Förslag till ny lagstiftning om enskilda vägar. Vägsakkunniga, bland andra landshövding Bernhard Eriksson, ordf., och hovrättsrådet Gösta Quensel, sekr., ha avgivit betänkande med förslag till lag om enskilda vägar (statens offentl. utredn. 1938:23). Förslaget vilar på den hittills tillämpade s. k. intresseprincipen, att enskild väg skall hållas av de egendomar, som ha nytta av densamma. Någon kommunal väghållning föreslås icke, och frågan om statsbidrag till enskild väghållning har hållits utanför den rättsliga regleringen. Det speciella problemet om kostnaderna för allmänneligen befarna enskilda vägar bör enligt betänkandet lösas genom fakultativa statsbidrag. De sakkunniga ha emellertid nu icke närmare ingått på spörsmålet om statsbidrag, vilket spörsmål skall behandlas i särskilt utlåtande liksom även frågan om grunderna för intagning av enskild väg till allmänt underhåll.
    Den viktigaste nyheten i förslaget är att vägar i tättbebyggda orter gjorts till föremål för särskilda bestämmelser, som i betydande mån avvika från den gällande rättens regler. Dessa ha däremot i sina grunddrag bibehållits för den egentliga landsbygdens del. Det skall tillkomma länsstyrelsen att beträffande ort, där en tätare bebyggelse uppkommit eller är snart förestående, efter samråd med kommunala institutioner och med vederbörande fastigheters ägare och innehavare förordna, att alla fastigheterna i orten skola utgöra en enda vägsamfällighet — vägförening — för väghållning av de enskilda vägar, som äro erforderliga för utfart från området eller för samfärdseln mellan dessa olika delar och icke äro till nytta blott för en ringa del av detsamma. Under länsstyrelsens ledning konstitueras vägföreningen, och länsstyrelsen fastställer vilka befintliga eller tilltänkta vägar föreningen skall hålla samt meddelar närmare föreskrifter rörande väghållningen. Länssty-

relsen tillsätter en av ledamöterna i föreningens styrelse och äger, där så finnes nödigt för tillgodoseende av intresset av en sund utveckling av ortsförhållandena, och i vissa fall även för tillvaratagande av enskild rätt, tillhålla föreningen att fullgöra sin väghållningsskyldighet. Normen för väghållningsbördans fördelning är i regel fastigheternas taxeringsvärden, men möjlighet hålles öppen för länsstyrelsen att bestämma annan automatiskt verkande fördelningsgrund ävensom att på ansökan åsätta viss fastighet särskilt högre eller lägre andelstal.
    Enligt förslaget skall såväl vägförening av nämnda slag som ock vanlig vägsamfällighet njuta förmånsrätt framför inteckning för sina fordringar å bidrag från medlemmarna.
    Vad angår väghållning å rena landsbygden må bland mer betydande nyheter i förslaget nämnas, att sakägarnas dispositionsfrihet vid förrättning icke är alldeles obegränsad och att förrättningsutlåtande överklagas genom besvär hos ägodelningsrätten i stället för att, såsom för närvarande, klandras genom stämning till allmän underrätt.

G. Q.