Den nya schweiziska strafflagen. Genom folkomröstning den 3 juli 1938 har det schweiziska folket med en icke alltför stark majoritet godkänt det redan av förbundsförsamlingen antagna förslaget till en federal strafflag. Härmed har ett synnerligen långvarigt och grundligt lagstiftningsarbete lyckligen förts i hamn. Den första grunden till detta reformverk lades redan av den kände kriminalisten CARL STOOSS i hans efter omfattande teoretiska förarbeten år 1894 publicerade strafflagsutkast med motiv, men det sista skedet av det legislativa arbetet inleddes med framläggande av regeringens lagförslag av år 1918. Det nu antagna imponerande lagverket, som omfattar 401 artiklar, skall träda i kraft den 1 januari 1942.
    Redan en flyktig överblick över något så betydelsefullt som en modern strafflag för ett ledande kulturfolk måste ju leda till åtskilliga reflexioner över teoretiska grundproblem och aktuella reformfrågor. Det faller sig sålunda ytterst svårt att på några rader redogöra för den nya lagens huvudpunkter, och de följande notiserna äro därför av helt sporadisk natur.
    Lagverket sönderfaller i tre böcker, behandlande resp. allmänstraffrättsliga bestämmelser, de särskilda brotten samt regler om lagens ikraftträdande och användning. Vi skola i det följande ansluta oss till denna disposition av materialet.
    Den första bokens intressantaste avsnitt gäller det straffrättsliga reaktionssystemet, vars uppbyggnad företer det av omständigheterna betingade särdraget, att huvudinnehållet av varje tvångsåtgärd angives i lagen, medan de närmare tillämpningsföreskrifterna skola ankomma på de särskilda kantonerna, vilka i stort sett hava att svara för att erforderliga anstalter finnas för verkställande av straff och skyddsåtgärder. Dock förtjänar anmärkas, att bidrag från federalt håll i stor omfattning gives vid tillbyggnad eller nybyggnad av kantonala anstalter. Lagen skiljer mellan straff och skyddsåtgärder. Vad frihetsstraffen angår märkas de genomgående låga minima för de olika arterna därav: för tukthus ett år, för fängelse tre dagar och för arrest (arrêts, Haft) en dag. Resp. maxima äro i regel 20 år eller livstid, tre år samt tre månader. Huru det med detta system skall vara möjligt att för verkliga det förtukthus- och fängelsestraffen i lagen uttalade syftet att straffverkställigheten skall inverka uppfostrande på delinkventen och förbereda hans återinträde i det borgerliga livet, till vilket syfte bl. a. principen Stufenvollzug rekommenderas, synes icke alldeles klart. De kortvariga frihetsstraffen komma dessutom att spela en ganska stor roll vid lagens tillämpning, då för ett stort antal lindrigare förbrytelser i straff-

 

skalan helt obestämt sammanställas fängelse och böter. Den villkorliga frigivningen kombinerad med skyddsuppsikt är avsedd att användas i stor utsträckning men är fakultativ i den meningen, att dess användande beror på prövning av varje särskilt fall. Den villkorliga domen innebär anstånd med det ådömda straffets verkställande och kan efter domstolens beprövande förbindas med skyddsuppsikt under prövotiden samt med speciella föreskrifter för den dömdes förhållande i olika avseenden. Dessa föreskrifter skola bestämmas och utsättas i domen. Bötesstraffet är icke anordnat efter dagsbotssystem, men vid böternas bestämmande skall domaren taga hänsyn icke blott till brottets beskaffenhet och gärningsmannens skuld utan även till hans förmögenhetsförhållanden, familjerättsliga förpliktelser etc. Särskilda regler uppställas för att underlätta avbetalning, avarbetande i frihet och indrivning av böter. Väckes fråga om böternas förvandling kan domstolen efterskänka förvandlingsstraffet i fall av oförskylld betalningsoförmåga.
    Vad därefter angår de frihetsberövande säkerhetsåtgärderna, märkes regeln att domstol äger förordna om intagande å vårdanstalt av såväl straffriförklarade som till nedsatt straff dömda förminskat tillräkneliga, för säkerheten vådliga personer. I det senare fallet bestämmer domstolen vid vederbörandes utskrivande från vårdanstalten, om och i vilken mån det ådömda straffet skall verkställas. Detta utslag av tvåspårighetens princip inom reaktionssystemet återfinnes även på andra håll och väcker jämväl där en viss undran hos den svenske läsaren av lagtexten. När det gäller internering av återfalls- och vaneförbrytare träder visserligen denna åtgärd i stället för det i domen utsatta frihetsstraffet, men i fråga om intagande i arbetshus av arbetsskygga brottslingar och i vårdanstalt av alkoholistbrottslingar kan domstolen, allt efter resultatet av den särskilda behandlingen, besluta att det i domen bestämda straffet skall helt eller delvis verkställas efter den särskilda behandlingen. I fråga om alkoholistbrottslingar förutsätter lagen som ett normalfall t. o. m. att straffet verkställes först, varefter alkoholistvården vidtager. Att däremot all utskrivning från de särskilda anstalterna för individualpreventiv behandling i princip är villkorlig och förenad med eftervård är en reform som förtjänar odelat gillande. Ytterligare förtjänar framhållas, att interneringen av återfalls- och vaneförbrytare (délinquants d'habitude, Gewohnheitsverbrecher) icke är bunden vid närmare regler om antalet återfall eller summan av avtjänade frihetsstraff, utan att lagen mera allmänt talar om talrika frihetsstraff. Icke heller uppställes vederbörandes farlighet såsom villkor för skyddsåtgärdens tillgripande, utan man nöjer sig med indikationen un penchant au crime ou au délit, à l'inconduite ou à la fainéantise (Hang zu Verbrechen oder Vergehen, zu Liederlichkeit oder Arbeitsscheu). Det är väl att märka att sistnämnda indikation åstadkommer en brygga från arbetshus till interneringsanstalt. Arbetshuset är avsett för de förbättringsbara personer, vilka icke tidigare varit intagna å tukthus eller interneringsanstalt. Vid

förnyad brottslighet i samband med arbetsskygghet kan alltså till sist interneringen tillgripas för att befria samhället från visserligen icke i egentlig mening vådliga men däremot i hög grad besvärliga asociala element.
    Bland övriga skyddsåtgärder märkas skyddshäkte i högst två månader vid hotelse eller eljest ådagalagt uppsåt att begå brott ävensom löftesavkrävande av en person att icke begå ett visst brott och ställande av personell borgen för att löftet hålles. Konfiskationspåföljder av skilda slag förekomma givetvis; av intresse är ett stadgande att ersättning åt de genom brottet skadelidande kan utbetalas av medel som genom dessa åtgärder tillfalla det allmänna eller t. o. m. av erlagda bötesmedel, en princip som f. ö. återfinnes jämväl i 1934 års franska strafflagsförslag. Såsom bistraff redovisas ytterligare institut av närmast skyddsåtgärds karaktär, såsom förlust av ämbete och medborgerliga rättigheter samt familjerättsliga och näringsrättsliga befogenheter ävensom utlännings utvisande samt förbud för vissa brottslingar att besöka utskänkningslokaler.
    Ur komplexet av regler om straff och skyddsåtgärder har till särskild behandling utbrutits alla bestämmelser om minderårigas behandling. Med hänsyn till tidskriftens utrymme nödgas vi förbigå detta avsnitt av lagen med påpekande allenast av ett par märkligare fakta. Det verkar i ganska hög grad främmande för en svensk jurist att finna barn i åldern mellan 6 och 14 år upptagna som en kategori minderåriga brottslingar, låt vara att lagens reaktioner icke på dem komma till användning; de skola nämligen av vederbörande kantonala myndighet anförtros åt enskilt hem eller anstalt för uppfostran under uppsikt, där ej vederbörande målsman vidtager lämpliga åtgärder. Det system av åtgärder som tillgripes mot ungdomliga förbrytare i åldern 14—18 år är ganska rikt nyanserat; särskilt intresse anknyter sig till stadgandet att villkorlig dom i dessa fall kan taga formen av ett uppskjutande med reaktionens bestämmande, därest det vid målets avgörande icke med säkerhet kan avgöras om brottslingen tillhör den grupp som kräver tvångsuppfostran eller om vanligt straff med eller utan villkorlig dom eller rent av åtalseftergift skall komma till användning. Vederbörande erhåller då anstånd med domen och ställes under uppsikt för en kortare tid; utfaller prövningen oförmånligt bestämmes vid anståndets förverkande den för honom lämpligaste reaktionen. Även för nu behandlade åldersgrupp är icke vanlig domstol behörig utan den myndighet vederbörande kanton därtill förordnar; forum bestämmes i första hand efter brottslingens domicil.
    Av övriga allmänstraffrättsliga stadganden förtjäna reglerna om allmänna straffminskningsgrunder och om generalrecidiv beaktande. Principerna för straffs bestämmande vid sammanträffande av brott överensstämma i viss mån med den svenska rättens huvudregler efter de i år vidtagna lagändringarna. Intressant är också lagstiftarens försök att i stramt avfattad text fixera en så teoretisk materia som läran om de s. k. grunderna för rättsstridighetens bortfallande, om dolus och

culpa, villfarelsens betydelse för tillräknandet samt om försök och delaktighet.
    Lagen bygger på den kontinentala principen om de inkriminerande handlingarnas fördelning i tre grupper. På de lindrigaste brotten (contraventions, Übertretungen) äga i huvudsak de ordinära allmänstraffrättsliga reglerna tillämpning, men de olika gärningstyperna utgöra till största delen ämne för kantonal politilagstiftning.
    Den andra boken i den nya lagen behandlar de särskilda brotten och bygger sin systematik på den traditionella — ehuru teoretiskt stundom rätt oklara — indelningen av straffrättens skyddsobjekt i huvudgrupperna kroppslig integritet, förmögenhet, ära, frihet, sedlighet, familj, o. s. v. Karakteristiskt för de med denna indelning förknippade svårigheterna är att densamma icke genomföres logiskt följdriktigt, utan att vissa kapitelrubriker taga fasta på den brottsliga handlingens modaliteter i stället för att angiva lagbudens skyddsobjekt; hit höra de olika grupperna av förfalskningsbrott och s. k. allmänfarliga brott m. fl.
    Det är i denna notis meningslöst att uttaga någon särskild brottsgrupp till behandling, utan vi nöja oss med att påpeka lagstilens pregnans och den välbalanserade avvägningen vid gränsdragningen kring det kriminaliserade området.
    Lagens tredje och sista bok innehåller bl. a. stats- och förvaltningsrättliga normer av största vikt för förhållandet mellan federationen och kantonerna. Det är ju dock ytterst på kantonernas villighet och förmåga att genom sin rättsskipning och straffverkställighet förverkliga lagverkets goda intentioner som det kommer an. Med kännedom om den schweiziska medborgarandans höga standard kunna säkerligen de bästa resultat emotses även beträffande kantoner som vid folkomröstningen ställt sig avvoga mot detta lagstiftningsarbete.

Ivar Agge.