Strafflagberedning. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, beredning. anförde till statsrådsprotokollet d. 6 okt. 1938, efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet, följande.
    »Under de senaste åren har i vårt land på straffsystemets område bedrivits ett livligt reformarbete, som avsatt betydelsefulla resultat. Detta arbete har bland annat karakteriserats av strävandena att i möjligaste mån anpassa straffet fattat såsom samhällsreaktion icke blott efter brottets art utan även efter den brottsliges personlighet. Sålunda har vid sidan av de ordinära frihetsstraffen systemet av straffrättsliga skyddsåtgärder omdanats och kompletterats genom lagarna d. 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, d. 13 mars 1937 om tvångsuppfostran samt d. 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Även på bötesstraffets område ha viktiga reformer vidtagits, åsyftande bland annat att anpassa såväl bötes- som förvandlingsstraffet efter den brottsliges ekonomiska och personliga förhållanden. Borttagandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vilken innebar förlust under viss tid efter frigivningen från undergånget frihetsstraff av vissa medborgerliga rättigheter, har underlättat de frigivnas återinförande i samhällslivet.
    Synpunkten av samhällsreaktionens differentiering allt efter den brottsliges personlighet har jämväl kommit till uttryck i vissa lagförslag på straffsystemets område, vilka ännu icke lett till lagstiftning. Häribland märkes förslag till revision av lagstiftningen om villkorlig dom, som redan varit föremål för remiss till olika myndigheter. Även beträffande den villkorliga frigivningen har nyligen från tillkallade sakkunniga avlämnats betänkande med förslag till institutets reformering. Vidare har en kommitté för behandling av frågan om åtgärder beträffande arbetsskygga brottslingar, lösdrivare och prostituerade utarbetat preliminära lagutkast. Detta sistnämnda utredningsarbete torde komma att slutföras av kommittén i vad det innebär en revision av lösdrivarlagen.
    Till vad som sålunda redan verkställts eller är under utförande synas böra fogas reformer av andra viktiga delar av straffrätten.
    I fråga om frihetsstraffens anordnande bör sålunda undersökas, huruvida den gällande systematiska anordningen av det ordinära frihetsstraffet — med dess uppdelning på två, i viss utsträckning parallella straffarter, båda möjligggörande även mycket korta strafftider — kan anses ändamålsenlig. Såväl från 1916 års strafflagskommissions sida som under reformdiskussionen i övrigt har stark kritik framkommit mot nuvarande ordning, särskilt i vad den leder till användningen av korta frihetsstraff. Utredningen torde på detta område böra avse möjliga utvägar att in-

skränka användningen av de korta frihetsstraffen ävensom frågan om en sammansmältning av straffarbete och fängelse eller erforderlig jämkning av gränserna mellan dessa straffarter. Även bör undersökas huruvida förutsättningar äro för handen för inrättande av det särskilda mildare frihetsstraff som av strafflagskommissionen föreslagits komma till användning i vissa fall.
    Vid prövningen av frågan om frihetsstraffens anordnande inställer sig givetvis även spörsmålet om ändrad uppdragning av gränserna för användningen av bötesstraffet. I samband med detta spörsmål bör med ledning av de i praxis gjorda erfarenheterna till omprövning upptagas frågan om tillämpningsområdena för dagsböter och böter, ådömda omedelbart i penningar.
    Frågan huruvida befogenhet bör tillerkännas domstol att efter vissa regler fria från straff eller utmäta straff under det för brottet stadgade straffminimum, när omständigheterna äro synnerligen mildrande eller den genom brottet timade kränkningen obetydlig, synes jämväl böra göras till föremål för övervägande. Även torde böra upptagas frågan om reglering av befogenheten att uppskjuta verkställighet av ovillkorligt ådömt frihetsstraff.
    Ett annat reformspörsmål avser behandlingen av förbrytare, vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Rörande detta spörsmål har inom departementet av särskilda sakkunniga redan verkställts en del förberedande utredningsarbete.
    Lämpligt synes vara att i samband med en reform av frihetsstraffen dels upptaga frågan om behandling av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk, vilken fråga redan varit föremål för utredning av särskilda sakkunniga men torde kräva ytterligare övervägande, dels fullfölja det ovan berörda utredningsarbetet beträffande åtgärder mot arbetsskygga brottslingar. Tillika bör med utnyttjande av hittills vunna erfarenheter en omprövning ske av gällande regler för behandlingen i slutna anstalter av vissa grupper av ungdomliga brottslingar.
    Om det utredningsarbete, för vilket nu redogjorts, i första hand tager sikte på en reform av de frihetsberövande straffreaktionerna, tarvar emellertid jämväl det spörsmålet övervägande, huruvida icke anstaltsbehandling i viss utsträckning bör kunna ersättas med kriminalvård i frihet. I sakens natur ligger att det i första rummet är beträffande de ungdomliga brottslingarna som anstaltsbehandling bör undvikas. Tidigare har man — bland annat i anslutning till ett år 1937 avlämnat betänkande rörande den villkorliga domen — övervägt tanken att öppna möjlighet för domstolarna att i vissa fall i stället för straff använda skyddsåtgärder av lindrigare slag än de nuvarande, innefattande övervakning, arbetsanvisning och vårdnadsåtgärder, allt efter vad för olika brottslingskategorier kan anses påkallat. Detta spörsmål torde böra, i vad det ej vinner sin lösning genom ny lagstiftning om villkorlig dom, bliva föremål för fortsatt utredning. Beträffande sådana fall, där fråga är om brottslighet av mera tillfälligt slag, torde spörsmålet om införande av regler om åtalseftergift böra undersökas.

    Det synnerligen viktiga spörsmålet om åtgärder för återinförande i samhällslivet av dem som varit föremål för kriminalpolitiska åtgärder bör upptagas till behandling, i den mån icke redan pågående utredningar behandla samma fråga. Utredningen på denna punkt torde böra ske i samråd med representanter för socialpolitik och näringsliv.
    Inom det område som sålunda berörts bör utredningen åsyfta en översyn och kodifiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk.
    En strafflagsrevision i enlighet med ovan angivna riktlinjer erhåller omedelbar betydelse även utanför den allmänna strafflagens område. I den mån specialstraffrätten inrymmer särskilda stadganden som hänföra sig till straffsystemet, torde jämväl dessa regler böra bliva föremål för omprövning. Den genom tidigare utredningar förberedda reformen av den militära strafflagen torde sålunda i förevarande sammanhang böra fullföljas i fråga om straffarterna och vad därmed sammanhänger.

    Det är uppenbart att de nu berörda, redan genomförda eller ifrågasatta åtgärderna för straffsystemets reformering måste återverka på fångvårdens organisation, särskilt lösningen av anstaltsväsendets byggnadsfrågor. Frånsett inrättandet av vissa specialanstalter (säkerhetsanstalt för förvarade och internerade, anstalt för dem som dömts till ungdomsfängelse, ny sinnessjukavdelning) samt indragning av vissa kronohäkten har emellertid hittills föga kunnat åtgöras för organisationens ändring efter ett reformerat straffsystem. En under år 1934 inom departementet påbörjad utredning i ämnet avbröts i avvaktan på att straffsystemets reformering skulle fortskrida så långt, att fångklientelets omfattning och uppdelning lättare skulle kunna överblickas.
    Arbetet på fångvårdsorganisationens ombildning torde böra företagas parallellt med det utredningsarbete angående straffsystemet som ovan angivits.
    En första uppgift härvid blir givetvis att beräkna vårdklientelets storlek och dess uppdelning med hänsyn till de olika slag av ingripanden som kunna ifrågakomma. Frågan hur vårdbehövande straffriförklarade lämpligast skola omhändertagas bör uppmärksammas.
    Beträffande de allmänna fångvårdsanstalterna torde det böra utredas i vad mån en centralisering av deras förläggning med fördel låter sig genomföra. I detta hänseende kommer i betraktande, att det i regel endast vid anstalter med större platsantal än det nuvarande genomsnittet är görligt att tillfredsställande ordna arbets- och yrkesutbildningsmöjligheter för fångarna. Det vill vidare synas som om genom kommunikationernas förbättrande ett viktigt skäl bortfallit för upprätthållandet av en äldre organisation med dess talrika anstalter, spridda i olika delar av landet. Även om man tager hänsyn till behovet av en utrymmesreserv, har nedgången i fångantalet gjort driften vid åtskilliga av de nuvarande anstalterna oekonomisk. Själva anstaltsbyggnaderna äro dessutom, efter

den utveckling som ägt rum av förläggningsorternas bebyggelse, ofta olämpligt belägna. I många fall kunna de icke utan betydande kostnader anpassas efter nutidens krav. Vid avgörandet av ifrågavarande spörsmål måste givetvis beaktas att erforderligt anstaltsutrymme för förvaring av häktade och bötesfångar så beredes, att längre transporter med därav följande kostnader och tidsförlust undvikas.
    I samband med utredningsarbetet i denna del torde böra behandlas en av överståthållarämbetet till chefen för justitiedepartementet riktad, den 19 februari 1938 dagtecknad framställning angående utseende av representanter för förhandlingar mellan kronan och Stockholms stad rörande förvaringen av vissa fångar, som nu förvaras i stadens rannsakningsfängelse.
    I nära sammanhang med de fångvårdsorganisatoriska frågorna står det ofta diskuterade spörsmålet huruvida den centrala uppsikten över och ledningen av de statliga vårdnadsåtgärderna beträffande asociala individer — kriminella, alkoholister, lösdrivare, vanartad ungdom m. fl. — bör koncentreras till en och samma myndighet. Det lider intet tvivel att den nuvarande splittringen på detta område är förenad med olägenheter. Det har sålunda visat sig att frånvaron av ett centralt organ för en planmässig ordning av de statliga och statsunderstödda anstalterna i vissa fall försvårat ett tillfredsställande utnyttjande av dessa såväl med hänsyn till föreliggande vårdbehov som ur synpunkten av anstalternas rationella utnyttjande i övrigt. Detta spörsmål har erhållit särskild aktualitet genom 1937 års riksdagsskrivelse (nr 434) om utredning rörande inrättandet av ett dylikt organ. Frågan i vad mån en ökad samverkan mellan de organ, som nu ha sig dessa uppgifter anförtrodda, eller i vilken utsträckning en centralisation kan ske utan fara för minskad livaktighet inom verksamhetsområdet synes i detta sammanhang böra bliva föremål för prövning. Härvid torde även böra uppmärksammas, i vad mån genom inrättandet av ett centralt organ eller nya former för samverkan ökade möjligheter uppkomma för en överflyttning de olika anstalterna emellan av de omhändertagna alltefter deras speciella vårdbehov.
    Vidare böra beaktas de särskilda problem som uppkomma, då det gäller att vid ett reformerat straffsystem med ändrade vårdformer taga ställning till spörsmålet vilket organ som skall hava att besluta om utskrivning av de omhändertagna.
    Uppenbarligen bör den sålunda förordade utredningen på anstaltsväsendets område ej utgöra hinder för genomförandet av sådana provisoriska eller partiella ändringar av anstaltsorganisationen, som inom den närmaste tiden visa sig erforderliga. Likaså måste naturligen vid ändringar i anstaltsväsendet vederbörlig hänsyn tagas till den vid anstalterna knutna personalen.

    I överensstämmelse med vad som numera i allmänhet iakttages vid viktigare svenska lagstiftningsarbeten torde de här ifrågasatta utredningarna på lagstiftningens område böra bedrivas i nära känning med de reformsträvanden som framträda i våra nordiska grannländer. De-

partementschefen torde böra avgöra, i vad mån fråga om samarbete skall framföras till dessa länder.
    De utredningsarbeten, som sålunda böra verkställas, synas böra uppdragas åt en strafflagberedning om sex ledamöter. I mån av behov torde beredningen för samråd böra få anlita personer med erfarenhet från de skilda verksamhetsområden som beröras av utredningen.
    Utredningsarbetet bör tydligen bedrivas på det sätt, att förslag rörande de olika ämnen det omfattar framläggas efter hand. Det torde ankomma på chefen för justitiedepartementet att bestämma i vilken ordning de olika frågorna skola upptagas till behandling och arbetet med dem slutföras. På departementschefens omprövning torde även böra bero, i vad mån det förberedande utredningsarbetet inom beredningen skall bedrivas sektionsvis.»

    I enlighet med departementschefens förslag beslöt K. M:t dels att tillsätta en strafflagberedning om sex ledamöter med uppgift att under beaktande av vad departementschefen anfört verkställa utredning och framlägga förslag om straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, dels ock att beredningen skulle hava att fortsätta den av kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen av lättjefulla förbrytare samt angående revision av lösdrivarlagen m. m. påbörjade utredningen såvitt angår behandlingen av arbetsskygga förbrytare, liksom även de utredningsuppdrag som omhänderhafts av sakkunniga för utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden.
    Vidare bemyndigade K. M:t chefen för justitiedepartementet dels att tillkalla ordförande och övriga ledamöter i beredningen¹ samt förordna högst två sekreterare åt densamma, dels ock att utse särskilda sakkunniga att med beredningen efter kallelse av ordföranden samråda i de frågor departementschefen bestämde; och berättigades beredningen att från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra de uppgifter och yttranden, som för utredningsarbetet kunde erfordras.