett bl. a. i Belgien och Holland (lagar 11 april 1935, resp. 24 maj 1937) samt Frankrike genom tvenne myntlagar av den 1 okt. 1936 och den 18 febr. 1937.² Slutligen har i vissa stater guldmyntfoten upphävts utan att någon prohibitiv guldklausullagstiftning ännu utfärdats: England, Italien, Norge och Finland. Trots lagen den 17 juni 1932 lär Sverige närmast böra räknas till den sistnämnda gruppen.
    Den tyska lagens tillkomsthistoria saknar ej sina poänger. I dom av den 28 maj 1936 förklarade Reichsgericht, att det skulle strida mot tysk ordre public att tillämpa Joint Resolution på ett av tysk sparkassa år 1926 emitterat, i Förenta Staterna betalbart och med sedvanlig guldklausul försett dollarlån, vilket av parterna underställts amerikansk lag. Reichsgericht ålade därför gäldenären att till sådan tysk borgenär, vilken förvärvat obligation före den s. k. Rooseveltlagstiftningens tillkomst, erlägga betalning efterden kurs, som gällde vid tiden för lånets emitterande. Domen motiverades bl. a. med att Joint Resolution vore en lagstiftning, som framgått uteslutande ur Förenta Staternas särskilda ekonomiska politik och utformats efter detta lands inrikes behov samt att dess tillämpning i fall, sådana som det föreliggande, skulle medföra, att talrika medlemmar av det tyska folkhushållet på ett i förväg oberäkneligt sätt komme att undandragas avsevärda förmögenhetsfördelar.³
    Reichsgerichts uppfattning av det tyska ekonomiska livets krav delades emellertid ej på annat och mera inflytelserikt håll. Domen blev föremål för stark kritik i pressen, där det framhölls, att de tyska utlandslånen tillkommit på grund av brist på främmande valutor och alltså ej varit avsedda för den inhemska marknaden. När nu riksmarken förblivit stabil, men ve-

 

¹ Jfr MARTIN DOMKE: International loans and the conflict of laws, SWEET & MAXWELL, London, 1937, s. 4.
² I den franska lagstiftningen har betydelsen av begreppet »payments internationaux» närmare angivits.
³ Se närmare härom BAGGE i TfR 1937 s. 178.

derbörande utländska valuta deprecierats, bleve följden av betalning efter guldvärde, att tyska obligationsinnehavare, vilka vanligtvis gjort sina förvärv till låg kurs, komme att göra en oskälig vinst.
    Det dröjde ej heller längre än en knapp månad efter Reichsgerichts dom, förrän ovanberörda lag utfärdades. Enligt dess 2 § hindrar ej lagakraftvunnen dom, att lagen tillämpas. I dess 1 § stadgas, att om ett lån upptagits i utlandet och skulden utfästs i utländskt mynt, gäldenären äger, för den händelse detta mynt deprecierats, betala med gällande betalningsmedel, oavsett om i lånehandlingen återfinnes en guldklausul eller ej.
    Lagen motiveras därmed, att stora praktiska svårigheter skulle uppstå om, såsom Reichsgericht avsåge, tidpunkten för förvärvet bleve avgörande för frågan om betalning skulle ske efter guld- eller pappersvärde. Det heter vidare i den »amtliche Erläuterung», som åtföljer lagen, att en obligation bör äga samma värde i tysk och utländsk innehavares hand. Slutligen motiveras ett ingripande från lagstiftaren därmed, att fördelarna av betalning efter guldvärde ej skulle komma de små spararna till godo utan tvärtom vissa börsspekulanter, vilka på grund av misstro mot den tyska valutan förvärvat å utländsk mynt lydande värdepapper.
    Stadgandet i lagens 1 § har i tysk praxis — Kammergerichts dom den 3 sept. 1936 — tolkats efter ordalagen så, att detsamma är tillämpligt vid alla myntförsämringar, även dem som ej förenats med guldklausulförbud. Enligt denna — inom doktrinen icke oemotsagda uppfattning — upphävs alltså giltigheten också av sådana klausuler, vilka enligt myntlandets rätt alltjämt äga laga verkan.¹ Fullt så långt har däremot ej den österrikiska lagen gått, när det gällt att tillintetgöra guldklausulernas verkan i lån, lydande å utländskt mynt. Enligt dess 2 § kan en gäldenär åberopa sig på en myntförsämring endast under förutsättning att myntlandets lagstiftning tilllika förklarat guldklausuler ogiltiga.

S.D—K.