Om skyldighet att medföra deklarations- eller tillståndsbevis vid bärande av skjutvapen. Det har vid rättstillämpningen visat sig, att ej blott bland allmänheten utan även på sina håll hos polis- och åklagarmyndigheterna osäkerhet råder angående rätta innebörden av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts vapenkungörelse den 22 juni 1934 i fråga om rätten att tillfälligt upplåta skjutvapen. I anledning härav må följande erinringar göras.
I 4 § förenämnda kungörelse stadgas i första stycket att den, som vill såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen, är skyldig söka tillstånd därtill hos vederbörande länsstyrelse, i tredje stycket att skjutvapen ej må överlåtas eller upplåtas till annan än den, som erhållit tillstånd att innehava vapnet, samt i fjärde stycket att utan hinder av vad nu sagts skjutvapen tillfälligt må upplåtas i fall, då tillstånd enligt vapenkungörelsen meddelats, till användning för samma ändamål som det, för vilket tillståndet lämnats, och i annat fall för jakt eller sportändamål. Vidare stadgas i 20 § 2 mom. straffansvar för den, som överlåter eller upplåter skjutvapen i strid mot vad i 4 § tredje och fjärde styckena sägs.
Såsom av de ovan citerade bestämmelserna framgår, lägger lagen intet hinder i vägen mot att en vapeninnehavare tillfälligt utlånar ett sitt gevär till annan person i och för en jakttur, en skyttetävlan eller liknande ändamål. Emellertid måste härvid även följande bestämmelser beaktas: Enligt 11 § första stycket vapenkungörelsen skall den som bär skjutvapen medföra deklarations- eller tillståndsbevis för att på tillsägelse av polisman uppvisas. Företes ej sådant bevis, må vapnet av polismannen omhändertagas; dock att den, som burit vapnet, äger hos polismannen eller polismyndigheten i orten återbekomma detsamma, därest han inom en vecka visar att han var berättigad att innehava vapnet. I stället för deklarations- eller tillståndsbevis må, enligt 11 § andra stycket, vid bärande av jaktvapen medföras av vederbörande länsstyrelse jämlikt 8 § utfärdat särskilt bevis om rätt att innehava jaktvapen. Medför någon i fall, som avses i 11 § första och andra styckena, varken deklarations- eller tillståndsbevis eller, där fråga är om jaktvapen, sådant särskilt bevis, som omförmäles i 8 §, är han förfallen till straff jämlikt 20 § 3 mom. andra stycket.
Vid tillämpning av de sist anmärkta bestämmelserna angående skyldighet att vid bärande av skjutvapen medföra deklarations- eller tillståndsbevis rörande vapnet eller bevis, varom i 8 § vapenkungörelsen
förmäles, torde beaktas, att intet undantag är stadgat beträffande den som allenast tillfälligt innehar annan tillhörigt skjutvapen. Ehuru själva utlånandet av geväret sålunda, enligt vad ovan sagts, är tillåtet, kan — och på detta förhållande är det förf. med dessa rader vill fästa uppmärksamheten — den tillfällige innehavaren av vapnet drabbas av straff, därest han icke vid bärande av vapnet medför föreskrivet deklarations- eller tillståndsbevis. Eftersom den tillfällige innehavaren av vapnet ju icke innehar något för honom själv utfärdat bevis angående vapnet, måste lagbudet avse skyldighet för honom att medföra det för vapnets ägare utfärdade beviset. Att det därjämte kan vara lämpligt för den tillfällige innehavaren att medföra intyg av vapnets ägare angående upplåtelsen, torde lätteligen inses.
Det lärer icke kunna förnekas, att de ifrågavarande stadgandena icke erhållit en så tydlig utformning som önskvärt varit med hänsyn till det betydande intresse, dessa stadganden hava för gemene man. Att innebörden av stadgandena är den, som här ovan angivits, torde emellertid framgå vid en jämförelse av sagda stadganden med bestämmelserna i 28 § fjärde stycket vapenkungörelsen. I sistnämnda lagrum stadgas nämligen, att medlem av förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet, vid bärande av skjutvapen, som föreningen tillfälligt upplåtit till honom, i stället för det för föreningen utfärdade deklarations- eller tillståndsbeviset rörande vapnet må medföra ett av föreningen utfärdat intyg, att vapnet blivit till honom såsom medlem av föreningen upplåtet; intyg varom nu är sagt skall innehålla uppgift om vapnets beteckning m. m. samt vapeninnehavarens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist ävensom den tid och det ändamål, varför upplåtelsen skett. Vad sålunda är stadgat skall, enligt 28 § femte stycket, jämväl äga tillämpning å Sveriges landstormsföreningars centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund och landvtormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren. — Från de nu angivna stadgandena kan tydligen e contrario slutas, att vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen i andra fall den tillfällige innehavaren av vapnet skall medföra det för ägaren utfärdade deklarations- eller tillståndsbeviset rörande vapnet. Detta bestyrkes ytterligare av vad som förekom vid tillkomsten av nyssnämnda särskilda bestämmelser med avseende å skytteföreningarnas medlemmar. Dessa bestämmelser saknades nämligen i vapenkungörelsens ursprungliga text ochinfördes genom en särskild Kungl. kungörelse den 9 november 1934, föranledd av en till Konungen gjord framställning från Skytteförbundens överstyrelse,1 dagtecknad den 30 oktober 1934. I denna framställning anförde överstyrelsen, bland annat: Genom vapenkungörelsen den 22 juni 1934 hade stadgats, att innehavare av skjutvapen skulle ständigt medföra licens, som på anfordran skulle uppvisas för polismyndighet. Beträffande de frivilliga skytteföreningarnas gevär, såväl sådana som förening innehade såsom lån från Kronans förråd som sådana som vore föreningens egna, vore det hart när omöjligt att kunna i alla delar
efterfölja sistnämnda föreskrift, enär för dessa gevär endast funnes utfärdad en för alla egna eller för alla lånegevär gällande licens, under det att de särskilda gevären ett och ett för sig kunde vara utlämnade till begagnande av enskilda medlemmar eller ock kunde behöva tagas i bruk vid vissa övningstillfällen, särskilt vid fältskjutningar. För att icke genom berörda föreskrift utövandet av all skytteverksamhet skulle — åtminstone i de fall då medlemmarna icke hade egna gevär utan vore hänvisade till att använda föreningens eller Kronans — helt omöjliggöras, syntes det nödvändigt, att för det frivilliga skytteväsendet särskilda bestämmelser måtte kunna tillämpas. I städer eller större samhällen torde detta i samråd med vederbörande polismyndigheter kunna för varje särskilt tillfälle ordnas, men på landsbygden med dess växlande avstånd och svårare kommunikationer bleve detta omöjligt. Överstyrelsen hemställde därför, att skytteförening, som innehade visst antal egna eller från Kronan lånade gevär, skulle äga rätt att av i föreskriven ordning erhållen licens taga bestyrkta avskrifter, vilka skulle få gälla såsom deklarations- eller tillståndsbevis för person, som genom av vederbörande styrelse utfärdat medlemskort styrkte sig vara medlem av skytteförening, tillhörande det frivilliga av staten understödda skytteväsendet.
Skytteförbundens överstyrelses framställning resulterade, såsom redan nämnts, i den särskilda kungörelsen den 9 november 1934, varigenom skytteföreningarna — ävensom vissa andra sammanslutningar — medgavs rätt att tillfälligt upplåta skjutvapen till medlem utan att annan handling behövde medfölja upplåtelsen än ett av föreningen utfärdat intyg att vapnet blivit till vederbörande såsom medlem av föreningen upplåtet.
Rolf Dahlgren.