Den nya engelska skilsmässolagen. 1937 är ett viktigt årtal i den engelska familjerättens historia. Då genomfördes nämligen en reform av skilmässolagen, som sedan länge krävts av en allt starkare opinion. Dess nödvändighet, särskilt i fråga om införandet av andra skilsmässoorsaker än horsbrott, hade även officiellt konstaterats redan av en år 1909 av regeringen tillsatt kommission.1 Trots detta hade under det följande kvartsseklet ingen regering vågat framlägga förslag till den reform, som kommissionen påyrkade — framför allt av fruktan att mobilisera den särskilt i underhuset starka oppositionen mot reformen. Motionsvägen ha visserligen sedan dess åtskilliga reformförslag framlagts, men de ha alla fallit på underhusets främst av religiösa skäl motiverade motstånd. Nu har det emellertid lyckats en enskild parlamentsledamot att lotsa ett tämligen genomgripande — om också ej radikalt — reformförslag genom parlamentsbehandlingens besvärliga farvatten. Förslagsställaren, A. P. HERBERT, författaren till tendensromanen »Det oheliga äkta ståndet» (»The Unholy Wedlock»), har därmed haft triumfen att själv få förverkliga sin boks syfte.2
Det såg emellertid länge ut som om detta reformförslag skulle få dela sina många föregångares öde att falla i underhuset, trots att det formulerats med avsikt att så litet som möjligt stöta de kyrkliga synpunkterna. Icke minst gällde det att övervinna de stora svårigheter, som alltid möta parlamentsmedlemmarnas egna förslag, svårigheter, som bero på underhusarbetets tekniska anordning och som göra det hart när omöjligt att få plats på dagordningen för de olika läsningarna av ett sådant lagförslag. (Endast ett fåtal debattimmar i veckan stå nämligen till förfogande för annat än regeringsärenden, något som i hög grad begränsar den i princip fria motionsrätten.) I ett avgörande skede räckte dock regeringen förslagsställaren en hjälpande hand och sedan förslaget väl antagits i underhuset, mot endast 39 röster, gick behandlingen i överhuset betydligt lättare. Någon principvotering påkallades där över huvud icke.
Den nya lagen, »Matrimonial Causes Act, 1937», utfärdades den 30 juli 1937 och trädde i kraft den 1 januari 1938. Den gäller endast England och Wales. (Den skotska lagen är så till vida mer modern än den engelska, som den sedan över 300 år medgivit skilsmässa på grund av egenvilligt övergivande under mer än fyra år.)
Lagen har försetts med en förklarande ingress, vari dess syfte angives vara bl. a. »the true support of marriage», minskandet av illegala förbindelser och anstötliga rättegångar, lättandet av prästerskapets samvetsbörda och återställandet av respekten för lagarna.1
Lagens karaktär av kompromiss framgår särskilt av en bestämmelse, som icke återfunnits i tidigare reformförslag och torde vara unik för engelsk rätt, nämligen att talan om äktenskapsskillnad över huvud icke kan upptagas, förrän tre år förflutit från äktenskapets ingående (§ 1). Detta gäller vilken skillnadsgrund som än åberopas, och innebär sålunda i förhållande till äldre rätt ett nytt hinder för erhållande av skillnad på grund av äktenskapsbrott. I förslaget hade denna »karenstid» satts till fem år, men överhuset nedsatte perioden till tre år. På överhusets förslag tillades dessutom en bestämmelse att skillnad under äktenskapets tre första år kan meddelas i särskilt trängande fall, d. v. s. i fall av »exceptional hardship» för käranden eller »exceptional depravity» å svarandesidan. Då tolkningen av ordet »exceptional» lätt kan växla, får domstolens diskretionära prövningsrätt här en avgörande betydelse. Vid avgörandet av denna fråga skall domstolen enligt lagen taga hänsyn särskilt till barnens bästa och till sannolikheten av en försoning mellan makarna före treårsperiodens utgång.
Ett annat medgivande åt de kyrkliga synpunkterna utgör lagens bestämmelser att präst inom anglikanska kyrkan icke är skyldig viga frånskild person, vars förutvarande make ännu är i livet. Han kan även vägra att upplåta sin kyrka till sådan vigsel — därest exempelvis annan präst skulle vara beredd förrätta vigseln (§ 12).
Den viktigaste nyhet, som lagen innebär, är införandet av nya grunder för äktenskapsskillnad (§ 2). Enligt hittills gällande lag utgör som bekant horsbrott den enda skillnadsgrund, som kan åberopas av båda makarna; dessutom kan hustrun begära skillnad, därest mannen gjort sig skyldig till våldtäkt eller otukt mot naturen. De nya skillnadsgrunderna, vilka alla kunna åberopas av vardera maken, äro:
1. övergivande utan orsak under minst tre år i följd omedelbart före talans väckande;
2. grymhet (cruelty). Lagen giver icke någon närmare bestämning av begreppet grymhet, men då sådan tidigare utgjort skäl för separation, har i praxis därmed förståtts icke blott fysisk misshandel utan även varje annan behandling, som äventyrar den kroppsliga eller andliga hälsan;
3. obotlig sinnessjukdom, som under minst fem år omedelbart före talans väckande varit föremål för visst slag av sinnessjukvård.
Lagförslaget upptog ytterligare två skillnadsgrunder, som stått på reformprogrammet alltsedan det av 1909 års kommission framlagda förslaget, nämligen obotlig vanedryckenskap och till frihetsstraff förvandlat dödsstraff.
Den nya lagen bibehåller de för engelsk rätt utmärkande reglerna om domstolens skyldighet att avvisa skillnadsyrkandet, för det fall att parterna i samförstånd tillskapat en skillnadsgrund (collusion) eller käranden samtyckt till (connivance) eller förlåtit (condonation) det äktenskapsbrott, som åberopas som skillnadsgrund. Dessa regler få nu vidgad betydelse på grund av de nya skillnadsgrunderna, särskilt med hänsyn till möjligheterna att i samförstånd framkalla en sådan skillnadsgrund som övergivande. De nya bestämmelserna (§ 4) inskärpa ytterligare domstolens skyldighet att ex officio undersöka fakta i målet »så långt som den rimligen kan», och särskilt huruvida »collusion» föreligger eller, då horsbrott eller grymhet åberopas, huruvida käranden därtill givit sitt samtycke eller sin förlåtelse. Dessa regler kunna exempelvis föranleda domstolen att inkalla andra vittnen än de av parterna åberopade, att såsom vittne höra kärandens advokat eller att inkalla svaranden, därest han icke inställt sig.
Vidare har domstolen, liksom tidigare, en diskretionär rätt att ogilla talan på grund av visst annat förhållande från kärandens sida, nämligen om han: 1. begått äktenskapsbrott; 2. låtit oskäligt lång tid förflyta, innan talan väckes; 3. gjort sig skyldig till grymhet gentemot svaranden; 4. övergivit svaranden, innan denne förövat det horsbrott eller den grymhet som åberopas som skillnadsskäl; eller 5. gjort sig skyldig till sådan medveten försummelse eller sådant uppförande, som kan hava medverkat till ett av honom åberopat äktenskapsbrott, övergivande eller sinnessjukdom.
Separationsinstitutet (judicial separation) undergår genom den nya lagen (§ 5) endast mindre förändringar. Samtliga skillnadsgrunder kunna nu åberopas för begäran om separation. Detta innebär i förhållande till äldre rätt dels införandet av en ny separationsgrund, sinnessjukdom, och dels en skärpning av villkoren för separation på grund av övergivande: förut kunde separation erhållas efter blott två års övergivande, medan nu för både separation och skillnad fordras tre år. Dessutom har den nya lagen bibehållit två enligt tidigare lag gällande separationsgrunder, som icke samtidigt utgöra skillnadsgrunder, nämligen 1. varje omständighet, som före 1857 års reform1 berättigat till skillnad »a mensa et thoro», samt 2. underlåtenhet att efterkomma domstols beslut om återupptagande av den äktenskapliga sammanlevnaden (»Decree of restitution of conjugal rights»), d. v. s. en av domstolen utfärdad anmaning till den make, som gjort sig skyldig till förlöpande, att inom viss tidsfrist återvända till den övergivne. Då underlåtenhet att efterkomma beslutet betraktas som övergivande, finnes här en »genväg» för erhållande av separation på grund av övergivande, som icke varat i tre år.
Vad i skillnadsmål gäller i fråga om domstolens skyldighet att avvisa talan på grund av »collusion», samtycke eller förlåtelse och dess rättighet, att avvisa på grund av kärandens förhållande, gäller även imål om separation.
Frågan om separationens »konvertering» till äktenskapsskillnad var i lagförslaget reglerad på så sätt, att domstolen två år efter separationsbeslutet kunde på ansökan av endera maken förvandla separationen till äktenskapsskillnad (förslaget hänvisade i denna del bl. a. till den svenska giftermålsbalkens regler). Detta förslag godtogs dock icke av parlamentet, och den nya lagen medgiver sålunda icke skillnad enbart på grund av tidigare meddelad separation. Emellertid innehåller lagen (§ 6) vissa regler om meddelande av äktenskapsskillnad efter förutgången separation, innebärande i huvudsak följande: intet hinder finnes att efter meddelad separation erhålla skillnad på grund av samma orsak, som föranlett separationen (detta torde bliva av praktisk betydelse, om man exempelvis under de tre första åren efter vigseln erhållit separation); domstolen är vidare berättigad att anse separationsbeslutet som tillräckligt bevis (proof) för de fakta, som åberopats för separationsbeslutet, dock att käranden i varje fall måste inför domstolen framlägga sin bevisning (evidence). Med hänsyn till de stränga krav på domstolens officialprövning av målet, som lagen uppställer (jfr föreg. sid.), är det emellertid osäkert, om domstolarna i praktiken komma att avstå från upptagandet av självständig bevisning ens om fullständig sådan framlagts redan i separationsmålet.
Vid sidan av det egentliga separationsinstitutet (judicial separation), för vilket »High Court of Justice» är uteslutande forum, finnes i England ett institut av huvudsakligen samma juridiska innebörd, kallat »separation order». Ett sådant beslut, som även kan innefatta utdömandet av underhåll, meddelas av de s. k. »courts of summary jurisdiction».1 Detta institut har sin största betydelse för dem, som icke ha råd att processa vid High Court, och det öppnar framför allt utväg för fattiga och olyckliga hustrur att få ett exigibelt beslut om separation och underhåll. Hustrun har hittills kunnat erhålla en dylik order om separation och underhåll på en av följande grunder: 1. misshandel, 2. grymhet mot henne eller barnen, 3. övergivande, 4. avsiktlig försummelse av familjens underhåll, 5. medvetet nedsmittande med könssjukdom, 6. hustruns utnyttjande som prostituerad samt 7. vanemässig dryckenskap eller missbruk av narkotiska medel. För mannens anhållan om »separation order» har endast en av två grunder kunnat åberopas, nämligen, att hustrun 1. är hemfallen åt dryckenskap eller missbruk av narkotiska medel, eller 2. gjort sig skyldig till fortsatt grymhet mot barnen.
Enligt den nya lagen kan nu jämväl inför »courts of summary jurisdiction» horsbrott åberopas av båda makarna som skäl för separation. Samtidigt ålägger lagen dessa domstolar i huvudsak samma skyldighet, som åvilar High Court, att undersöka huruvida »collusion», samtycke eller förlåtelse föreligger med avseende å skillnadsgrunden, eller huruvida den påskyndats genom sökandens eget uppförande. I samtliga dessa fall är domstolen skyldig avvisa yrkandet (sålunda även i de fall, då High Court endast har diskretionär rätt att avvisa).
Det i billen ingående förslaget att utsträcka dessa domstolars kompetens till bevisupptagning och förberedande prövning av vissa skillnadsmål, som sedan skulle avdömas av High Court (SvJT 1936 s. 307 f.), antogs icke av parlamentet.
I olikhet med förslaget inför lagen ingen ändring beträffande formen för utslag i skillnadsmål: de komma alltjämt att givas i form av ett villkorligt beslut (decree nisi), så att slutligt utslag (decree absolute) kan meddelas först sex månader därefter, under förutsättning att under denna »prövotid» intet framkommit, som utgör hinder för bifall till talan (collusion etc.). Däremot har i lagen införts en bestämmelse, som medgiver jämväl svaranden rätt att påkalla slutligt utslag, om käranden försummar att begära det: därest den part, på vars talan »decree nisi» meddelats, icke inom tre månader efter det han tidigast kunnat ansöka om slutligt utslag (alltså inom nio månader efter »decree nisi») gjort sådan ansökan, äger domstolen på den andra partens framställning meddela slutligt utslag. Svaranden äger nämligen eljest över huvud icke rätt att framkalla sådant utslag.
Lagen inför en väsentlig förbättring av möjligheterna att i samband med skillnadsmålet pröva frågan om underhåll åt frånskild make och barn samt upphävande av eventuell egendomsgemenskap. Då i åtskilliga rättsfall en uppgörelse om skilsmässans ekonomiska sida ansetts tyda på sådant samförstånd, som utgör absolut hinder för skillnad, ha parterna i regel hittills icke vågat upptaga denna fråga, förrän efter »decree absolute» d. v. s. efter prövotidens utgång. I den nya lagen (§ 10) har nu införts en uttrycklig bestämmelse, att underhållsfrågan må upptagas till prövning, så snart talan om skillnad blivit väckt, dock att domstolen icke må meddela beslut i frågan, förrän ett »decree nisi» föreligger. Ändring har icke skett beträffande den hittills gällande regeln — intagen i de s. k. »Rules of Court» — att yrkande om underhåll icke får framställas senare än en månad efter »decree nisi».
En forumfråga av internationellt privaträttslig natur behandlas i § 13: däri införes ett undantag från den för engelsk rätt utmärkande regeln att hustru icke kan hava annat domicil än mannen, var hon än faktiskt må vara bosatt, och att domstolen i makarnas domicil är exklusivt forum. Den anförda regeln har gjort det praktiskt omöjligt för en hustru att i England vinna skillnad på grund av att mannen övergivit henne, om han nämligen jämväl blivit domicilierad utomlands. I praxis har visserligen undantag medgivits från regeln, men i vissa senare rättsfall har regeln upprätthållits. Den nya lagen fastslår nu, att mannens förvärvande av domicil utomlands efter att ha övergivit hustrun, icke inverkar på domstolens behörighet att pröva hustruns talan om äktenskapskillnad. Detsamma gäller om mannen utvisats ur England eller Wales.
Lagen inför även vissa nya skäl för äktenskaps återgång (»nullity») nämligen på grund av att endera maken: 1. vägrar äktenskaplig sammanlevnad, 2. lidit av sinnessjukdom eller fallandesjuka vid tiden för giftermålet, 3. vid äktenskapets ingående varit behäftad med smittosam könssjukdom, 4. vid giftermålet varit rådd med barn av annan än
andre maken. De tre sistnämnda återgångsskälen kunna dock ej åberopas, med mindre käranden: a. saknar kännedom därom vid giftermålet, b. väcker återgångstalan inom ett år efter vigseln, samt c. avstår från äktenskaplig sammanlevnad efter upptäckten av återgångsskälet (§ 7).
Slutligen reglerar lagen makes möjlighet att vinna äktenskapets upplösning genom andre makens dödförklaring på grund av bortovaro (§ 8). Därest make varit försvunnen i minst sju år och anledning saknas antaga, att han under denna tid varit vid liv, presumeras han vara död. I sådant fall meddelar domstolen, samtidigt med dödförklaring, ett beslut om äktenskapets upplösning i samma form som vid vanlig skillnad (decree nisi etc.).
Tage Grönwall.