Om anstånd med verkställande av frihetsstraff. Genom lag den 10 mars 1922 om anstånd för visst fall med verkställighet av straff stadgas, att till frihetsstraff dömd person, som före straffets påbörjande visar, att han hos Konungen sökt befrielse från straffet genom nåd, skall erhålla anstånd med verkställigheten av straffet i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i nådefrågan. Lagen, som tillkom för att undanröja bestående oklarheter, stadgar såsom förutsättning för anståndet, att sökanden dels icke är häktad, dels icke kan befaras avvika, dels ock icke redan fått tidigare nådeansökan i samma sak avslagen. I andra fall finnes inga bestämmelser om rätt att vinna anstånd med verkställigheten av frihetsstraff. I sakens natur ligger dock att verkställigheten vid svårare sjukdom på läkares bud måste uppskjutas. Härvidlag torde väl i avsaknad av direkta lagbestämmelser de allmänna reglerna om laga förfall tillämpas.
    För person, som ej kan åberopa sjukdom, är enligt nuvarande förhållanden enda möjligheten att vinna anstånd att genast efter domens lagakraftvinnande ingiva ansökan om nåd. Jag torde knappast misstaga mig, om jag uttalar en förmodan att flertalet nådeansökningar

 

404 CURT EKDAHL.tillkommit utan annat förnuftigt syfte än att bereda den dömde ett skäligt rådrum med straffets verkställande. Att ansökningen skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall, är sålunda i dessa fall redan från början uteslutet, något som sökanden själv mycket väl förstår.
    Denna sakernas ordning kan knappast anses rationell. Det kan ej vara rimligt, att Kungl. Maj:ts tid skall tagas i anspråk för prövning av ett betydande antal nådeansökningar, som ur nådeinstitutets egen synpunkt måste framstå såsom meningslösa. Den praktiserande advokaten ställes ofta inför frågan, om han över huvud kan lämna sin medverkan till uppsättande och ingivande av nådeansökningar av detta slag. Många torde också de ansökningar vara, som redan på detta tidiga stadium stoppas.
    Å andra sidan kan man ej blunda för, att ett fullt legitimt behov av ett kortare anstånd kan vara för handen. Alldeles särskilt är detta fallet, då frihetsstraffet ådömts av Kungl. Maj:t själv och alltså varje appell är utesluten. Då utslaget ofta kommer helt oförberett och omedelbart befordras till verkställighet, kunna förvisso stora svårigheter uppstå ej blott för den dömde och hans familj utan även för andra, som äro av honom beroende. I ett av mina senaste fall, där fråga uppkom om att söka nåd uteslutande för att vinna en eller annan månads anstånd med verkställigheten, rörde det sig om en byggnadsarbetare, som åtagit sig att utföra vissa byggnadsarbeten, som ovillkorligen måste vara färdiga till den 1 oktober. I slutet av augusti dömdes han av Kungl. Maj:t till en månads fängelse för rattfylleri. Då hans arbetsgivare uppgav sig ur stånd att skaffa annan arbetskraft, var det uppenbart, att stor risk förelåg för att: helt utomstående personer oförskyllt skulle tillfogas obehag och lidande, därest anstånd med straffets avtjänande ej stode att erhålla. Fallet är säkerligen endast ett bland många.
    Man måste därför fråga sig, om det ej vore på tiden att även beträffande frihetsstraffen något lätta på den gamla principen, att utdömt straff omedelbart skall avtjänas. Att den dömde omedelbart bestraffas, kan knappast anses som ett så stort samhällsintresse, att icke samhället skulle tåla vid att, då skäl därtill äro, bevilja ett kortare anstånd, om därigenom straffets verkningar för andra än den dömde själv kunna mildras eller helt elimineras. För min del kan jag icke finna annat, än att en moderat reform här väl vore på sin plats.
    En annan fråga är reformens innehåll och räckvidd. Klart är därvidlag, att det ej kan bliva fråga om något mera betydande anstånd, samt att det, åtminstone därest anståndet skulle omfatta mer än några få dagar, måste fordras tungt vägande skäl för dess beviljande. Måhända kan det, till undvikande av att vederbörande anståndsmyndighet alltför överhopas med ansökningar, vara lämpligt att giva redan polischef möjlighet att utan vidare omgång och prövning av skälen bevilja intill t. ex. sju dagars anstånd. Önskas därutöver ytterligare anstånd, skall ansökan härom ingivas till och prövas av länsstyrelsen, som, om synnerliga skäl därtill äro, må bevilja ytterligare anstånd under högst en månad. Möjlighet att därutöver erhålla anstånd, torde näppeligen

OM ANSTÅND MED VERKSTÄLLANDE AV FRIHETSSTRAFF. 405vara av behovet påkallad. Man må akta sig att gå för långt, åtminstone innan man i praktiken sett verkningarna av en mera begränsad reform.
    Den föreslagna reformen torde knappast komma att i någon högre grad betunga länsstyrelserna. Säkerligen kommer antalet ansökningar att bliva jämförelsevis begränsat. Varje ärende kommer vidare att bliva rätt enkelt, då, i motsats till nådeärenden, inga rättegångsprotokoll behöva föredragas. Över huvud torde akten ej komma att bestå av mer än en kortare ansökan och några helt korta intyg eller andra bilagor. Ärendena böra därför kunna föredragas ledan samma dag eller senast dagen efter, de inkommit.

Curt Ekdahl.