Paul Paulsen †. Under ett tillfälligt besök i Arendal bortrycktes den 12 oktober 1938 f. d. höiesterettsdommer Paul Paulsen i sitt sjuttioförsta levnadsår. Med honom har en av förgrundsfigurerna i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet gått ur tiden.
    Paulsens första besök i Sveriges huvudstad ägde rum under dramatiska omständigheter. Han anlände hit på morgonen den 8 juni 1905 med uppdrag att till Konung Oscar överbringa meddelandet om 7 juni-beslutet. För honom, som stod vid sidan av de politiska striderna, var detta ej någon välkommen uppgift, och då han vid ett tillfälle flera år efteråt — det gällde en ifrågasatt svensk ordensutmärkelse åt honom själv — ansåg sig böra för en av sina svenska medarbetare berätta om det historiska sammanträffandet med Konungen, betonade han särskilt sin tacksamhet för det ridderliga sätt, varpå han blivit bemött, då han, sin plikt likmätigt, utförde sitt uppdrag. I november 1909 kom Paulsen åter till Stockholm, denna gång i helt andra ärenden. Hastigare än någon vågat hoppas hade såren från 1905 börjat läkas, och Paulsen hade nu att med representanter för Sverige och Danmark, Hjalmar Hammarskjöld, Hjalmar Westring, Julius Lassen och Viggo Bentzon, uppgöra program för skandinaviskt lagstiftningsarbete på ej blott obligationsrättens utan även familjerättens område. Sedan denna uppgift lyckligen lösts, inträdde Paulsen följande år såsom

norsk ordförande i båda de kommissioner, som tillsattes för programmets förverkligande. På grund av hopade arbetsuppgifter nödgades han 1911 lämna ledningen av det obligationsrättsliga arbetet i andra händer, men i familjerättskommissionen kvarstod han såsom norsk ordförande till 1920. Han hade då deltagit i utarbetandet av förslag till ny äktenskaps- och förmynderskapslagstiftning samt till lag om adoption.
    Under sin mångåriga tjänstgöring på justitiedepartementets lagavdelning — han var byråchef där 1899—1908 och därefter expeditionschef till 1913 — deltog han i lagstiftningsarbetet på en mängd områden förutom de redan nämnda; särskilt må nämnas den norska rättegångsreformen. År 1913 blev han sorenskriver i Aker och 1918 inträdde han i Höiesterett, där han — med ett par års avbrott för fullgörande av det maktpåliggande uppdraget såsom riksmeglingsmand — tjänstgjorde tills han i början av detta år uppnådde pensionsåldern. Över hela Norden är hans namn känt genom hans lageditioner, främst hans allmänna lagsamlingar, den första (»stora Paulsen») i sju band, den andra (»lilla Paulsen») i tre och slutligen den sedan 1930 vart annat år utkommande Norges Lover, som till gagnet motsvarar vår Skarstedt och liksom denna på ett lyckligt sätt realiserar den praktiska principen allt i ett band (se SvJT 1927 s. 123; 1931 s. 448; 1933 s. 154). Många jurister även utanför Norge ha också haft nytta av hans Retspleielovene (se SvJT 1917 s. 407). Paulsen har vidare medverkat vidutgivande av Hagerups Den norske Civilproces och Panteret i nya upplagor.
    Paulsen var en förträfflig jurist och en man med de mest vinnande personliga egenskaper. Han var kunskapsrik, skarpsinnig och full av uppslag, hade ett sunt praktiskt grepp på problemen och en av humanitet präglad uppfattning av lagstiftningens mål och medel. Hans kraft och ljusa allvar i arbetet verkade medryckande och han hade i sällsynt grad den sanna humorns livgivande gudagåva. Från de gemensamma åren i den skandinaviska familjerättskommissionen bevara hans svenska kolleger i tacksam hågkomst många oförgätliga minnen, präglade av den bortgångne vännens träffsäkra kvickhet, goda hjärtelag och sant mänskliga syn på tillvaron. Livligast minnas vi honom sådan vi sågo honom i hans hem i kretsen av hans familj och intima vänner, där hans rika, mellan skämt och allvar skiftande temperament kunde slå ut i full blomning.

Birger Ekeberg.