David Nehrman och den juridiska undervisningen I. Den kunskap vi äga om de personligheter, som dölja sig bakom våra stora juristnamn, är påfallande ringa, åtminstone om vi blicka några hundra år tillbaka i tiden. Detta gäller även beträffande David Nehrman, den berömde juris professorn, som praktiskt taget ensam skötte den juridiska undervisningen vid Lunds universitet under ej mindre än 33 år (1720—53). Hans rykte är dock endast i någon mån beroende av hans långvariga tjänst och tunga arbetsbörda. Det är sättet, på vilket han utförde sin gärning, som i första rummet skapat hans storhet. Hans samtid, som på nära håll hade tillfälle att studera resultaten av hans verksamhet, satte honom mycket högt. Knappast någon juris professor har åtnjutit ett sådant anseende som Nehrman. Det har sagts om hans föreläsningar, att de utmärkte sig för en sällsynt förening av grundlighet och klarhet, och att de besöktes av en ständigt växande åhörarskara. Beträffande innehållet i dessa föreläsningar kunna vi i viss mån kontrollera omdömet genom att taga del av hans lärjungars delvis bevarade föreläsningsanteckningar, vilka bl. a. bära vittnesbörd om att Nehrman föreläst över juridikens alla dåvarande grenar, såsom romersk rätt, statsrätt eller jus publicum, kriminalrätt, processrätt, civilrätt, ekonomirätt, kameralrätt och kyrkorätt, samt att han dessutom särskilt kommenterat samtliga balkar i 1734 års lag. Däremot är det betydligt svårare att få en klar föreställning om beskaffenheten av den nehrmanska undervisningen, enär källmaterialet i detta hänseende är synnerligen torftigt. Då jag under forskningar i riksarkivet påträffat två förut okända originalbrev av Nehrman från år 1754, i vilka han framlägger frukterna av sin rika erfarenhet beträffande den juridiska undervisningen, måste detta därför betraktas som ett värdefullt fynd, och detta desto hellre, som Nehrmans litterära kvarlåtenskap i form av egenhändiga brev och manuskript efter undersökning visat sig vara ytterst obetydlig.1 Ett närmare studium av detta
ARLQUIST
fynd ger oss ett ganska starkt intryck av Nehrmans personlighet, samtidigt som vi därigenom erhålla åtskilliga nya notiser rörande hans verksamhet i Lund. En publicering av dessa aktstycken torde under dylika förhållanden kunna påräkna intresse ej minst hos det stora antal jurister, för vilket Nehrman hittills varit endast ett berömt namn, men ingenting därutöver. För att rätt kunna bedömas böra emellertid breven med några ord insättas i sitt historiska sammanhang.
Kansler vid Lunds universitet var sedan 1752 den byråkratiske friherre Nils Palmstierna. »Hans universitetsideal», säger M. WEIBULL1 träffande, »var universitetet nedsänkt till skolans ståndpunkt; själv var kanslern här endast den överste skolmästaren med metod och ris, som räckte till både för lärare och lärjungar.» En av hans älsklingsidéer var, att studenternas kunskaper skulle inskränkas till »nätta och tydliga begrepp i varje vetenskap», vilka professorerna hade att bibringa sina lärjungar på kortast möjliga tid. I en skrivelse till Lunds universitet den 13 juli 1754 framlade kanslern sitt program till förkortande av undervisningstiden i alla fakulteterna. Beträffande den juridiska fakulteten heter det bl. a., att »en flitig professor», om han fick till biträde »en käck adjunkt och en skicklig docens», borde under loppet av två terminer hinna »genomgå det som fordras till en god och systematisk kunskap i vår lag». Dit räknade kanslern dock ej mindre än åtta olika avdelningar, nämligen: 1) jus publicum Sueticum 2) jus ecclesiasticum, 3) jus civile, 4) jus criminale, 5) jus camerale sivegeorgicum, 6) jus maritimum et ad hoc jus quoque cambiale, 7) jus militare och slutligen 8) praxis forensis. För att studieplanen skulle kunna genomföras inom den beräknade tiden krävde kanslern också minst sex timmars föreläsningar per läsdag. Om någon juris studerande skulle vilja tillbringa längre tid vid universitetet än ett år, kunde han enligt kanslern »med desto större nytta» avhöra samma årskurs ännu en gång eller också använda tiden till att specialisera sig inom någon viss gren av juridiken, som vore till gagn för hans tilltänkta kommande verksamhet. Det senare förutsatte, att han önskade begagna sig av de juridiska lärarnas avgiftsbelagda enskilda kollegier.
Några månader innan kanslern offentliggjorde detta program, hade han känt behov av att höra en sakkunnig persons tankar i ämnet, och han hade i detta syfte avlåtit en skrivelse till David Nehrman, som vid denna tidpunkt i egenskap av emeritus vistades på sin gård Säby i Bäckaby socken (Småland). Själva brevet är icke bevarat. I kanslersämbetets registratur (RA) under den 9 april 1754 heter det endast:
»Till revisionssekreteraren1 David Nehrman på Växjö och Säby med begäran, att han ville hitsända ett förslag till cursus juridicus vid akademien i Lund.» Av Nehrmans svarsskrivelse framgår dock, att kanslern i sitt brev uppställt huvudsakligen två frågor till besvarande, nämligen: 1) Hur den akademiska ungdomen »på kortaste tid men likväl grundligen» måtte kunna »vägledas till lagvett». 2) Hur lång tid en dylik cursus juris kunde tänkas behöva omfatta. Nehrmans svarsskrivelse, som är daterad den 27 april s. å.,2 har följande lydelse:
Högwälborne Herr Baron
Kongl. Maij:ttz och Riketz Råd
Nådige Herre!
Huru ungdomen på kortaste tid, men likwäl grundeligen, må kunna wägledas til lagwett och cursus juris snarast fulländas är ett mål, som icke allenast the gamle romerske keijsare med mycken flit undersöka och fresta låtit, utan ock syslosatt wåra förnämsta in- och utrikes juris consultos några secula och in til thenna tiden, som theras oräkneliga skrifter d[e] h[oc] m[odo] intyga. Eders Excellences egit swar här på uti thess nådiga postscripto, at ett kort, systematiskt begrep af lagen borde läggas til grund och följas wid föreläsningarna, är så beskaffadt, at ingen inwänning med skiäl theremot giöras kan. Jag åtminstone kan eij bättre beswara samma fråga.
Men på det jag må nyttja ett så behageligit tilfälle at fullgiöra Eders Excellences befalning, bör och wil jag säija något. Eders Excellence fordrar både grundelighet och korthet i samma begrep, så at alla dithörande mål effter richtiga principier tydeligen utan omswep warda förklarade och tilfälle gifwes ther uti at nämna wid förklaringen thet öfriga, eller med flera exempel och casus då gifwa ungdomen widare tilfälle at rätteligen bruka sitt förstånd och efftersinnande. Således lärer thet eij wara nog at skrifwa tabeller öfwer lagboken, hwilket wäl har sin nytta uti jure Romano, som är både widlöfftigt och utan någon ordning samladt; icke heller at lära ungdomen en hop främmande axiomata, hwilket beswärar them med en hop mot wår lag stridande meningar; eller på en termin hwar weka 4 timmar, afkortningarna inberäknade,3 löpa igenom hela eller största delen af lagboken.
M. WEIBULL
Alt, hwad en rätt juris consultus sig företager i thet departement försynen honom satt, består til största delen i ett förnufftig[t] slutande af wissa grundsatzer och lempande til förekommande mål, så at han eij gissar, utan gifwer skiäl til alt. At lära thetta kommer ungdomen til academierne; ty empiricam och vulgarem jurisprudentiam (!) som eij bekymrar sig om thetta, kan läras stundom närmare och altid med mindre kostnad. Thet är therföre nödigt, at ungdomen ärnår sitt syfftemål, och ther til är then systematiska methoden i the stycken then anwändas kan både then genaste och säkraste. Thet wore therföre nyttigt, om hwar docens i jure sielf upsatte och sedan förklarade sitt egit begrep af lagen. Thetta borde richtigt beskrifwa och fördela ärenderna, som til wettenskapen höra, sätta wissa grundsatzer alt effter wår lag och wisa the slut, som nödwändigt följa; then naturliga ordningen, som ärenderne gifwa wid handen, blir wäl här wid then bästa. The eljest i sig sielf goda inscriptioner: canon, definitio, theorema, axioma etc., oräkneliga tautologier, remisser och annan dylik grannlåt, som hwarken tjenar til saningens igenfinnande eller lärans uplysning och tydelighet, kunna utelemnas; men klåpare få bruka thessa för samma orsak som släta målare sina öfwerskriffter. Men om lagfarenheten kan läras methodo mathematica scientifica etc. har warit och är än twist ibland the lärda, och hårda skriffter wäxlade. The bruka på båda sidor arma horrida, ingloria et nullos habitura triumphos. Man lär här åtskilja jus necessarium från arbitrio; i thet förra har then methoden rum äfwen så wäl som i mathesi, sammaledes i många stycken af jure arbitrario, men eij i alla. I wår lagbok uti alla balkarna är något, hwar til inttet annat skiäl gifwas kan, än at thet står ther; lagstifftaren will så; annan ratio sufficiens behöfwes eij [h]eller. Then stora ordningzmakaren Wolff har eij achtat sig för thetta i sina Horis,1 ther han giordt försök at methodo math[ematica] afhandla argumenta juridica; Cramer och Ickstatt,2 som wärkeligen äro stora jurister och tillika älskare af methodo math[ematica], hafwa ock lupit an på thenna klippan; the mindre män[nen] bör jag eij nämna. Så wäl therföre som ock at eij upwäcka misshag hos the owana auditores är thet offta nödigt at celare artem, på det man tillika må kunna occultare defectus artis vel scientiae. Jag nekar aldeles inttet then stora nyttan herr Wolffs method har, men jag är öfwertygad Eders Excellence är nögd, när ungdomen på lika kort tid och lika grundeligen kan lära lagfarenheten genom ett mindre krusadt begrep, som först nämdes. Men thetta bör oförgripeligen tjena til grund wid privata lectioner och til then publiqve lagboken. Wid thenna bör ungdomen genast wänjas; then kan eij för offta läsas eller höras, och therföre har jag the sista åhren besynnerligen nästan hwart åhr förklaradt publice några balkar. Här wid har jag brukadt then ordningen, at jag wid hwar materia wijst sielfwa principia samt hwar auditores kunna hämta underrättelse och
HRISTIAN WOLFF
OHANN LRICH RAMER OHANN DAM CKSTATT
sielf[wa] läsa mera i mina arbeten, trykta eller skrefna, förklaradt legem ex lege och sättet at rätt applicera lagen samt at argumentera a jure deciso ad non decisum. På thetta sätt hafwa flitige auditores, som hördt några balkar, tillika lärdt at rätt förstå alla the öfriga. Privatim har jag merendels hållit collegia examinatoria, hwar med man kan lära at kiänna auditores, och sedan rätt wårda en hwar effter thess tarfwer samt wänja them at tänka och tala.
Huru snart cursus juris wid wåra academier kan slutas, tiltror jag mig eij kunna säija med wisshet dels i anseende til auditorum beskaffenhet, som gemenligen är mycket olika, dels therför at somlige begripa ock jurisprudentiam publicam therunder och oeconomicam, andra eij. Någrom kan jurisprudentia ecclesiastica, militaris, cameralis etc. wara nödwändig, andra bry sig eij therom. Thet är ock en annan fråga: Inom huru lång tid kan en professor hinna med at förklara ett kort begrep af swenska lagfarenheten, lagboken, jus publicum etc.? En annan: Huru snart kan en juris cultor fatta eller lära swenska lagfarenheten? Hwad jag af förfarenheten wet, skal jag ödmjukast gifwa wid handen. Jag kan nämna många af riksens ädlingar och ungdom, som på 4 terminer eller 5 högst giordt sådana framsteg både uti jure privato, publico och oeconomico, at the i alt thetta eller åtminstone thet mästa hafft grund, så at the med heder och nytta kunde resa bordt och begynna praxin; men ther emot kiänner jag altför många andra, som på lika lång tid eller längre giordt mycket ringa framsteg. Alle thessehafwa hördt samma föreläsningar, biwistadt enahanda öfningar; lika wårdnad har jag ock hafft om them alla. The förra kunde och gåfwo sig tid at täncka, hade grundwetenskaperne sig bekanta, woro qwicka, upmärksamme och lydige; the öfwerwägade förut hwad afhandlas skulle i följande lectioner och lade thet sedan på minnet och anwände thet med efftertancka til theras nytta samt woro oförtrutne at swara i collegiis examinatoriis och infunno sig flitigt hemma hos mig at fråga, hwad the åstundade wetta. Thesse goda egenskaper saknades aldeles eller til någon del hos the senare. När man lägger här til, at en yngling, som i lättja förnöter tiden ifrån thess afskedztagande wid academien til thess han kommer til syssla eller praxin, mycket lätt kan glömma bort alt eller en stor del af thet han hördt och lärdt wid academien, följer nödwändigt, at skulden eij består uti lärosättet wid academierna utan hos discentes. En lärare, som förstår sin syssla och åstundar behålla ett obefläckadt samvete, lagar altid effter lägligheten, som domarereglerna säija om en god domare. Men alt thetta underställer jag Eders Excellences höga ompröfwande och ber ödmjukast om förlåtelse, at jag warit så widlöfftig i mitt yttrande om lärosättets förkortande i lagfarenheten och likwäl eij så tydeligen som jag borde yttradt mig ther om i alla stycken, som jag borde. Wettenskapens widlöfftighet har under skrifwandet så spridt mina tanckar, at jag til äfwentyrs förglömdt något, som warit nödigt; men Eders Excellence har mig altid at befalla.
Jag håller nu på at arbeta ut til trycket först Jurisprudentiam criminalem och sedan Processum criminalem.1 Efter pingsten, wil Gud, kommer
then förra på trycket och sedan then senare, begge på samma sätt utarbetade som Jurisprudentia och Processus civilis; sedan tänker jag fortfara med föreläsningarna öfwer lagboken.1 Jemwäl på detta sätt hoppas jag, at wägen til lagwett lärer warda förkortad, och at thermed kunna til någon del yttra then oföränderliga wördnad, hwarmed jag är
Sæby genom Wexiö
d. 27 april 1754.
Eders Excellencesaldra ödmjukaste tjenare
David Nehrman.
Detta utlåtande, ehuru hållet i den för tiden utmärkande servila stilen, visar dock, att Nehrman trots den undfallande tonen likväl ej velat undertrycka sin mening. Nehrmans erfarenheter voro i själva verket ej heller ägnade att bestyrka lämpligheten av kanslerns reformplaner. Den förres åsikt, att fyra à fem terminer utgjorde minimum för begåvade studenter att tillägna sig nödiga kunskaper i juridik, stod sålunda icke riktigt i samklang med kanslerns mening, att två terminer härför vore fullt tillräckliga.
Emellertid ansåg Palmstierna, att Nehrman icke i sitt utlåtande uttömt ämnet, varför han tillsände honom ett nytt brev den 14 maj s. å. Häri utvecklade kanslern sin ståndpunkt, att juris professorn borde »publice» föreläsa »universalia» och meddela »particularia» i »privata kollegier». Härigenom skulle en juris studerande »först och främst» få »ett allmänt begrepp om lagväsendet och dess delar» och därefter, om han så åstundade, erhålla »fullkomlig undervisning uti någon viss del af lagfarenheten, som honom mest uti sitt vitae genere kommer att gagna». Som exempel tog kanslern »militariska, präste- och köpmansämnen vid akademien». Universalia behövde alla tre kategorierna höra publice, men vid sidan härav var det intet som hindrade, att var och en övade sig i den »lagfarenhet, som med dess tillstundande levnadsart kommer överens». »På detta sättet tycker jag», skriver kanslern, »att cursus kunde med trygghet sättas ut till en viss kort tid, varvid jag utbeder mig N. N:s vidare grundliga betänkande.» Den 28 maj 1754 besvarade Nehrman kanslerns brev på följande sätt:2
Högwälborne Herr Baron
Kgl. Maij:ttz och Riketz Råd
Nådige Herre!
Hwad Eders Excellence under d. 14 h[ujus], som jag med sista post undfick, nådigst behagat befalla, har jag här medh then ähran at ödmjukast effterkomma.
At juris universalia, som i thet förr omtalte systemate böra innefattas, kunna publice doceras, medgifwer jag, och at thet kan hafwa sin nytta, allenast samma systema eller compendium warder richtigt författadt til sådant ändamål. Ett blott utdrag af thet, som naturens lag här om föreskrifwer, giör eij här til fyllest; thet supponeras alt och förklaras af herr professor Nelander wid Lunds academie med heder och [til] ungdomens nytta.1 Magra utdrag af lag och kongl. förordningar giöra än mindre til saken, men aldra minst copier af utländska skriffter. Hela paedia juris och principia juris privati bör thet innefatta.
At ungdomen wid wåra swenska academier böra underwisas i krigz-, kyrckio-, bergs-, handels- och manufacturie-, cammar- etc. lagfarenheten är ibland wåra nya och nyttiga sanningar; jag har wijst både möijeligheten och nyttan här af alt sedan 17232 wid många tilfällen. Om thet lönte mödan, kunde jag wisa det jag warit then första, som nämdt thet och wijst prof. Jag lade ock til jus feciale regni Sveciæ til theras tjenst, som ärna tjena wid utrikes expeditionen i kongl. cancelliet och ministeren; jag har ock hafft både kostnad och möda ospard härwid. Isen är bruten; i the samlingar af swenska acta publica, som i senare tider utkommit, finnes mycket, som wid thessa arbeten nyttjas kan, så at kostnaden och beswäret wid subsidiers samlande icke är nu så drygt som förr. En professor juris, som äger skickelighet, flit och lust, kan hädaneffter gå långt här uti, och at thesse delar böra doceras privatim, bör jag ock medgifwa. Gud uppehålle Eders Excellence så länge wid hälsan, til thess thenne nyttige inrättning kommer i rätt gång och skick wid Lunds academie; så lära wisserligen alle rättsinte få then förmonen at ännu i många åhr få fägna sig öfwer Eders Excellences för hela riket och Lunds academie högst nyttiga lifstid.
Hufwudfrågan, om hela cursus juris kan utsättas til en wiss kort tid, är långt swårare; jag will ödmjukast yttra mina oförgripeliga tanckar ther om. Posito, professor juris får befalning at hwart åhr förklara och sluta universalia juris, effter hwart åhr nya juris studiosi begynna studium juris, samt at i privata collegier få läsa thet öfriga, at hela cursus kan wara sluten på tu åhr. Thet förra kan låta sig giöra, om både docens och discentes fullgiöra theras skyldighet; men många och altför stora swårigheter möta thet senare. Til exempel: Cursus tager sin början med åhr 1755. En myckenhet gifwer sig an at wilja framdeles tjena riket wid domstolarna, och thesse
OHAN ELANDER
ELANDER, a. a., s. 190
böra nödwändigt höra lagboken. På kortare tid än 4 terminer kan thet eij ske, när docens eij har tilfälle at anwända flera timmar än en om dagen therpå. Imedlertid höstterminen 1755 angifwa sig nya juris studiosi, sammaledes begge terminerna 1756; thesamma eller andre begiära få höra jus publicum, jus ecclesiasticum, jus georgicum etc. etc., jag talar af egen förfarenhet; antingen måste docens afslå theras begiäran eller be them wänta eller ock öka sina timmar. Skal circulus warda bibehållen och eij turberad, bör thet sista ske, och inttet af the upräknade kan på kortare tid slutas med besked än två terminer. Härtil kommer ock thet, at alle professores eij förmå läsa lika många timmar; jag hade i min ungdom 7 privata timmar, och jag predikade dageligen på them alla utan messefall med långt mindre swårighet än en enda the sista åhren. I anledning här af och i anseende til auditorum olika skickelighet och afseende wid studiis juris, kan jag eij annat finna, än at trij åhr stundom icke räcka til at absolvera cursum, och stundom kan then slutas på kortare tid, när ingen bryr sig om annat än jus privatum och thet cavalierement; och följachteligen kan ingen wiss tid determineras. Jag har hördt stora admiratores juris Romani wid utrikes academier wederlägga thet ther befalte qvinqvennium juris. Wid canonicorum wahl i några stifft hafwes ännu afseende på triennium juris, men professores äro eij til wiss tid bundne i thessa tider. Jag såg prof på biennium juris i Tyskland 1715, som en extra docens lofwade, men det gick ut på Geltschneidereij. Jag är wiss, at then mannen tänkte: »Sumimus pecuniam et mittimus etc.»1 Hwarest professores juris ordinarii äro 4, 5 eller 6 och fyra gånger så många extra ordinarii docentes, juris studiosi några hundrade, stundom 1,000 och mäst bemedlade, ther kan en juris studiosus få höra hela cursum och alla partes, som ther doceras, nemligen institutiones, pandecter, jus publicum och feudale samt på några ställen jus germanicum, canonicum och ecclesiasticum, på ett, tu eller trij åhr, som han åstundar. Then beqwemligheten kan en juris studiosus eij fo[r]dra i Lund, ther en måste bestyra om alt och the fleste juris studiosi äro fattige och medellöse. Jag hörde herr Gundling 1716 säija2 wid begynnelsen af sitt collegio öfwer staterna: »Point d'argent, point de Gundling», och jag tror wid alla academier lära finnas gundlingianer in hoc articulo.
Men alt thetta underställes Eders Excellences höga ompröfwande aldra ödmjukast.
Med största wördnad är jag
Sæby d. 28 maij 1754.
Eders Excellences
aldra ödmjukaste tjenare
David Nehrman.
UFENDORF
UNDLING
I detta senare brev intager Nehrman en något fastare hållning än tidigare. Han sätter nu fingret på den sjuka punkten. Arbetskrafterna voro för fåtaliga i det fattiga Lund, för att studietiden skulle kunna förkortas på det av kanslern föreslagna sättet. Det kunde se bra ut på papperet, men i verkligheten hann man icke med att samtidigt med den årliga allmänna kursen hålla specialkollegier i alla de delar, som olika juris studerande behövde för sin utbildning.
Såsom framgår av det ovan anförda kanslersbrevet av den 13 juli 1754 fäste Palmstierna föga eller ingen vikt vid den sakkunniga kritiken. Anledningen till att han så hårdnackat fasthöll vid sin en gång uppgjorda studieplan var, att han i detta avseende önskade tillmötesgå den allmänna opinionen. I det dåvarande Sverige hade fördärvliga principer i fråga om befordringar i statens ämbetsverk småningom tagit överhand. Det var i första rummet ej längre fråga om förtjänst och skicklighet, utan om »tour och anciennitet». Universitetsutbildningen kom därför av de juris studerande att betraktas som ett nödvändigt ont, vilket det gällde att snarast möjligt slippa ifrån. Ingen tänkte tills vidare på att grundliga kunskaper voro nödvändiga förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt kunna sköta ett juridiskt ämbete. Kanslerns egen inställning till frågan var alltså i själva verket blott symtomatisk för den rådande tidsandan. Men följderna av denna trångsynta inställning hos universitetets högste styresman underläto icke att visa sig. Det var under den närmast följande perioden, som grunden lades till det vanrykte, i vilket det akademiska undervisningssystemet råkade under 1700-talets senare hälft, och som medförde, att de statliga myndigheterna — för att gardera sig — måste införa särskilda inträdesprövningar vid ämbetsverken, trots att de sökande kunde förete intyg om avlagd akademisk juridisk examen.1 Denna föga önskvärda utveckling hade måhända kunnat undvikas, om vederbörande visat sig äga samma ansvarskänsla som på sin tid Nehrman, vars ambition såsom vi sett gått ut på att vid akademien giva de juris studerande sådan teoretisk underbyggnad, »att de med heder och nytta kunde resa bort och begynna praxin».
J. E. Almquist.