Den kriminalbiologiska forskningen i Tyskland. Enligt en förordning av den 30 november 1937 skola fångar tillhörande vissa kategorier omedelbart efter intagningen i en tysk fångvårdsanstalt, vid vilken finnes heltidsanställd läkare, underkastas en ingående, kriminalbiologiskt inriktad undersökning. Denna har visserligen i stort sett standardiserats efter det av den internationella straffrätts- och fångvårdskommissionen rekommenderade mönstret men innehåller givetvis en hel del specifikt nytyska drag. Det är sålunda framför allt ärftlighetsfrågorna, som skjutas i förgrunden, och målet är enligt en i Recueil de documents en matière pénale et pénitentiaire (Vol. VII, livr. 2—4) av professor v. NEUREITER avgiven deklaration ingenting mindre än att »bereda lagstiftarna en grundläggande kunskap om vilka eugeniska åtgärder som äro ägnade att ur folket utrota brottsliga böjelser av ärftlig art».
    Den organisatoriska apparaten förefaller att vara synnerligen god. Den har ju för övrigt vuxit fram så småningom, och de inhemska och rätt betydande utländska erfarenheterna angående kliniska undersökningar av förevarande slag ha naturligtvis varit en god grund att bygga på. Av de fångkategorier, som obligatoriskt skola underkastas undersökning, märkas främst unga fångar — under 25 år — med minst sex månaders strafftid samt äldre fångar med minst tre års strafftid. Det finns alltså fortfarande rätt stora grupper av »anonyma», men läkarna ha för säkerhets skull tillagts en allmän skyldighet att hålla ögonen öppna för vetenskapligt intressanta fall även inom de icke-obligatoriska kategorierna. Läkarens medarbetarstab består av assistenterna och lärarna vid anstalten. Undersökningsresultaten, som uppsamlas efter en noggrannt utarbetad metod, sorteras ut på tre aktavsnitt. Ett av dessa betecknas som »kriminal-penologiskt», d. v. s. kartlägger de kriminella tendensernas utveckling hos individen och redogör för

dennes uppförande under eventuella tidigare anstaltsvistelser. Ett annat avsnitt kallas det »sociologiska» och redogör för miljöinflytanden och uppväxtförhållanden. Det tredje och mest omfattande avsnittet behandlar »heredo-mediko-biologiska» frågor.
    Efter avslutad undersökning översändes akten till den kriminalbiologiska forskningscentral, under vilken vederbörande fängelse lyder. Det finns nio sådana centraler, alla anslutna till fängelser. Det åligger centralernas chefer att leda och undervisa underlydande anstaltsläkare i deras arbete. På centralerna bearbetas det inkomna materialet. Varje central har ett detaljerat kortregister över sina akter, och utdrag ur akterna översändas till olika myndigheter, bl. a. till det under inrikesdepartementet lydande institutet för kriminalbiologisk forskning. Enligt organisationsplanen förutsättes ett intimt samarbete mellan centralerna och institutet.
    Denna nya tyska kriminalbiologiska utredningsapparat företer stora likheter med den belgiska organisationen av de psykiatriska fängelseklinikerna. En markant skillnad är dock att de senare direkt ställts i fångbehandlingens tjänst. Här i Sverige finnas för den kriminalbiologiska forskningen dels det av professor Kinberg skapade och ledda kriminologiska centralarkivet, till vilket överlämnas avskrifter av alla handlingar rörande för brott tilltalade och sinnesundersökta personer, dels det i år nytillkomna centrala fångregistret hos fångvårdsstyrelsen. Det senare, som ännu så länge huvudsakligen står i fångbehandlingens tjänst, innehåller för en stor grupp fångar de uppgifter, som i de tyska undersökningsakterna införas i de kriminalpenologiska och sociologiska aktavsnitten. Genom att komplettera materialet med en medicinsk undersökning skulle registret kunna utvecklas till en kriminologisk forskningscentral av rang.

Torsten Eriksson.