NIKOLAUS GJELSVIK. Von og veg. Oslo 1938. Olaf Norli. 204 s. Kr. 5.50.

    Prof. Gjelsviks hängivna och framgångsrika arbete för skapandet av gott nynorskt lagspråk är icke obekant för denna tidskrifts läsare. Hans Juridisk ordliste anmäldes i SvJT samma år den utkom (1929 s. 430) och två år därefter (s. 443) notiserades hans uppsats Nokre ord um norsk lovmaal og lovstil. I år ha vidsträcktare kretsar av vårt folk fått läsa i en av Verdandis småskrifter (Språkstriden i Norge, av norrmannen lektor Magnus Sandvei) att »landsmålet i synnerhet genom professor Nikolaus Gjelsviks lagarbete fått ett mycket vackert och uttrycksfullt lagspråk».
    Den bok som det nu är fråga om har icke enbart eller ens företrädesvis till ämne utformningen av lagbud. Dess närmaste syfte angives genom de tre undertitlarna, tryckta den andra med mindre typer än den första, och den tredje med ännu mindre: Norsk målføring — Norsk

eller latinsk stilgrunnlag — Nokre ord til ettertanke for målfolk og bokmålsfolk. Förf. vill klargöra för sina landsmän, både vännerna av landsmål (nynorsk) och dem som föredraga riksmål (bokmål), att det språkliga reformarbetet främst bör gå ut på att vad han kallar stilgrunnlaget, ordleidingsmåten, frigöres från sitt nedärvda beroende av latinet. »Å kvitta seg med det latinske stilgrunnlaget er eit sant storverk. Men skal det lukkast, er det inkje mindre enn eit Augiasfjøs å gjera reint» (s. 180). För det norska folkmålet har latinet varit en Prokrustessäng (s. 11), och vad särskilt lagstilen angår betygar förf. av egen erfarenhet att »det latinske stilgrunnlaget i lovene våre er den store Bøygen ein nynorsk umsetjar hev å slåst med» (s. 18).
    Med talrika exempel belyser förf. detta. »De i dette kapitel givne bestemmelser» har sitt ursprung i latinsk participialkonstruktion och bör ersättas med »Fyresegnene i dette kapitel» (s. 19).¹ Från latinet stammar också det alltför flitiga bruket av substantiv i deklinationsgenitiv. Förf. har själv på sitt samvete den ungdomssynden att han i sin sista examensuppsats (Om fordele og mangler ved en kodifikation af civilretten) svarvade frasen »revolutionsaarhundredets doktrinære tro paa lovenes almagt til menneskehedens lyksaliggjørelse» (s. 31). Dylika genitiv böra utbytas mot prepositionsgenitiv, så att exempelvis »de tilkommende ektefellers hjemlands lov ved ekteskapets inngåelse» blir» heimlandslovi til brudfolki på vigjingstidi» (s. 30). »Innskotsetninger», som i latinet med fördel användas, göra ogagn i norsk stil så framt icke de äro helt korta (ss. må tru, kann du vita, vonar eg). Och »setningsrekkjur», också välkända från latinet, få ej tolereras med mindre de »koma i ei rimeleg eller naturleg rekkjefylgje»; ofta är det lämpligt att bryta av med ett »likeins når», »same regel gjeld» el. dyl. (s. 38—41).
    Ur Norsk Lovtidende citerar förf. ganska färska prov på dålig lagstil, t. ex. »Disse bestemmelser trer i kraft fra den tid Handelsdepartementet bestemmer» (1933), »Bruk av tobakk og spytting er forbudt» (1935). »Det høyrest noko komisk, eg kann ikkje anna segja, å tala um 'bruk av spytting'» (s. 75). Men hans granskande blick finner även vändningar från äldre tid att förbättra. »Kongen vælger og beskikker» i grundlovens § 21 borde låta »Kongen kårar og kallar», så finge man »både bokstavrim og finare ord» (s. 83). Och hans oförtrutna strävan att nå det bästa visar sig också däri att han kritiserar uttryck som han själv format så nyligen som i Lærebok i millomfolkeleg privatrett (1936; s. 34, jfr s. 121).
    Förf. är i stilfrågor icke någon fanatiker; han ger tvärtom parollen »Alt med mål og måte» (s. 121) och medger att i vissa fall »rettar det seg etter smak og tykkje korleis ein helst vil segja tanken» (s. 155). Jag vill icke förneka att min smak ej alltid sammanfaller med förf:s. Han gillar icke grundlovens tydligen efter RF § 50 kopierade uttryck att stortinget sammanträder i »rigets hovedstad», ty »i hovudstaden»

 

¹ Formen »gitte», som norskt-danskt bokmål sökt lansera i st. f. »givne», »tek seg reint elgjeleg ut — — —, so det er beint fram til å få hugbit av» (s. 20).

vore nog. »At det er den norske hovudstaden som er meint og ikkje t. d. den engelske eller franske, det segjer seg sjølv. So rigets' trengst ikkje» (s. 29). För min del tycker jag att det pompösa »rikets huvudstad» gör sig väl i en rikets fundamentallag. Och borde ej förf. valt »i Oslo»? Det bleve mera rakt på sak och — kortare (jfr s. 110 där förf. räknar bokstäver).¹ Likaså har jag svårt att finna nynorskans» Gravi til den ukjende soldaten» vara så till vida bättre än vårt »Den okända soldatens grav» som huvudordet kommer först (s. 33); ty för min uppfattning är det — i hela detta på ett osympatiskt sätt glorifierade begrepp — ej graven, utan den okända soldaten som är det för tanken väsentliga. Och förf:s starka aversion mot den absoluta komparativen kan jag ej dela, ehuru jag både inser det för en strängare reflexion stötande i att »en gammal herre» alltid är äldre än »en äldre herre» och även uppskattar förf:s anekdot: »Frua spurde gjenta som søkte huspost: 'Har De tjent i bedre hus.' Gjenta: 'Ja, i mykje betre'» (s. 43—45).
    Men i flera detaljer har jag med glädje funnit mitt eget tycke delas av förf. Så när han (s. 70) fördömer inskjutandet av s i sammansatta ord.² Min boktitel Tärningkast får jag esomoftast se återgiven som Tärningskast, rättsskipning tränger allt mer ut rättskipning; snart får man väl se kägelsspel och lagsskipning. Så även när han förargar sig åt stavningen nasjon, aksje, institutt. »Framandord vert ikkje norske eller norskare for di um me skriv dei onnorleis enn andre folk eller dei næraste grannefolki gjer. — — — Dei folki me hev mest vedskifte med: svenskane, danskane, tyskarane, engelsmennene og fransmennene, skriv alle nation og national, endå segjemåten ikkje er den same hjå dei alle. Det skulde ikkje vera nokon grunn til å skilja oss ut her, når det gjeld skrivemåten» (s. 125).
    »At det norske målet kann verta det beste av dei germanske kulturmåli, er eg ikkje i minste tvil um. — — — Eg synest difor det er både tregelegt og harmelegt um det skulde skeiva seg so til at storverket og fyregangsverket skulde stranda på norsk-national likesæle og latskap og uvisleg Dovregubbe-fordom» (s. 173). För förf. liksom för lektor Sandvei är dubbelheten i skriftspråket icke något som man bör slå sig till ro vid. Men under det att 1937 års reform som avser att närma nynorsk och bokmål till varann (se Sandvei s. 43 f.) för Sandvei är den enda möjliga linjen att komma fram till ett språk, anser förf. att »av dei linune det kunde vera tale um, er dette den låkaste» (s. 178). Reformen är alltför ytlig, den angriper ej stilgrunnlaget. Förf:s program är »å gjera nynorsken til einaste riksmål i landet med ei høveleg yvergangstid som ikkje bør setjast alt for kort» (s. 181).
    Med detta program har förf. angivit både »von og veg», både mål och medel för en god språklig utveckling. Men han syftar längre. Han skriver i förordet: »Når eg talar um von, meiner eg ikkje berre voni for

 

¹ Jfr dock E. FAHLBECK, Ståndsriksdagens sista skede s. 138.
² Om sammansättningen »uteblivelseskjendelse» (§ 381 i civilprocesslagen ¹³/8 1915) säger förf. icke utan fog att »noko meir avskaplegt og uhamslegt kan ikkje lett tenkjast» (s. 95).

det norske målet, men ög for det norske folket, for fridom og fedreland. Skal folket' få den sjølvupphaldingsviljen og dermed den sjølvupphaldingsevna som er turvande i ei slik tid som no, må det ha eit kall; må kjenna i si inste sjæl at det er noko sermerkt som er verdt dei største offer. Men denne kjensla kann ikkje folket få på framandt målgrunnlag. For fridom og sjølvstende i det lange draget er soleis ei gagns målreising både von og veg.» Denna djupare syn på saken har givit förf. anledning till historiska och politiska betraktelser — om det ödesdigra för Norges självständighet att Oslo (år 1299) blev huvudstad i st. f. Bergen, om Kielerfreden, om norsk likgiltighet för landets försvar, m. m. — vilka alla äro av stort intresse även för en svensk läsare och bäras upp av ett starkt fosterländskt patos.
    Det norska språket har, redan i sin bokmålsform, ett för oss svenskar särskilt tilldragande frejdigt, okonventionellt tycke som verkar angenämt upplivande. Svenskar, som gripna lyssnat till biskop Berggrav, ha velat förklara verkan av hans ord bl. a. därmed att hans enkla naturlighet »var som att tala svenska i skjortärmarna». Förf:s stil äger också ett friskt behag som lockar till ordagranna citat. På sådana har kanske redan bjudits mer än nog. Men ännu ett må dock tillåtas. Förf. talar på ett ställe (s. 96) om modets växlingar och konstaterar att man svårligen kan tänka sig »noko meir avstyggjeleg stygt» än krinolinen och turnyren (køen). »Krinolinen var no fyre mi tid, men køen hugsar eg fulla godt frå den tid eg gjekk på skule i Stavanger. Serleg tok han seg ille ut i sterk medvind, som det so ofte var i Stavanger når damune hadde stemna mot sør. Då slong kjolen inn på føtene nedantil, og ein avskræmeleg bylt stod ut i veret på ein stad på kroppen, som alt frå skaparhandi hadde dei beste vilkår for å gjera seg gjeldande i fullt mål.»

    Flerstädes lyser fram en uppriktig sympati hos förf. för svenska förhållanden, en sympati som sträcker sig också till svenskt lagspråk (se t. ex. s. 41, 162, 194).¹ I 1734 års lag följdes gammal svensk tradition och språket var gott (förf. hänvisar bl. a. till vår gamla GB:s »blå eller blodiga, lama eller lytta»). Sedan kom väl lagspråket på avvägar. Men numera, påstår förf., är det »uppe eit arbeid i Sverik å 'retta det som rengt er' i dette stykkjet» (s. 108 not 1).
    Månne det verkligen förhåller sig så väl som förf. påstår? Är det icke dessvärre så, att lagstiftningen hos oss alltför ofta bär spår av likgiltighet för det formella, för lagbudens språkliga dräkt?
    Sommarens feriedagar, det är den tid då lagskiparen söker sätta sig in i vad lagstiftaren under årets riksdag åstadkommit. Han vet med sig att han, i motsats till dem som haft med lagarnas tillkomst att skaffa, är i det lyckliga läge att han kan taga saken helt trankilt, utan all forcering. Därför, om det händer att han tycker sig finna mindre goda stiliseringar i lagtexten förhäver han sig icke; han skulle mycket väl själv kunnat under ett jäktande arbete låta dem passera oan-

 

¹ Förf. rekommenderar bl. a. till målfolket att överge sitt «Høgsterett» och efter mönstret av Högsta domstolen skriva »Høgsteretten« (s. 93).

39—387004. Svensk Juristtidning 1938.

märkta. Men han faller lätt för frestelsen att försöka sig på »någon redaktionell jämknings. För min del har jag i somras roat mig med sådana försök särskilt beträffande nya jaktlagen, och några få av mina utkast må här återges — jag tror dem vara i prof. Gjelsviks anda och har på några punkter kunnat hänvisa till uttalanden i hans bok. Med 1809 års konstitutionsutskott kan jag säga att jag föreslår ej stora och lysande förändringar; men jag förmenar också att mina utkast kunna i någon mån illustrera Gjelsviks ord att det är »utrulegt å leggja merkje til kva underverk jamvel små rettingar kann gjera, so målet vert betre» (s. 6).¹
    18 § är uppdelad i 2 moment sålunda:

    1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man sådant djur såsom fallvilt, tillfalle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.
    2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn gälle följande:
    Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då sådant djur² är fridlyst, tillfalle kronan.
    1 övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

    Innehållet i denna § är ej krångligare än att det lätteligen överblickas och fattas utan indelning i moment och utan den högtidliga ingressen »Beträffande rätten» etc. »Oberoende»-satsen i 1 mom. irriterar. Har man icke av förarbetena inhämtat att den i själva verket står alldeles till överflöd, förledes man lätteligen att undra vad det kan betyda att den saknas i 2 mom. i fråga om älg m. fl., och om den inte möjligen vill utmärka att det är endast till förmån för jakträttsinnehavaren som Konungen kan förordna om undantag från regeln. Det pedagogiska syfte, som satsen enligt förarbetena vill tjäna., borde kunna tillgodoses annorledes än på bekostnad av lagbudets korrekthet. Alltså:

    Jämkad red. Dödar — — — kronan, där — — — förordnar.
    Älg — — — kronan.
    I övrigt — — — jakträttsinnehavaren.

    Med denna hyfsning vinnes, utom förenkling av §:n själv, även lättnad vid citering, t. ex. 18 § 3 stycket i st. f. 18 § 2 mom. sista punkten.
    19 § 3 st. Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet, att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare etc.
    Jämkad red. Idkas jakt med drivande hund å sådant område att drevet — — — huvudsakligen gå fram³ över annans jaktområde, och är av

 

¹ Kursiveringar o. dyl. i lagtexten härröra naturligtvis från mig. Med anledning av slutet i lagens 28 § må det vara tillåtet att fråga: är det meningen att det hävdvunna attributet »mildrande» till omständigheter hädanefter skall utbytas mot »förmildrande»?
² Det sunda förståndet — »Den fyrste og store regelen for juristane er å bruka vanlegt folkevit. So i lovtolking, og so i all deira livsgjerning elles» (s. 201) — tillåter ej den språkligt möjliga tydningen, att älg tillfaller kronan om djuret anträffas ss. fallvilt under tid då väl icke älg men hjort, rådjur eller bäver är fridlyst. Jag är dock böjd för att tro att prof. G. och även jag skulle, ss. språkriktigare, framför »sådant djur» föredragit »djuret» (i betydelsen, djurarten).
³ Om utbytet av framgå mot gå fram jfr Gjelsvik: »Når ein talar um fint mål, må ein ikkje gløyma rytmen. 'Løysingsretten segjer eg frå meg'. Her er betre rytme enn i 'løsningsretten fraskriver jeg mig'» (s. 74).

omständigheterna uppenbart att det sker i syfte att åtkomma villebråd från detta, vare etc.
    22 § 2 och 3 st. Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.
    Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den som etc.
    Jämkad red. Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös, vare — — — villebrådsbeståndet. Nu låter hunden sig icke upptagas; framgår av omständigheterna uppenbarligen att den kommit lös till följd av ägarens eller innehavarens vårdslöshet och är det mellan sista februari och den 21 augusti, äge jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den som etc.

    Genom hyfsningen torde ha vunnits, utom en kortare och behagligare stilisering, även ett riktigare angivande av tidens betydelse: det är ju närmast hundens slöslöpande», ej dödande det gäller; löper hunden lös i febr., får den ej dödas i mars. »Nu» är avsett att glädja prof. Gjelsvik (SvJT 1929 s. 431), men kan ju mycket väl undvaras.

    24 §. 1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas,¹ förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder² som må finnas erforderliga i sådant avseende. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området³ skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum⁴ i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.
    Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfalle honom. Villebråd som fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfalle även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid,⁵ skall med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande, som avses i första stycket.
    Jämkad red. Orsakas — — — plantering, förelägge länsstyrelsen — — — erforderliga till förebyggande av vidare skada. Föreläggande må dock ej givas, om sådana åtgärder skäligen böra ankomma å markinnehavaren själv eller antagas må⁶ att skadan varder honom i huvudsak gottgjord. Ställer jakträttsinnehavaren sig ej föreläggandet till efterrättelse, för-

 

¹ Skadan har ju redan skett?
² Alltså andra än rimliga?
³ Vilket område?
⁴ Märk, utom kakofonien, Gjelsviks anmärkning om hur locum habere går igen i avoir lieu, finde sted, äga rum o. s. v.: »Denne etterapning etter latinen vert bruka stødt og stendigt når det berre er høve til det, og det endå ordleidingsmåten i alle desse måli hadde vorte mykje meir endefram og greid på heimlegt grunnlag» (s. 14). Jfr ock »Ägoutbyte må äga rum» i 8:1 JDL och vad därom sägs i min skrift Lagstil s. 26.
⁵ Varför formulera andra punkten i detta stycke så, att i tredje punkten tvenne undantag måste göras? 
⁶ Den vanliga frasen »anledning är till antagande» är icke god. Borde den ejlämpligen ersättas med »antagas må», eller dock med »skäl är till antagande»?

ordne länsstyrelsen att jakt för nödig minskning av villebrådsstammen skall anställas av särskilt utsedd jägare.
    Villebråd som efter föreläggande fälles — — — tillfälle honom. Villebråd som fälles eller fångas vid jakt enligt förordnande tillfälle även jakträttsinnehavaren, om han gäldar av saken föranledda kostnader och jakten skedde å tid då — — — tillåten; eljest förfares med villebrådet på sätt Konungen föreskriver. Konungen bestämme ock ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande varom nu sagts.

    30 §. Fälles¹ någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning, dess värde förverkat.²
    Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet³ jakt- eller fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträttsinnehavaren, tillfalle det förverkade⁴ denne eller, i fall varom förmäles i 29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade personer.
    Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat villebråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält förverkat fallvilt⁵ förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs i 5 § 2 mom.
    Jämkad red. Dömes någon för — — — 29 §, have förverkat villebråd — — — tillvaratagit. Kan det icke tillrättaskaffas eller har det undergått förskämning, gälde dess värde.
    Var det
    björn, lo eller örn,
    annat villebråd, som dödats eller fångats med otillåtet jakt- eller fångstredskap eller under förbjuden tid eller å område som sägs i 5 § 2 mom., eller
    fallvilt, som icke enligt 18 § tillkommer jakträttsinnehavaren, förfares med det förverkade eller dess värde enligt 36 §.
    Eljest tillkommer det förverkade eller dess värde jakträttsinnehavaren eller, i fall varom förmäles i 29 § 2 mom., övriga delägare i samfälligheten eller övriga å området jaktberättigade.

    Prof. Gjelsvik skriver med all rätt att man måste »koma i hug, at endå so hævt det er å skriva kort, er det likevel stundom sumt anna òg ein må ansa på» (s. 76). Men kortheten värderar han så, att han förordar presens och imperfektum framför perfektum och futurum, ty »då slepp ein med eitt ord i staden for tvo eller fleire» (s. 46). Jag hoppas att, jämte det reduceringen i styckena 2 och 3 av halvtannat hundratalet ord till ungefär hälften även för prof. G. framstår som en i och för sig avsevärd förmån, han tillika må finna att klarheten icke blivit lidande på förkortningen.

Birger Wedberg.

 

¹ Om verbets vanliga betydelse i denna lag, se — utom andra §§ — särskilt 24 § 1 mom. 2 st.
² Jfr Gjelsvik om »innskotsetninger og setningsrekkjur». Beträffande «värde förverkat» jfr 8 § lag 8/6 1923: »Förskingrar någon egendom, som enligt denna lag skolat dömas förverkad, gälde dess värde.»
³ Att i 31 § »jaktredskap» fått den-kön (»annan») är säkerligen avsiktligt.
⁴ Det må nu vara villebråd, fallvilt eller värde.
⁵ Men hur förfares med förverkat värde?