Lag om avbrytande av havandeskap. Såsom förut i denna tidskrift omnämnts avgav lagrådet d. 30 okt. 1935 yttrande över den s. k. abortkommitténs förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap (se SvJT 1935 s. 608, varest redogörelse lämnas för huvudinnehållet såväl i kommittéförslaget som i lagrådets yttrande). Sedan befolkningskommissionen, till vilken därefter förslaget i vissa delar remitterats, d. 29 jan. 1937 avgivit yttrande i ärendet (se SvJT 1937 s. 347), har abortfrågan gjorts till föremål för kungl. proposition (nr 136) till innevarande års riksdag. Det i propositionen framlagda förslaget till lag om avbrytande av havandeskap, vilket i allt väsentligt vilar å den uppfattning beträffande lagstiftningens grunder varåt lagrådet givit uttryck i sitt yttrande, har på hemställan av första lagutskottet antagits av riksdagen med allenast några smärre avvikelser.
    Abortlagen innebär till en början att abortframkallning på medicinska skäl, vilken redan nu på grund av allmänna rättsgrundsatser anses tillåten, göres till föremål för reglering i lagen. Vidare medgives avbrytande av havandeskap på s. k. humanitära skäl — när havandeskapet uppkommit genom våldtäkt eller vissa andra kränkningar av kvinnans handlingsfrihet, eller av könsumgänge mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller mellan syskon, eller när kvinna vid hävdandet ej fyllt 15 år eller var sinnessjuk eller sinnesslö — samt på eugeniska indikationer, d. v. s. när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanslag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom. Beträffande fosterfördrivning på sociala grunder ansåg abortkommittén att avbrytande av havandeskap i sådana fall under vissa närmare angivna villkor borde vara tillåten. Enligt den av riksdagen antagna lagen skall emellertid, i likhet med vad som förordats av lagrådet och befolkningskommissionen, abortframkallning i förevarande hänseende vara medgiven allenast vid blandat medicinsk-sociala indikationer (utsläpade mödrar och liknande fall) men däremot icke vid rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt).
    När i lagen utsäges, att havandeskap må avbrytas när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, åsyftas med uttrycken »sjukdom»och »kroppsfel» fall av rent medicinsk indikation och med »svaghet» fall av blandat medicinsk-social indikation. Då i några i ärendet väckta motioner uttalats tveksamhet rörande innebörden av sistnämnda indikation, sådan den i lagtexten angivits, har utskottet ansett sig böra understryka att härmed avsåges att i nära överensstämmelse med lagrådets yttrande angiva envid tiden för abortfrågans prövning förefintlig så betydande kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan att en samvetsgrann läkare måste säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden under vilka kvinnan är hänvisad att leva, hon icke kan utan allvarlig och påtaglig fara för hälsan utstå den på-

frestning, som skulle föranledas av havandeskapet och förlossningen samt det späda barnets vård.
    De humanitära indikationerna ha angivits huvudsakligen genom en hänvisning till de paragrafer i strafflagen som kriminalisera förfaranden av de slag varom här är fråga (våldtäkt, blodskam etc.). Enligt den av riksdagen antagna lagen skall abortframkallning tillåtas, utöver de i prop. upptagna fallen, även för en kvinna som hävdats under de i 18 kap. 8 a § strafflagen angivna omständigheterna.
    Bland de i abortlagen upptagna garantierna mot missbruk märkes, att när havandeskapet uppkommit genom våldtäkt eller vissa andra kränkningar av kvinnans handlingsfrihet, abort icke må äga rum med mindre brottet, där så kunnat ske, åtalats eller angivits till åtal. Abort på eugeniska skäl ävensom abort å kvinna som på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden må ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen. I övrigt må havandeskap ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna för åtgärden vara förhanden.
    Ett flertal föreskrifter ha meddelats rörande lagens tillämpning i övrigt. Den träder i kraft d. 1 jan. 1939.

I. L.