BERNT HJEJLE, Frivillig Voldgift. København 1937. Levin &Munksgaard. XXVI + 355 s. Kr. 10.00.

 

    Det grundläggande stadgandet om frivilligt skiljemannaförfarande i 1734 års lag är som bekant 4 kap. 15 § utsökningsbalken: »Haver man å båda sidor skjutit det, som tvist är om, under goda män, och utfäst sig, att nöjas åt deras slut; gånge då det till utmätning». Stadgandet, som har sin förebild i 1669 års exekutionsstadga, lägger som synes vikten vid att skiljedom är exekutionstitel, en processuell synpunkt som lagstiftaren sedan vidhållit, då han gång efter annan återkommit till ämnet. I 1877 års utsökningslag upptogos sålunda regler om verkställighet av skiljedom i 46 §, enligt vilken verkställighetsförordnande skulle sökas hos överexekutor. Härefter utbyggde 1887 års skiljemannalag skiljemannainstitutet med åtskilliga bestämmelser, däribland regler om en särskild form av handräckning åt den part, vilkens motpart vägrade fullgöra sin genom skiljeavtalet åtagna plikt att utse skiljeman: överexekutor skulle göra detta i den tredskandes ställe. Vidare angåvos vissa formella ogiltighetsgrunder som kunde åberopas inför domstol genom klander av skiljedomen. I sin nya redaktion av år 1929 uppvisar lagen om skiljemän en långt gående detaljreglering av hithörande frågor, verkställd i syfte framför allt att ge garantier förskiljemännens opartiskhet.
    Förutsättningen för att skiljedomen skulle bli exekutionstitel var enligt vår äldre lagstiftning, att parterna utfäst sig att nöjas åt skiljemännens slut; i gällande rätt heter det härom, att, om parterna icke förbehållit sig klanderrätt, de anses ha utfäst sig att nöjas. Denna punkt ger anledning att anknyta till den danska rätten. Även där finnes ett gammalt grundläggande stadgande, om man så vill en motsvarighet till 4 kap. 15 § utsökningsbalken, men med en annan innebörd. Lagrummet återfinnes i Christian V:s Lov av år 1687, där det heter: »Dersom Parterne voldgive deris Sag og Tvistighed paa Dannemænd, enten med Opmand, eller uden, da hvad de sige og kiende, saa vit deris Fuldmagt dennem tillader at giøre, det staar fast, og kand ej for nogen Ret til Underkiendelse indstævnis, dog Kongen sin Sag forbeholden». Vad detta lagrum lägger vikten vid är sålunda, att skiljedomen icke får överklagas på materiella grunder. Lagen har efter orden icke uppställt som särskilt villkor för inträdet av denna bundenhet, att parterna skola ha utfäst sig att nöjas, men detta ligger troligen redan inneslutet i »voldgive», som betyder giva i någons våld. »Voldgive deris Sag» innebär i så fall ett förbehållslöst överlämnande av tvisten för slutligt avgörande.
    Det gamla danska stadgandet har icke som det motsvarande svenska

utbytts mot nyare och fullständigare regler utan utgör ännu den direkta grundvalen för det danska skiljemannainstitutet. Sådant detta nu framträder är det ett resultat av utvecklingen i praxis och erbjuder just därför så mycket större intresse. Det blir möjligt att göra jämförelse mellan ett svenskt och ett danskt rättsinstitut, båda fyllande samma praktiska funktioner i rättssystem av i stort sett samma struktur, men det ena, det svenska, utvecklat med stöd av nyare lagstiftning, det andra fritt på grundval av en gammal rättssats. Vid en sådan jämförelse får man dock ej glömma, att naturligtvis en ömsesidig påverkan ägt rum såväl genom den dagliga samfärdseln mellan länderna som genom medvetna strävanden sådana som t. ex. de som fått uttryck i de nordiska juristmötena, där skiljemannainstitutet upprepade gånger varit överläggningsämne.
    Ovanstående reflexioner ha föranletts av den brett lagda skildring av det danska skiljemannainstitutet, som landsretssagförer BERNT HJEJLE lämnar i ett år 1937 utkommet arbete, vars titel läses ovan. Den jämförelse med svensk rätt, som författarens framställning föranleder, bekräftar, som ju måste vara tämligen självfallet, att spörsmål av större teoretisk räckvidd diskuteras ur ungefär samma synpunkter i dansk som i svensk rätt, medan åter i fråga om de praktiska detaljerna råda betydande olikheter. Ibland är man kanske benägen att betrakta som en fördel, att domstolarna icke bindas för hårt genom lagstiftning som berövar dem möjligheten att i det enskilda fallet laga efter lägligheten —en god och beskedlig domare är ju bättre än god lag — och man vill då gärna se belägg för att ett sådant betraktelsesätt är riktigt. Det är emellertid lika gott att först som sist erkänna, att skiljedomsinstitutets utveckling snarast ger stöd för en motsatt uppfattning. Ty det kan icke råda något tvivel om, att den svenska skiljemannalagstiftningen gjortinstitutet i vår rätt vida hanterligare än det är i dansk rätt.
    Trots att författaren säger ifrån, att han icke är någon vän av alltför långt drivet teoretiserande, stannar han dock här och var för att göra principiella utredningar. En sådan (s. 53 ff.) gäller de i föreningsstadgar ofta förekommande klausulerna, enligt vilka tvister mellan föreningen och dess medlemmar skola undandragas domstolarna och avgöras av någon privat instans. Frågan om dylika klausuler var överläggningsämne vid det fjortonde nordiska juristmötet, och inlägg gjordes från olika håll, även svenskt. Man har funnit, att dessa klausuler ofta lämna avgörandet av tvisten till ett föreningens eget organ eller om icke eget så dock ett föreningen så närstående organ att avgörandets opartiskhet blir tvivelaktig. Därmed väckes spörsmålet, om domstol behöver respektera ett dylikt avgörande. För svensk rätts vidkommande ligger nära till hands att avfärda hela frågan med en hänvisning till den princip som fått uttryck bland annat i lagen om ekonomiska föreningar 90 §, enligt vilken skiljedomsklausul i förenings stadgar äger samma verkan som skiljeavtal. Som framgick av nyssberörda inlägg från svensk sida — av RAGNAR BERGENDAL — är saken dock ingalunda så enkel. Frågan är i och för sig av avsevärd betydelse, eftersom den rör

sådant som förenings möjlighet att föranstalta om uteslutning av medlem och därmed beröva honom hans insats i föreningen eller hans av medlemskapet beroende utkomstmöjligheter, och väl värd att ställas under debatt. I dansk rätt har en dylik diskussion pågått och avsatt resultat i praxis; de distinktioner man därvid gjort förtjäna beaktande även hos oss.
    I skiljeavtalet kunna parterna ge uttömmande bestämmelser om skiljemännen, deras antal och tillsättande. Ofta ges avtalet i dansk rätt innebörden, att vardera parten utser en skiljeman. Skulle part vägra fullgöra sitt val av skiljeman, berättigar detta enligt författaren icke motparten att utan vidare betrakta skiljeavtalet som hävt, utan han får gå till domstol och utverka åläggande för förstnämnda part att utföra sin skyldighet. Om emellertid de två skiljemännen behörigen utsetts men icke kunna enas om skiljedomen, har tydligen förfarandet strandat, om icke skiljeavtalet innefattar ytterligare en regel för detta fall; en sådan förekommer efter vad det vill synas ganska regelbundet av innehåll, att en tredje skiljeman, den gamla lagens Opmand, nu skall utses. Rörande Opmandens kompetens råder tvekan; denna gäller, huruvida han är befogad att ensam avgöra saken utan hänsyn till de ståndpunkter skiljemännen intagit, eller om han har att ansluta sig till den enes mening och därigenom skapa majoritet för den. — I jämförelse med dessa regler framstå den svenska lagens dispositiva bestämmelser om verkan av parts obstruktion, om skiljenämndens sammansättning och dess beslut som vida ändamålsenligare.
    Skiljedomens rättsverkan ligger enligt dansk rätt främst däri, att den vinnande parten kan vid domstol i mål angående det i skiljedomen fastställda rättsförhållandet yrka få dom i överensstämmelse med skiljedomen. I denna process kan motparten väcka påstående om att skiljedomen icke gäller på grund av formella brister (s. 178—179). Fastställelseprocess med skiljedomens egen giltighet till föremål anser författaren tänkbar i den formen, att den part som i skiljedomen tilldömts något yrkar att skiljedomens giltighet skall domfästas. Eftersom författaren i detta sammanhang (s. 147) icke berör det mera närliggande alternativet, att part som i skiljedomen förpliktats till något väcker talan med påstående att den skall förklaras ogill, föranledes man att antaga, att sådan rättegång, som skulle utgöra viss motsvarighet till klander enligt den svenska skiljemannalagen, är sällsynt.
    Författaren har fullständigat sin framställning av den danska rätten med en utförlig redogörelse för skiljemannainstitutets ställning i utländsk rätt, och han återger även reglerna i den svenska skiljemannalagen och 46 § utsökningslagen. Den sistnämnda väcker ej hans gillande. Han framhåller (s. 338), att, samtidigt med att man bör möjliggöra en rask exekution för den vinnande, man bör ge den tappande tillfälle att få framföra alla sina invändningar mot skiljedomens giltighet, förrän exekution kan komma ifråga. »Svensk Ret har forstaaet dette Kravs Berettigelse og som nævnt modificeret sit Standpunkt derhen, at ogsaa naar Domfældte sandsynliggør, at en Domstolsgrund (klanderanledning

som motsats mot nullitetsfel) foreligger, gaar Sagen til Domstolene. Men heller ikke denne Ordning synes at være legalt anbefalelsesværdigt. Dels lægger det et vanskeligt Skøn paa den eksekverende Myndighed, og dels fører det til en dobbelt Ulejlighed: først skal man overfor Fogeden (överexekutor) sandsynliggøre, at en Domstolsgrund foreligger, og dernæst overfor selve Domstolen bevise, at den foreligger. Det forekommer nok saa reelt at faa en Afgørelse straks og køre alle Kanonerne frem for en og samme Myndighed» (s. 338). Här har man till en början svårt att följa författaren. Det avgörande svaranden vill ha är ju, att exekutionsförordnande ej ges. För ändamålet erbjuder 46 § honom just att »köra fram alla kanonerna» och stadgar, att överexekutor skall till hans förmån beakta icke blott ogiltighetsgrund han förmått styrka utan även, där fråga är om klandergrund, sådan vars existens han endast kan göra sannolik. Ett krav på att överexekutor skulle träffa »avgörande» i fråga om klandergrunden skulle väl innebära, att han icke beaktade den såvitt ej svaranden förebringade full bevisning. Detta skulle tydligen försvåra, ej förbättra svarandens ställning. Emellertid förstår man författaren bättre när man längre fram (s. 342 ff.) finner honom de lege ferenda förorda, att verkställighetsförordnandet ges av domstol. Det är denna myndighet som enligt hans mening därvid skall definitivt avgöra frågan om skiljedomens giltighet.
    Är man pedantisk, kan man givetvis finna ett och annat att anmärka på i författarens framställning, såsom då han på tal om förmyndares befogenhet att sluta skiljeavtal för myndlingen låter undfalla sig (s. 49 not), att honom veterligen detta spörsmål icke berörts i svensk rätt. Redan NEHRMAN uttalar den meningen, att förmyndare ej kunna, utan fruktan för påtal, ställa den omyndiges tvister under kompromiss, en synpunkt som TRYGGER närmare utvecklat i sin av författaren omnämnda avhandling om skiljemannaförfarandet i Tidsskrift for Retsvidenskab 1895.
    Författarens arbete vittnar om en imponerande beläsenhet, och de talrika hänvisningarna till rättsfall visa ingående förtrogenhet med danskt rättsliv. Den som önskar fördjupa sitt vetande inom ifrågavarande del av processrätten äger i författaren en pålitlig vägvisare.

Hadar Berglund.