Stockholms rådhusrätt. K. M:t har 28 okt. 1938 bemyndigat överståthållarämbetet och Stockholms magistrat att tillsvidare till utgången av år 1939, utan hinder av gällande föreskrifter rörande Stockholms rådhusrätts verksamhet, för beredande av tillfällig lättnad i åttonde avdelningens arbete till annan eller andra avdelningar utflytta mål ang. överträdelse av författningar rörande tillverkning och försäljning av rusdrycker m. m. samt omkring en femtedel av avdelningens övriga mål (trafikmålen).

 

    Statsrättsprofessuren i Uppsala. De sakkunniga för besättande av den genom förre innehavarens, prof. Halvar G. F. Sundbergs, utnämning till borgarråd lediga professuren i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt vid Uppsala universitet ha nu avgivit sina utlåtanden. Sökande äro borgarrådet Sundberg och jur. dr Carl Gustaf Melander. Dessa voro sökande även förra gången professuren var ledig, och jämväl de sakkunniga voro då desamma som nu med undantag av att nu också prof. Herlitz anlitats (se SvJT 1934 s. 523 och 1935 s. 203).
    De sakkunniga förklara enhälligt borgarrådet Sundberg men icke dr Melander kompetent.
    F. d. prof. Reuterskiöld uttalar sig nu ingående om Sundbergs uppsats i SvJT 1928 s. 129 »Några anteckningar till SL 25:22». Uppsatsen har genom 1936 och 1937 års författningar om förhandlingsrätt enligt Reuterskiöld fått en ny bakgrund:

    »— — — tidigare framstod uppsatsen som en förvaltningsrättslig variant av en kriminalrättslig undersökning och jag saknade då anledning att närmare ingå på densamma, varemot den numera framstår såsom självständigt förvaltningsrättslig; självklart är att den kriminalrättsliga tolkningen härvid måst hållas utanför.
    Förf:s huvudtes i sagda uppsats är den, att med 'städers, menigheters — — — angelägenheter' i Str. L. 25: 22 böra förstås dessas ekonomiska eller egenförvaltningsangelägenheter och att det därför blir utövarna av vad förf. eljest kallat 'kommunala ämbeten och uppdrag' samt deras underlydande, även vid rent privaträttslig anställning, som underkastas ämbetsansvar såsom enligt sagda lagrum 'satte att förvalta' dessa angelägenheter. Grunden härtill finner förf. i tvångsanslutningen till kommunerna och anser samma eller liknande grund föreligga i fråga om de i samma lagrum med menigheter likställda korporationer och enskilda kollektivsubjekt. Beträffande självförvaltningsorganen åter uttalar han, att dessa torde falla under uttrycket i 25:22 'andre som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta'. Dessa resultat synas mig i huvudsak riktiga, även om jag ej i allo kan följa förf. beträffande bevisningen.»

    Förf:s framställning vittnar enligt Reuterskiöld om skarpsinne och fast förvaltningsrättslig logik; att den väckt gensagor och kritik från straffrättsvetenskapen, visade att den ej kunnat där heller lämnas obeaktad. Såsom slutomdöme om Sundbergs kvalifikationer uttalar Reuterskiöld, att det f. n. icke finnes någon som kan upptaga konkurrens med Sundberg bland dem som över huvud kunde ifrågakomma till professuren.

    Prof. Malmgren dröjer särskilt vid Sundbergs arbete »Kommunalrätt» (se SvJT 1936 s. 268 och 1937 s. 141):

    »Jag kan ej underlåta att fästa uppmärksamheten på förf:s terminologi, vilken ur mer än en synpunkt förefaller mig anmärkningsvärd. Termerna 'egenförvaltning' och 'självförvaltning' äro t. ex. rent språkligt alltför likartade för att lämpligen kunna användas som särskiljande beteckningar för två olika rättsbegrepp. När Sundberg låter 'kommunalstyrelse' beteckna all kommunal verksamhet, vare sig den utövas av beslutande eller verkställande organ, medan 'självstyrelse' är de beslutande organens och 'kommunalförvaltning' de verkställande organens verksamhet, så blir detta ju snarare förvillande än underlättande. Termen 'den kommunala normgivningsmakten' användes om kommuns befogenhet att fastställa arbetsordningar samt giva reglementen och instruktioner, medan man snarast skulle tro att den betecknade vad förf. kallar 'förordningsmakten', d. v. s. befogenheten att antaga kommunala stadgar. I stället för dessa båda termer, vilka mycket lätt förväxlas, hade vida mer konkreta beteckningar (t. ex. 'kommunala stadgar' samt 'instruktioner och reglementen') erfordrats. 'Självbeskattningsmakten' koordineras med 'självbestämningsmakten', medan man skulle vilja betrakta dem som en yttring av denna: att beskatta sig är ju också att bestämma över sig själv. Det 'kommunala vetot' har enligt förf. två former, en direkt och en indirekt. Den senare, som innebär att kommunen genom ansökan sätter statsmyndighet i tillfälle att vidtaga viss reglerande åtgärd, exemplifieras med bl. a. bestämmelserna om införande av köttbesiktningstvång i samhälle, där sådant tvång icke är redan genom lag stadgat, om utrotande av berberis på framställning av hushållningssällskap och landsting, om betesreglering enligt lagen om ägofred, ävenledes på framställning av landsting och hushållningssällskap. Förf. menar alltså att genom att icke göra någon framställning utövar man en vetomakt. På samma sätt utövar också den en vetorätt, som genom att t. ex. icke söka en befattning hindrar Kungl. Maj:t från att utnämna honom, vilket väl ändå vore en ganska tillkrånglad konstruktion. Förf. betraktar hushållningssällskapen såsom 'de facto ett slags kommunala subjekt'. Själva uttrycket är olyckligt och lekmannamässigt: man kan väl inte tala om att någonting de facto har en rättslig kvalitet. Men framför allt har Sundberg genom att på detta sätt inrangera hushållningssällskapen bland kommunerna sett genom fingrarna med att dessa med offentliga uppgifter utrustade föreningar sakna de för kommunerna mest karakteristiska dragen. — — — Emellertid hindra de anmärkta bristerna mig icke från att betrakta 'Kommunalrätt' som ett i flera avseenden betydande arbete. Det har som redan anmärkts — jämte andra efter den förra konkurrensen utgivna skrifter — stärkt Sundbergs redan förut erkända kompetens till det sökta ämbetet, för vilket han även genom sin på det kommunala området förvärvade stora praktiska erfarenhet är välskickad.»

    Prof. Herlitz uttalar, att Sundbergs kommunalrättsliga insats är banbrytande och mycket betydelsefull. Den svenska förvaltningsrättsliga litteraturen har enligt Herlitz knappast att uppvisa något motstycke till Sundbergs insats inom kommunalrätten. Mot systematiken och begreppsbildningen i »Kommunalrätt» anmäler Herlitz dock reservationer. — I arbetet »Stats och kommuns ansvar för befattningshavares tjänsteåtgärder» (1933) synes förf. enligt denne sakkunnige alltför benägen att ur enskilda fall draga slutsatser om att en skadeståndsskyldighet principiellt erkänts. Åtskilliga av de fall, på vilka han bygger, hava, anför Herlitz, ej något att göra med skadeståndsskyldighet. Det kan sålunda knappast vara riktigt att uppfatta av domstolarna behandlade frågor om tjänstemäns avlöning såsom skadeståndsfrågor och därav draga slutsatser beträffande möjligheten av skadestånd för fel-

aktiga beslut i allmänhet. Likaledes synas för vittgående slutsatser dragas ur vissa andra mål, där domstolarna på varjehanda olika grunder utdöma ersättning.
    Prof. Poul Andersen, Köpenhamn, yttrar om arbetet »Kommunalrätt», att det i sin helhet får anses som ett vetenskapligt och praktiskt mycket värdefullt arbete. Förf:s grundläggande teoretiska systematik kan dock efter hans mening i flera hänseenden icke stå sig inför närmare prövning. Detta har, säger Andersen, på några punkter haft ett olyckligt inflytande på förf:s ställning till positivrättsliga spörsmål.
    Beträffande dr Melander säger sig Reuterskiöld ej finna anledning att ändra det omdöme han vid den tidigare professorskonkurrensen fällde om dennes produktion. Malmgren yttrar rörande ett av Melander därefter utgivet arbete »Regementsorgan och riksdagsarbete» (1938), att det ej lämnar något positivt bidrag till förf:s professorskompetens. Det lider enligt Malmgren av samma fel och brister som Melanders författarskap över huvud. Melander förstår icke att komponera en avhandling. Där är ingen målmedvetenhet i hans framställning, ingen röd tråd man kan följa. Herlitz uttalar sig om samma arbete. Det sysselsätter sig, säger Herlitz, med frågan, huruvida riksdagsordningens förbud för statsråd att deltaga i utskott inneburit mera än ett hinder för ledamotskap. Det har länge ansetts, att så är fallet. På senare tid ha emellertid tvivelsmål yppats; särskilt har HOLM (Statsvetenskaplig tidskrift 1934 s. 253 f.) givit goda skäl för en motsatt uppfattning. Det är denna uppfattning som Melander i förevarande arbete förfäktar. Ämnet är icke betydelsefullt och skulle helt säkert ha kunnat uttömmande behandlas på några tiotal sidor i stället för de 172 som boken omfattar. I de båda skrifterna »Nyare åsikter om lagtima vaderiksdags rättsliga natur» (1938) och »Statsrevision och nyriksdagsteori» (1934) har Melander, anför Herlitz i fortsättningen av sitt utlåtande, åter upptagit ett ämne, som sysselsatt honom redan tidigare, ett ämne som på sin tid var mycket livligt debatterat men nu måste sägas hava förlorat mycket av sitt intresse, sedan praxis resignerat inför grundlagarnas ytterst svårtolkade bestämmelser. Han har onekligen tillfört debatten nya synpunkter; hans kritik är på flera punkter övertygande. Om Melanders författarskap i dess helhet uttalar Herlitz:
    »Man måste skänka ett oförbehållsamt erkännande åt det stora intresse doktor Melander ägnat åt statsrättens studium och bearbetande. Det vill synas, som om hans energi ännu vid 61 år vore obruten; åtskilliga av hans arbeten härröra från senaste tid. I sitt forskningsarbete har han också givit prov på goda egenskaper. Han visar, då han är som bäst, skarpsinne. Han har blicken öppen för betydelsen av en inträngande och allsidig analys av statsrättsliga rättssatser. Han är väl bevandrad i litteratur och källor och begagnar, så vitt jag kunnat döma, sitt material med noggrannhet. Hans produktion uppvisar emellertid också fundamentala och — såvitt man av hans senaste produktion kan döma — outrotliga brister. Han saknar det för vetenskaplig verksamhet nödvändiga balanssinnet, och hans polemiska läggning förlamar hans förmåga av positiva insatser. Bristen på balans har bl. a. föranlett honom att med få undantag välja detaljfrågor och andra frågor av ringa eller ingen praktisk betydelse till föremål för sina undersökningar. Den tager sig ock uttryck i oförmågan att sovra väsentligt och oväsentligt. Hans framställningssätt motsvarar i allmänhet ej de elementäraste anspråk på

ordning och reda; åtskilliga av hans arbeten ha i själva verket stannat på materialsamlingens stadium.»
    Prof. Andersen anmärker, att Melander näppeligen har ett riktigt grepp att ställa vetenskapligt betydelsefulla uppgifter och att metoden i hans flesta arbeten är förfelad. Han lägger enligt Andersen alltför stor vikt vid rent terminologiska spörsmål.

I. S.