LITTERATURNOTISER. 45CARL CHRISTIAN SCHMIDT. 1936 års lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt. Sthm 1937. A.-B. Fahlcrantz' boktryckeri. 131 s. Kr. 2.00.
I denna tidskrift (1937 s. 236) ha tidigare anmälts två kommentarer till den nya lagen om förenings- och förhandlingsrätt (numera behandlad även i NJA II 1937 s. 139). Den ena av dessa båda kommentarer hade tillkommit på initiativ från arbetsgivarsidan och den andra på initiativ från landsorganisationen. På arbetsmarknaden räknar man emellertid med tre parter, nämligen förutom arbetsgivare och arbetare även de anställda i inskränkt mening, dit man då räknar tjänstemän, bank- och kontorsanställda, arbetsledare m. fl. men icke egentliga kroppsarbetare och med dem likställda. På initiativ från denna tredje partssida, representerad av de anställdas centralorganisation (Daco), har nu utkommit en kommentar till den nya lagen, författad av t. f. sekreteraren i socialstyrelsen Carl Christian Schmidt. Kommentaren har sitt särskilda intresse därigenom att Schmidt dels deltagit i lagens förarbeten, dels ock såsom tjänsteman i socialstyrelsen har att syssla med dess tillämpning. I motsats till de båda tidigare kommentarerna upptager Schmidts kommentar ej blott själva lagen utan även tillämpningsföreskrifter, avseende bl. a. den även ur civilrättslig synpunkt intressanta anordningen, att huvudorganisationer av arbetstagare — alltså ett slag av ideella föreningar — kunna hos socialstyrelsen vinna en registrering med säregen verkan.
Nils Beckman.
YNGVE RUDBERG: Fången har ordet. Stockholm 1937. Diakonistyrelsens förlag. 425 s. Kr. 6.75.
Författaren, förutvarande fängelsepräst och särskilt känd som praktisk och initiativrik skyddsvårdsman, har tidigare utgivit ett större arbete: Innanför murarna (Stockholm 1933. Samma förlag), och anger i förordet till nu föreliggande bok, att denna kan betecknas som en fortsättning på den föregående. Medan han i det tidigare arbetet skärskådar straffverkställighetens problem »från fångvårdsmannens synpunkt», varvid författaren med stöd av egna erfarenheter och en aktningsvärd kriminalvetenskaplig beläsenhet nagelfar den i början av decenniet särskilt skarpa fångvårdskritiken, låter han nu »fången själv» komma till tals genom referat av f. d. fångars biografier och andra fångvården berörande skrifter. Men författaren har ej åsyftat att lämna någon vetenskapligt betonad sammanställning och analys, han har i stället valt att — synnerligen utförligt i vissa fall, kanske väl knapphändigt i andra — genom hopade citat förtälja om livsöden och händelser av både målerisk och livfull, trist och ödslig karaktär, från Lilja och Lasse-Maja till Wilde och Fuchs. För att ytterligare markera, att det ej är frågan om uteslutande för straffverkställigheten viktiga ting, har författaren uppdelat det använda materialet, över femtiotalet arbeten, ur följande huvudsynpunkter: fångvårdens, den litterära, vetenskapens, personlighetslivets, samhällsauktoritetens, den politiska och den religiösa synpunkten. Ur fångvårdsintressets synvinkel hade det naturligtvis varit tacknämligare, om straffverkställighetens problem helt fått dominera. Sålunda har nu en så viktig detalj som sexualfrågan endast vidrörts i förbigående, medan den