Förslag om villkorlig frigivning och om eftervård åt frigivna fångar. Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga ha till justitieministern avgivit betänkande med förslag till ny lag om villkorlig frigivning m. m. (statens offentl. utredn. 1938:25). Det främsta syftet med den föreslagna lagstiftningen är att skapa förutsättningar för en effektiv eftervård åt dem som frigivas från fängelserna. Övergången från fängelsevistelsen till livet utanför anstalten erbjuder, enligt vad erfarenheten utvisar, betydande svårigheter och risker för fångarna. Ett utslag härav är, att återfallen äro särskilt talrika under året närmast efter frigivningen. Det är därför ett samhällsintresse att bereda de frigivna fångarna hjälp och stöd. För att giva allvar och eftertryck åt sådan eftervårdande behandling bör det emellertid beredas möjlighet att, om den frigivne missköter sig, åter intaga honom i fångvårdsanstalt. För detta ändamål skall, enligt de sakkunnigas tankegång, villkorlig frigivning ske i stor utsträckning. Genom villkorlig frigivning friges fången före strafftidens slut men det får bero på hans uppförande under viss prövotid huruvida han definitivt skall slippa från straffåterstoden eller i stället återintagas i fängelse för att avtjäna denna.
    Med denna tankegång föreslå de sakkunniga, att praktiskt taget alla som dömts till frihetsstraff i minst sex månader, skola villkorligt friges då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Därjämte skall såsom hittills gälla, att fångar som undergått frihetsstraff i minst ett år skola kunna villkorligt friges, redan när två tredjedelar av den ådömda strafftiden förflutit, under förutsättning att det med fog kan antagas att de efter frigivningen skola förhålla sig väl. Denna regel föreslås emellertid utvidgad beträffande långtidsfångarna på så sätt att de som undergått tre års frihetsstraff kunna villkorligt friges redan då hälften av strafftiden gått till ända, om särskilda skäl därtillf öreligga.
    Villkorligt frigiven skall under prövotiden stå under tillsyn av en för honom förordnad tillsynsman och kan dessutom vara underkastad särskilda föreskrifter om vistelseort, arbete eller anställning m. m.

    För fångar som icke bliva villkorligt frigivna, d. v. s. framför allt sådana som ha kortare strafftid än sex månader, skall enligt sakkunnigförslaget i mån av behov likaledes anordnas eftervård ehuru av frivillig karaktär.
    Antalet fångar, som enligt förslaget komma att villkorligt friges, beräknas till omkring 750 om året. Övriga frigivna straffarbets- eller fängelsefångar kunna uppskattas till ungefär 2,000 om året. Även om bland de sistnämnda ingå många som icke behöva eftervård, är det tydligt, att eftervården åt frigivna fångar är en krävande arbetsuppgift. Självfallet skola enligt förslaget de frivilliga skyddsföreningarna och andra frivilliga krafter så långt sig göra låter tagas i anspråk för uppgiften. De sakkunniga anse det emellertid nödvändigt, att dessutom en statlig organisation av särskilda funktionärer, kallade statens skyddskonsulenter, inrättas för ändamålet. Sådana funktionärer ha de sakkunniga redan i ett tidigare betänkande föreslagit för liknande uppgifter beträffande villkorligt dömda. Antalet personer, som efter villkorlig dom stå under övervakning, beräknas till omkring 4,000. Det föreslås nu, att konsulenterna skola ägna sig både åt villkorligt dömda och åt frigivna fångar. Konsulenternas antal föreslås till 17 jämte fyra assistenter och en särskild befattningshavare för Gotland.
    De sakkunniga ha varit professorn Folke Wetter, ordförande, överdirektören Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg och byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren Ivar Strahl med e. hovrättsfiskalen Axel Lindskog såsom sekreterare.

I. S.