Nordisk Tidsskrift for International Ret, Acta Scandinavica juris gentium, återgiver i dubbelhäftet 3—4 för år 1937 en serie av professor ARNOLD RAESTAD i norska Nobelinstitutet hållna föreläsningar över två aktuella ämnen: »Staters ophør efter folkeretten» samt om »Borgerkrig og folkeret». I den förra framhåller han, att frågan om en stat folkrättsligt sett upphört att existera i många fall kan säkert besvaras med ja eller nej men icke i alla. En stat kan nämligen anses existera på två sätt, dels faktiskt och dels i form av andra staters effektiva vilja att icke erkänna ifrågavarande stats upphörande genom erövring. Huruvida en stat folkrättsligt existerat i denna senare form kan ibland endast retrospektivt avgöras. I den senare föreläsningen lämnas en översikt över olika slag av inbördeskrig ävensom rörande innebörden av instituten »erkännande av ny regering» samt »intervention». Bland olika orsaker, vilka åberopas såsom rättsgrund härför, förekomma nödtillstånd och självförsvar. Det är, säger föreläsaren, påfallande, att just de på jorden mäktigaste oftast befinna sig i något av dessa lägen.
    I detta häfte förekommer vidare en längre artikel av kanslirådet, dr T. GIHL angående »Det subjektiva kriteriet såsom medel att skilja mellan rättstvister och intressetvister». Författaren utgår från det förhållandet, att enligt folkrättens allmänna principer förpliktelse icke föreligger för staterna att underkasta sina inbördes konflikter prövning av domstol; sådan förpliktelse följer blott av särskilt åtagande. Vissa internationella tvisters undantagande från skiljedom har ansetts bero antingen på att dessa tvister på grund av sin egen natur eller till följd av luckor i den internationella rätten icke kunna bliva föremål för skiljedom eller därpå att staterna ej vilja underkasta sig skiljedom. Den förra grunden benämnes »det objektiva» och den senare »det subjektiva kriteriet». Författaren anser, att föreställningen om luckor i den internationella rätten är oriktig samt att åberopandet av dylika luckor eller andra s. k. objektiva skäl i själva verket betyder, att stater på grund av en mer eller mindre berättigad misstro till resultatet icke velat hava sina tvister avgjorda efter gällande internationell rätt. Sålunda blir man uteslutande hänvisad till det subjektiva kriteriet. Vad innebär nu detta?
    Författaren diskuterar frågan beträffande olika typer av skiljedomstraktater. För vad angår den under senaste tid måhända mest framträdande, Locarnoformeln, resonerar han på följande sätt. Locarnotraktaterna stadga obligatoriskt skiljedomsförfarande i rättstvister och enbart förlikningsförfarande i intressetvister. Rättstvister äro — enligt traktatens definition — sådana, vari parterna ömsesidigt bestrida varandra en rätt. Förutsättning för obligatoriskt skiljedomsförfarande är givetvis, att käranden anser frågan vara en rättstvist. Eljest skulle han icke begära skiljedom. Men därutöver erfordras, att även svaranden ställer sig på rättens grund. Ty vad inträffar, om svarandestaten, den där t. ex. upphävt en demilitarisering av sitt område, som det traktatsenligt ålegat den att upprätthålla, visserligen erkänner, att käranden har rätt, men ändock förklarar sig på grund av sina vitala intressen vara besluten vidhålla sin åtgärd? Detta är icke längre någon rättstvist, men en intressetvist. Resultatet blir alltså, att ett traktatstadgande om »obligatorisk» skiljedom i rättstvister är så till vida illusoriskt att i själva

verket för dess tillämpning ytterst erfordras, att båda parterna äro eniga om tvistefrågans behandling såsom en rättstvist. Detta är i praktiken av stor betydelse, då det vanligen anses, att väl rättstvister men ej intressetvister äro lämpade för skiljedom, och traktaterna därför vanligen inskränka obligatorisk skiljedom till de förra.
    Tidskriftens dubbelhäfte 1—2 för 1938 fortsätter referatet av professor RAESTADS föreläsningar om »Borgerkrig og folkeret». Här redogöres för folkrättens inställning till åtskilliga aktuella frågor såsom rätten till intervention i inbördeskrig samt neutrala staters ställning till den lagliga regeringen och upprorsregeringen såväl sedan denna senare erkänts som krigförande part som dessförinnan. Föreläsaren framhåller den i många avseenden betydelsefulla skillnaden mellan sådana inbördeskrig (t. ex. det nordamerikanska 1861—65), där befolkningen inom en del av territoriet börjar krig i syfte att lösslita sig och bilda en självständig stat samt sådana (t. ex. det nu i Spanien pågående), där vardera parten önskar behärska hela territoriet. Noninterventionspolitiken anser Raestad falla utanför folkrättens ram och kunna bedömas endast efter sitt resultat.
    Förutvarande höge kommissarien i Danzig H. ROSTING redogör för de moderna minoritetstraktaterna. Efter en historisk återblick rörande tillkomsten av de bestämmelser till minoriteternas skydd, som Versailles-traktaterna innefatta, angives deras innehåll, varpå relateras den procedur för framförande av klagomål, som efterhand utbildat sig: Petitioner ingivas, vilka granskas av en rådskommitté, event. delgivas med vederbörande minoritetsstat för att slutligen, därest ärendet fullföljes, föreläggas rådet. Det sistnämnda har endast sällan skett: blott beträffande 7 av 327 under åren 1929—37 till behandling upptagna petitioner. Sedan år 1929 proceduren i vissa avseenden förbättrats, inkommo ett stort antal petitioner; då resultatet ur minoriteternas synpunkt förblev ringa, nedgick antalet, särskilt efter Tysklands utträde ur förbundet, till en obetydlighet. Såsom sammanfattning säger författaren, att minoritetstraktaterna under förbundets första år, förnämligast tack vare de däri representerade stormakternas prestige, säkerligen bidragit att i de östeuropeiska staterna för minoriteterna underlätta övergången till nya förhållanden. Till följd av förvirring i avseende på principerna för förbundets kontroll samt procedurens byråkratiska urartning föll hela systemet efterhand i misskredit. Förbundets avtagande auktoritet har även under senare år på ett avgörande sätt försvagat minoritetsskyddets verkan.
    Professorn vid universitetet i Leyden B. M. TELDERS skriver om folkrättens förhållande till erkännandet av det italienska imperiet. Författaren medgiver, att det ligger en kärna av rättfärdighet och sanning i oppositionen mot att ett olagligt faktum behandlas på samma sätt som ett lagligt men fortsätter: »Man kan hava högst skilda meningar om huruvida en internationell organisation någonsin skall kunna förhindra en stat att göra orätt eller förplikta den att gottgöra begången orätt, men så länge orätt kan göras och bestå utan gottgörelse måste man, för att icke förstöra själva embryot till den internationella organisation, som man vill stärka, tillerkänna det olagliga faktum, vilket man ej kan ändra, enahanda rättsverkningar, som man är ense

om att tillerkänna andra liknande fakta. Man bör icke hängiva sig åt den illusionen, att icke-erkännandet skulle i sig själv vara en slags sanktion ägnad att bidraga till orättens avskaffande eller det 'legala' tillståndets återupprättande.»
    Legationssekreteraren B. ENG behandlar i sin uppsats »Tillämpningen av internationella överenskommelser i intern svensk rätt» ett spörsmål, varom, som han framhåller, positiva lagstadganden saknas, där rättspraxis icke är fullt otvetydig och där i litteraturen stridiga åsikter framförts. Professor H. Sundberg, som år 1934 behandlat frågan, anser, att traktater äro att betrakta såsom en del av rikets interna rätt »utan att för denna deras inomstatliga giltighet fordras något annat än ett enkelt utfärdande och offentliggörande av överenskommelserna och allså icke någon ombildning av dem till inomstatliga författningar». Eng medgiver, att så efter antagandet av 1809 års regeringsform under längre tid varit fallet, men hävdar att utvecklingen numera fört därhän, »att en fråga, som enligt gällande rätt, om den lösts utan att en konvention förelegat, skulle hava erfordrat en författning, icke kan inomstatligt regleras blott därigenom att en överenskommelse bringas till allmän kännedom». Denna utveckling tog sig uttryck redan i slutet av förra århundradet. Härvid erinrar han, att medan traktater förr i regel publicerades i Svensk Författningssamling, sker offentliggörandet enligt beslut av 1911 vanligen blott uti den i mera begränsad omfattning distribuerade publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter samt att publiceringen där ofta skett först efter det en traktat redan trätt ikraft.

M. Hallenborg.