Suomen Kriminalistiyhdistyksen Vuosikirja 1937. — Kriminalistföreningens i Finland Årsbok 1937. Helsingfors 1938. 138 s. Fmk 30.00.

    Kriminalistföreningens i Finland tvåspråkiga årsbok för 1937 innehåller jur. kand. AARRE SIMONENS föredrag vid det första nordiska kriminalistmötet i Helsingfors den 20 augusti 1937 samt mötesprotokollen (på finska) ävensom berättelse över föreningens verksamhet år 1936 och förvaltningen av föreningens penningmedel under samma år (även på svenska), föreningens stadgar och medlemsförteckning. Därjämte ingå i boken följande finskspråkiga föredrag, hållna under antibrottslighetsdagarna i Tammerfors den 3 och 4 april 1937: Sedernas hyfsning såsom förebyggare av våldsbrottsligheten av professor ERIK AHLMAN, Betydelsen av vård och arbete vid brottslighetens bekämpande av professor ERNST EHRNROOTH samt Vården av anti- och asociala individer av överinspektören PAAVO MUSTALA.

V. V.

 

    Tidsskrift for Rettsvidenskap, årg. 50 h. 4, årg. 51 h. 1 o. 2. — Den femtionde årgångens sista häfte är tillägnat Fredrik Stang på hans 70-årsdag och inledes med fyra hyllningsartiklar av RAGNAR KNOPH, HENRY USSING, A. DRACHMANN BENTZON och ADOLF LINDVIK. Man saknar onekligen i denna kvartett en svensk stämma men erinrar sig i nästa ögonblick, att de svenska juristernas uppskattning av Fredrik Stang fått ett fulltonigt uttyck i Birger Ekebergs hyllningsartikel i denna tidskrift. — Av häftets övriga innehåll är i första rummet att nämna en artikel av VINDING KRUSE under rubriken »Nordisk Lov om Aandsværker», i vilken förf. går till strids för sitt av Ragnar Knoph i ett föregående häfte kritiserade »Forslag til Lov om Eiendomsretten til Aandsværker». Förf. riktar sina vapen dels mot Knoph, dels även mot Gösta Eberstein, som senast i en anmälan av Knophs Åndsretten i årgångens första häfte tagit position emot Vinding Kruses framställning av auktorsrätten som en äganderätt till verket. Vinding Kruse sparar icke på krutet. Han är ute i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda. Troligtvis lyckas han väl också åtminstone att såra sina motståndare. Om

han skall lyckas döda dem förefaller åter mera osäkert. Ännu har det i varje fall icke skett. EBERSTEIN har nämligen dykt upp i bästa form i första häftet för 1938 och levererar där en träffsäker »replik om polemik och systematik». Knoph åter har ännu icke låtit höra av sig, något som säkerligen dock icke betyder, att han tappat sina vapen. I stället har en ny kämpe framträtt på arenan, ÖSTEN UNDÉN, vilken efter att hava saluterat Vinding Kruse för hans »friska stridshumör», riktar några välplacerade stötar mot dennes vidsträckta äganderättsbegrepp. Med anledning av Ebersteins replik har Vinding Kruse ännu en gång gripit till orda och gjort en ripost med »En avsluttende Bemærkning om Polemik og saglig Meningsudveksling». Undéns uttalanden hava däremot icke uppkallat Vinding Kruse till någon gensaga. — Respektlösheten gent emot traditionella meningar, vilken, för att citera Undén, alltid varit utmärkande för Vinding Kruse, besitter tydligen i högsta grad även en annan förf., CARL JACOB ARNHOLM, vilken skriver om »Sinnssvekkedes testasjonshabilitet». Utgångspunkten för Arnholms uppsats är en Høiesterettsdom, enligt vilken, i strid mot den psykiatriska sakkunskapen, testationshabilitet ansågs tillkomma en i utpräglad grad sinnessvag kvinnlig arvlåtare, som visserligen kunde läsa men som nätt och jämnt kunde skriva sitt namn utan hjälp, som aldrig kunnat klara sig själv i livet och som icke hade så mycket begrepp om pengar och pengars värde, att hon, om hon skulle växla sådana, kunde kontrollera, att hon fick rätt tillbaks. Arnholm kritiserar icke detta avgörande men pekar på dels de vanskligheter, som framträda, när man ställer frågan, vilka förutsättningar en dylik sinnessvag arvlåtare kan antagas hava att företaga en rimlig värdering av de hänsyn, vilka böra spela in vid fördelningen av ett arv, dels de bevissvårigheter, som uppstå, när det gäller att efter en arvlåtares död bedöma hans förutsättningar för att upprätta ett testamente. Från dessa utgångspunkter tager förf. upp till diskussion den hittills väl såsom oomtvistlig betraktade regeln, att ett testamente icke kan giltigen upprättas av någon annan än arvlåtaren själv. Resultatet av diskussionen summerar förf. till sist i två satser: Å ena sidan bör rättsordningen icke i så stor utsträckning som nu intaga en rent tjänande ställning i förhållande till testamenten av sinnessvaga arvlåtare; det behövs en inskränkning av området. Å andra sidan behövs också en utvidgning i två grupper av fall, nämligen dels de, där trots arvlåtarens bristande habilitet dispositionen dock kan antagas stämma med hans önskan och där hans önskan framstår som rimlig eller åtminstone icke orimlig, dels de där en fördelning enligt lagens arvsregler skulle vara uppenbart orimlig och en rimlig fördelning åtminstone icke skulle komma i strid med arvlåtarens önskan men en sådan fördelning på grund av arvlåtarens bristande habilitet icke kan åstadkommas av honom själv. I dylika fall borde det, menar förf., öppnas möjlighet att godtaga testamentariska dispositioner, oaktat arvlåtaren saknar den habilitet, som eljest måste fordras: testamente borde kunna upprättas med hjälp av den sinnessvages förmyndare eller, i den sist nämnda gruppens fall, av förmyndaren ensam, allt dock givetvis under kontroll av myndighet. Förf. säger sig själv inse, att många skola finna dessa tankar främmande. Oppositionen har heller icke uteblivit. I innevarande årgångs första häfte har sålunda cand. jur. JOHS. ANDENÆS pekat på en rad punkter,

i vilka enligt hans förmenande avgörande betänkligheter emot Arnholms förslag framträda. Det diskuterade ämnet har väl i vårt land med dess snävare begränsade arvsrätt och med den därmed förknippade möjligheten att låta danaarv i större eller mindre mån komma icke arvsberättigade men arvlåtaren faktiskt mer eller mindre närstående personer till godo icke fullt samma aktualitet som i Norge. Likväl är det givetvis även hos oss av stort intresse. — RUDOLF EKLUND, som utgivit 3 uppl. av Alméns kommentar till köplagen, har också fullföljt Alméns studier i skandinavisk rättspraxis på denna lags område genom att publicera en uppsats angående divergenser i denna rättspraxis. — Under rubriken »'Generalklausulen' i finsk aktiebolagsrätt» omtalar och kommenterar LAURI CEDERBERG en år 1935 i Finland genomförd lagändring, varigenom rätt att klandra bolagsstämmobeslut tilllagts aktieägarna icke blott i det förut av den finska lagen liksom även av vår lag angivna fallet, att beslutet strider mot lag eller bolagsordning, utan därutöver även i fall av rent maktmissbruk från en aktieägaremajoritets sida, nämligen då en majoritet på minoritetens bekostnad berett sig eller annan »uppenbart otillbörlig fördel».
    Den löpande årgången av TfR inledes i anledning av tidskriftens femtioårsjubileum med fem hyllningsartiklar av ordförandena i lokalstyrelserna för de nordiska juristmötena, V. TOPSØE-JENSEN, O. HJ. GRANFELT, EINAR ARNORSSON, BIRGER EKEBERG och PAAL BERG, en fulltalig och fulltonig hyllningskör. Hedern att inleda den egentliga uppsatsavdelningen i jubileumshäftet har tillfallit F. SCHJELDERUP, som publicerar en längre, först i h. 2 avslutad, utomordentligt intressant, ja, fängslande artikel om »Det amerikanske demokratis fremvekst under konstitusjonen». Att här ens i grova drag redogöra för innehållet av den studie i den federala högsta domstolens rättspraxis, som förf. låter tidskriftens läsare få del av, är icke möjligt. Det får räcka med en rekommendation till alla, som hava något intresse för statslivets mest betydelsefulla frågor: tag och läs! — I slutet av år 1937 gav Norges Høiesterett dom i ett guldklausulmål, alldeles motsvarande det bekanta målet mellan Skandia och riksgäldskontoret. Høiesterett tog samma ställning till frågan om guldklausulens giltighet som Högsta domstolen och ett flertal andra länders högsta instanser. Till denna guldklausuldom har RAGNAR KNOPH knutit några anmärkningar i syfte att påvisa, vilken lärdom man kan draga av domen främst i internationellt privaträttsligt hänseende. Förf. berör därvid bl. a. frågan, i vad mån domen kan anses sätta åsido den i norsk internationell privaträtt som huvudregel hävdade grundsatsen, att obligationsförhållanden skola bedömas enligt gäldenärens lands lag; och han ger på denna fråga med anslutning till ett uttalande av Schjelderup det svaret, att om man för Norges vidkommande framdeles vill upprätthålla presumtionen om att gäldenärens lands lag bestämmer var ett skuldförhållande hör hemma, så måste den i allt fall bliva av mycket beskedlig och rent subsidiärart. Av intresse är f. ö. även vad förf. anför angående ordre public-synpunktens tillämplighet i det diskuterade fallet. — I norsk försäkringsrättslig praxis och rent av även i ett avgörande av Høiesterett på den allmänna skadeståndslärans område har den s. k. huvudorsaksläran vunnit viss anslutning. När flera orsaker, var och en som conditio sine qua non, medverkat till

en skada, lägges i enlighet med denna lära, oberoende av eljest hävdade regler om den adekvata kausalitetens betydelse, ansvaret uteslutande på den, vilken har att svara för »huvudorsaken». Denna lära har J. ØVERGAARD i en intressant uppsats gjort till föremål för en kritisk granskning. — Under rubriken »Om dödsgåvor» publicerar PHILLIPS HULT en provföreläsning, i vilken förf. tagit till behandling bl. a. frågan, huruvida enligt svensk rätt en utfästelse för dödsfalls skull om gåva av penningar eller lösören och därmed jämställda objekt kan anses äga giltighet. Förf. anser sig med stöd av lagen 1936 ang. vissa utfästelser om gåva och förarbetena till denna lag kunna i betydande utsträckning besvara den uppställda frågan jakande. — Förutom nu omtalade uppsatser innehålla de här berörda tre häftena en mängd andra bidrag. Sålunda förekomma, förutom en redogörelse för den norska Høiesteretts praxis år 1935 och 1936 (av SVERRE GRETTE) samt dödsrunor över Viggo Bentzon (av RAGNAR KNOPH) och Frederik Valdemar Nikolai Beichmann (av P. J. PAULSEN), icke mindre än åtta bokrecensioner; bl. a. är Undéns Sakrätt föremål för en lovordande anmälan av BIRGER EKEBERG. Slutligen innehålla alla tre häftena under rubriken »Fra spredte Felter» ett flertal artiklar angående aktuella spörmål i främmande rätt. Rent uppseendeväckande äro de notiser angående författningsutvecklingen m. m. i Schweiz m. fl. länder, som meddelas av JOHAN HOFFMANN. Med stort intresse läser man vidare också redogörelser för vissa reformer i engelsk förmögenhetsrätt (av sign. P M S), för några huvuddrag i de senaste årens tyska rättsutveckling (av ÅKE MALMSTRÖM), och för lagstiftning och lagförslag i främmande länder rörande frågan om skydd för affärsmäns hyresförhållanden (av OLE LUND) liksom även en orientering rörande »Nøitralitetsproblemet idag» (av FREDE CASTBERG). — Såsom bilaga till h. 2. för 1938 medföljer en skrift av EINAR CORNELIUSSEN med titeln »Jus i seterforhold», n:r 1 i en nystartad serie av »Juridiska småskrifter», som upptagits såsom en ny punkt på tidskriftens program.

Ph. H.