Processreformen i Finland. Emedan lagberedningen vid uppgörandet av sitt senaste förslag till reform av rättegångsordningen (se SvJT 1937 s. 581) ansetts icke erforderligen hava beaktat den erfarenhet, som i Danmark och Norge vunnits beträffande de där tillämpade nya processlagarna och ej heller tagit tillräcklig hänsyn till de förslag som på detta område äro under utarbetande i Sverige, har justitieministern anmodat tre sakkunniga, justitierådet S. O. Petäys, presidenten i Wiborgs hovrätt V. R. Kannel och universitetsprofessorn B. A. Sjöström, att granska lagberedningens senaste förslag och uttala sig om de ändringar, som vidkommande detta vore påkallade. De sakkunnigas arbete har fortskridit så långt att ett nytt reformförslag torde kunna emotses inom detta år. Propositionsförslag skall därefter föreläggas regeringen och hela frågan, så hoppas man, kunna föreläggas riksdagen under loppet av nästa år, 1939.
O. Hj. G.
Utredning om ny patentlagstiftning. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, anförde i statsråd d. 17 juni 1938:
»Patenträtten regleras i vårt land huvudsakligen genom förordningen den 16 maj 1884 angående patent. Ehuru vid olika tillfällen genomförts åtskilliga, delvis ganska betydelsefulla ändringar i denna förordning, äro dock de nu gällande bestämmelserna i vissa avseenden ofullständiga eller föråldrade. En allmän revision av patentlagstiftningen har ock sedan länge varit ifrågasatt och viss utredning härom har även utförts.
Sålunda må nämnas, att den s. k. patentlagstiftningskommittén den 13 juni 1919 till Kungl. Maj:t avgav betänkande med förslag till lag om patent m. m. Över detta betänkande infordrades yttranden från myndigheter och korporationer på näringslivets område, varefter den 7 september 1920 uppdrogs åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig att biträda vid utredning rörande bland annat patentförordningens revision. Den 24 november 1922 förklarade Kungl. Maj:t dock, att detta arbete skulle vila från sistnämnda års utgång. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 september 1926 tillkallades en person att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på det industriella rättsskyddets område. Vad patenträtten angår, har den sakkunnige medverkat till vissa under senare år genomförda lagändringar.
Bland punkter, där ändring i patentlagstiftningen vid olika tillfällen särskilt ifrågasatts, må nämnas spörsmålen om när en uppfinning överhuvud taget skall anses föreligga, om särskilda undantag från patenterbarhet för vissa slag av uppfinningar, om kraven å uppfinnings nyhet, om vem som har rätten till patent, särskilt när uppfinnaren är anställd i annans tjänst, om patenttiden, om patents verkan och huruvida sådan skall inträda även beträffande tid före patentets beviljande, om patentlicenshavares rättsställning samt om reglerna för patentansökningars behandling hos patentmyndigheten, bland annat vid framställd invändning.
En tidsenlig patentlagstiftning är naturligen av stor betydelse. Av det förut anförda framgår, att åtskilligt utredningsarbete i syfte att åstadkomma sådan lagstiftning redan utförts i vårt land. Det synes lämpligt att nu söka i anslutning till det redan verkställda arbetet inom en nära framtid komma till slutligt resultat härutinnan. Den fortsatta utredningen torde böra anförtros åt en utredningsman jämte sekreterare, varjämte torde böra utses högst fem personer med vilka utredningsmannen skall äga samråda.
Vid skilda tillfällen har samverkan på patentlagstiftningens område mellan de nordiska länderna varit ifrågasatt. År 1922 hölls sålunda mellan representanter för svenska, danska och norska regeringarna en förberedande överläggning, därvid utsikt till samförstånd visade sig föreligga på åtskilliga punkter. Frågan om nordisk gemensamhet beträffande patentlagstiftningen har senare varit föremål för behandling bland annat vid 8:de nordiska handelsmötet i Stockholm 1936 och vid 4:de nordiska mötet för industriellt rättsskydd i Hälsingfors 1937. Sistnämnda möte har gjort en hemställan till regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge, att officiellt samarbete snarast måtte upptagas i syfte att i största möjliga utsträckning uppnå gemensamma materiella regler på patenträttens område i nämnda länder.
Det synes önskvärt att i samband med den utredning, som här föreslagits, gemensamma överläggningar mellan representanter för ifrågavarande länder komma till stånd. Sådana överläggningar skulle redan i och för sig medföra, att en allsidigare och grundligare belysning av frågorna kunde vinnas. Men därtill kommer, att utsikter torde föreligga att i väsentliga delar uppnå likformighet i patentlagstiftningens huvudgrunder. För uppfinnare och patentinnehavare i de nordiska länderna skulle det vara en verklig fördel att kunna räkna med åtminstone i stort sett samma villkor för patents förvärvande och utnyttjande i grannländerna som i hemlandet. Enligt vad som inhämtats, äro ock de danska, finska och norska regeringarna villiga att genom representanter upptaga gemensamma överläggningar rörande en reformerad patentlagstiftning.»
K. M:t bemyndigade därefter justitieministern att utse en person att verkställa utredning rörande ny patentlagstiftning samt högst fem personer att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom ävensom att förordna sekreterare att biträda vid utredningen.
Med stöd av detta bemyndigande har justitieministern d. 18 juni 1938 tillkallat generaldirektören Hakon Hjertén att verkställa ifrågavarande utredning samt förordnat byrådirektören Åke von Zweigbergk såsom sekreterare.