OLOF SÖRNDAL. Den svenska länsstyrelsen. Uppkomst, organisation och allmän maktställning. Akademisk avhandling. Lund 1937. Sundqvist & Emond. XII + 375 s. Kr. 8.50.

    Det har många gånger klagats över bristen på litteratur berörande administrationen i vårt land. Därför bör föreliggande arbete över vårt äldsta statliga lokalförvaltningsorgan vara särdeles välkommet.
    Efter en rätt fyllig framställning av länsstyrelsens uppkomst och utveckling beskriver författaren dess nutida organisation och dess ställning i den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen. Vad särskilt angår historiken har en hel del mindre lätt tillgängligt material kommit till användning, vilket givetvis ökar arbetets värde. Under rubriken nutida organisation behandlas länsstyrelsens sammansättning och ärendenas handläggning, landshövdingen, länsstyrelsens befattningshavare och dess experter.
    Enligt anm:s tycke har författaren bäst lyckats med avsnittet om landshövdingen. Här framhäves tillbörligt den stora betydelse som de personliga förutsättningarna äga just inom administrationen. Mindre intressanta äro redogörelserna om länsstyrelsens befattningshavare. Beskrivningen över experterna är däremot synnerligen ingående, kanske väl mycket i förhållande till somligas betydelse. Författaren har definierat begreppet experter på sådant sätt att vissa sakkunniga, vilka biträda länsstyrelsen i tämligen stor omfattning, icke kommit med i framställningen. Måhända kan förfaringssättet försvaras, enär författaren uttryckligt betecknat arbetet som en organisatorisk studie.
    Sistnämnda omständighet medför även att någon ingående redogörelse för arbetssättet icke inrymmes i avhandlingen. Det finnes således fortfarande obearbetad mark för ev. forskare.
    Författarens stil är synnerligen behaglig. Huruvida hans egenskap av icke-jurist haft någon betydelse härvidlag må lämnas därhän. Däremot vill anm. gärna antaga att en jurist knappast skulle framställt sina personliga meningar så oförskräckt som författaren.
    Hur som helst — arbetet måste betecknas som synnerligen värdefullt både för förvaltningsmän och andra, som hysa något intresse för administrativa spörsmål.

E. Kvistberg.

 

Brottsligheten år 1935. Av Statistiska centralbyrån. Sthm 1938. VI + 60 + 100 s. Kr. 1.10. — Sveriges officiella statistik. Rättsväsen.

    Under perioden 1927—1934 visade brottslighetstalen år från år såväl absolut som i relation till medelfolkmängden i riket en ökning. Höjdpunkten nåddes 1934, varefter kurvan 1935 åter vände sig nedåt. Minskningen är emellertid icke stor (från omkring 154,300 till 151,600). Ökningen hänför sig huvudsakligen till brotten enligt »andra lagar, förordningar m. m.», i främsta rummet brott mot trafikförfattningarna. Minskningen 1935 beror särskilt på att sistnämnda brott för första gången minskats till antalet. De egentliga strafflagsbrotten förete däremot med början 1932 en oavlåtlig, om ock ringa stegring. Särskilt framträdande är ökningen 1935 av egendomsbrotten och bland dessa framför allt andra oredlighetsbrott: än försking-

ring och trolöshet mot huvudman, vilka senare brott tvärtom minskats i antal. Även siffrorna för förfalskningsbrotten samt tjuvnadsbrotten utvisa ökning.
    Vad brottsligheten i landets olika delar beträffar hade Stockholms stad att uppvisa det högsta relativa brottslighetstalet, närmast följd av Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands län. De minsta brottslighetstalen hade Kronobergs, Kopparbergs, Södermanlands och Gotlands län.
    Påfallande är den betydande förskjutningen i brottslighetstalen mellan åldersklasserna. Ungdomsbrottslighetens ökning har ju även uppmärksammats i den offentliga diskussionen. De minderårigas (under 18 år) brottslighetstal i procent av de äldres gestaltar sig under de senaste tre femårsperioderna sålunda: 1921/25 53.9, 1926/30 73.9 och 1931/35 102.5. År 1935 var motsvarande siffra 124.0 Särskilt stark är den relativa ökningen av de minderåriga kvinnornas brottslighetstal. Detta var i procent av de äldres under ovannämnda tre femårsperioder resp. 111.9, 140.9 och 175.2 samt 1935 241.0.
    En fördelning efter yrke av de under femårsperioden 1931—1935 för brott sakfällda personerna, om vilka uppgifter lämnats till straffregistret, visar att 2.3 % av dem tillhöra socialgrupp I (högsta socialgruppen), 18.6 % socialgrupp II och 78.5 % socialgrupp III, vartill kommer vagabonder och bettlare med 0.5 % och lösaktiga kvinnor med 0.1 %.

Axel Lindskog.