Grundlag och strafflag. Sedan 1938 års riksdag bifallit en k. prop. (nr 146) om upphävande av StrL 13: 2 fr. o. m. 1 jan. 1939, tillstyrkte konstitutionsutskottet bifall till en k. prop. (nr 147) om sådan ändring av tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 13, att vad däri motsvarade StrL 13: 2 skulle utgå; denna ändring kunde dock allenast antagas såsom vilande och dess slutliga godkännande beror av riksdagens beslut vid senare riksdag, sedan allmänna val ägt rum till andra kammaren. Härav blir en följd, att under mellantiden, efter 1 jan. 1939, hänvisningen i tryckfrihetsförordningen till allmänna lagen blir till synes meningslös, enär i denna punkt StrL efter sagda dag icke innehåller någon bestämmelse, som kan tillämpas på det i tryckfrihetsförordningen alltfort omtalade brottet.
    Naturligast hade uppenbarligen varit, att strafflagsändringen icke fått träda i kraft, förrän tryckfrihetsförordningen definitivt ändrats. Men då man ville få den förra att gälla redan med ingången av 1939 och i och för sig härför intet hinder mötte, hade varit riktigast att genom en övergångsbestämmelse sörja för att hänvisningen till allmänna lagen ej kommit att, åtminstone till synes, sväva i luften; lagrådet, som icke har att yttra sig i grundlagsfrågor, hade emellertid icke tillstyrkt någon sådan och departementschefen gjorde heller icke något förslag härom, lika litet som första lagutskottet — att konstitutionsutskottet icke ägde befogenhet härtill är uppenbart. Frågan, huru förhållandet skall bedömas, så länge ändring ej skett i tryckfrihetsförordningen, kräver dock ett svar. För den vanliga juristuppfattningen lärer svaret bliva det, att under denna tid intet straff kan utkrävas för brott enligt tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 13, i den del som motsvarats av StrL 13:2, och måhända går denna uppfattning ända därhän, att den anser tryckfrihetsförordningens brottsbegrepp i detta stycke de facto rent av satt ur kraft oberoende av att tryckfrihetsförordningen såsom grundlag ej kan ändras i denna ordning. Från statsrättslig och grundlagsenlig synpunkt kan emellertid denna uppfattning icke godtagas, och frågan förtjänar därför särskild belysning.
    Att ett stadgande har formell grundlags karaktär innebär att detsamma varken kan ändras eller upphävas annat än i viss försvårad ordning. Det är visserligen möjligt att genom uppkomsten av viss pra-

 

xis, som under längre tid fortsätter utan vederbörlig gensaga, oaktat tillfälle ges till sådan, efter hand en konstitutionell sedvanerätt kan uppstå vid sidan av eller t. o. m. emot grundlagens bestämmelser, men en sådan utveckling kan aldrig erhålla omedelbara rättsverkningar; skall en ändring ske med sådan verkan, förutsättes städse beslut i laga ordning. Grundlagens kraft medför i följd härav, att den får högre dignitet än annan lag och att den för vanlig lagstiftning gällande regeln, att nyare lag upphäver äldre ipso facto, där ej annat stadgats, icke blir tillämplig på förhållandet mellan grundlag och annan lag.
    Om alltså i grundlag givits bestämmelser, som anknyta till förhållanden, vilka reglerats genom vanlig lag, kunna dessa förhållanden, i den mån grundlagen förutsätter dem såsom nödvändiga för grundlagsbestämmelsernas tillämplighet, icke omregleras utan samband med grundlagsändring. Exempelvis kunna, i den mån grundlag bygger första kammaren på val genom landsting och vissa stadsfullmäktige, dessa landsting och stadsfullmäktige icke upphävas förrän grundlag upplöst sambandet, men väl kan deras sammansättning och organisation fritt förändras. Lika litet kunna krigsdomstolarna avskaffas, så länge grundlagen bygger HD:s sammansättning i vissa militära mål på dessa domstolars existens, även om deras organisation fritt må ändras. Och skulle grundlag, såsom ej sällan sker, hänvisa till allmän eller särskild lag, måste denna så länge hänvisningen gäller, innehålla de nödiga stadganden, som grundlagen förutsätter; sålunda skall så länge RF § 33 är i kraft, alltid finnas en naturalisationslag, den må sedan innehålla annat och mera än naturalisationsreglerna. På samma sätt måste, när fråga blir om straff för handling, som grundlag betecknat som brott, men beträffande vars bestraffande den hänvisat till allmän lag, den allmänna lagen ge nödig vägledning i fråga om straffet.
    I § 3 13: o TF stadgades usprungligen följande:
    »Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon last, särdeles den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom främjandet af ett fördärfligt lefnadssätt åsyftas; brottet skall umgällas med femtio till ett hundrade riksdalers böter och skriften konfiskeras.»
    År 1865—1866 ändrades bestämmelsen så att brottet skall »straffas enligt allmän lag» och skriften konfiskeras. Ändringen stod i samband med nya strafflagens antagande. Från att 1812 års TF i sitt ursprungliga skick för alla fall utom ett angivit straffsatsen i en viss paragraf eller undantagsvis ett visst kapitel i missgärningsbalken såsom tillämpligt, skedde då den ändringen att beträffande icke mindre än tio av de tretton momenten i § 3 hänvisning beträffande straffet skedde till »allmän lag». Till stöd härför anförde konstitutionsutskottet i sitt till grund för ändringen liggande memorial nr 16 år 1862/63 bl. a. följande:
    »Sedan Kongl. Maj:t täckts till Rikets nu församlade Ständer öfverlemna förslag till ny strafflag, hvilket för närvarande är på Rikets Ständers pröfning beroende, har Konstitutions-Utskottet fästat uppmärksamhet på vigten deraf, att, för den händelse nämnda förslag skulle blifva såsom lag gällande,

de i grundlagarne förekommande straffbestämmelser, såvidt ske kan, lämpas efter dem, som i lagförslaget äro för motsvarande fall föreskrifna. Man finner nemligen i grundlagarne åtskilliga stadganden, som dels lyda å andra straffarter än lagförslaget bestämmer, dels i öfrigt icke öfverensstämma med hvad der för likartade fall är stadgat, dels ock hänvisa till lagrum, som genom den nya lagen komme att upphäfvas. Det blifver således nödvändigt, att grundlagarne i dessa delar ändras, och Utskottet finner den omständighet, att strafflags-förslaget ännu icke blifvit slutligen pröfvadt, så mycket mindre böra utgöra hinder för Utskottet att nu framlägga förslag till de erforderliga grundlagsförändringarne, som af den pröfning, Rikets Ständer redan egnat förstnämnda förslag, visar sig, att någon väsendtlig skiljaktighet icke förefinnes i afseende å de lagrum, hvilka afse de i grundlagarne omförmälda brott, och de grundlagsändringsförslag, Utskottet framställer, i allt fall först under nästa riksdag kunna till slutligt afgörande förekomma.
    I dessa ändringsförslag har Utskottet öfverallt, der tvekan ej kan uppstå om hvilken af strafflagens bestämmelser är tillämplig å det fall, som i grundlagen omförmäles, endast åberopat allmänna lagen, hvarigenom förekommes hvad eljest, i följd af den skiljaktiga handläggning, som är föreskrifven för grundlags- och för lagförändringar, lätt kan inträffa, att, sedan en lagförändring blifvit tillvägabragt, stadganden i strid dermed eller hänvisande till lagrum, som icke längre äro gällande, qvarstå i grundlagen. Der åter den förbrytelse, som i grundlagen omnämnes, ej i strafflagen förekommer eller ej der är så rubricerad, att icke ovisshet möjligen skulle kunna ega rum vid tillämpningen, har bestämdt straff eller bestämdt lagrum blifvit utsatt.»

    År 1900 erhöll § 3 13:o följande lydelse:

    »Framställning som sårar tukt och sedlighet; brottet skall straffas enligt allmän lag och skriften konfiskeras.»

    Sedan strafflagens 18 kap. 13 § 1910 ändrats erhöll § 3 13:o TF år 1912 följande lydelse:

    »Framställning, som sårar tukt och sedlighet; utbjudande till salu af föremål, som är afsedt för otuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge; samt, under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, försök att förleda till användande af föremål, som nu sagts, och meddelande af anvisning om sättet för deras användande; brottet skall straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.»

    Av konstitutionsutskottets ovan anförda yttrande vid 1862—63 års riksdag framgår med all önskvärd tydlighet, dels att en bestämd skillnad statsrättsligt göres mellan ändring och upphävande, dels att den skillnad, som man stundom trott sig finna mellan straffs utsättande direkt i grundlag och allenast en hänvisning till allmän lag beträffande straff, nämligen att i förra fallet grundlagen ansett brottet vara av säregen och svårare natur än i det senare, är felaktig: grundlag hänvisar till allmän lag, så snart detta är möjligt genom likartade brottstypers upptagande i denna, men om och när så icke är fallet, skall grundlagen själv innehålla straffbestämmelsen, och detta förhållande kan ändras allteftersom allmänna lagen ändras därhän att hänvisning blir möjlig eller icke längre förblir möjlig — någon som helst art- eller ens gradskillnad finnes här icke, utan fråga är allenast om enklaste sättet att ernå dels enhetlighet i de fall då samma brott kan begås på sätt grund-

lag beskriver och på sätt allmän lag säger, dels särskild reglering i de fall, då brottet icke förekommer i allmän lag.
    I de fall åter, då lagstiftaren underlåtit att i grundlag insätta straffbestämmelser, sedan motsvarande stadganden i allmän lag upphävts, och icke heller ersatt dessa med särskilda regler, så vitt fråga är om det fortfarande i grundlag beskrivna och såsom straffbart betecknade brottet, lärer icke annan möjlighet finnas än att anse antingen grundlagens stadgande såsom en lex imperfecta eller den allmänna lagens tidigare stadgande icke upphävt i vad det grundlagsmässigt hänför sig till det i grundlag beskrivna brottet: det senare innebär då, att ex analogia det straff, som tidigare skolat följa på samma brott, så vitt det är i grundlag reglerat fortfarande gäller — det förra åter skulle innebära att grundlag, som icke är eller avser att vara en lex imperfecta, detta oaktat skulle förändras till en sådan i en ordning, som icke är grundlagsenlig. Valet mellan dessa båda möjligheter är från statsrättslig synpunkt icke det minsta tvivelaktigt och medför, att den i övrigt upphävda straffbestämmelsen i allmän lag fortfar att gälla för de brott, densamma enligt grundlag tidigare omfattat och fortfarande måste omfatta.
    Detta förhållande kan synas chockerande, men vid närmare eftertanke och med beaktande av gällande statsrättsliga principer, vilka icke äga mindre, utan snarare större giltighet än den vanliga lagstiftningens, bör riktigheten av det sagda kunna både inses och erkännas. Erinras bör dessutom, att, oavsett huruvida straff under angivna förhållanden in casu skulle ådömas eller icke, kvarstår alltjämt konfiskeringspåföljden, vilken direkt stadgats i tryckfrihetsförordningen själv § 3: 13 och icke kan lagligen åsidosättas, så snart tryckfrihetsbrottet konstaterats i enlighet med beskrivningen därav i samma grundlagsrum.
    Härtill kommer ännu en omständighet, som må till jämförelse framhållas. Det förhåller sig nämligen så, att icke blott grundlag stiftas, ändras och upphäves i annan ordning än vanlig lag, utan detsamma gäller, ehuru på annat sätt, också om kyrkolag: kyrkolag kan ej ändras eller upphävas utan kyrkomötets samtycke, och om ett lagstadgande, som vid stiftandet fått kyrkolags karaktär, sedermera skulle utan ändring överflyttas till annan lag än den vari det först förekom, kan detsamma uppenbarligen icke härigenom förlora sin kyrkorättsliga natur så vitt gäller innehållet, utan förblir såsom kyrkolag gällande i sin första form, ehuru det såsom borgerlig lag flyttats in i annan borgerlig lag. Detta har, som bekant, inträffat med §§ 1, 2, 3 och 8 av kap. 4 i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, vilka uttryckligen godkänts av kyrkomötet och promulgerats som »kyrkolag», med upphävande av kap. 15 och 16 i allmänna kyrkolagen, men vid antagandet av 1920 års nya giftermålsbalk i oförändrad form inflyttades i dess kap. 4 såsom §§ 1, 2, 3 och 8 utan att därvid kyrkomötet behövde eller kunde höras eller samtycka, då det allenast var fråga om den yttre gestaltningen av en borgerlig lag, men icke om ändring eller

upphävande av den kyrkolag, som 1915 antagits. Eller med andra ord, ehuru 1915 års lag i nu angivna stycken formellt upphävdes såsom borgerlig lag 1920, kvarstår den i samma stycken såsom kyrkolag — det kan ju icke med något som helst fog ifrågasättas att 1915 års chef för justitiedepartementet skulle hava vilselett kyrkomötet därhän, att den redan då förutsedda nya giftermålsbalkens antagande skulle medföra upphävande av sagda bestämmelsers kyrkolagsnatur. Ställningen är beträffande allmänna lagen och grundlagen principiellt densamma som beträffande sagda kyrkolag, så vitt fråga är om ett »upphävt» stadgandes fortsatta giltighet i annat sammanhang.
    Till sist må göras ett påpekande, som icke saknar sitt intresse. När konstitutionsutskottet 1938 tillstyrkte ändringsförslaget beträffande tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 13, uttalade utskottet i sin motivering bl. a. att detta grundlagsstadgande icke kunde upphävas genom den föreslagna ändringen i strafflagen, och ville därmed understryka, att frågan om straffs ådömande eller icke lämnades till domstolarnas prövning i varje särskilt fall, utan att utskottet tog ställning till spörsmålet: lex imperfecta eller fortsatt analogisk tillämpning av StrL 13:2. Detta uttalande uteslöt första kammaren, medan andra kammaren lämnade detsamma orört. Skiljaktigheterna mellan kamrarna i denna del kunde emellertid icke erhålla någon rättslig verkan, eftersom ingen skrivelse från riksdagen kunde avgå: den av båda kamrarna godkända texten blev vilande och med motiveringen hade riksdagen icke att taga någon befattning. Resultatet av första kammarens beslut blev sålunda allenast det, att kammaren, som icke behövt godkänna motiveringen, utan blott klämmen, nu likväl genom särskilt beslut gjorde detta med undantag av berörda uttalande däri. Huruvida häri får inläggas att kammaren ogillade uttalandet — något sådant ogillande var ej föreslaget, utan endast ett strykande — eller att kammaren ville lämna frågan öppen, är tämligen likgiltigt. I varje fall har icke riksdagen som sådan tagit ställning. Och frågan är en sådan fråga, som icke avgöres genom voteringar, utan genom vetenskaplig analys.

C. A. Reuterskiöld.