GUSTAV HEBER. Norske rettsreglers historie I og II. Oslo 1938. Grundt Tanum. 212 s. Kr. 8.00.

    Denna bok innehåller såsom titeln anger två avdelningar. Den första bär rubriken Forhistoriske rettsregler och handlar om de sociala och rättsliga förhållandena i Norge från husdjurens införande (för c:a 6,000 år sedan) intill c:a 800 år e. Kr. f. jämte en kortare tillbakablick på motsvarande förhållanden under än tidigare skede. Författaren utvecklar här bl. a. hur de situationer grannar emellan som uppkommo i och med husdjurens införande och befolkningens övergång från att hava levt på fångst till att bliva ett bondefolk medförde olika slag av rättskonflikter som ofta måste lösas och löstes på tingen. Framställningen är präglad av vida vyer och författaren

LITTERATURNOTISER. 585tar etnografien, arkeologien och språkvetenskapen till hjälp. De exempel författaren i visst sammanhang nämner på norska öar som fått sina namn efter olika slag av husdjur, skulle kunna för Sveriges del mångfaldigas. Anmärkas kan måhända att när författaren söker parallellbelägg ur svenska källor, sker det allenast medelst citat ur HOLMBÄCKS och WESSÉNS bearbetningar av Upplands- och Östgötalagarna. Varken SCHLYTERS grundläggande Corpus juris eller de nämnda utgivarnas redan 1936 utkomna version av Dala- och Västmannalagarna beröras. — Bokens senare avdelning, benämnd Norges eldste statsrett, är en himlastormande litteraturprodukt. Den behandlar bl. a. problemet kungamakt eller folkmakt och börjar med orden: »Vi er gjennem våre undersøkelser og ved våre forstudier kommet til det resultat at stort sett er alt som hittil er skrevet om Norges eldste statsrett ukorrekt og misvisende och derfor helt igjennem feilaktig» (s. 131). Motsvarande uttalanden återfinner man även senare (ex.vis s. 164). Författaren gör tabula rasa med alla föregående framställningar av äldre norsk statsrätt, från SNORRE (som dock svensken H. LJUNGBERG i sin samtidigt utkomna docentavhandling betecknar såsom jämförelsevis vederhäftig) till ASCHEHOUG och TARANGER. Till grund för sin ståndpunkt åberopar författaren bl. a. den tolkning han såsom jurist ger åt olika textställen i Magnus Håkonssøns lagar. Anmälaren delar författarens åsikt att historikerna allt för länge fått reda sig utan den rena juridiken, men är ingalunda beredd att taga position i de uppkastade stridsfrågorna. — Ett störande ombrytningsfel å sid. 143 hade kanske kunnat undvikas.

Nils Edling.