DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING.

 

AV

REVISIONSSEKRETERAREN PER SANTESSON.

 

De förslag till en allmän reform av vårt rättegångsväsen, som tidigare, alltsedan år 1815, vid olika tidpunkter framlagts, ha alla inneburit en mer eller mindre genomgripande omgestaltning av domstolsorganisationen. Detta gäller även beträffande processkommissionens år 1926 avgivna betänkande.
    Det reformarbete, som nu pågår på rättegångsväsendets område, har en mera begränsad räckvidd. Enligt de av statsmakterna antagna huvudgrunderna för detta arbete skulle reformen främst inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande. Ändringar i organisationen borde vidtagas, endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bli i stånd att uppbära ett sådant förfarande.
    Denna grundsats har nu följts, då processlagberedningen haft att enligt de antagna riktlinjerna utarbeta lagbestämmelser rörande en allmän rättegångsreform. Det förslag till rättegångsbalk, som beredningen inom ett par månader kommer att framlägga, innebär i huvudsak en omläggning av själva förfarandet. Till väsentlig del bygger denna omläggning på grunderna i den rättegångsbalk, som för något mer än tvåhundra år sedan antogs i denna sal. De förändringar, som föreslås beträffande organisationen, äro i allmänhet betingade av det nya förfarandet.
    Förslaget innehåller endast huvudgrunderna för organisationen. Närmare bestämmelser rörande arbetsformer, uppgifternas fördelning mellan olika befattningshavare m. m. skola meddelas i arbetsordningar, instruktioner och liknande författningar. Ej

 

Inledningsanförande vid Sveriges Domareförbunds sammanträde å Riddarhuset d. 15 okt. 1938. Den efterföljande diskussionen kommer att refereras i nästa häfte.

Red.

heller ingår förslaget på frågan om personalbehovet i de olika instanserna eller på spörsmålen om domarnas löner eller befordringsgången. Med den läggning förslaget erhållit har frågan om domarnas avlöning och det därmed sammanhängande problemet om sportelsystemets avskaffande intet omedelbart samband med rättegångsreformen. De ändringar, som kunna anses påkallade i dessa avseenden, äro betingade av andra hänsyn. Det är emellertid klart, att rättegångsreformen kommer att ställa stora krav på domarna och därmed också på domarrekryteringen. Tillfredsställande löner och en lämplig avvägning av löneställningen för olika befattningshavare äro därför än mera påkallade.
    Vad angår underrätterna innebär förslaget bibehållande i huvudsak av den nuvarande organisationen. Tanken att skapa enhetliga domstolar för stad och land har övergivits, och första instans skall liksom nu vara häradsrätt och rådhusrätt. I fråga om rådhusrätterna förutsätter förslaget, att dessa skola bestå av minst tre lagfarna ledamöter. De rådhusrätter, som ej ha denna sammansättning, skola sålunda upphöra och deras domkretsar förenas med angränsande domsagor. Detta innebär endast ett fullföljande av den utveckling, som inleddes genom 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. När denna utveckling är slutförd, kommer att återstå omkring trettio större och medelstora städer med egen rådhusrätt. Då det kan antagas, att vid rättegångsreformens genomförande finnas åtskilliga rådhusrätter, som ej ha den önskade sammansättningen, erfordras sålunda beträffande dem vissa övergångsbestämmelser. Frågan om statens övertagande av rättsskipningen i de återstående städerna har icke ansetts äga något samband med en rättegångsreform och har därför lämnats å sido. Stadsdomstolarna skola sålunda ha kvar sin dubbla uppgift av rådhusrätt och magistrat.
    Utöver de ändringar i domsagornas områden, som bli en följd av de små rådhusrätternas upphörande, förutsättes icke någon omreglering av domsagorna. Förslaget utgår från den nuvarande domsagoindelningen. Det är emellertid avsett, att liksom hittills åtgärder skola vidtagas för att giva domsagorna lämplig storlek. Små domsagor kunna sålunda vid lägligt tillfälle sammanläggas eller uppdelas på angränsande domsagor. Härvid förutsättes, att domsagorna böra ha sådan storlek, att de kunna skötas av häradshövdingen med hjälp av sekreterare och i de medelstora och

stora domsagorna av en eller eventuellt flera biträdande domare, i förslaget kallade assessorer.
    Ehuru sålunda domsagorna bibehållas oförändrade, föreslås en ändring beträffande domkretsarna så till vida, att det förutsättes, att varje domsaga i regel skall bilda ett tingslag. Härigenom vinnes en förenkling i domsagoarbetet, som är särskilt önskvärd med hänsyn till omläggningen av förfarandet. Denna förändring hindrar emellertid icke att t. ex. i en domsaga, som förut bestått av två tingslag, häradsrätten sammanträder växelvis på det norra och det södra tingslagets gamla tingställen med nämnd från respektive tingslag. De gamla tingslagen kunna sålunda utgöra verksamhetskrets för nämnden, liksom de kunna vara enheter för tingshusbyggnadsskyldigheten. Regeln, att domsagan skall utgöra ett tingslag, är emellertid icke utan undantag. Om domsaga är mycket vidsträckt eller eljest särskilda skäl föranleda därtill, kan domsagan vara delad i två eller flera tingslag. Detta kan vara påkallat bland annat då i domsagan ingår en stad, som med hänsyn till sin storlek och andra förhållanden lämpligen bör utgöra egen domkrets.
    Av vad jag redan anfört framgår, att häradsrätten skall bestå av häradshövding med nämnd. I vad mån häradshövdingens uppgifter kunna fullgöras av biträdande domare eller annan befattningshavare i domsagan, avgöres icke i förslaget. Denna fråga skall behandlas i domsagostadgan. Det förutsättes emellertid, att bäradshövdingen så vitt möjligt skall själv handha de viktigare domaruppgifterna. En uppdelning av domaruppgifterna förutsättes emellertid skola ske i anslutning till vad som nu gäller enligt domsagostadgan. Särskilt gäller detta, då i domsaga finnes assessor, d. v. s. biträdande domare. Sådan assessor skall enligt förslaget förordnas av K. M:t. Är behovet av biträdande domare stadigvarande, bör assessor av K. M:t utnämnas till befattningen. Härigenom kan en mera fast uppdelning av domargöromålen ske. Tillika vinnes, till minskning av vikariatsystemet, ett ökat antal ordinarie befattningshavare i domsagorna. Vidare skola i domsagorna finnas sekreterare och notarier. — I vissa fall består häradsrätten av lagfaren domare utan nämnd. Härtill återkommer jag i det följande.
    Vad angår nämnden innebär förslaget, att i denna skola sitta minst sju och högst nio nämndemän. Denna marginal har tillkommit för att ej rätten på grund av förfall under handlägg-

ningen för en eller annan nämndeman skall förlora sin domförhet. Dessutom bibehålles tremansnämnden, dock endast för handläggning av små brottmål. Gränsen har dragits vid brott, varå endast kan följa böter och beträffande vilka målsägande ej finnes, sålunda de egentliga polismålen. Enkla tvistemål kunna i vissa fall, till vilka jag återkommer, avgöras av häradshövdingen utan nämnd.
    Beträffande nämndens rösträtt bibehåller förslaget i princip regeln om nämndens enhällighet. Om i nämnden sitta endast sju, fordras att dessa äro ense, för att nämnden skall överrösta ordföranden. Är antalet nämndemän högre, är fortfarande sju tillräckligt för att nämndens mening skall gälla. Det kan sålunda inträffa, att sju nämndemän överrösta häradshövdingen och två nämndemän.
    Med hänsyn till att det i större mål är lämpligt att nio nämndemän tjänstgöra och att det är önskvärt att ha två uppsättningar nämndemän, har det normala antalet nämndemän för tingslag bestämts till aderton. K. M:t kan emellertid bestämma ett högre antal. Beträffande nämndemansval föreslås den ändringen, att valet skall verkställas av kommunal- eller stadsfullmäktige, därest sådana finnas. Om nämndeman skall utses för valkrets bestående av två eller flera kommuner, skall emellertid val ske på gemensam kommunalstämma.
    Som jag redan antytt skall rådhusrätt bestå av minst tre lagfarna ledamöter. De större rådhusrätterna skola naturligen vara delade i avdelningar. Det domföra antalet är liksom nu tre. Emellertid förutsättes, att i rätten kunna sitta fyra ledamöter. Detta för att icke vid handläggning av ett stort mål, som kanske pågår i flera dagar, sjukdom eller annat förfall för någon ledamot skall medföra, att rätten förlorar sin domförhet och handläggningen måste göras om. Ombyte av ledamot kan nämligen ej ske under förhandlingen. Vid viss handläggning skall rådhusrätten kunna bestå av en ledamot. Dessutom föreslås, att beträffande de större städerna K. M:t skall kunna bestämma, att vid handläggning av polismål, d. v. s. mål om ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter och beträffande vilka målsägande ej finnes, rådhusrätten skall bestå av endast en ledamot. Detta innebär sålunda, att — såsom redan skett på visst håll — polisdomstolen flyttas in i rådhusrätten och en ledamot av denna tjänstgör såsom polisdomare.

    Beträffande tillsättande av stadsdomare förutsätter förslaget, att städerna liksom för närvarande skola ha ett visst inflytande och att sålunda val skall äga rum. Detta gäller både borgmästare och rådmän. Emellertid föreslås, att även rådmän skola utnämnas av K. M:t. Frågorna om valrätt, sättet för valet m. m. behandlas icke i förslaget. De skola upptagas i särskild lag. Det förutsättes emellertid, att även vid rådmansval på förslag skola uppsättas tre personer. Likaså förutsättes, att assessor i rådhusrätt alltid skall utses av magistraten; ej som för närvarande sker på vissa håll av stadsfullmäktige.
    I fråga om rådhusrätternas sammansättning innebär förslaget en viktig nyhet. Det gamla önskemålet om lekmäns deltagande i straffrättsskipningen har förverkligats på det sättet, att vid handläggning av mål om grövre brott nämnd skall ha säte i rätten. Till grövre brott ha härvid hänförts brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver. Vid handläggning av sådana mål skall rådhusrätten bestå av tre lagfarna ledamöter och minst sju, högst nio nämndemän. Nämnden skall liksom vid häradsrätten deltaga i avgörandet av såväl skuldfrågan som straffmätningen. Nämndens rösträtt har bestämts på det sättet, att om nämnden är enhällig, dess mening segrar, oavsett hur de lagfarna ledamöterna röstat. Likaså blir nämndens mening utslagsgivande om — då i nämnden sitta flera än sju — sju nämndemän biträda den mening, som uttalats av någon av de lagfarna ledamöterna. En rådman och sju nämndemän kunna sålunda överrösta borgmästaren, en rådman och två nämndemän.
    Antalet nämndemän för varje stad bestämmes av K. M:t i rådhusrättens arbetsordning. Nämndemännen väljas av stadsfullmäktige för en tid av sex år. Valen äro majoritetsval.
    Frågan om underrätternas arbetssätt är direkt beroende av det förfarande, som föreslås. Grundtanken i detta förfarande är att skapa en koncentrerad huvudförhandling, vid vilken allt material förebringas, som skall ligga till grund för domen. För vinnande av detta syfte skall i alla tvistemål en förberedelse äga rum. Denna skall i allmänhet ske vid en muntlig förhandling. Därvid består rätten av en domare, sålunda i domsaga i regel häradshövdingen utan nämnd och i stad en ledamot av rådhusrätten. Hinder möter emellertid ej mot att förberedelse hålles inför fullsutten rätt. Vid förberedelsen skola parternas ståndpunkter klarläggas och bevisupptagningen förberedas. Parterna

skola sålunda fullständigt ange de omständigheter, varå de grunda sin talan, och yttra sig över de omständigheter, som anförts från motsidan. De skola framlägga sina skriftliga bevis samt uppge de andra bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje bevis. Eventuellt skall sakkunnig tillkallas och föreläggande meddelas part eller annan att tillhandahålla skriftlig handling, som erfordras såsom bevis.
    Under förberedelsen skola vidare om möjligt alla frågor om processförutsättningarna klaras, såsom om partshabiliteten, om domstolens behörighet eller om res judicata. I dessa frågor kan bevisning förebringas och beslut meddelas. Över huvud böra under förberedelsen alla åtgärder vidtagas, som möjliggöra att processmaterialet kan på en gång framläggas vid huvudförhandlingen och denna slutföras i ett sammanhang. Däremot skall ej någon bevisning i själva saken upptagas eller någon argumentering beträffande saken förekomma, i vidare mån än som erfordras för klargörande av parternas ståndpunkter.
    Förberedelsen tjänar vidare att avskilja de icke tvistiga målen. Under förberedelsen kan sålunda, om endera parten uteblir, tredskodom givas. Tillika kan dom meddelas, när käromålet omedelbart medgives eller parterna förlikas.
    I mindre mål torde förberedelsen ofta kunna slutföras vid ett sammanträde. Hinder möter emellertid ej mot att uppskjuta förberedelsen. I större mål är detta i regel nödvändigt. Olägenheterna av uppskov under förberedelsen äro f. ö. jämförelsevis obetydliga, och det viktigaste är, att målet blir noga förberett till huvudförhandlingen.
    Vid förberedelsen skall föras protokoll. I detta skola parternas yrkanden och invändningar upptagas och kort redogöras för de omständigheter, som parterna åberopa till grund för sin talan. Om parternas uppgifter framgå av handlingarna, d. v. s. stämningen, skriftligt svaromål, kontrakt, korrespondens m. m., skola de ej antecknas i protokollet.
    Förberedelsen skall, som jag nämnde, i regel ske vid en eller flera muntliga förhandlingar. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet eller eljest finnes lämpligare, kan emellertid målet förberedas genom skriftväxling mellan parterna. Härvid äger rätten förelägga parterna att yttra sig i vissa bestämda hänseenden.
    Då förberedelsen avslutats, skall målet utsättas till huvudför-

handling. I regel skall denna hållas inför fullsutten rätt, d. v. s. i domsaga inför häradshövding med nämnd och i stad inför rådhusrätt med tre ledamöter. För vinnande av ett enklare förfarande i mera klara mål har emellertid föreskrivits, att om huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelsen, rätten är domför med en lagfaren domare. Förutsättningarna för att målet på detta sätt skall kunna omedelbart företagas till huvudförhandling är, att båda parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Detta är av särskild betydelse i sådana mål, där endast skriftlig bevisning förekommer, eller sådana indispositiva mål, där svaranden vitsordar de av käranden lämnade uppgifterna. Om parterna äro villiga att genast slutföra sin talan eller saken eljest finnes klar, kan sålunda den domare, som lett förberedelsen, omedelbart upptaga målet till avgörande.
    I allmänhet skall emellertid huvudförhandlingen hållas inför fullsutten rätt. Vid denna skall allt material förebringas. Parterna skola muntligen utveckla sin talan. I regel skola parterna infinna sig personligen. — Jag vill i detta sammanhang nämna, att beredningen icke för någon instans föreslagit vare sig advokattvång eller advokatmonopol. — Då förberedelsen endast har till uppgift att möjliggöra en koncentration av huvudförhandlingen, är det som förekommit vid förberedelsen icke material för domen, med mindre det framlägges ånyo vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen skall vidare bevisningen framföras. Härvid tillämpas principen om fri bevisföring. Vittnesjäven äro avskaffade. Möjlighet finnes att i tvistemål höra parterna själva under en försäkran på heder och samvete, vars brytande medför straffansvar. Då rättens ordförande genom att leda förberedelsen eller taga del av materialet från denna satt sig in i målet, har han möjlighet att verksamt leda förhandlingen. Han kan uppdela handläggningen på lämpligt sätt, tillse att omtvistade frågor bli allsidigt belysta och avvisa material, som är betydelselöst. Huvudförhandlingen skall om möjligt fortsättas i ett sammanhang, till dess målet är färdigt till avgörande. Detta innebär, att i stora mål huvudförhandlingen kan pågå flera dagar i sträck. I anslutning till handläggningen hålles överläggning, varefter dom meddelas antingen omedelbart eller inom viss jämförelsevis kort tid.
    Det ligger i sakens natur, att i mycket stora mål av teknisk natur t. ex. patentmål eller fastighetstvister, där det gäller tolk-

ning av gamla äganderätts- och skifteshandlingar, en mycket stor del av materialet, skriftliga bevis, sakkunnigutlåtanden m. m., komma att införas under förberedelsen. I dessa mål kommer huvudförhandlingen i första hand, förutom att medgiva upptagande av muntlig bevisning, att ge parterna eller deras ombud tillfälle att belysa de avgörande frågorna i tvisten och möjliggöra för rätten att genom frågor vinna klarhet beträffande dunkla punkter. Något hinder möter ej häremot. Huvudsaken är, att varje mål får den individuella behandling, som bäst gagnar processens ändamål.
    Vad jag nu sagt gäller tvistemål. I huvudsak samma regler skola tillämpas för brottmål, i vilka endast målsägande för talan. I åklagarmålen däremot ersättes förberedelsen av den förundersökning, som skall verkställas av åklagaren. Sedan protokoll från förundersökningen inkommit, kan domaren i regel — eventuellt efter att ha förelagt den tilltalade att inkomma med uppgift på de bevis han vill åberopa — utsätta huvudförhandling.
    Av betydelse särskilt för fullföljdsförfarandet men också för handläggningen vid underrätt är frågan om protokollet vid huvudförhandlingen. Förslaget utgår från att den muntliga bevisningen skall protokolleras. Utsagor av vittnen och sakkunniga skola sålunda antecknas. Likaså partsutsagor, som avgivas under sanningsförsäkran. Parternas redogörelser för sakläget böra däremot i allmänhet icke protokollföras. De föreligga i regel dokumenterade i protokoll från förberedelsen eller därvid växlade skrifter. Ej heller skola parternas värdesättning av bevisningen eller utläggning av rättsliga spörsmål upptagas. Hur protokollföringen skall gå till, är beroende på ordförandens läggning. En domare vill diktera ned protokollet; en annan låter protokollföraren skriva fritt. Under alla förhållanden skall protokollet färdigställas och justeras vid förhandlingen. Ett uppsättande sedermera efter memorialanteckningar får icke förekomma. Sålunda i huvudsak samma protokollföring, som nu tillämpas i tryckfrihetsmål.
    Det förfarande, som sålunda skisserats, överensstämmer i huvudsak — bortsett från protokolleringen — med vad som redan nu praktiseras vid många domstolar, där ett stort antal mål avgöres på två rättegångstillfällen. Därvid användes det första sammanträdet till att klarlägga parternas ståndpunkter. Och vid det andra framföres argumentering och bevisning. Så kommer det

 

38—387004. Svensk Juristtidning 1938.

även att gå till framdeles. Skillnaden blir egentligen, att det första sammanträdet kallas förberedelse och att rätten därvid består på landet av häradshövdingen utan nämnd och i stad av en ensam ledamot av rådhusrätten. I brottmålen är det samma förfarande, som nu tillämpas i mindre eller medelstora mål angående häktade. Där förekommer i regel endast en enda handläggning och dom meddelas omedelbart.
    Det nya förfarandet kommer emellertid att förändra underrätternas arbetssätt. Rätten måste i vida högre grad än nu vara permanent. En större del av domarens arbete kommer att utföras vid domarbordet antingen vid förberedelse eller vid huvudförhandling. Det nuvarande efterföljande arbetet med uppsättande eller justering av protokoll och med inläsning av mål efter sista handläggningen kommer helt att bortfalla. I stället måste domaren på ett helt annat sätt förbereda sig före huvudförhandlingen. Han måste sålunda före huvudförhandlingen ha satt sig in i målet och eventuellt studerat prejudikat och litteratur. Detta är nödvändigt för att han skall kunna leda eller följa huvudförhandlingen och döma omedelbart därefter. Någon föreskrift finnes icke om att samme domare skall leda förberedelsen och sitta som ordförande vid huvudförhandlingen. Det är emellertid önskvärt, att åtminstone i häradsrätt detta sker i mera vidlyftiga mål. I rådhusrätt komma antagligen förberedelserna att fördelas mellan ledamöterna.
    Ändringen i arbetssättet framträder särskilt för häradsrätterna. Målens handläggning blir icke på samma sätt som nu koncentrerad till tingen. Förberedelsesammanträden kunna utsättas att hållas, när det passar för domaren och parterna. I de större domsagorna komma dessa sammanträden att uppdelas mellan häradshövdingen och biträdande domare. I regel torde förberedelsesammanträden komma att hållas på kansliorten, men intet hindrar, att sammanträde utsättes på tingsställe eller annan plats, som finnes lämplig. För förberedelsesammanträden räcker i allmänhet en liten lokal. Det är sålunda ej nödvändigt att använda tingssalen. Även förberedelsen är offentlig.
    Huvudförhandlingar måste med hänsyn till nämndens medverkan sammanföras till vissa dagar. Förslaget stadgar därför, att allmänna ting, d. v. s. sammanträden för huvudförhandling med nämnd, skola hållas regelbundet efter en för varje domsaga gällande tingsordning. Denna fastställes liksom nu av K. M:t.

Ting skall utom under ferierna hållas en gång i veckan, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Antagligen kommer i åtskilliga domsagor att vara tillräckligt med mindre täta sammanträden. Till varje sammanträde skall emellertid utsättas endast ett litet antal mål. Varje mål skall om möjligt utsättas till bestämt klockslag och tiderna skola beräknas på sådant sätt, att handläggningen kan slutföras, överläggning hållas och dom om möjligt meddelas i ett sammanhang. Det kommer antagligen i flertalet domsagor att visa sig, att — sedan de icke tvistiga målen och de enkla målen avskilts vid förberedelsen — jämförelsevis få mål återstå till huvudförhandling med nämnd. Det jag nu sagt gäller huvudsakligen tvistemålen. De små brottmålen måste naturligen utsättas flera till samma dag. För vissa av dessa mål kan, särskilt i städer eller stadsliknande samhällen, som höra till domsaga, användas sammanträde med tremansnämnd. Emellertid behöva ejalla huvudförhandlingar hållas å de allmänna tingen. För handläggning av stora mål, t. ex. angående häktade eller stora tvistemål, särskilt sådana, som kunna beräknas taga en hel dag eller mera, kan särskilt sammanträde utsättas. Är i sådant mål lämpligt med syn å stället, besiktning av brottsplatsen eller dylikt, kan huvudförhandling utsättas att hållas på platsen.
    Vad rådhusrätterna angår bli förändringarna i arbetssättet ej lika stora. Dessa domstolar äro ju redan nu i viss mån permanenta. I fråga om dem har endast föreskrivits, att rätten skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar. Huvudförhandlingar och förberedelsesammanträden kunna för övrigt hållas när det passar. De brottmål, i vilka nämnd skall deltaga, torde få sammanföras till vissa dagar.
    Av betydelse för underrätterna är även, att i förslaget vissa uppgifter tillagts rätten i fråga om förundersökning i brottmål och de straffprocessuella tvångsmedlen, särskilt häktning. Enligt förslaget är det endast domstol, som har häktningsrätt. Åklagarens befogenhet är begränsad till att anhålla. Om åklagaren anhållit någon, skall han inom viss kort tid göra anmälan därom till rätten. Denna skall, likaledes inom kort tid, hålla förhandling och efter en summarisk prövning avgöra, huruvida den anhållne skall häktas. Vid sådan förhandling är rätten domför med en lagfaren domare. Förhandlingen skall avse endast häktningsfrågan och ej vara någon rannsakning i själva saken. Beslutar rätten häkt-

ning, skall rätten samtidigt bestämma, inom vilken tid åtal för brottet skall väckas. Överstiger denna tid två veckor, skall rätten senast var fjortonde dag hålla ny förhandling och pröva, om den misstänkte skall stanna i häkte. I de större städerna bli dylika förhandlingar vanliga, och någon eller några ledamöter få ganska regelbundet tjänstgöra som häktningsdomare. Det är avsett, att om häkte är gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad, K. M:t kan förordna någon domare på platsen att vara häktningsdomare för de olika domstolarna.
    Om sålunda de ändringar, som föreslås beträffande underrättsorganisationen äro jämförelsevis obetydliga, äro förändringarna i fråga om hovrätterna så mycket mera genomgripande. Detta sammanhänger med att förslaget avser att definitivt bryta med det nuvarande skriftliga förfarandet i överrätterna. I det alldeles övervägande antalet mål, såväl tvistemål som brottmål, skall i hovrätten hållas muntlig huvudförhandling. Undantagen från kravet på huvudförhandling äro mycket begränsade. Det viktigaste undantaget är för tvistemål, att sådant mål kan avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad. Rör vadetalan allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar och uppgår fullföljdsvärdet uppenbart icke till 500 kr., kan målet också avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. För brottmål är det viktigaste undantaget, att sådant mål kan avgöras utan huvudförhandling, om i hovrätten är fråga endast om böter. Föres i målet tillika talan om skadestånd, skola också tvistemålsreglerna beaktas. Uppgår skadeståndet till 500 kr., är sålunda muntlig förhandling i regel ofrånkomlig, även om straffet är endast böter. Även i de mål, där huvudförhandling ej är obligatorisk, kan sådan förhandling hållas, om hovrätten finner det önskvärt.
    I enlighet härmed är förfarandet i vademål ordnat. Enligt förslaget skall även i brottmål rättsmedlet kallas vad. Någon begränsning i rätten att klaga till hovrätten uppställes ej. Fullföljdsrätten, som enligt Nehrman är inskriven i Guds lag — i Andra Mosebok — är sålunda obegränsad. Då vadeinlaga inkommit till hovrätten, tilldelas målet en ledamot, en referent, som har det närmaste ansvaret för målets beredande. Över vadeinlagan inhämtas skriftligt genmäle från motparten. Referenten äger även vidtaga vissa andra åtgärder för målets beredande, såsom att

förelägga part att fullständiga inlaga eller inkomma med ytterligare skrift. Erfordras andra förberedande åtgärder, t. ex. att tillkalla sakkunnig, förelägga part eller annan att förete skriftligt bevis eller besluta i häktningsfråga, skall frågan avgöras av vederbörande hovrättsavdelning. Om det finnes erforderligt, t. ex. för tillkallande av sakkunnig eller beslut i editionsfråga, kan muntligt förhör hållas. Sedan beredelsen avslutats, skall målet i regel utsättas till huvudförhandling.
    Vid huvudförhandlingen skola parterna eller deras ombud om möjligt vara tillstädes. Kraftiga påföljder ha stadgats för att förmå parterna att infinna sig. Vadekärandens utevaro medför i regel, att hans talan i hovrätten är förfallen. Vadesvarandens frånvaro utgör däremot i allmänhet icke hinder för målets avgörande. Vid huvudförhandlingen skola parterna fullständigt utveckla sin talan. Detta skall liksom i underrätten ske genom muntligt föredrag. I tvistemål tillkommer det vadekäranden att först framlägga sin talan, under det att i brottmål åklagaren eller målsäganden, oavsett partsställningen i hovrätten, alltid skall lägga upp målet. Är parts framställning bristfällig, ankommer på referenten att komplettera den. I de fall, då handläggning sker i vadesvarandens frånvaro, måste genom hovrättens försorg med ledning av handlingarna hans ståndpunkt framläggas.
    Vad angår den muntliga bevisning, som upptagits vid underrätten, innebär förslaget, att denna icke alltid behöver upprepas i hovrätten. Utsaga av vittne, sakkunnig eller part, som hörts under sanningsförsäkran, kan sålunda framläggas i hovrätten genom föredragning av protokollet från underrätten. Dock skall bevisningen upptagas ånyo, om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. Hinder möter i allmänhet ej att i hovrätten förebringa nya vittnen eller annan bevisning, som ej åberopats vid underrätten. Upptages i hovrätten muntlig bevisning, behöver den ej antecknas i protokollet, med mindre det kan antagas, att sådan anteckning kan bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Därest med hänsyn till reglerna om summa revisibilis och andra begränsningar i parts möjlighet att erhålla tillstånd till målets prövning i högsta domstolen kan antagas, att sådant tillstånd icke kan erhållas, erfordras ej protokollering.
    Då bevisningen ej upptages ånyo, måste den framläggas genom föredragning av underrättsprotokollet. I detta avseende föreslås

viss olikhet mellan tvistemål och brottmål. I tvistemål skola parterna eller deras ombud framlägga bevismaterialet. I brottmål skall, sedan parterna utvecklat sin talan, bevisningen framläggas genom hovrättens försorg.
    Förhandlingen skall naturligen vara offentlig. Beredningen har sålunda ej anslutit sig till den mening, som 1821 uttalades inom lagkommittén, där man avstyrkte offentlighet i överrätterna med bl. a. den motiveringen, att allmänheten ej borde »lockas från sina vanliga levnadsyrken för att auscultera vid rättegångsställen, vilka, så länge passioner ännu styra människan, ändå föga lära komma att förvandla sig till lyceer för samfundsdygderna».
    Det är tydligt, att referenten måste vara väl inne i målet — också ordföranden måste för att kunna leda förhandlingen behärska materialet. I vad mån övriga ledamöter böra på förhand taga del av handlingarna får bero på omständigheterna. I större mål torde bli erforderligt att före huvudförhandlingen en mer eller mindre omfattande föredragning äger rum.
    Vad jag nu sagt gäller de mål, i vilka huvudförhandling hålles. I de mål, där huvudförhandling ej erfordras, d. v. s. huvudsakligen mål, som röra belopp under 500 kr. eller böter, skall liksom för närvarande en föredragning ske ur handlingarna. Detsamma gäller besvärsmål, d. v. s. mål, däri talan föres mot beslut i processuella frågor.
    Enligt förslaget skall hovrätt i viss utsträckning tjänstgöra som första instans. Dels skall hovrätten liksom nu omedelbart upptaga mål om ämbetsbrott av underrättsdomare och vissa andra ämbets- och tjänstemän; dels kan hovrätten upptaga tvistemål, om parterna skriftligen överenskommit, att tvisten skall upptagas omedelbart av hovrätt. Förutsättning härför är vidare, bland annat, att parterna överenskommit, att hovrättens dom ej skall överklagas och att, då tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, tvisteföremålets värde överstiger 3,000 kr. I de mål, som upptagas omedelbart av hovrätten, är förfarandet ordnat i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för underrätt. Då i tvistemål, i vilka hovrätten är första instans, domen ej kan överklagas, erfordras icke någon protokollering av muntlig bevisning.
    Med hänsyn till det nu angivna förfarandet har hovrättsorganisationen byggts upp. Den ökade muntligheten har ansetts kräva, att hovrätterna bli lättare tillgängliga. På grund härav före-

slås två nya hovrätter, en för nedre Norrland och en för västra Sverige. Ett något sent fullföljande av den redan i 1634 års regeringsform uttalade tanken, att i detta vidsträckta land erfordrades flera hovrätter. Hovrätternas förläggningsort är icke någon lagfråga. Här finnas möjligheter för olika städer att inkomma med anbud. Domkretsarna skola däremot bestämmas i lag. I detta avseende föreslås för den nedre norrländska hovrätten Västernorrlands och Jämtlands län och för den västsvenska Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län.
    För att öka hovrätternas lättillgänglighet förutsättes, att dessa skola kunna sammanträda utom förläggningsorten. Dels så att hovrätten för handläggning av mera omfattande mål, t. ex. ett stort brottmål med många vittnen och där det är önskvärt att hålla syn på brottsplatsen, sammanträder på lämplig ort; dels så, att det i arbetsordningen föreskrives, att hovrätten regelbundet skall hålla hovrättsting å viss eller vissa orter för handläggning av mål från den delen av domkretsen. Detta skulle kunna ifrågakomma t. ex. för Svea hovrätt i Örebro och Falun, eventuellt Gävle, för Göta hovrätt i Norrköping och för Övre Norrländska hovrätten i Luleå.
    Bland annat med hänsyn till hovrättstingen har förutsatts, att ingen hovrätt skall bestå av mindre än två avdelningar. Det ökade arbete, som följer med talrika muntliga förhandlingar och hovrättsting, har ansetts även för Övre Norrländska hovrätten skapa behov av två divisioner.
    Hovrätten skall vara domför med fyra ledamöter. Det muntliga förfarandet medför, att det nuvarande systemet med femte man, som träder in vid lika röster, icke kan tillämpas. Ingen kan ju vara med i domen, som ej deltagit i huvudförhandlingen. Det förutsättes emellertid, att å avdelningen kunna sitta fem ledamöter. Detta för att icke rätten vid förfall för någon ledamot skall förlora sin domförhet. Tanken att införa nämnd även i hovrätt har icke upptagits i förslaget.
    I anslutning till domförhetsregeln skall varje hovrättsavdelning bestå av minst fyra hovrättsråd, därav en ordförande och en vice ordförande, samt en eller flera assessorer. Det har förutsatts, att både ordförande- och vice ordförandetjänsterna skola vara självständiga befattningar, som tillsättas av K. M:t utan förslag från hovrätten.
    Som jag nämnde skall varje mål tilldelas en ledamot såsom

referent. Detta blir sålunda ett hovrättsråd eller en assessor. Han skall sköta målets beredande. Till sitt biträde bör han ha en eller flera befattningshavare vid hovrätten, motsvarande de nuvarande fiskalerna. De skola verkställa den föredragning, som kommer i fråga. Sålunda skola de i de mål, där förhandling äger rum i svarandens frånvaro, redogöra för hans ståndpunkt och i alla brottmål framlägga bevismaterialet från underrätten. Detta arbete måste ske efter samråd med referenten och i stora brottmål eventuellt med åklagaren och försvararen. Vidare skola de föredraga de vademål, i vilka huvudförhandling ej hålles, och alla besvärsmål. — Då i åtskilliga fall vittnesutsagor och annan muntlig bevisning skall upptagas i protokoll, kan det antagas, att protokollföringen kommer att kräva mera personal än för närvarande. På frågan om antalet befattningshavare i de olika hovrätterna har beredningen ej ingått.
    Förslaget bibehåller högsta domstolen som appellinstans. Domstolen äger sålunda pröva såväl rätts- som bevisfrågor. Genom de regler, som uppställts för förfarandet, har man emellertid velat vinna, att domstolen i allmänhet icke skall ingå på prövning av muntlig bevisning och, endast då synnerliga skäl föreligga därtill, skall frångå de lägre domstolarnas värdering av sådan bevisning.
    Beträffande förfarandet i högsta domstolen innebär förslaget viktiga förändringar. Dessa avse dels ändrade regler om fullföljd dels införande av muntlig förhandling.
    Grundtanken beträffande fullföljden är, att talan mot hovrätts dom eller beslut ej får komma under högsta domstolens prövning, med mindre domstolen meddelat sökanden, revisionskäranden, tillstånd därtill. Varje inkommet mål skall därför underkastas en preliminär prövning, motsvarande den som nu förekommer vid s. k. fattigdispens. Sådan prövning erfordras dock icke, då talan fullföljes av allmän åklagare. Allmänt åtal får liksom nu fullföljas till högsta domstolen endast av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Prövningen verkställes av tre justitieråd och sker på grundval av handlingarna i målet. Prövningstillstånd kan meddelas endast på två i lagen angivna grunder. Den ena är, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga, och den

andra, att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan prövning.
    Med sistnämnda grund—hänsyn till omständigheterna i målet — avses företrädesvis, att skäl föreligger till ändring i hovrättens dom. Dispensavdelningen har sålunda att pröva, huruvida det är antagligt, att domstolen kommer att ändra den överklagade domen. Vid bedömande av huruvida skäl till ändring föreligger, har dispensavdelningen att taga hänsyn till de regler, som gälla beträffande förfarandet i högsta domstolen. Av betydelse är härvid, att part i tvistemål i allmänhet icke får i högsta domstolen åberopa nya omständigheter eller bevis till stöd för sin talan. Detta får han göra endast om han gör sannolikt, att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller att han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Vidare gäller, att muntlig bevisning, d. v. s. bevis genom vittne, sakkunnig eller parts hörande under sanningsförsäkran, får upptagas ånyo i högsta domstolen, allenast om synnerliga skäl föranleda därtill. Slutligen är att märka, att om lägre rätt vid huvudförhandling upptagit muntlig bevisning, högsta domstolen i allmänhet icke äger utan synnerliga skäl frångå de lägre domstolarnas värdering av denna bevisning. Av dessa regler följer, att om revisionskärandens talan i högsta domstolen riktar sig mot hovrättens bevisvärdering, om han t. ex. gör gällande att hovrätten med orätt ansett styrkt, att han utdelat det slag eller eljest företagit den handling, varom i målet är fråga, prövningstillstånd i regel icke skall beviljas. Däremot kan skäl att meddela prövningstillstånd föreligga, då sökanden icke bestrider riktigheten av de av hovrätten antagna faktiska omständigheterna men vänder sig mot den rättsliga värderingen av dessa omständigheter. Då han t. ex. gör gällande, att det styrkta händelseförloppet icke innefattar ett godkännande av ett gjort anbud, icke innebär oaktsamhet eller bedrägeri.
    Den angivna grunden för beviljande av prövningstillstånd — hänsyn till omständigheterna i målet — medger, att prövningstillstånd beviljas icke blott då anledning förekommer till ändring av hovrättens dom utan också eljest, då starka skäl tala för att målet prövas av högsta domstolen. Sådana skäl kunna föreligga då ett starkt allmänt eller enskilt intresse kräver, att målet kommer under den högsta instansens prövning, t. ex. då i de lägre domstolarna förekommit i hög grad skiljaktiga meningar, då må-

let rör fråga av stor social eller ekonomisk betydelse eller då det gäller mycket grovt brott.
    För att prövningstillstånd med hänsyn till omständigheterna i målet skall beviljas är tillräckligt, att en ledamot å dispensavdelningen anser, att sådant tillstånd bör givas.
    I reglerna om prövningstillstånd har man inarbetat bestämmelserna om summa revisibilis och motsvarande begränsningar beträffande brottmål på det sättet, att då revisionskärandens talan faller under summa revisibilis, prövningstillstånd kan beviljas endast då avgörandet har prejudikatintresse eller synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga.
    Nu angivna regler innebära sålunda, att då målet faller under summa revisibilis eller motsvarande begränsningar för brottmål, målet kan komma under högsta domstolens prövning, endast om skäl föreligger för prejudikat- eller intressedispens. Då målet ligger över denna gräns kan prövningstillstånd ges, förutom på nyssnämnda grunder, om anledning förekommer till ändring eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet. I dessa mål förekommer sålunda en summarisk materiell prövning.
    Frågan om prövningstillstånd skall avgöras på grundval av handlingarna i målet. Då revisionsinlaga inkommit till högsta domstolen, skall i regel motparten föreläggas att. inkomma med genmäle. Revision är rättsmedlet mot dom i såväl tvistemål som brottmål, under det att besvär förekomma för talan mot processuella beslut. Sedan genmäle inkommit, skall frågan om prövningstillstånd upptagas. Om skäl förekomma därtill, kan emellertid frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej skett.
    Beviljas prövningstillstånd, skall målet i regel utsättas till muntlig huvudförhandling. Endast i några få fall kan målet avgöras utan sådan förhandling. Beträffande huvudförhandling gälla samma regler som i hovrätten. Vid förhandlingen skola parterna eller deras ombud om möjligt vara tillstädes. Revisionskärandens utevaro medför i regel, att hans talan förfaller, under det att motpartens frånvaro ej hindrar målets avgörande. Parterna skola muntligen utveckla sin talan. Som jag redan nämnt skall endast i undantagsfall muntlig bevisning upptagas omedelbart i högsta domstolen. Bevismaterialet kommer sålunda i regel att framläggas ur protokollet. Föredragningen härav verkställes i tvistemål av parterna och i brottmål genom rättens försorg. Är re-

visionssvaranden frånvarande, måste genom rättens försorg redogörelse lämnas för hans ståndpunkt och för det material han åberopar.
    Det förfarande, som jag sålunda angivit, kommer att medföra en genomgripande förändring av arbetet i högsta domstolen. En avsevärd del av domstolens arbete kommer att utföras på dispensavdelningar, som ha att pröva alla inkommande mål. Och i de mål, som släppas fram, kommer i regel muntlig huvudförhandling att hållas. Emellertid föreslås icke några väsentliga ändringar i fråga om högsta domstolens organisation. Det förutsättes, att det domföra antalet på varje avdelning skall vara lägst fem och högst sju. Liksom för närvarande skall i vissa fall mål kunna avgöras av högsta domstolen i dess helhet. Det är antagligt, att för vinnande av arbetsbesparing högsta domstolen bör arbeta på fasta avdelningar och att sålunda ledamöterna liksom för närvarande i hovrätterna böra under viss tid, t. ex. för session, tjänstgöra å viss avdelning. Avdelningens ledamöter eller vissa av dem böra i tur tjänstgöra å dispensavdelning. Mellan avdelningens ledamöter böra även de inkommande målen fördelas, så att alltid en ledamot har det närmaste ansvaret för målets beredande.
    Någon beräkning har ej anställts angående det antal justitieråd, som erfordras efter den nya ordningens genomförande. Det är emellertid antagligt, att det nya förfarandet icke kommer att medföra någon ökning i högsta domstolens arbetsbörda. Den ökning, som uppkommer genom de muntliga förhandlingarna, torde kommat att motvägas av den minskning, som följer av den föreslagna förprövningen. Tanken att inrätta ett presidentämbete i högsta domstolen har ej upptagits i förslaget.
    Av det anförda framgår, att i högsta domstolen skall förekomma en viss föredragning. Nedre justitierevisionen skall därför bibehållas. På revisionssekreterare skall ankomma att i viss utsträckning vidtaga åtgärder för målens beredande och därefter föredraga dem för dispensprövning. Revisionssekreterarna skola vidare vid huvudförhandlingen, om revisionssvaranden uteblivit, redogöra för hans talan och dessutom i alla brottmål framlägga bevismaterialet från de lägre domstolarna.
    Dagens överläggning skulle egentligen gälla domstolsväsendet. För att ge en bakgrund åt förslagets bestämmelser om organisationen har jag emellertid varit nödsakad att tala också om för-

farandet. Detta har gjort, att jag måste begränsa mitt anförande till en torr redogörelse för förslagets huvudgrunder. Med motiveringen och detaljerna bör kanske för övrigt anstå till dess förslaget föreligger i tryck. Jag har också blivit tvungen att begränsa mig till frågan om domstolarnas organisation. Processlagberedningen har emellertid under rubriken »Domstolsväsendet» upptagit även bestämmelser om åklagare och advokater. Och hinder möter ju ej, att under diskussionen även dessa ämnen upptagas till behandling.
    Till sist vill jag endast framhålla, att även om rättegångsreformen icke innebär så stora organisatoriska förändringar, medför den dock en genomgripande omläggning av domstolarnas arbete. Det är klart, att det nya förfarandet har sina svagheter. Ingen rättegångsordning har enbart förtjänster. Fördelar i ett avseende måste i regel köpas med uppoffringar i ett annat. Jag tror emellertid, att det nya förfarandet i vida högre grad än det nuvarande skapar förutsättningar för en god process. Huruvida vi komma att få en sådan process, beror ytterst på de personer, som skola uppbära det nya förfarandet. Den föreslagna rättegångsordningen lägger i mycket stor utsträckning i domarens hand att förfara efter omständigheterna. Ett gott resultat kan därför vinnas endast om domaren i varje situation gör ett förnuftigt bruk av de möjligheter, som lagen ger, och framför allt kommer i håg den goda domarregeln, att domaren är för den menige mans skull och icke den menige man för domarens. Förslaget utgår från att Sveriges domare äro vuxna den uppgiften.