Nordiskt samarbete på auktorsrättens område. Presidenten Birger Ekeberg och f. d. hovrättsrådet Hjalmar Himmelstrand, vilka utsetts att förbereda upptagandet av nordiskt samarbete på auktorsrättens område, ha framlagt resultatet av sitt arbete i följande, d. 31 maj 1938 dagtecknade promemoria.
»På inbjudan från svensk sida hava förhandlingar den 30 och den 31 maj 1938 ägt rum i Stockholm mellan delegerade, som av de nordiska ländernas regeringar utsetts för att förbereda upptagandet av samarbete dels rörande revision av gällande författningar om rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande konst, dels ock angående lagstiftning om vissa därmed besläktade rättigheter.
Efter dessa förhandlingars avslutande få de delegerade anföra följande:
På grund av de litterära och konstnärliga verkens natur erfordras för dem, utöver det skydd som det egna landets lagar bereda, med nödvändighet även ett skydd genom den utländska lagstiftningen. Vid sådant förhållande måste det för författare och konstnärer vara ett intresse av största vikt, att de olika ländernas lagar ej allt för mycket avvika från varandra. Detta intresse har Bernkonventionen sökt tillgodose därigenom att den — vid sidan av sin grundprincip om nationell behandling — meddelat vissa föreskrifter om skyldighet för unionsländerna att i särskilda angivna hänseenden anordna skydd. Emellertid kan enligt sakens natur den likformighet, som härigenom skapas, icke sträcka sig längre än till rättens huvudlinjer.
Om således de strävanden efter uniformitet inom den internationella auktorsrätten, vilka förmedlas av Bernkonventionen, icke kunna nå längre än till ett uppdragande av rättens yttre konturer, är det så mycket mer angeläget att motsvarande strävanden inom den trängre kretsen av de nordiska länderna icke eftersättas. För ett i det väsentliga så enhetligt kulturområde som Norden, där utbytet av det andliga arbetets alster de fem länderna emellan blir allt livligare, är behovet av rättslikhet särskilt framträdande; det torde knappast finnas något rättsgebit, där detta behov är så påtagligt som här. Möjligheten att vinna en sådan likhet, åtminstone i det huvudsakliga, är också vida större i detta fall än då fråga är om länder som stå mera främmande för varandras kultur.
Det förtjänar erinras, att den norska lagen av 1893 om författar- och konstnärsrätt och 1902 års danska lag med samma rubrik grundade sig på ett gemensamt norskt-danskt utkast. Finlands gällande lag om upphovsmannarätt till alster av andlig verksamhet av 1927 bygger i stor utsträckning på det norska utkast av 1925, som ligger till grund för 1930 års norska lag om åndsverker. Sistnämnda lag avviker både till systematik och innehåll avsevärt från äldre norsk lag. Vid förberedande av de nordiska ländernas deltagande i Bernunionens konferens i Rom 1928 och i den konferens, som var utsatt att hållas i Bryssel 1935, har ock samarbete mellan dessa länder ägt rum.
I Danmark gäller numera en lag av 1933 om författar- och konstnärsrätt, vilken är uppbyggd i anslutning till nyssnämnda lag av 1902 men innefattar åtskilliga betydelsefulla avvikelser, delvis av principiell innebörd. Gällande isländsk lag i ämnet är av 1905 med ändringar av 1912; den överensstämmer nära med 1902 års danska lag. Islands regering förbereder för närvarande revision av sin lagstiftning i syfte att möjliggöra anslutning till Bernkonven-
tionen. Frånsett samarbetet för förberedande av ovannämnda konferenser, har Sverige hittills ej deltagit i de nordiska enhetssträvandena på auktorsrättens område. Där gäller fortfarande 1919 års lagar om rätt till litterära och musikaliska verk samt om rätt till verk om bildande konst, med ändringar senast av 1931.
Trots det partiella samarbete, som ägt rum, förete lagarna i de nordiska länderna både till innehåll och form betydande avvikelser. Det har varit de delegerades uppgift att undersöka möjligheterna för en utjämning härutinnan. Under de överläggningar som förts i detta syfte hava de delegerade diskuterat dels grundläggande principiella och systematiska frågor, dels viktigare detaljspörsmål. Sålunda hava förhandlingarna avsett frågan, huruvida man vid angivande av auktorsrättens föremål och innehåll bör, såsom i svensk lag, tillämpa uppräkningsmetoden eller om icke företräde bör givas det i norsk, finsk och delvis dansk rätt använda systemet med en allmän sammanfattande beteckning (åndsverk, alster av andlig verksamhet, upphovsmans uteslutande rätt att göra sitt verk tillgängligt för allmänheten). Vidare har man övervägt spörsmålen om auktorsrättens ideella sida, om författares rätt att bestämma rörande utlåning av bokexemplar, om 'le droit de suite' och 'le domaine public payant', om titelskydd ock om visst skydd för pressens nyhetsstoff.
Tillkomsten av grammofon, kinematografi och radioutsändning betecknar otvivelaktigt en vändpunkt icke blott i de intellektuella meddelelsemedlens utan ock i auktorsrättens historia. Det torde ej kunna bestridas att, med dessa nya former för offentliggörande, författare och tonsättare på ett helt annat sätt än tidigare ställts i beroende vad radioutsändningen angår av allmänna intressen och för grammofonens och filmens del av ett storindustriellt element, något som väsentligt komplicerar de härvidlag erforderliga rättsreglerna. De nordiska lagarna hava på detta område nöjt sig med att, i nära anslutning till Bernkonventionen, giva några få, allmänt hållna stadganden. Från representanter för nu nämnda intressen har emellertid uttalats önskan, att hithörande frågor måtte upptagas till behandling utan dröjsmål och att därvid överensstämmelse mellan de nordiska ländernas lagar måtte eftersträvas. Även utövande konstnärer — skådespelare, sångare och musici — hava i detta sammanhang framträtt med anspråk att lagskydd för deras prestationer måtte beredas på den gemensamma nordiska lagstiftningens väg.
De överläggningar, som hållits i alla dessa ämnen, hava givit vid handen, att i samtliga nordiska länder dessa och andra hithörande spörsmål påkalla en ingående prövning snarast möjligt. Enighet har även vunnits därom, att dessa frågor synnerligen väl lämpa sig för nordiskt samarbete, vid vilket de erfarenheter, som vunnits inom de särskilda länderna, kunde tillgodogöras.
I detta sammanhang vilja de delegerade framhålla, att för den händelse avsevärd rättslikhet mellan de nordiska ländernas lagstiftning kan åvägabringas, detta — som omedelbart och i första hand innebär en fördel för dessa länder — torde kunna vara till gagn även för den allmänna utvecklingen på auktorsrättens område. Därest dessa länder nu kunde få till stånd en någorlunda enhetlig lagstiftning, skulle de därmed hava utfört ett nyttigt förarbete för en blivande mer omfattande rättsgemenskap. Och vid förhand-
lingar om en dylik gemenskaps åvägabringande skulle de nordiska länderna lättare vinna gehör, därest de kunde uppträda på en gemensam front.
I enlighet med vad nu anförts hava de delegerade enats om att hos regeringarna i de nordiska länderna hemställa, att samarbete snarast möjligt måtte upptagas på samtliga förutnämnda ävensom andra därmed sammanhängande områden.
Förhandlingarna hava jämväl avsett den från flera håll väckta frågan om upptagande av nordiskt samarbete även beträffande förlagsrätten. De delegerade äro dock ej beredda att redan nu taga slutlig ståndpunkt i detta ämne. Frågan sammanhänger emellertid så nära med de förut berörda, rent auktorsrättsliga spörsmålen, att det vore mindre lyckligt, om den i något av länderna upptoges till slutlig prövning, innan förutnämnda ämnen blivit föremål för mera grundlig samfälld undersökning. De delegerade anse därför, att med avgörandet av frågan om samarbete på förlagsrättens område bör få anstå, tills de kommitterade, som må bliva utsedda för behandling av frågan om auktorsrättens revision, blivit i tillfälle att bilda sig en bestämd uppfattning angående lämpligheten av ett samarbete rörande förlagsrätten.»