Några synpunkter på straffmätningen. Det finns väl knappast något område inom rättskipningen, där domaren i så stor utsträckning som i fråga om straffmätningen är hänvisad till egen praktisk erfarenhet av alla de oändligt mångskiftande fall, som kunna föreligga till bedömande. Vår strafflag lämnar ju endast i vissa avseenden ledning för bestämmande inom tillämplig strafflatitud av det straff, som brottslingen i varje särskilt fall förskyllt. Så är också av naturliga skäl förhållandet med doktrinen, som för övrigt under senare tid föga synes ha sysslat med straffmätningsfrågor.
    Här skall icke heller något försök göras, att vetenskapligt behandla läran om straffmätningen eller någon del därav, utan avsikten är endast, att med domstolspraxis som främsta upplysningskälla i största anspråkslöshet rikta uppmärksamheten på några aktuella frågor som kunna vara av intresse för den dömande juristen i hans dagliga gärning.
    Till de frågor, som just nu äro i särskilt hög grad aktuella, höra otvivelaktigt de spörsmål som beröra det s. k. normalstraffets läge inom strafflatituderna och domstolarnas förmåga att anpassa normalstraffet efter den växlande samhällsfarlighet, som de olika brottsarterna vid skilda tider och på skilda stadier av samhällsutvecklingen besitta.
    Det s. k. normalstraffet kan sägas vara ett, väl ursprungligen av doktrinen tillskapat, hjälpmedel vid straffmätningen. Den teoretiskt riktiga straffmätningstekniken anses ju i doktrinen egentligen vara att domaren — med utgångspunkt från att den för varje brottsart tillämpliga latitudens minimum är avsett för det lindrigaste fall, som går in underbrottsarten, och latitudens maximum för det svåraste av dessa fall — har att föreställa sig alla de olika gradationer i straffbarhet, som vid brottsarten äro möjliga, och genom jämförelse mellan samtliga dessa och det konkreta fallet bestämma straffet. Då emellertid en så invecklad procedur naturligtvis icke kan företagas i varje brottmål, har i stället ansetts böra till grund för straffmätningen läggas den straffbarhetsgrad, som är den vanligaste vid brottsarten, det s. k. normalfallet. Det straff, som normalfallet bör förskylla, normalstraffet, förutsättes vara genom tidigare domstolspraxis fixerat genom det förfarande, som nyss antytts. Domaren har härigenom fått ännu en fast jämförelsepunkt, då han går att utmäta straffet i det konkreta fallet. Om detta befinnes vara svårare eller lindrigare än normalfallet måste han företaga en jämförelse mellan, å ena sidan, det konkreta fallet samt, å andra sidan, normalfallet och samtliga de vid brottsarten tänkbara gradationer som äro strängare, respektive lindrigare än normalfallet.

    Föredrag hållet vid gemensamt sammanträde med Föreningen Sveriges Hovrättsdomare och Jönköpings Juridiska förening i Jönköping den 22 maj 1937 (seSvJT 1937 s. 437). 

    Givetvis blir det emellertid i praktiken ofta så att domaren icke i detalj följer detta teoretiska schema. Detta omöjliggöres redan därav att det i fråga om vissa straffbud icke går att med bestämdhet avgöra var inom latituden normalstraffet ligger. Det finns t. o. m. straffbud, som bygga på en så vid brottsbeskrivning, att något enhetligt normalstraff icke ens är tänkbart. Så är t. ex. förhållandet med 25 kap. 17 § strafflagen. Beträffande andra lagrum åter har tämligen tydligt utkristalliserats ett normalstraff som ingen behöver taga miste om, t. ex. tre månaders straffarbete för första resan enkel stöld. Obestridligt är i varje fall, att begreppet normalstraff har stor betydelse för praxis.
    Kunskap om normalstraffets läge inom latituderna hämtar domaren ur sin egen erfarenhet och framför allt ur tidigare domstolspraxis. Härav blir en ganska naturlig följd att normalstraffet för ett straffbud, sedan det väl en gång stabiliserats i ett visst läge, under tidernas lopp endast obetydligt förskjutes, uppåt eller nedåt, såvida icke latituden ändras. Denna omständighet och det förhållande att domstolarna otvivelaktigt iakttaga en ganska stor försiktighet och återhållsamhet vid utmätandet av straff för brott, som avvika från normalfallet, bidrager säkerligen till att minska vårt straffsystems funktionsduglighet, då till följd av ändrade samhällsförhållanden eller eljest frekvensen av vissa brott tenderar att stiga och möjligen skulle kunna pressas ner genom strängare domar i de fall som beivras. Dessa och liknande synpunkter ha på sista tiden framförts från olika håll. Mera auktoritativt ha de kommit till uttryck i det yttrande som lagrådet vid årets riksdag avgivit med anledning av en föreslagen ändring i strafflagen. Lagrådet anför bl. a. (prop. nr 187 s. 135):

    Det har ofta anmärkts att de svenska domstolarna vid sin straffmätning i allt för ringa grad låta sig bestämmas av den samhällsfara som brottslighet i ett visst avseende utgör och den reaktion som därav må påkallas. Straffet kommer ofta att framgå ur en tämligen schematisk uppskattning av det straff som det typiska fallet inom brottsarten anses normalt förskylla. Detta normalstraff förlägges i allmänhet ganska nära straffminimum, och vid mera väsentliga avvikelser från typfallet sker jämkning uppåt eller nedåt.

    En del av de vid årets riksdag beslutade ändringarna i strafflagen torde också åtminstone delvis hava motiverats av denna domstolarnas inställning till straffmätningen.
    Det kan därför ha sitt intresse att i fråga om några ofta tillämpade straffbud undersöka hur det förhåller sig i dessa avseenden.¹
    Att normalstraffet ligger i den lägsta delen av latituden är ju så allmänt känt att det knappast behöver bevisas. Följande siffror äro kanske ändå ägnade att förvåna. År 1934 sakfälldes av underdomstolarna 1,750 personer för våldsamt motstånd (10:6 SL, fängelse i högst sex månader eller böter). Av dessa dömdes 1,715 eller 98 % till böter.

   ¹ Primärmaterialet till de siffror som i det följande anföras är hämtat dels ur den officiella statistiken om brottsligheten för åren 1913 och 1934 och dels från de två sista årgångarna av NJA.

   5—387004. Svensk Juristtidning 1938.

(Den ordning, vari straffarterna i detta lagrum nämnas, har tydligen icke utövat alltför stor inverkan.) Enligt 14 kap. 13 § SL (betr. vilket lagrum i statistiken medtagits även fall av konkurrens med 14 kap. 15 §) sakfälldes s. å. 2,232 personer. Av dessa sluppo 2,134 stycken eller 95.6 % undan med böter och för de 1,295 personer som ådömdes dagsböter stannade antalet dagsböter vid 25 eller därunder i 64.4 % av fallen. Av de 111 personer, som sakfälldes enl. 14 kap. 12 § SL, därböter får ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter (normallatitudens maximum straffarbete i 2 år), undkommo 28 st. eller mer än 1/4 med böter. Ungefär lika många fingo fängelse i en månad.
    En jämförelse mellan åren 1913 och 1934 visar, att normalstraffets läge inom latituderna mellan dessa år i allmänhet undergått endast mindre förskjutningar. I allmänhet har förskjutningen gått i mildrande riktning. Detta visar sig kanske tydligast genom den minskade frekvensen av straffarbetsstraffen. I fråga om dem som sakfällts enligt 10 kap. 1 och 2 samt 5 §§ SL har straffarbetsfrekvensen sjunkit med ungefär 50 %. (Från 141 av 812 till 71 av 786.) Betr. 11 kap. 10 § SL (grövre hemfridsbrott) har straffarbetsfrekvensen sjunkit från 9.44 % till 3.75 % och betr. 14 kap. 12 § från 39.15 % till 16.21 %. Till vissa andra brott återkommer jag i det följande.
    I fråga om ett fåtal brott har däremot förmärkts en tendens till strängare bedömande. Så har t. ex. vid första resan enkel stöld frekvensen av straff på mer än 3 månaders straffarbete mellan ifrågavarande båda år stigit från 16.92 % till 29 %. Vid snatteri, där ju straffskalan går från böter till och med 6 månaders fängelse, har fängelsefrekvensen stigit från 10.62 % till 15.36 % samt vid våldsamt motstånd (fängelse i högst sex månader eller böter) från 0.5 % till 2 %. Den senare tidens större stränghet i bedömande av dessa brott borde teoretiskt bottna i en uppfattning om att just de brotten nu representera en högre grad av samhällsfarlighet än 1913. Den ökade samhällsfarligheten skulle väl i så fall framgå av att dessa brott nu blivit vanligare. Detta är emellertid icke fallet. Antalet sakfällda för våldsamt motstånd utgjorde år 1913 icke mindre än 3,387, men hade 1934 sjunkit till 1,750. I fråga om snatteri och första resan enkel stöld var antalet sakfällda så gott som stationärt. Det är emellertid långt ifrån osannolikt, att brottslingarna skulle ha varit flera om straffen icke blivit strängare. Av en jämförelse endast mellan två år får man icke heller draga vittgående slutsatser.
    Frågan om normalstraffets anpassning efter brottsartens samhällsfarlighet skall jag försöka att litet vidlyftigare belysa med utgångspunkt från domstolspraxis beträffande bedrägeri, förskingring, vållande till annans död och rattfylleri. Dessa fyra brottsarter ha blivit oroväckande vanliga. Antalet sakfällda har från 1913 till 1934 stigit, för bedrägeri från 137 till 498, för förskingring från 112 till 477 och för vållande till annans död från 34 till 120. För rattfylleri har jag icke haft några siffror tillgängliga, men känd sak är ju så god som vittnad. Stegringen för de båda sistnämnda brottsarterna beror självfallet på motorismens

ökade spridning. Hur fenomenet skall förklaras för de båda förmögenhetsbrottens del är ovissare. Antagligen hänger det samman med samhällslivets ändrade struktur i ekonomiskt avseende, som bl. a. medför att man i allt större utsträckning måste i handel och vandel bygga på förtroende till andra samtidigt som det försummats att skapa därav betingad bättre kontroll. Åtminstone förskingringsbrottens ökning torde kunna i hög grad tillskrivas dessa omständigheter.
    Samtliga dessa brott måste alltså anses innebära större samhällsfarlighet nu än förr. Har domstolspraxis tagit hänsyn härtill? Svaret på denna fråga måste nog bli nekande, åtminstone såvitt angår bedrägeri, förskingring och vållande till annans död.
    Av de för bedrägeri sakfällda dömdes 1913 icke mindre än 39.41 % och 1934 43.98 % till böter. Samtidigt steg frekvensen av kortare fängelsestraff (1—2 månader) från 14.60 % till 29.92 % och sjönk frekvensen av straffarbetsstraffen från 24.75 % till 13.25 %. För förskingringsstraffen har utvecklingen varit liknande. Bötesfrekvensen steg från 41.07 % till 62.68 % under det att såväl fängelse- som straffarbetsfrekvensen sjönk, den sistnämnda från 13.40 % till 6.08 %. Vid bedömandet av de nu lämnade sifferuppgifterna bör beaktas, att kumulation enligt 4 kap. 2 § SL är vid dessa två brott vanlig. Beträffande vållande till annans död ha de olika straffarterna kommit till användning i ungefär samma proportion båda åren. Tendensen går emellertid även vid detta brott snarast i mildrande riktning. Och dock lärer det inte med framgång kunna bestridas, att fallen av grövre vållande nu äro relativt talrikare än 1913. Det är ju allmänt känt att vållandet till döden i de allra flesta fall har sin grund i vårdslöshet vid förande av motorfordon, ofta i förening med rattfylleri. Det kan nämnas i detta sammanhang, att av de 20 fall av vållande till annans död, som 1935 blevo föremål för prövning i HD, 19 fall förorsakats av ovarsamhet vid förande av motorfordon.
    Man kan nog av vad som anförts draga den slutsatsen att domstolarna vid sin straffmätning föga reagera inför ändrade samhällsförhållanden och åskådningssätt, när de böra föranleda en höjning av straffen. I fråga om de tre nu berörda brottsarterna har också önskan att — i den mån detta är möjligt genom strängare straffmätning — åstadkomma en nedgång i brottsligheten framtvingat lagändringar vid årets riksdag.
    Vad beträffar den fjärde brottsart, som jag i detta sammanhang skulle upptaga till behandling, rattfylleriet, så har den på senare tid upprepade gånger föranlett lagändringar i skärpande riktning. Ursprungligen kunde annat straff än böter icke ådömas. År 1930 infördes fängelse i högst tre månader i den normala latituden. Den år 1934 genomförda kraftiga skärpningen är välbekant. Den motiverades av departementschefen bl. a. med att »förekomsten av spritpåverkade motorfordonförare innebure en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga medel finge lämnas oförsökta, då det gällde att avlägsna denna fara». Det finns nog inte många som icke dela denna mening.

Och dock torde man förgäves få leta efter något straffbud i lagboken, där normalstraffet så tydligt blivit identiskt med minimum i normallatituden (en månads fängelse) som i fråga om 1 § i den särskilda strafflagen av år 1934. Detta kan icke helt förklaras av att latituden vid mildrande omständigheter utsträckes ned till tio dagsböter, ty å andra sidan är ju normallatituden icke avsedd att tas i anspråk för alla fall, då grov vårdslöshet ådagalagts. För dem finns en strängare latitud i 2 §.
    För alla domare är denna egendomlighet i straffmätningen för rattfylleri välbekant. Ytterst sällan förekommer straff på 2 månaders fängelse eller därutöver. Någon statistik finns ännu icke tillgänglig i tryck. Jag har gått igenom NJA för år 1936 och därur inhämtat, att i de 111 fall, där normallatituden i § 1 i rattfyllerilagen det året tillämpades av HD, blev straffet en månads fängelse i 88 fall, två månaders fängelse i 22 fall och tre månaders fängelse i ett fall. En fullständig statistik från underdomstolarna skall säkerligen visa en ännu mera utpräglad dragning mot minimum.
    Hur skall denna långt gående standardisering av rattfylleristraffet förklaras? Mången är kanske benägen att söka förklaringen i att domarna i gemen funnit lagstiftningen vara strängare än vad som svarar mot den i samhället gängse uppfattningen om rattfylleriets farlighet. För min del kan jag emellertid inte ansluta mig till en dylik åskådning. Beror icke snarare standardiseringen så att säga på straffbudets utvecklingshistoria, av vilken det ganska tydligt framgår att avsikten med latitudens ändring varit i främsta rummet att framtvinga frihetsstraff i alla de fall som icke kunna rubriceras såsom mildrande? Lagstiftaren har med andra ord utgått ifrån att det för ernående av åsyftat resultat, en nedgång i antalet brott av ifrågavarande slag, måhända skulle visa sig tillräckligt med att i normala fall ådöma ett mycket lågt frihetsstraff. Man bör ju icke ådöma högre straff än som kan anses nödvändigt för att ett straffbud skall fylla sin funktion. Härtill kommer att vid denna brottsart onekligen de tänkbara omständigheterna av försvårande art äro särskilt många och därför teoretiskt böra föranleda att normalstraffet fixeras mycket lågt på skalan. Vidare måste beaktas, att förhöjning av straffet oftast icke kan anses påkallad av den vid denna brottsart vanligaste försvårande omständigheten, nämligen en under färden begången mindre förseelse mot vägtrafikstadgan. Då faran för ett dylikt körfel är själva grunden för rattfylleristraffet, vore det ju mindre riktigt om en felkörning som under andra förhållanden skulle ha påkallat endast ett ganska lågt bötesstraff, skulle medföra en förhöjning av fängelsestraffet. Varje mindre stegring i graden av påverkan kan ju inte heller anses medföra en så ökad straffbarhet att man bör gå utöver normalstraffet.
    Det anförda synes mig utgöra en plausibel förklaring till att efter 1934 års lagändring normalstraffet för rattfylleri blivit lika med minimum och att avvikelserna från normalstraffet äro relativt få och obetydliga.

    Även om man alltså icke kan bestämt påstå att straffmätningen vid rattfylleribrottet brister i hänsynstagande till lagstiftarens uppskattning av brottets samhällsfarlighet, så är dock tveksamt, om inte erfarenheten redan nu börjar visa att det hittills tillämpade normalstraffet icke är tillfyllest för att i vad på domstolarna ankommer bekämpa den verkligt allvarliga samhällsfara, som rattfylleriet utgör. Om denna förmodan är riktig, blir det enligt min mening en — visserligen i nästan varje enskilt fall obehaglig — men ofrånkomlig skyldighet för domstolarna att inom den befintliga latituden, som lämnar gott utrymme därtill, åvägabringa en höjning av normalstraffet. Denna plikt faller i främsta rummet på underdomstolarna, enär det är ytterst sällan som åklagarna bringa frågan om straffhöjning under hovrätternas prövning och fullföljdsreglerna som bekant nästan helt omöjliggöra för HD att ingripa vägledande vid straffmätningen.
    Jag har ställt mig frågan, var man har att söka grunden till domstolarnas obenägenhet att vid straffmätningen låta sig bestämmas av inträffad ökning i en brottsarts samhällsfarlighet. Är det endast domarnas sant mänskliga motvilja mot att tillfoga andra lidande? Eller är grunden kanske också den att domarna alltsedan mitten av 1800-talet låtit sig alltför mycket influeras av läran om straffets individualpreventiva verkan och till följd därav alltför föga beaktat straffdomars allmänpreventiva verkan, antingen man nu därmed huvudsakligen avser avskräckning eller moralbildning hos dem som ännu icke begått brott.
    Jag har så länge uppehållit mig vid frågan om normalstraffet, därför att avvägandet av normalstraffet inom latituderna har så stor betydelse för att strafflagstiftningen skall kunna fylla sin funktion. Det är emellertid min avsikt att härutöver i korthet och utan anspråk på fullständighet framlägga några synpunkter på en del vid brott förekommande omständigheter, som oftast bruka betraktas ur den aspekten att de böra föranleda avvikelser från normalstraffet.
    En av dessa omständigheter är sammanträffande av brott. Som bekant skola vid de konkurrenssituationer, som avses i 4 kap. 1 och 3 §§ SL, flerfaldighet i brottslighet beaktas såsom försvårande omständighet vid utmätandet av straff enligt den latitud, som skall i varje särskilt fall tillämpas. Att närmare ingå härpå är icke meningen. Jag vill endast påpeka, att just detta förhållande kraftigt medverkat till att normalstraffet måste sättas så lågt inom latituderna. Däremot må det tilllåtas att säga ett par ord om sådant sammanträffande av brott, som skall bedömas enligt regeln i 4 kap. 2 § SL. Enligt detta lagrum skall ju domstolen utsätta »de särskilda straff, som å varje brott följa bort». Det ligger nära till hands att tolka denna föreskrift så, att straffet för varje brott skall utmätas lika strängt som om endast ett av brotten förelegat till bedömande. En sådan tolkning skulle emellertid leda till mindre tillfredsställande resultat. Särskilt blir detta fallet om brotten äro av samma slag och alltså kunna i viss mån anses såsom utflödet av enahanda brottslighet i viljan. Då kan i somliga fall en viss reduktion

vara på sin plats för att det sammanlagda straffet skall riktigt motsvara hela den föreliggande brottsligheten. Av samma skäl kan i andra fall — särskilt med hänsyn till reglerna om förening och sammanläggning av straff — den flerfaldiga brottsligheten påkalla ett strängare bedömande av samtliga eller vissa av brotten. Om t. ex. en person begått ett flertal bedrägeribrott mot olika personer, men i intet fall bedragit sig till så mycket att fallet såsom enstaka brott skulle föranlett högre straff än böter, finns det väl inte många domare som inte taga under övervägande huruvida inte i allt fall något eller några brott kunna försvara ådömandet av frihetsstraff, även om skillnaden mellan brotten är ringa.
    Som bekant tillmätes enligt svensk rätt en avgörande betydelse den omständigheten, huruvida den genom brott åstadkomna skadan eller faran varit stor eller ringa. Även i de fall då stöd härför saknas i uttryckligt stadgande är teori och praxis — i god överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets utslag — ense om principens riktighet. En storförskingrare bör straffas hårdare än en småtjuv även om den siste varit ute åtskilliga resor förut. Men får man ta hänsyn till den skadelidandes ekonomiska villkor? Skall med andra ord den som stjäl änkans sista skärv bedömas strängare än den som tar en tusenlapp från miljonären? Detta är givetvis en fråga som närmast berör icke den objektiva utan den subjektiva kvalifikationen hos brottet. Något stöd för ett jakande svar på den framkastade frågan ger nog icke vår lag. Å andra sidan kan man nog våga påstå, att det icke skulle strida mot någon erkänd rättsgrundsats, om i exceptionella fall — jag tänker särskilt på vissa fall av bedrägeri och förskingring — svag ekonomi hos den skadelidande räknades som försvårande omständighet.
    I detta sammanhang erbjuder sig ett annat problem. Det är ju så, att det ofta är mycket svårt att få tillfyllestgörande bevisning om hur mycket brottslingen obehörigen tillskansat sig. Detta är t. ex. förhållandet vid utpressning, som skett vid upprepade tillfällen under en längre tidrymd, samt vid olovlig skogsavverkning. Mången gång kan här endast styrkas tillägnandet av relativt obetydliga värden, men indicier finnas för att förmögenhetsförskjutningen haft en mycket större omfattning. Får man ta hänsyn till sistnämnda omständighet såsom försvårande vid straffmätningen? Jag föreställer mig att straffrättsteoretikern besvarar frågan med nej. Något som inte är styrkt får ej läggas den tilltalade till last. Vissa tvivel, om detta är den svenska rättens ståndpunkt, synas mig dock icke helt utan berättigande, om man drar sig till minnes att till alldeles nyligen det fanns ett nu till allmän tillfredsställelse avskaffat institut, som kallades för »ställande under framtiden». I varje fall torde en ganska stark benägenhet för ett jakande svar på frågan kunna sparas i praxis. Och om det är riktigt att våra häradsnämnder ge uttryck åt det allmänna rättsmedvetandet, kan åtminstone jag av egen erfarenhet från tjänstgöring i åtskilliga domsagor intyga att ett sådant ståndpunktstagande ej är främmande för det allmänna rättsmedvetandet.

    Icke så sällan förekommer, att en tilltalad under polisförhören utlovas lindrigare straff, om frivillig bekännelse avlägges. Är det säkert, att ett dylikt löfte kommer att infrias av domstolen? Jag bortser härfrån att erkännande är en förutsättning för erhållande av villkorlig dom. Men om sådan av andra skäl ej kan komma i fråga? Om erkännandet sker fritt och öppet och således kan fattas såsom ett tecken på ånger bör det naturligtvis föranleda ett mildare bedömande av brottsligheten som väl också tar sig uttryck i utmätande av lägre straff, där inte redan av andra skäl straffet skulle satts så pass lågt att ytterligare sänkning är opåkallad. Att generellt tillämpa lägre straff vid frivillig bekännelse med motivering, att de rättsvårdande organens arbete därigenom underlättas, torde väl däremot icke vara riktigt. Icke heller kan jag för min del anse det tillrådligt att — såsom ibland sker — taga för givet att hårdnackat bestridande alltid tyder på en sådan intensitet i den brottsliga viljan, att det bör betraktas såsom försvårande omständighet. Ett sådant bestridande kan ibland bottna i motiv, som äro långt ifrån fördömliga. Det är kanske mången gång fallet även då rättegångsprotokollen icke lämna någon upplysning därom.
    Ett mycket ömtåligt spörsmål är i vad mån man får ta hänsyn till brottslingens personliga förhållanden även då de icke stå i något direkt samband med brottet. Föregående hedrande vandel beaktas — otvivelaktigt med rätta— såsom mildrande omständighet vid de flesta brottsarter. Någon gång tas också, tror jag mig ha funnit, viss hänsyn även till den verkan ett frihetsstraff kan förmodas få för brottslingens familj och hans möjlighet att efter straffet kunna försörja sig och de sina. Här är emellertid stor aktsamhet nödvändig så att icke domen kommer att uppfattas såsom obehörigt hänsyntagande till personen. Det finns dock brott, vid vilka det av allmänpreventiva skäl äro möjligt att taga hänsyn till nu nämnda omständigheter. Hur skulle det t. ex. se ut om mildrande omständigheter av domstolarna ansåges föreligga för alla rattfyllerister, som tidigare fört en hedrande vandel? Om rattfylleriet en gång i framtiden blir en sällsyntare företeelse, ställer det sig kanske annorlunda.
    Välbekant för de flesta domare är nog den inverkan lagstiftningen om villkorlig straffdom visat sig ha haft, än i mildrande än i skärpande riktning. Mildrande verkar den så till vida som domstolarna visat sig ha en påtaglig benägenhet att finna mildrande omständigheter föreligga, när detta är en förutsättning för utmätande av så lågt straff att villkorlig dom över huvud kan förekomma. Att så förfara kan väl knappast sägas vara att gå utöver den fria prövningsrätt, som lagen inrymmer åt domarna. Det gäller ju att få en efter det individuella fallet anpassad behandling av brottslingen, så långt detta går att ernå inom lagens gränser. Förklaringen är här densamma som till domstolarnas vana att städse döma till minimum enligt föråldrade straffbud, som anses för stränga för modern åskådning. Nämnda tendens hos praxis är alltså ett memento för lagstiftaren att vidga möjligheterna för den villkorliga domens användning.

    Den villkorliga domen torde emellertid understundom föranleda till utmätande av längre frihetsstraff än som skulle ha ådömts, om i det speciella fallet straffet icke gjorts villkorligt. Den bakomliggande tankegången är då den att man genom att stärka det straffhot, som under prövotiden hänger över den villkorligt dömde, skapar ett ytterligare motiv för honom att förhålla sig väl. Själv har jag många gånger hört den tankegången utvecklas inom häradsnämnder. Ur pedagogisk synpunkt är den nog riktig. Men nu förhåller det sig ofta så, att dylik förlängning av strafftiden i allmänhet tillgripes just i sådana fall då det varit tveksamt om villkorlig dom borde ifrågakomma, vilket kan få till följd att den dömde förklarar sig nöjd under det att åklagaren fullföljer talan för att få bort anståndet med straffet. Mången gång blir resultatet då, att överdomstolen undanröjer förordnandet om villkorlig dom men är förhindrad att vidtaga någon justering av strafftidens längd. Metoden bör därför begagnas med varsamhet.
    Det är inte svårt att peka på många både viktiga och aktuella problem, som i denna framställning förbigåtts. Särskilt kan det synas som om alltför litet utrymme ägnats de frågor, som uppkomma då domaren ställs inför uppgiften att i det enskilda fallet utmäta ett därefter anpassat straff, ett »rättvist» straff. Jag är därför angelägen om att framhålla, att detta icke beror på någon underskattning av uppgiftens vikt och betydelse. Det är väl tvärtom en sak som ligger varje domare närmare om hjärtat än t. ex. den riktiga avvägningen av normalstraffen. På hur den uppgiften löses beror också till en väsentlig del folkets förtroende för rättskipningen.

Gunnar Carlesjö.